Träningstävling, vallning, Tarzan, kurser och träningshallen…

Smiley Lindström – en “brötig”, glad och snäll prick.

Träningstävling med Smilet

Jag tänker vänta med vidare tävlande för Smileys del tills nästa år. Mest för att jag just nu inte hinner träna så mycket som jag vill och behöver, men även för att han behöver tid på sig för att mogna i knoppen, men framförallt i kroppen.

Vi fick i alla fall möjlighet att vara med på en träningstävling utanför Västra Harg och det nappade jag på. Jag känner gänget som anordnade det hela och det brukar alltid vara väldigt trivsamt  hos dem med mycket trevligheter runt omkring själva hundaktiviteterna. Denna gång bjöds det grillad korv och varm glögg. Tror aldrig jag ätit godare korv eller druckit glögg som smakat så himla bra. 😉

Min tanke var att köra några av klass 1-momenten och belöna mitt i, men just där jag planerat en belöning sket det sig så vi körde vidare glada i hågen.

Summa sumarium: Jag är jättenöjd med fria följet där han har fin attityd, rytm och position. Betyg 9,5.

Ställandet under gång var distinkt och bra, men han satte sig inte ner på mitt första sittkommando vid återgången.

Läggandet visste jag var svårt i kedja, och trots ett dk från mig så stod han i stället för att lägga sig. Betyg 0. Och eftersom det inte blev tillfälle att belöna honom där – och han kändes fin f ö – så körde vi vidare med glatt mod.

Ingångarna till sidan behöver jag jobba på rent generellt för de drar ner på i ö fina moment

På helheten fick vi kommentaren ”Mkt bra samarbete, härligt ekipage!” och trots nollan hamnade vi på 284 poäng. Men jag bryr mig inte så mycket om moment och poäng ännu utan lägger prio på helhet och samarbete. Det som känns allra bäst är att det inte är så stor skillnad på honom i träningen och i tävlingssituaionen (inte ännu i alla fall). Det som känns halvkasst i träningen är halvkasst på tävling och det som är bra håller hög kvalité även i tävlingsmässiga kedjor utan belöning.

Vi tränar vidare och jag låter honom få den tid han behöver för att utvecklas.

Vallning

Det har nu gått sex månader sedan Smileys operation och vi har fått sätta igång att valla. Han har – peppar peppar – inte haltat en enda gång efter operationen hos Helen Backman på Valla Djursjukhus, så jag hoppas innerligt att hans skada nu är helt utläkt.

Vi har hunnit med två tillfällen hos Karin Söderberg och det märktes stor skillnad från gång ett till gång två. Nu ska jag försöka hänga i och åka en gång i veckan så länge det går att valla. Egentligen har jag inte tid just nu när all prio ligger på att få färdig träningshallen. Men samtidigt tycker jag det är så viktigt att vi kommer i gång att valla (vi ligger ju liksom långt efter duktiga syskon som verkligen ser kalasfina ut i vallningen!) och Karin är så himla bra på att plocka fram det bästa hos både förare och hund. Jag har en timme till Karin, vallar en timme och åker hem direkt så det blir “bara” tre timmar som jag måste vara iväg, och den tiden får jag se till att avvara.

Efter en förmiddag i fårhagen…

Tarzan

I måndags var jag på återbesök med Tarzan hos veterinären för nytt ultraljud hjärta. Det visade sig att han svarat bra på både hjärt- och lungmedicinen. Det finns fortfarande läckage och pålagringar på bägge hjärtklaffarna men det var mindre läckage denna gång och hjärtat arbetade bättre. Jätteskönt! Han kommer få fortsätta äta medicin livet ut men han mår bra och är precis lika pigg och galen som han alltid varit så det känns bra. Min fina, underbara krigare som jag tycker så vansinnigt mycket om. Tänk om jag kunde klona honom och få en liten Mini-Tarzan igen. Jag skulle inte tveka en sekund!! 

