Foto: Lena Kerje

Mick kämpade på men det gick inte längre.

På förmiddagen den 14 maj fick han somna in i mitt knä efter att han hastigt blivit sämre igen under natten. Hans visade prov på hjärtsvikt p g a ormbettet, han var orolig och hade svårt att gå. Veterinären misstänkte att hans inre organ höll på att ge upp och beslutet var ganska lätt – om än oändligt sorgligt att ta.

Senaste veckan då han legat inlagd har varit en riktig berg-o-dalbana då vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi som har djur vet ju att vi en dag kommer få ta farväl av dem och ju äldre de blir desto mer tror jag vi på något sätt förbereder oss, även om tanken är så jobbig att tänka fullt ut att vi bara snuddar vid den.

Men när stunden är inne är det ändå så ofantligt sorgligt. Man har så mycket minnen tillsammans. Saker som bara delat med varandra och ingen annan. Roliga minnen fyllda av glädje och skratt. Men också ledsamma stunder när ens fyrbenta vän givit en tröst, kraft och ny energi bara genom att finnas där.

Jag skulle kunna skriva massor om Mick. Hur fin, vacker, vänlig och speciell han var och berätta om vårt liv tillsammans. Vad vi fick uppleva och vad vi missade. Men det är så lätt att det man skriver bara blir sentimentalt när man är så här ledsen så jag väljer i stället att tänka på hur tacksam jag är att jag har fått ha honom hos mig i nästan tolv år.

Jag är också glad över att vi under året fick chansen att prova på nosework tillsammans. Det blev en grej som bara vi gjorde och han tyckte det var så himla kul att få ha mig för sig själv och göra ”viktiga” saker, utan de andra hundarna. Precis som vi gjorde när han var yngre och ännu inte råkat ut för massa skador som gjorde att vi fick lägga alla tankar på lydnadstävlande åt sidan.

Vid sista NW-tillfället som var för en och en halv vecka sedan var vi med våra kurskompisar på Morrhåret Hundsport och hundarna fick leta eukalyptus mellan fodersäckar, tuggben och annat spännande. Mick var full av entusiasm och väldigt stolt då han hittade gömmorna. Ett fint sista minne från vår korta ”noseworkarriär”.

Tårarna rinner oavbrutet och det kommer dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonen och gör ont i magen. Men jag vet att den dagen kommer då jag kan skratta åt dråpliga minnen och bara känna tacksamhet över att fått ha honom hos mig en tid.

Klia era hundar lite extra bakom örat, eller på rumpan i dag. Ge dem en köttbulle eller två vid matbordet och sätt er någonstans och bara umgås med dem i gräset. Ibland behövs inte så mycket mer än så.

Återigen stort tack för er stora medkänsla, varma tankar och för allt fint ni skriver. Det gör mig väldigt rörd, tacksam och betyder mycket.  <3

Foto: Sofia Edlind

Foto: Fotografingela