Bild: Lena Kerje

Trender kommer och går.

Inom dressyrridningen pågår just nu en debatt kring sportens syfte och vad som egentligen ska bedömas. Är det god ridning, harmoni och samspel mellan häst och ryttare som ska stå i centrum, eller är det flashiga, spektakulära rörelser hos hästen som ska generera de högsta poängen hos domarna?

Bo Tibblin, en av Sveriges ledande dressyrprofiler, menar att dressyren förskjutits mer och mer mot show i stället för klassisk god ridkonst. Han anser också att dressyrdomarna har ett stort ansvar genom att deras bedömning i princip styr hela sporten. Det domarna premierar blir automatiskt det som uppfödare och tävlande strävar mot. 

Tibblin är ganska hård i sin kritik och menar på att domarna måste ha kunskap och ”öga” nog att se skillnad på hästmaterial och god ridning. Det i sin tur kräver gedigen utbildning i ridkonstens grunder och han jämför det svenska systemet med det tyska, där det är helt andra krav på att varje domare ska ha en tränarutbildning i botten.

Men det är inte bara inom dressyren det skapas mode och trender. Det förekommer säkerligen inom nästan alla sporter och visst ser vi dessa trender även inom lydnadssporten?

I den ”nya” bedömningen vill man premiera mångfalden av raser inom sporten genom att hundindividen ska bedömas. ” Hänsyn ska tas till rasen/individen vid bedömning av hastighet. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona omedelbart och villigt, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska hunden tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag”.

Den tanken är god. Men det där med ”rastypiskt” vänder jag mig lite emot. Individer inom samma ras kan se väldigt olika ut och ha olika förutsättningar för både rörelser, tempo och explosivitet. Kanske borde man ha förtydligat det hela ännu mer och inte bara fokuserat på tempot? Typ ”Hundens engagemang och villighet att utföra sina uppgifter ska vara av avgörande betydelse för bedömningen. Likaså samarbete, kommunikation och harmoni mellan hund och förare.” 

Att trender kommer och går är nog inte så mycket att göra åt. Kanske det t o m är av godo i vissa fall. Det viktiga är att vi inte glömmer bort grundtanken bakom sporten så att det till sist bara är en liten grupp hundar – stöpta i samma form – som kan konkurrera på toppen. Det vore väldigt synd och framförallt enformigt och tråkigt att titta på. Till och med en lydnadsnörd som jag – som gillar fart och show – skulle definitivt tröttna. 😉

Bild: Fotografingela