Min själsfrände <3
Bild: Fotografingela

Kurser

Det är fullt drag på kursverksamheten, privatträningarna och coachtillfällena. Jag lägger fortlöpande ut nya kurser och de blir fulla på några timmar vilket känns helt galet kul!! Mycket tid och planering går det åt för att göra upp en så bra kursplan som möjligt för varje enskild kurs. Denna höst har jag en hel del nya upplägg som jag inte provat tidigare. Spännande, men samtidigt lite scary innan jag vet hur det funkar. Hittills har det blivit ett bra utfall och det gäller för mig att se till att det fortsätter så. 

Mina härliga, galna kursdeltagare! Ett himla riv efter Hundlands apporter!

Träningshallen

De sista gipsskivorna sätts på plats i dag. Sedan väntar spackling, målning av väggar och tak, armaturer (12 st LED-armaturer) ska sättas upp, mattan ska läggas in och luftvärmepumpar ska installeras. Plus lite annat smått&gott. Om dryga tre veckor ska det vara färdigt och jag har ett lätt stresspåslag… Men vad hjälper det? Det kan inte gå snabbare än det gör nu och alla jobbar järnet för att få ihop det hela i tid. Forts följer… 

I helgen som kommer ska jag i alla fall ha lite semester för då kommer de här stjärnorna på besök. Det ska bli skönt att få lite “egentid”. 🙂

Fatima & Wimze

 

Lite av varje…

Hittade den här underbara bilden på Mick i mitt bildbibliotek. Fotograf är Lena Kerje. Jag saknar honom väldigt, väldigt mycket och tänker på honom i olika sammanhang varje dag. Vackra Mick.

 

Hinner inte träna!

Jag hinner inte alls träna så mycket som jag skulle vilja och behöva just nu. 

Den mesta tiden går åt till jobb och planering kring hallen och de tillfällen jag har över träna blir inte direkt planerade, utan mer spontana. Jag hade en tanke på att tävla klass 1 med Smiley i höst men häromdagen när jag körde genom klass 1 momenten kändes det inte riktigt såsom jag vill att det ska göra. Han behöver få mer träning på uthållighet och länkning och dessutom tränas mer i att kunna fokusera på sina uppgifter även fast andra hundar leker och springer i närheten. Han har blivit mycket bättre på det, men det behöver fortfarande tränas jättemycket.

Men jag känner inte av någon tävlingshets. Med Tarzan (som var två år när jag fick honom) tog det drygt två år innan vi överhuvudtaget debuterade på tävlingsplanen. Om man har tur och får ha sin hund frisk och skadefri så tänker jag att den ska vara som allra bäst då den är någonstans mellan 4 och 9 år. 

Kloka Peder Fredriksson

Jag tänker på en intervju jag läste med Peder Fredriksson. Han sa: ”Jag låter unghästen mogna lugn och ro. Den ska hitta sig själv som individ och vi ska hitta varandra som team. Hästen ska orka med jobbet och tävlingssituationen både fysiskt och mentalt och jag är noga med att aldrig ta ut max av hästen innan jag känner att den är 100% mogen för det. Och det tar oftast många år. Många hästar kommer upp snabbt och är riktiga stjärnskott, men försvinner lika fort. Man undrar vad som egentligen hände. Höll den inte fysiskt? Eller pallade den inte tävlingssituationen rent mentalt i längden?”

Han är klok den mannen och jag gillar verkligen inställningen han har till sin fyrbenta vän.

Tarzan

Tarzan ska på återbesök för nytt ultraljud på hjärtat i början av oktober. Då får vi se hur han svarat på medicinen. Han är pigg, glad och vansinnigt träningssugen men dricker fortfarande väldigt mycket så denna gång ska vi även kolla koncentrationen i urinen. Njurar och leverprover var bra förr gången vi kollade så jag hoppas det inte tillstött något nu.

Hallen

Äntligen är arbetet med hallen igång igen och nu är det isolering av väggar och tak som gäller. I går träffade vi elektrikern som ska dra elen och vi pratade lux, spänningar och olika typer av ljuskällor om vartannat. Han var väldigt tålmodig och förklarade så att jag tror jag fattade skillnaderna… 😉 Nu väntar vi på lite olika prisförslag beroende på vad vi väljer. Budget för hallbygget är redan spräckt så det gäller att hålla lite i slantarna nu även om vi sjävklart vill göra det så bra som möjligt.

