1535029_1062331100450316_5131518744250667326_n

När jag var yngre tränade jag konståkning.

Att jag överhuvudtaget började berodde nog mest på att en av mina bästa kompisar tävlade i konståkning. Och den andra anledningen var att för min inre syn såg mig själv sväva fram över isen – mycket elegant – i en tjusig klänning och kritvita skridskor.

Verkligheten såg dock väldigt annorlunda ut.

För det första var det svinkallt i ishallen så det var långbyxor, underställ och tjocka tröjor som gällde. Och det som såg så vansinnigt lätt ut när de rutinerade åkarna utförde det, kändes som  en fysisk omöjlighet för mig.

Dessutom var man tvungen att LE!!

Vår tränare var väldigt duktig, men kanske inte den mest pedagogiska person jag träffat på. Jag glömmer aldrig när vi skulle lära oss det allra enklaste hoppet – Värmladskast – då man åker framåt på ett ben, hoppar upp i luften, vänder och fortsätter bakåt på andra benet. Jag kämpade som en röd gris för att få till det det jäkla hoppet, men trillade nio gånger av tio och slog mig. (För er som inte vet så är konstgjorda isar mycket hårdare än “vanliga”).

Då jag hållt på och tragglat ett tag så ropade min tränare på mig. “Heléne! Tycker du inte att det är roligt att åka skridskor??

Jag fattade först inte riktigt vad hon menade, men kved ett ynkligt “Jodå” medan jag gned min beniga, ömma rumpa.

“Men visa då det för fanken!! Upp med huvudet och LE!!! Det ska se lätt ut!! Men du ser ut som om du är här under dödshot!!!”

Jag glömmer aldrig dom orden. “Du ser ut som om du vore här under dödshot!” Och jag bestämde mig för – trots att hela kroppen gjorde ont och jag var full med blåmärken –  att jag i alla fall skulle le! så kärringen blev nöjd!

Efter ett antal träningspass hade jag fortfarande inte lyckats få till de där jäkla Värmlandskasten så värst snyggt, men då jag svettig och rödkindad snörde av mig skridskorna efter avslutad träning så kom min tränare fram, klappade mig lite på axeln och sa: “Du har en hel del att jobba vidare på Heléne. Men du är i alla fall mycket trevligare att titta på än förut! Bara upp med huvudet och fortsätt le!”

Ja, man fick vara glad för det lilla. Jag blev ingen isprinsessa, men jag lärde mig att le och hålla huvudet högt. Alltid något. Efter några år byttes skridskorna ut mot hästar. Och jag kände mig direkt mera hemma i sadeln än på isen. Så pass hemma av jag log av bara farten. Och det var dessutom lätt att hålla huvudet högt när jag galopperade fram med vinden i ansiktet och bara njöt av att vara ett med min häst!

Och kalla mig miljöskadad, men jag har fortfarande min konståkningstränares ord i bakhuvudet då jag tränar lydnad. Jag hoppas att det ska se lätt ut.  Och inte som att jag tränar hund under dödshot!!!

 

Glada Tarzan