Bild: Fotografingela

Fritt följ. Ett moment som definitivt inte är lika fritt som namnet vill påskina.

Inte nog med att hunden ska gå vid sidan i en precis position, hålla sitt huvud stilla och med en jämn kontakt och jämna steg följa våra svängar, tempoväxlingar och förflyttningar. Den ska dessutom göra det under en längre tid (åtminstone känns det vääääldigt långt vid vissa tillfällen…).

För att få till det måste vi på ett klokt sätt förklara för hunden hur vi vill att den ska röra sig och dessutom motivera den till att tycka det är riktigt trevligt. Och det är inte alltid helt plättlätt att få ihop teknik, precision och engagemang. 

Ganska ofta ser man unga hundar med väldigt fint fritt följ – både attitydsmässigt och tekniskt. Men till skillnad mot de flesta andra moment som vanligtvis blir bättre och bättre med åren upplever jag att det är lite tvärtom då det gäller fritt följ (även om det självfallet inte gäller alla!). Och det är denna svårighet som den här bloggserien kommer handla om i första hand.

Vad är det som gör att det är så svårt att behålla balansen mellan energi och precision? Petar vi för mycket i små ”bagateller” och är för nitiska? Eller tvärtom – släpper vi genom alltför mycket som vi egentligen inte vill ha? Drar vi upp hunden för högt så den ligger i fel aktivitetsnivå och har en alltför stor belöningsförväntan? Tränar vi för ”tråkigt” så att den knappt har någon förväntan alls? Lägger vi in alltför mycket egna känslor (osäkerhet, frustration, missnöjdhet, ängslan…) och går och känner in och känner av alltför mycket?

Jag ställde frågorna ”Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet” och ”Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?” till några förare som tävlar/har tävlat på hög nivå långt upp i hundåren. Svaren kommer presenteras i flera bloggavsnitt framöver. Håll till godo! 

Först några ord från lydnadsdomare Lillemor Edström, som har erfarenhet både från domarhåll, som tränare och även tävlande på landslagsnivå under många år. 

Lillemor: ”Eftersom jag anser att fritt följ är det viktigaste momentet i lydnaden så gäller det att alltid träna det! Med glädje och allvar!

Jag tror många slarvar med träningen av momentet. Man har fått ett jättefint fritt följ från början och är nöjd med det, och så börjar man släppa igenom små misstag som snabbt sätter spår.
 
Ur domarögon tittar jag på uppställning, position, parallell, DK förare, halter, stegförflyttningar av både hund o förare, 90 graders vinklar, förändringar i olika gångarter, backandet, vändningar på stället!”
 
Helena Lindholm tävlade i landslaget med sin fina jaktgolden Picknick under flera år. Nu har hon en ny ung hund på g – jaktgolden Ginger – och här kommer hennes tankar kring fritt följ.
 
 
Helena: 

1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet?
”Aldrig ge avkall på hundens attityd. Fritt följ får aldrig bli tråkigt. Noga noga med grundträningen och skynda långsamt. Dela upp i små delar och se till att varje del är stark innan nästa läggs till. Med en stabil grund håller det längre utan reparationer. Har jag en tydlig grundträning kan jag också snabbt gå tillbaka till den när det slirar. Försöker hitta ett behagligt ”flow” en skön känsla i mig och hunden. Försöker fånga ögonblicken då hunden självmant jobbar aktivt med att tex justera sin position.Viktigt att man jobbar med varandra och inte drar åt olika håll om det ska hålla länge. Jag lär in ”engagemangsövningar” som jag kan lägga in helt random för att kontrollera att hunden verkligen arbetar. Överträning för att kolla att hunden verkligen vet vad det går ut på samt inte lägger sig till ro. Störningsträning så att även en rutinerad hund får utmaning. Jag tycker om att tänka på ff som en dans där man håller samma takt och ingen trampar den andre på tårna. Jag vill ha precision men det får inte bli för tekniskt liksom.
 
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
”Går för fort fram!! Inte grundat nog. Inte tillräckligt konsekvent. Släpper igenom för mycket. Inte är ordentligt tydlig med vad uppgiften är. Låter det bli lite av en kamp i stället för en övning i samarbete och ömsesidig följsamhet.
 
Jag tror lite av det du uppfattar som att hundarna blir sämre med tiden, beror på att hundens attityd i de andra momenten (fartmomenten) spiller över på ff. Vi jagar fart och motiverar upp springmomenten – går bra i början men efterhand får man lätt en påverkan på fokusmomenten pga för hög aktivitetsnivå. Ibland handlar det kanske också om hundar som tappat belöningsförväntan och/eller kanske tidigare gått för mycket på belöningsförväntan utan att riktigt förstått uppgiften.
Det är lätt att ”glömma” att momenten/beteendena är föränderliga och därmed missa att uppmärksamma små glidningar åt olika håll. 
 
Som förare och hund är man också ganska utsatt i ff. Det pågår ganska länge, misstagen är tydliga både för en själv träningskamrater, domare och tävlingspublik. Förare och hund påverkar varandra i attityd och känsla. Brister i samarbete och relation blir smärtsamt uppenbara. Det kan bli att man går smyger sig… – ”Face your fear”! 😊”
 
Stort tack Lillemor och Helena! I nästa inlägg får du ta del av tankar från några andra förare med erfarenhet från en lång tävlingskarriär.