Vi planerar invigning av hallen den 4 november. Håll tummarna att den är färdig tills dess!

Lydnadsträning och vallträning

I morgon ska det i alla fall bli tid för lite egen träning för då kommer Maria Brandel hit och drillar några av oss i träningsgänget. Och så ska jag försöka hinna starta upp Smiley i vallningen hos Karin Söderberg så fort vi bara har tid. Jag ser filmer på Smilets duktiga syskon som vallar superfint och har kommit väldigt långt. Själva har vi inte ens fått av linan ännu…

 Vandring

Både Leffe och jag kände båda att vi behövde en dag off utan tankar på hallbyggen, jobb, racing och annat så vi har bestämt att göra en heldagsvandring med hundarna någonstans i Östergötland. Om någon av er har bra förslag på vandringsleder (gärna med lite omväxlande terräng) så får ni gärna maila mig. Vi har Östgötaleden som går föbi oss några hundra meter hemifrån men vi skulle vilja testa något nytt. Kanske Kisa/Pinnarp, runt Vättern, Omberg eller något annat.

Intervju med en SM-vinnare “Wimze skall känna sig som en kung!”

Fatima och Wimze på VM. Morrhåret Hundsport har sponsrat de fina halsbanden till VM-hundarna.

(I samarbete med Morrhåret Hundsport)

Fatima Spaho och Wimze har gått från klarhet till, och vi har haft förmånen att följa deras resa från att de fick en plats i talangtruppen tills dess att de blev bästa svenska ekipage på VM i år, och dessutom knep ett SM-guld några månader efter. Här ger Fatima några svar på vad som är deras framgångskoncept. 

1.Först och främst, stort grattis till SM-guld! Fantastiskt – om än inte direkt förvånande!

Tack …jag går fortfarande runt med ett leende. Helt fantastiskt och magiskt!

2. Kan du berätta om Wimze. Vad är hans styrkor, vad har varit svårast med honom, och hur har ni lyckats hitta ett så bra teamwork?

Wimze är en kille på dryga 4 år som gillar att vara centrum. Han är en hård kille med stor portion självförtroende. Han älskar att träna och är pigg på allt vad träning gäller, han är också öppen för förslag såsom ett bad i havet men gillar också sovmornar om tillfälle ges. Vi har lagt mycket tid på träning i olika miljöer för att få Wimze att kunna fokusera på rätt saker. Han älskar publik och applåder och det är en belöning som man får när man varit riktigt duktig.

Vår stora styrka är att vi verkligen älskar att träna tillsammans, för vad slår egentligen ett pass på tu man hand.

3. Vad är din styrka som hundtränare?

Min styrka är att jag är målmedveten, noggrann och väldigt envis. Planerar och är väldigt strukturerad.

4. Är du en tävlingsmänniska?

Absolut….. men också ödmjuk inför det faktum att alla på en tävling / träning behövs.

5. Hur kan en vanlig träningsvecka se ut för er då ni inte har tävling på g?

Varje vecka är ganska noga planerad, även vilodagar, men ibland ställer ju mitt jobb ” allt på ända ” . Då gäller det att vara lite flexibel och tänka om. Vi tränar nästan varje dag, skulle säga 50/50 med träningsvänner/själva. Jag lägger ca 1 tim på egen träning vid varje tillfälle och brukar köra 2 pass på ca 20-30 minuter åt gången. Att ha bra träningsvänner är guld värd, utan dom står man sig slätt. Vi är ett gäng som tränar ihop i olika konstelationer vilket funkar jättebra. Dom absolut bästa träningarna har Wimzen och jag på tu man hand. Inte mindre behöver vi vår träningsvänner.

6. Hur gör du för att toppa formen inför tävling?

Normalt petar jag ganska mycket men inför en tävling blir det en mix av helhet och belöningar. Jag vill ha en känsla av att vi löser allt och att Wimze skall känna sig som en kung.

7. Vad är era närmaste tränings- och tävlingsmål?

Vårt närmaste träningsmål är att få till några bra tränings- tävliningar och höja oss några snäpp i våra svagare moment.

Närmaste tävlingsmålet är att vi ska göra en bra rankingtävling i Fjärås om två veckor och därefter förhoppningsvis bli uttagen till NM.

