Foto: Daniel Eidenskog

I söndags var vi ett glatt gäng som hyrde Lars-A-hallen utanför Söderköping en heldag.

Uppvärmd hall (30×42 m) med kök, fikarum, fräscha toaletter och en egen avdelning för hundburar gjorde att både vi och hundarna trivdes som fisken i vattnet. En annan trivselfaktor var träningskamraterna som bidrog med go energi och bra tankar. 

Vi delade upp oss i två grupper så vi fick mer träningstid var och en. Tarzan blir snäppet hetare inomhus än ute, så jag får tänka till en del kring träningsupplägg. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag valt att inte satsa på rankingtävlingar. Numera går det lite bättre men fortfarande blir han rejält gasad, har närmare till ljud och svårare att sortera intryck inomhus.

Lille Smiley var med och fick sitta i bur inne i hallen. Han går igång en del då han märker att andra tränar (särskilt nu när han är konvalescent och inte får röra sig som vanligt) så det blev lite ylande från Smiley-buren i början trots att jag täckt över den så han inget såg. Men efter en stund tystnade det lilla Ylet och han fick ett tuggis att knapra på i stället.

Vi började träningen med gruppmoment vilka visade sig ha viss förbättringspotential för vår del. En sak är säker, att träna med olika störningar i ett moment innebär definitivt inte att hunden har lättare för det när det är knäpptyst och inte finns en störning i sikte utan man tränar det helt tävlingsmässigt. 

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om störningsträning som du kan läsa här: 

Störning eller hjälp?

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att jag inte störningstränat Tarzan särskilt mycket – knappt alls. Jag har istället försökt se till att han har en hög träningsmotivation rent allmänt och det har bidragit till att han i dag kan välja bort störningar som han normalt tycker är jobbiga (typ att andra tränar och leker bredvid, hundar som springer nära, kommandon från andra osv).

Att fundera och sortera intryck är inte Tarzans starkaste sida så därför har jag varit mån om att bygga en stor trygghet tillsammans mig, men också i de uppgifter han ska utföra genom att skapa ett tydligt ”rättmönster” i hjärnan på honom. Men för den skull får han inte ”bara göra” utan det måste ligga ett högt värde i att vänta och lyssna på information. Ingen autopilot m a o. 

De gånger det blir fel försöker jag snabbt åtgärda det genom att se till att det blir rätt gången därpå. Vissa kallar det att curla hunden och det kan man ju kanske tycka. Själv tycker jag det handlar om att individanpassa träningen till just den hund man har vid sidan.

Hur jag själv agerar spelar givetvis en stor roll. En hund med mycket känslor i kroppen läser av sin förare snabbare än en sprinter är ur startblocken. Att kunna guida hunden tillrätta i känslodjungeln utan att själv hamna i affekt är en konst i sig. Jag tror många av oss hundförare har viss förbättringspotential där – inklusive jag själv, trots att jag tränar på det varenda träningspass. 

Av någon anledning har ordet ”korrigera” fått en väldigt negativ klang inom hundsporten. Kanske beror det på att en korrigering traditionellt förknippas med någon form av obehag för hunden. Men korrigera betyder egentligen ”rätta till, förbättra, justera” vilket är något jag själv försöker göra varenda gång jag tränar. Att den justeringen skulle vara obehaglig för min hund har jag faktiskt aldrig upplevt – tvärtom. 

Om en liten stund ska jag gå ut och träna på en frostvit fin plan här hemma. Det kommer definitivt bli vissa korrigeringar med tanke på gårdagens pass. B l a kommer jag korrigera min belöningspalcering på nedläggandet i  Z:at och även ingångarna till sidan efter runda konen. Jag är helt säker på att Trasan inte kommer bli minsta ledsen över det.