The fabulous four <3

Smiley

Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.

Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.

Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström. 

Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.

Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.

På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3

Smiley, 7 veckor

Smiley 10 månader

Tarzan

Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara ”proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.

I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.

Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.

Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan. 

Foto: Daniel Eidenskog

Mick

Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.

Tiger

Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.

Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?

Foto: Lena Kerje