Kanske inte alltid ett helgon. Men nästan… 😉

”Är han lättlärd?”

Den frågan fick jag för ett tag sedan, och det gällde Tarzan. Jag blev lite tyst för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Kanske för att jag har lite svårt att definiera ordet ”lättlärd”. Lättlärd i förhållande till vem? Och var går gränsen mellan lättlärd och svårlärd? Så jag svarade ”Han är nog genomsnittligt normalbegåvad… precis som jag.”

Jag har tänkt vidare på det där med att ”sätta etikett” på någon. Lättlärd, smart, korkad, utåtriktad, inbunden, blyg, modig, feg, arbetsvillig, lat… och plötsligt har det blivit en vald sanning. Det blir den egenskapen som genomsyrar hela individen, och vi har svårt att se alla nyanser.

När jag var liten och gick i lågstadiet sa min lärare till mina föräldrar: ”Heléne är ganska blyg och inte särskilt social i skolan. Hon leker med några stycken i klassen, men har svårt att söka upp nya vänner.” 

Vår lärare ville gärna att alla skulle umgås med alla, för det var på något sätt facit på att alla trivdes i klassen, och med varandra. Själv kände jag betydligt större samhörighet med vissa i klassen, och valde därför att umgås med dom. Inte så konstigt tyckte jag – och tycker fortfarande inte. Men det tyckte min fröken (som f ö var en snäll och bra fröken) och satte omedvetet etiketten ”blyg och osocial” på mig. 

Jag vet inte om mina föräldrar egentligen höll med, men på något märkligt sätt vävdes den där valda sanningen in i min personlighet som barn. Jag minns när jag skulle åka på ridläger för första gången. Jag hade sett fram mot det massor och räknade ner dagarna till det var dags. Innan vi skulle åka iväg sa min mamma: ”Om du nu känner dig lite blyg inför alla nya kompisar i början så är det inget konstigt. Det kommer kännas bättre dag för dag.”

Hon sa det givetvis i all välmening för att ”rusta mig” för eventuella svårigheter. Själv hade jag inte ens tänkt tanken, men när mamma sa det började det gro en liten osäkerhetskänsla i mig. Ja, tänk om jag plötsligt skulle känna mig blyg och inte våga prata med mina nya vänner. För jag var ju egentligen rätt blyg och osocial, det hade fröken sagt. Eller..?

Ända fram till gymnasiet levde jag med en känsla av att vara en blyg person. Inte för att jag själv tyckte det var särskilt påtagligt, men jag var helt övertygad om att andra upplevde det så. Och om andra tyckte det, så var det givetvis sant. Jag undvek ofta att ta plats, lät andra prata även om jag innerst inne tyckte jag hade vettiga åsikter att komma med, och gjorde inte så stort väsen av mig rent allmänt. 

En dag var jag ute och red på min ponny tillsammans med en annan kompis och hennes häst. På väg hemåt stallet satt vi och pratade om muntlig redovisning i skolan, för min kompis tyckte det var hemskt att stå framför klassen och prata. Så säger hon: ”Men det tycker förstås inte du som är så himla utåtriktad och har lätt att prata.” 

Med förvånad min utbrast jag: ”Nä men guuud, jag är rätt blyg och osocial innerst inne.   Jag glömmer aldrig hur min kompis fullständigt exploderade av skratt. Till slut satt vi båda två och bara garvade medan jag försökte få fram :”Jo men det är sant, Jag är faktiskt inte så social som du tror” och så skrattade vi ännu mer. ”Du är rolig du”, sa min kompis mellan skrattsalvorna. ”Du är ju för f-n en bland dom mest sociala människor jag känner!”

Tänk vad några ord kan ändra inställningen till sig själv. Kanske speciellt som barn och tonåring när man inte riktigt hittat sig själv ännu, och andras tyckanden spelar stor roll. Den där ridturen blev lite av en vändpunkt för mig, och jag kan fortfarande känna den  förlösande känslan som ett riktigt gott skratt kan ge. Speciellt när man i samma veva får veta att någon tycker man är social, utåtriktad och har lätt att få kontakt med människor. 🙂

Tillbaka till hur vi ser på våra hundar. Det är lätt att sätta en etikett på vovven som är  ”förlåtande” för en själv. ”Han är inte speciellt smart” (Det är därför vi inte kommit så långt ännu) ”Hon är väldigt störningskänslig” (Därför lyckas vi sällan på tävling) ”Han är galen i tikar” (Det går inte att träna där det varit en löptik veckan innan). 

Jag menar inte att de valda sanningarna behöver vara osanna. Dom kan mycket väl vara sanna. Men om vi väljer att fokusera på dom och använda dom som en ursäkt för oss själva, det är då dom kan hindra oss i utveckligen. Precis på samma sätt som vi kan fastna då vi ser på vår älskade hund genom ett rosa skimmer, där allt är superbra bara för att vi tycker så vansinnigt mycket om den. 

Det är svårt att vara ärlig mot sig själv, se objektivt på saker och samtidigt ha så starka känslor för någon som vi ofta har för vår hund. Men om vi inte hittar ursäkter för oss själva, ser med öppna, klarsynta ögon på vår älskade hund och fokuserar på det vi tycker är viktigt för oss – det är då vi kan bygga broar och bestiga berg. 

Hur är då Tarzan? Lättlärd? Smart? Trög? Lat? Arbetsvillig? Svår? Enkel?

Egentligen är det inte så viktigt, för det handlar mest om hur jag väljer att se honom.