Jag kollade nyligen på ett inlägg där hoppryttaren Jens Fredriksson sa ”Man måste sträva efter att rida med känsla, utan att vara känslosam!”
Jag tror det är minst lika viktigt i hundträningen som i ridningen. Att ”ha känslan” innebär för mig att vara lyhörd, uppmärksam och läsa in hur hunden svarar på det vi kommunicerar. Det kan ju vara skitsvårt för det är lätt att övertolka vissa beteenden och läsa in våra egna mänskliga känslor och tankar i det hunden gör. Men ju mer vi lär känna varandra – jag och hunden – desto lättare har vi att förstå varandra.
Så länge saker funkar funderar vi kanske inte så mycket. Men när det blir lite tjall på linjen funderar vi desto mer.
Kanske hunden långt innan visat tendenser på problemet utan att vi uppmärksammat det. Eller så har vi uppmärksammat det men tänkt att det nog var tillfälligheter.
Ibland inser jag att jag tror jag lärt hunden en viss sak, men egentligen har den lärt sig något helt annat vilket oftast visar sig när hjälper och förväntade belöningar försvinner.
Vissa saker behöver många pass med repetitioner (och inte minst väldigt hög rättprocent!) för att bli automatiserade och säkra. Och under tiden det pågår måste jag som hundtränare vara med i matchen och se de där små tendenserna. För ibland kan det bli ”rätt” fastän hunden egentligen tänker lite fel. (Jag fattar om det låter väldigt luddigt för vissa av er men det är så jag upplever det…)
Men vad är skillnad på att ha känslan och vara känslosam då?
Om att ha känslan innebär att vara lyhörd och openminded så kan det bli helt tvärtom i fall man blir känslosam. I synnerhet om det innebär en negativ känsla som irritation, frustration eller besvikelse. Det finns nog inte mycket som hämmar kreativitet och problemlösning såsom frustration gör.
Ändå hamnar vi där i bland. Eller jag gör det åtminstone. För mig är det mänskligt och inte speciellt konstigt om man är ambitiös och vill mycket. Det viktiga är att lära sig hantera känslan så den inte belastar eller påverkar hunden negativt. Och det tror jag att jag lärt mig efter alla år med hästar och hundar.
Hur man hanterar sig själv när det dyker upp känslor man inte vill ha är nog olika och det som funkar för en person funkar kanske inte för en annan. Men det är en viktig bit att jobba med eftersom vi har med djur att göra. Djur som inte bett om att få göra det just vi vill. Och då är det vår skyldighet att se till att det vi gör känns lustfyllt, trevligt och får hunden att känna sig stolt och självsäker.
Men känslosam behöver ju inte innebära en negativ känsla. Att känna sig lycklig och euforisk är ju också ett tillstånd av känslosamhet. Trots att det är en mycket bättre känsla så tror jag ändå att vi är allra bäst som hundtränare när vi är ganska neutrala just medan vi håller på att träna och lära hunden saker. Jag vet inte om det gäller alla men det gäller i alla fall mig.
Mitt IPT (Ideela Prestationstillstånd) är ”Lättsamt fokus”. När jag har den känslan är jag som bäst. Stor lycka och eufori är däremot väldigt välkomna känslor efter träningen eller tävlingen men under själva passet vill jag försöka hålla mig så fokuserad, öppen och lättsam som möjligt.
För tillfället är jag inne i en period där jag lär mig mycket nya saker – i hundträningen och övriga livet. Kanske beror det på att jag känner mig ganska harmonisk och därför är mera mottaglig för olika intryck och lärdomar.
Att lära sig nya saker, få omvärdera tidigare uppfattningar – och bli stärkt i andra – är en process som är himla stimulerande. Utveckling är en stark drivkraft för mig och jag hoppas jag har viljan och förmågan att fortsätta göra det hela livet.