Kyra_Kyrklund1_110321_RT

Kurs i Karlskrona

Hemma från en mycket trevligt arrangerad kurshelg av Carina Lundin i Karlskrona.

Härligt boende och god mat hos Eva och Micke på vackra Ängholma B&B http:///www.angholma.se och så träning av massa positiva, duktiga ekipage i en fin, uppvärmd hundhall. En riktigt kul helg! 😉

Träningssugen!

Jag börjar bli grymt träningssugen och i går smygstartade jag lite lätt träning med Trasan. Vi har fortfarande inte varit på check hos Marie och han går fortfarande på Rimadyl, men jag tror inte det är någon fara att göra liiiite med honom på träningsplanen. Muskeln i nacke/skuldra är mjukare och muskelknutorna mindre även om dom fortfarande finns kvar.

Trasan själv tyckte det var en lysande idé och var inte minsta stel i nacken, sa han.

Även om jag förhoppningsvis får klartecken att börja träna lite mer nu framöver kommer jag ta det väldigt lugnt med honom, trots att det finns mycket att träna på nu efter vilan. Han har – peppar, peppar – varit rätt så förskonad från skador och jag vill ju gärna att den trenden håller i sig.

Tränartraditioner i hundsporten

Från det ena till det andra… I går fick jag frågan av en person (som tävlar på elitnivå inom en annan sport) vem jag tränar för? “Tja…ingen speciell. Jag har mina träningskompisar och vi brukar hjälpas åt att kika på varandras träning, men i ö tränar jag mycket själv” svarade jag.

Personen i fråga – som själv tränar två gånger i veckan för tränare  – tyckte det var konstigt och påpekade att hundsporten måste vara den enda sport där man på elitnivå inte har sin egen tränare. “Ju högre mål man har desto viktigare är det att ofta träna under överinseende av en speciell tränare” påpekade hon.

Jag talade om för henne av det inte riktigt funkar så i hundvärlden, men kunde å andra sidan inte riktigt förklara varför.

I hundvärlden går man på kurs eller privattränar lite då och då för någon instruktör, men däremellan tränar man på egen hand. Det innebär att det blir mycket träning på egen hand, utan att man har “ögon” på sig.

Har man tur att ha duktiga träningskamrater som man litar på och trivs med är det ju guld värt, men det blir på ett annat sätt.

Några av er kanske tänker “Jag känner min hund bäst och vill lägga upp min träning själv och bestämma var, hur och när den ska ske.” Men då kan man ju fråga sig hur man tänker i andra sporter, och varför man väljer ett annat upplägg.

Själv har jag erfarenhet av tre andra sporter förutom hundsporten – konståkning, friidrott och ridsport. Jag har definitivt inte varit på elitnivå i någon av dessa, men ändå har träningen skett i samråd med en speciell tränare.

Då jag höll på med konståkning tränade man under  överinseende två gånger i veckan, däremellan jobbade man själv på de “läxor” man fick.

I friidrotten var det ungefär samma upplägg. Teknikträning med tränaren en till två gånger i veckan och däremellan konditions- och styrketräning på egen hand.

Och då jag red åkte jag till min tränare en gång i veckan och fick hjälp med att lägga upp träningspassen på ett sätt som utvecklade både mig och min häst på ett bra sätt, utifrån våra förutsättningar och mål.

Varför tänker man annorlunda i hundsporten? Vad är skillnaden? Är det pengarna som syr? Eller traditionerna? Eller tiden?

Hur tänker ni?

Bilden överst visar en av de mest inspirerande tränare jag sett och lyssnat på – oavsett sport – Kyra Kyrklund.