Smiley har fått komma igång och träna lite mer, även enstaka fartmoment. Än så länge håller benet fint även om han fortfarande inte har samma rörlighet och mjukhet i vänster fram som i höger. Men vi trappar upp successivt och hoppas att det håller.

Fortsatt rehab med styrka, balans och smidighetsträning och kontroller hos vår sponsor www.dynamicrehab.se

Smiley är en kul kille och rolig att träna. Inte den allra mest snabblärda men jag upplever att det beror mer på kroppen än knoppen. Han är arbetsvillig och lite halvtokig – en udda mix mellan oerhört barnslig och väldigt seriös. Jag upplever honom som trygg i sig själv, cool i huvudet men samtidigt rätt ”mycket hund”.

Av de fyra hundar jag haft och tränat (Jackson, Mick, Tarzan och Smiley) är Smiley den mest fysiska och ”brötiga”. Han är som en ångvält och när han kommer farande och hoppar på mig är det som att få en cementklump mitt i magen. Mina blåmärken är oräkneliga och Leffe är lite orolig över att bli anmäld för hustrumisshandel. ”Ingen kommer tro på att det är den där gängliga fyrbenta typen som är orsaken!” påstår han. 🙂

Det som har varit svårast i träningen med Smiley är att han lätt går in i valltänk och eyear. Varken Mick eller Tarzan har haft sådana tendenser då vi tränat så det är helt nytt för mig. Från början kändes det som ett ganska stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa – och om jag skulle lösa det!. Men jag har  bollat tankar med duktiga hundtränare som har erfarenehet av eyeande hundar och är så tacksam över alla goda råd som generöst delas ut och människor som glatt delar sina erfarenheter bara för att de verkligen vill hjälpa till. Tack!. <3

Men så har jag klurat en del själv, för det är ju ändå jag som känner honom bäst.  Hur tänker han? Varför gör han på ett visst sätt i en viss situation? Hur uppfattar han det jag försöker förmedla? Och under de relativt få månader som vi har tränat tillsammans tycker jag redan vi börjat förstå varandra bättre.

Från att till en början totalt låsa sig totalt på stillastående saker som koner, leksaker apporter mm och smygit mot dem som en panter så kan han nu ta i och springa på rätt bra. Men jag måste hela tiden tänka på hur, var och när jag belönar och lägga upp träningen på ett sätt som minimerar hans eyeande.

Ett klassiskt misstag som jag gjorde i början var att ”tagga honom” på leksaken eller apporten genom att hålla i honom och låta honom fokusera innan han fick gå iväg. Men jag märkte snabbt att det inte var någon bra strategi på en hund med mycket valltänk. Så där fick jag tänka om.

Överlag har jag tänkt reaktionssnabbhet i stället för tempo. Eftersom han från början inte kunde vara snabb mot en stilla leksak som han såg, började jag träna honom på att kvickt vända och ta en som låg bakom honom. Var han inte snabb nog så fick någon knycka grejen för honom. Han går igång  på konkurrens så den övningen funkade klockrent. Efter det fick han göra samma typ av övning, men då höll jag leksaken i min hand så han såg den. Var han inte snabb nog på mitt belöningord så drog jag undan leksaken.

Efter det hade jag en leksak bakom och en i min hand, och så var han tvungen att lyssna på vilket ord jag sa. Var det Ut! (som betyder ”vänd och ta den bakom”) ellr Bus! (som betyder ”ta den i min hand). Det blev ju ytterligare en svårighet för då var han först tvungen att lyssna på rätt ord, fatta ett snabbt beslut och därefter reagera kvickt. Det hela blev en rolig lek för oss båda och han fick bra träning i att  inte fastna i en viss tanke utan vara öppen så hjärnan kunde reagera snabbt.

En annan sak han har svårt för (vilket till viss del säkert hör ihop med hans eye) är att han gärna vill låsa på andra hundar som leker eller tränar i närheten. Och där har jag valt att sätta ett tydligt förbud i kombination med höga belöningar i form av häftiga sociala belöningar och kampbelöningar hos mig. Och för att ingen ska missförstå ”förbud” (och tro att jag elar honom eller vrider om örat och skriker FY!!)  så vill jag förtydliga att jag helt lugnt säger ”app app” (= Nää, du får inte stirra på den hunden!) och så berättar jag vad jag vill att han ska göra i stället ”Watch!” (=Titta på mig!). Och belönar ordentligt när han klarar att bryta tanken.

Jag väntar inte ut honom i sådana lägen utan försöker bryta hans tanke så fort som möjligt. Helst vill jag inte att han hamnar i den alls men dit har vi inte riktigt kommit än. Det är otroligt självbelönande att få stå och eya och svårt att jobba mot sådna instinkter så den känslan ska vill jag ha så lite av som möjligt i lydnasdträningen. 

Häromveckan klarade han av att jobba fint med mig trots att träningskompisarna körde både lek och fartmoment runtomkring oss. Han tappade lite fokus ett par gånger men kom snabbt på sig själv utan att jag behövde agera vilket givetvis gav massa cred. Och då blir han så nöjd över sig själv. 🙂

Under Smileys långa rehab var min tanke att jobba med hans fokus just i sådana här situationer efter som vi inte fick göra så mycket annat, men eftersom han inte fick belasta benet kunde jag ju inte lekbelöna honom. Och godisbelöningar var absolut inte tillräckligt för att han skulle ”orka” tänka bort störningarna. Så det är först nu vi kunnat börja träna det lite mer.

Det är en lång väg kvar men jag tycker han tar sig mer och mer. Och med facit i hand kanske det har varit bra att han varit tvungen att vila under en lång period. Dels har han fått växa till sig lite både fysiskt och mentalt, och dels har jag fått tid att klura på vår fortsatta träning. Och så jag jag fått träna mitt tålamod.