Peder Fredriksson och All In

SVT:s dokumentär “Allan -den bevingade hästen”, med All In och Peder Fredrikssons väg mot OS-silvret, gav mig både inspiration och glädje.

Inspiration över att se en oerhört proffsig idrottsmans förberedelser – mentalt, fysiskt och tekniskt – utan att för ett enda ögonblick ha något annat än hästens bästa för ögonen. Glädje över hans ärliga respekt och ödmjukhet inför en annan levande varelse – inte bara i ord utan även i handling. Det, tillsammans med stor ridskicklighet, gör Peder F till en exceptionell “hästkarl” och ryttare.

Kanske är det för att jag själv är väldigt intresserad av den mentala biten som jag har så lätt att ta till mig Peders träningsfilosofi. Han säger “Jag är egentligen ingen tekniskt skicklig ryttare, utan min styrka ligger på det mentala och kommunikativa planet. Att jobba med hästen och inte mot, få med mig den både mentalt och fysiskt och kommunicera med små medel, det är det jag är bäst på.”

Konsten att få hästen (och hunden) att ge sin fulla potential – bara för att den vill!

Han har hittat en alldeles egen linje och filosofi i sin ridning. En filosofi som jag tror och hoppas kommer genomsyra både ridningen och hundträningen mer och mer framöver. Att lära sig förstå, kommunicera och hitta mjuka vägar till samarbete. Peder säger “Min häst har fysiska förutsättningar att hoppa högt och jag skulle kunna få den över höga hinder genom att tala om för den att den ska. Men den skulle inte göra det med hjärtat, och känna att “det här gör vi tillsammans”. Den skulle aldrig ge hela sig, och det är just det jag eftersträvar i ridningen – en häst som ger mig sin fulla potential. Bara för att den vill!”

Jag tycker det Peder säger är hela grejen med att träna och tävla med djur. Att få med hunden, få den att säga YES! till allt jag föreslår bara för att den känner sig duktig, nöjd och lycklig över att få samarbeta med mig. Jag tror stenhårt på Jenny Wibäcks “Yes-lydnad” där man strävar efter att hunden säger Yes! oavsett om jag ber den springa fort, stanna kvar eller gå fritt följ vid min sida. Den kommer ropa riktigt högt i vissa fall (typ “Jaaaa!! Häftigt värre!!”) och något mer återhållsamt i andra (typ “Ja men visst, det är helt okej för mig!”) men känslan ska ändå vara att den vill.

Det handlar inte bara om målet – utan minst lika mycket om hur man tar sig dit

Jag är inte intresserad av att få min hund – som normalt går ett fritt följ med  svansen viftande högt på ryggen – att sänka svansen och ändra hela sitt kroppsspråk. Det skulle strida mot hela hans personlighet. Visst, jag kanske hade fått ett mera “korrekt” fotgående men jag är fullständigt ointresserad av den typen av träning – även om det kanske skulle gynna oss poängmässigt. 

Det pratas mycket om känslor hit och dit i lydnaden. Föraren vill ha en bra känsla. Hunden ska ha en bra känsla. Alla ska ha en bra känsla… Det blir en jäkla massa känslor att hålla reda på! Och det är såklart en bra grej att sträva mot, och superhärligt när den där feelingen och flowet infinner sig!

Men man har inte alltid en bra känsla när man tränar sin hund, och hunden kommer inte heller alltid att ha det. Det är bara att inse att vissa saker är lite svåra och obekväma både för hunden och oss, och då måste vi  hjälpas åt att lösa dom – som medspelare. “Maktkamp” i träningen känns inte som något alternativ för mig, och jag är inte alls i behov av att känna mig som ledare i den bemärkelsen. Någon sa till mig en gång att hen avstod att träna sin hund då hen var sjuk eller kände sig “svag”, för då tog hunden över… I min värld låter det främmande, och framförallt skittråkigt, att ha den typen av relation med sin hund. 

Att “sätta press” på hunden är ett gammalt vedertaget begrepp, som för vissa verkar vara synonymt med att lyckas på hög nivå. Jag har aldrig riktigt begripit varför man ska behöva pressa hunden. Man kan behöva övertala, överträna och påminna den om en hel del saker – ibland flera gånger. Men att pressa den till något den inte vill, förmår är eller är redo för, vad är vitsen med det liksom?

Förväxla inte mjukhet med slapphet!

Att däremot ha vissa regler i vardagen som bygger på säkerhet, trygghet och vanlig “hundhyfs” är en annan sak. Vi har några regler här hemma som jag håller på, och dom är vi (oftast) väldigt överens om, jag och hundarna. Enkla regler som att…

-Man kommer när jag ropar på promenaderna (Tigge kan ha vissa synpunkter där i bland, för han “ska bara”…först).

-Man ska kunna sitta eller ligga uppbunden, vänta och vara tyst.

-Man ligger och väntar på ett ställe – även utan koppel – tills jag säger att det är ok att resa sig och göra något annat.

-Man springer inte fram till andra hundar eller människor för att hälsa om jag inte säger att det är ok. Och givetvis försöker jag också se till att andra inte kommer fram till oss, utan att jag sagt ok till det. Hunden ska aldrig behöva ta den konfrontationen, utan att jag scannat av läget först. 

-Man jagar inte vilt, bilar, cyklar eller något annat heller för den delen.

-Man kan få sitta och tigga vid matbordet, men om vi säger till så går man därifrån. Likaså får man ligga i sängen (när husse är borta…) men gå ner om jag ber om det. 

-Man beter sig artigt och hyfsat gentemot sina fyrbenta flockmedlemmar, annars får man inte vara med. Då åker man ut i ett annat rum. Hos oss får hundarna inte lösa eventuella små meningsskiljaktigheter sinsemellan på egen tass, utan där styr jag med järnhand. Annars skulle Tarzan lätt ta över förmydarrollen i flocken.

Reglerna vi har är dels till för att få vardagen att fungera, men även för att jag inte ska behöva “tjata” om grundläggande saker under träningspassen. Dom här reglerna är inte förhandlingsbara, även om jag kan ha mer överseende med att Mick eller Tigge “fuskar” än att Tarzan gör det. Helt enkelt för att Tarzan är en annan typ av hund än de andra två. 

Att hitta en relation där man trivs med både varandra och sig själv

Men, men…jag säger som damen i reklamen för Peka potatisgratäng (som f ö verkar vara en riktig surtant!) “Det här är mitt sätt”. Ett sätt att umgås, träna och förhålla mig till fyrbenta som passar mig. Någon annan har andra regler, eller sätt att förhålla sig som passar dom. 

Men när någon tycker jag borde “sätta lite press” på min hund och få den sänka svansen i träningen, ja då ler jag för mig själv och sedan fortsätter jag träna medan svansen fortsätter vifta. Och så går vi vidare med lätta steg, jag och Trasan. Jag är helt övertygad om att Peder Fredriksson skulle gjort samma sak om han hade varit i mina kläder.

För oavsett om handlar om häst eller hund, så vill man väl att den ska gå All In?!!! 🙂