8. Om du ska nämna en enda sak som du tror är en stor bidragande anledning till att ni blivit ett vinnarteam – vad skulle det vara?

En mix av envishet och kärlek till varandra!

Tack Fatima för att du tog dig tid att medverka! Jag och Farbror Tarzan önskar er all lycka framöver! 🙂

Jobba, planera & fira

Fredag – efter en intensiv vecka.

Jag har bestämt mig för att fredagarna i möjligaste mån ska vara en ”halvledig” dag, åtminstone efter kl 16. Övriga dagar måste jag försöka strukturera upp så de följer ett visst mönster, annars blir det kaos (har jag märkt..!)

Jag är ingen strukturerad person i grund&botten, men just därför måste jag ta mig i kragen och få mer diciplin i mitt sätt att lägga upp arbetsdagen. Tråkigt men nödvändigt.

Ungefär så här kommer en vardag att se ut:

Efter frukost och morgonrastning kommer jag lägga in egen träning mellan kl 9-11.

Mellan kl 11 och 14 blir det administrativt arbete (kolla anmälningar& avanmälningar, planera kurs, skriva kompendier, skicka ut kursbrev, fakturera, svara på mail, checka inbetalningar, bokföra mm mm) plus lunch och en lite längre promenad med grabbarna.

Mellan 14 och 18 är det privat träningar och därefter kurs från kl 18.30-ca 20.30/20.45.

Givetvis kommer jag ändra dagsrutiner när det behövs men det här känns som ett rätt bra koncept so far.

Jag har kört igång tre nya kurser den här veckan, en temakurs i fritt följ, en temakurs i apportering och en grundkurs i tävlingslydnad. En del ”gamla”(eller rättare sagt tidigare kända!) elever och en del nya som jag inte träffat tidigare. Både Smiley och Trasan har fått vara visningshundar, fast på olika kurser.

Smilet har fått vara med på grundkursen och visa hur man ska göra för att få matte att ta fram leksaken igen efter att hon plockat bort den, genom att direkt söka kontakt utan att ”checka ut”.

Och Trasan har varit med på apporteringskursen och visat grundövningar i apportering – både hur man griper blixtsnabbt (Trasans favoritövning!) och hur man håller föremålet stilla i munnen.

Det har varit jättebra kursväder den här veckan och det är ju himla tur eftersom träningshallen inte är klar att användas ännu. Sista halvtimmen har det blivit mörkt men då knäpper jag på belysningen så det fungerar väldigt bra ändå. Men såklart man längtar tills hallen blir klar!

I kväll kommer träningsgänget hit. Vi ska i första hand fira Idas fina SM-prestation, men också Maria&Zacks snygga runda förra helgen som gav höga poäng och uppflyttning till klass 3. Och så ville visst Smilet vara med på ett hörn och fira sin Starklassdebut. 😉 Hur som helst… det finns mycket roligt att fira.

Innan vi börjar fira har vi bestämt att vara lite ambitiösa och planera vår kommande träning under september. Jag tycker det är jättekul att vara med och planera varandras träning för då har man också lite ”koll” på varann – både då det gäller att gå vidare eller backa och påminna om bättre grunder.

 

 

Intervju med Michelle Holmlund “Jag jobbar ständigt med mitt pannben!”

 

Läs om tjejen som just nu har båda sina hundar högst på rankinglistan. Som ständigt jobbar med sitt pannben – både i hundträningen och livet i övrigt. Och som säger att man “aldrig är starkare än sitt crew!” 

Berätta om din resa – från det att du började träna hund, tills i dag.

Mitt hundande började med grannens labradortik, först var det promenader, ofta stod jag och lurade i trädgården och sprang dit och bad om att få låna deras hund så fort jag såg att de kommit hem. Suget efter mer växte och på något vänster lyckades jag övertala mina föräldrar om en egen labrador. Så vi djupdök i hundungdomverksamheten, testade alla sporter som gick egentligen och körde ungdomsmästerskapen flera år.

