Pia Sundhage

Häromdagen såg jag en intervju med Pia Sundhage på morgonnyheterna. Sverige förlorade med 4-0 mot England och det talades om brakförlust och halvskandal. Jag kan inte låta bli att älska Sundhages svar på journalisternas envisa ältande. Hon sa ”Det är så himla lätt att man fastnar i det negativa och går och ältar om hur kass man är bara för att man presterar dåligt mellan varven. Ok, vi VAR riktigt dåliga i går. Men vi ÄR inget dåligt lag!”

För visst är det väl så. Även de som är oerhört duktiga inom sin sport/gren gör kassa prestationer mellan varven. Inte blir man automatiskt nergraderad för det?! Men alltför ofta tycks vi placera oss i förlorarnas skara i tron om att vi nu för evigt hör hemma där.

Är det så att vi kvinnor är mer benägna att älta misslyckaden och tappa självförtroendet än vad män har? En god vän till mig påstår tveklöst att det är på det sättet, själv har jag varit mer tveksam.

Men efter att ha pratat med en manlig bekant som tävlar högt (inom en helt annan sport än hund) börjar jag undra om min kompis kanske har rätt. När jag frågade killen hur han hanterar sina bakslag och hur han tänker då han underpresterar på tävling tittade han lite förundrat på mig och svarade ”Hur menar du nu? Jag tänker väl inte annorlunda bara för att jag presterar sämre på någon tävling. Jag vet ju att jag har potential nog att prestera bättre på nästa.”

”Jomen hur gör du för att peppa dig själv om du tappar tron på din förmåga att prestera”, envisades jag.

Han funderade en sekund eller två och sedan svarade han ”Jag tror aldrig det hänt. Kanske jag skulle kunna börja tvivla om jag blev skadad. Men jag har aldrig tappat tron på mig själv bara för att jag misslyckats på en tävling eller två. Jag vet ju att jag kan prestera högt. Men att misslyckas hör liksom till spelet. Det händer alla då och då och är inget jag lägger så stor vikt vid.”

Efter ”intervjun” med honom började fundera över om detta med misslyckandetänk ändå inte är lite av en genusfråga. Nu är förvisso inte alla män lika – och inte heller alla kvinnor – men frågan är om inte kvinnor generellt har lättare att hamna i ”jag-tror-inte-att-jag-kan-fällan” än män.

Kanske är detta fenomen också vanligare i lydnadssporten än andra grenar. Jag upplever t e x inte att agilityfolket är lika snabba med att kasta in handduken. Många av oss lydnadsförare har inställningen att vi måste prestera topp – på varje tävling! Har vi underpresterat på två i rad kan vi gå hem och dra en gammal hundfilt över oss. Och skulle vi – gud förbjude – shabbla bort oss på en tredje är det dags att lägga av för gott.

Sedan kan man ju fundera på vad ett ”misslyckande” egentligen är, och svaret varierar så klart. Men oavsett vad man svarar på den frågan så kan man alltid välja sitt eget sätt att se på, och hantera missarna. Själv försöker jag se dom som något som jag ännu inte lärt mig fullt ut. Eller ännu inte lärt min hund. Men som vi med största sannolikhet kommer fixa så länge vi har glädjen och motivationen att utvecklas tillsammans.

babysuccess