Det italienska framgångskonceptet

Italien har inte bara världens godaste mat, bästa modedesigners och vackraste språk – de har en även en världsmästare i lydnad.  

Bravissimo! NO! Wow! Don´t wan´t that! Pronto! Hit him with the candy! 🙂 Engelska och italienska superlativer i kombination med lite mer kritiska utlåtanden genomsyrade gårdagen i Kungsörs Hundarena. På plats var Valentina Balli – som bjudits till Sverige av Maria Brandel. Under lördagen och söndagen hade Valentina clinic med efterföljande kurs och under måndagen var det ”vanlig” kurs.  Under helgen fanns förutom deltagare med hund ca 80 åhörare på plats för att få ta del av det italienska framgångskonceptet, medan vi på måndagen var en mindre skara som var där och lyssnade.

Valentina började med att i korthet beskriva sitt träningstänk. Hon sa bl a ”Jag tänker hela tiden på att träna så ärligt som möjligt. Ganska ofta ser jag hundar som är helt fantastiska på träning men det är sällan man ser de hundarna prestera riktigt bra på tävling. Vad beror det på? Förmodligen för att vi hela tiden tränar i vårt komfortzon och är rädda för att blotta oss och våra svagheter. Men så håller det heller inte i längden på tävling.” 

Träningen är ett arbete – leken är lönen

Om jag ska försöka beskriva gårdagen så var den ganska ”osvensk”. Valentinas träningstankar och system skiljer sig en del dem man oftast möter hos svenska tränare (även om alla svenskar givetvis inte tränar och instruerar lika!). 

Kastade bollar använder hon i princip aldrig, däremot kastar hon gärna godis (stora bitar!). Kampleken används desto flitigare men Valentina är observant på att hunden aldrig får tänka på sin belöning under tiden den gör sina uppgifter. 

Hon var väldigt noga med de kriterier hon bestämt sig för och inte släppte genom något som inte levde upp till dessa. Hon var även mån om att hunden skulle vara mentalt och fysiskt redo för de uppgifter den skulle utföra. Till exempel började hon inte träna skiften i fjärren förrän hunden var ”färdig” i kroppen och det fanns också andra saker som hon väntade med att träna tills hunden var både mentalt och fysiskt mogen. 

”Träningen ska vara rolig både för oss och hundarna men jag vill ha ett ganska stort mått allvar i arbetet. Uppgifterna i sig ska vara ett arbete för hunden och ingen lek. Däremot får hunden lek som lön för ett bra jobb.”  När man ser Valentinas hund Lycan i träning så är det lätt att förstå att hon lever som hon lär. Lyckan är den i särklass häftigaste hund jag sett och det beror inte på att den är reaktionssnabb och har tryck i alla sina rörelser för det finns många hundar som har. Men den är också extremt fokuserad, stabil och uppgiftsorienterad samt växlar blixtsnabbt från stadga till explosivitet. Vad som också imponerade på mig var att se den göra över tjugo fjärrskiften i rad med 100% fokus. I princip alla skiften såg likadana ut, var lika rappa och korrekta och han kunde säkert gjort tjugo till med samma fina kvalitet och attityd. Inga låsningar eller halvtaskiga uppsitt där inte. 

Raka puckar

Hundarna på kursen i går var av olika åldrar och raser och samtliga förare var erfarna och hade bra koll på sin träning. Valentina var ganska rak i sin kommunikation, vilket till viss del säkert berodde på att engelska inte är hennes modersmål även om hon pratade det bra och var lätt att förstå. Men jag tror också att vi i Sverige är vana vid en mer ”inlindad” form av kritik och feedback som bygger mycket på att våra kursdeltagare ska ha en bra känsla och känna sig duktiga. Här var kommentarer som ”I don´t like that” och ”That was not good enough” vanliga, samtidigt som hon kunde utbrista i ”Braaaavo!!!” och ”That was really good!!” när det verkligen var något som hon gillade. 

Snygga ställanden och inlärning av vittring 

För att nämna några rent träningstekniska bitar så jobbade hon med ställandena i inkallningen genom att lära hunden backa från föraren. ”Hunden vill följa vår energi framåt och jag tränar mycket på att snabbt bryta den energin och lära hunden behålla riktningen mot mig men lägga sin energi bakåt  istället” berättade hon. ”The dog shouldn´t just stop, he should stop with his energy behind him! Do you follow me?” Jodå, vi förstod nog alla hennes tankar i teorin, och sättet att jobba med att följa handen för att sedan snabbt kunna bryta gåendet framåt och börja backa är ju en rörelse som gynnar låsta framtassar i ställandet på inkallningen framöver. 

Då det gäller vittringen berättade hon att hon tränar länge med bara en enda gömd pinne och lär hunden ett ord/signal för nosarbete. När hon sedan introducerar fler pinnar är det först upptill 100 pinnar i ett ”berg”  medan den egna fortfarande är gömd. Efterhand blir det stora berget av pinnar till mindre berg som blir ”plattare och plattare”  för att som slutmål bara ha enstaka pinnar såsom på tävling. Då den egna läggs synlig är hon noga med att göra det lätt för hunden att välja rätt genom att återigen bygga det stora pinnberget bredvid igen. ” I vissa moment är jag inte minsta rädd för att få fel, medan jag i andra, t e x vittringen, är väldigt noga med att i hunden i princip aldrig får göra fel”. 

Att bli trygg i sin egen tränarroll

Dagen var inspirerande och jag fick med en hel del bra tankar. Extra roligt var det att åka ihop tillsammans med träningsgänget och att få träffa många trevliga människor – nya som tidigare bekanta – på plats.

Det är  lätt att bländas av ett koncept som uppenbarligen är extremt framgångsrikt för vissa ekipage (precis som vi i Sverige gärna försöker förstå vad finnarna gör som inte vi gör…), men jag tänker att det är ganska stor skillnad på det svenska och italienska sättet att vara i mångt och mycket – inte bara hundträning. Som alltid får man plocka russinen ur kakan. Vi är alla unika personer, har olika filosofier, värderingar, hundar och träningshistoria tillsammans med dem. Valentina har blivit bäst på sin grej. De finska förarna är bäst på sitt sätt att träna. Jenny Damm är bäst på sitt handlingssystem. Jag tror man måste våga vara sig själv och hitta en trygghet i sin egen hundtränarroll, först då blir man riktigt skicklig. Men givetvis ska man passa på att se och lära av de som inspirerar en. 🙂 

Jag filmade en del från dagen men av hänsyn till deltagarna vill jag inte lägga ut något av det på nätet utan deras tillåtelse. Jag är övertygad om att det kommer läggas ut filmer, både på fb och på Marias sida inom kort. 

Ciao allora amici!