Just då tänkte jag ju aldrig riktigt prestation på samma sätt, jag höll på med ridning och även simtävlingar vid sidan om detta och hundtävlingarna var alltid mer bonus än något annat.
Huvudsysslan var ju alltid lydnaden och vi lyckades ändå ta oss upp i dåvarande ELIT men där tog det stopp. Rätt tufft att inse att hunden var mer nöjd med en mer lagom dos träning och en desto-mindre dos tävling. Där började önskan efter en hund som ville samma saker och jag testade brukshundsras över några år men det passade inte mig. Så av en slump föll jag in på border collie (som jag aldrig skulle ha..) och känner mig som hemma. Där står jag nu idag med två stycken dundertjejer från Karin Söderbergs kennel Vallhunden.


Beskriv dina två hundar – styrkor, svagare bitar och personlighet i stort.

Kellie och Peak är väldigt typolika, den ena tänker och den andra springer så utmaningen ligger alltid i att få den ena att springa mer och den andra att tänka mer. Kellie är väldigt snäll och gullig och personlig och känner massor, medans Peak ibland är mer som en räcertraktor med humor.  De kompletterar varandra väldigt bra och det har utmanat och utvecklat mig väldigt mycket att få jobba två så olika hundar paralellet mot samma mål.
De väcker inspiration till varandras träning vilket jag tycker gjort träningen roligare och mer givande för mig.

 

Hur kan en ”vanlig” träningsvecka ut för dig då du inte har tävling nära?

En vanlig vecka för oss ser oftast ut som så att vi sitter på jobbet till 17 tiden och efter det brukar jag åka till någon brukshundsklubb/gräsmatta och tränar 1-2 h beroende på tid och årstid. Några gånger i veckan tränar vi själva och några med sällskap. Jag tycker det är viktigt att få till passen då man tränar själv också för att verkligen få möjlighet att njuta av varandra.  Sedan rör vi oss hemmåt för kvällsbestyren.
Jag gillar rutiner men såklart aviker vissa dagar. Någon gång i månaden beroende på vad vi har för event brukar vi åka till vår sponsor DogMotion för att kolla igenom att hundarna ligger rätt i fas även fysiskt så att de klarar den träningsmängden som vår satsning också innebär.

Hur laddar du inför större tävlingar?

Jag laddar väll egentligen lite på samma sätt för mindre som större tävlingar, jag har min formtoppningssträcka som innebär olika träningsfaser innan vi kommer in i slutspurten inför tävling där jag bara vill att hunden känner sig bäst, ball och fantastisk.
Veckan innan tävling gör jag inte så jättemycket träningsmässigt mer än lite boost-pass och motion.

Hur tänker du kring inlärning och träning av den unga hunden? 

Jag tänker i mitt huvud att mina främst tankar i det är att jag vill att hunden får växa till sig. Allt har sin tid och jag vill inte slösa på hunden fysiskt innan den mentalt och tillväxtmässigt är där jag tycker jag har nytta av inlärningsstegen.
Jag vill nog att valparna ska lära sig vardagsregler och om livet och så gillar jag att tända dom lite i allt som komma skall. De ska tändas i vallningen, de ska tändas så smått i lydnadsmomenten och de ska lära sig att vara med och kunna beté sig. Egentligen tycker jag bara valpar behöver kunna kom, nej , gå här och stanna. Rent konkret.
Sedan är ju relationen ett work in progress att de ska upptäcka hur mycket värdefullt som kan hända om de håller sig när och är uppmärksamma.

Vad är din styrka som hundtränare?

Jag tror det är mitt superfokus.  Jag är inte nödvändigtvis den mest strukturerade tränaren, men när jag ställt in mig på ett mål så kan jag nästintill inte sluta tänka på det och det är ständigt närvarande i mina tankar. Möjligtvis att en sekundär styrka är att jag inte är rädd för att be om hjälp.  Tillsamman är man starkare och varje viktigt minne är starkare om man får dela det med någon värdefull.

Hur har du jobbat med dig själv mentalt för att bli så bra som du bara kan?

Jag jobbar ständigt med mitt pannben, det genomsyrar så mycket mer än bara hundträningen. Den ständiga balansen i att bli starkare utan att bli okänslig och avtrubbad i sitt sätt att tackla livet och vara.
Förut var jag duktigare på att förtränga sådant jag inte hade lust att hantera, nu skulle jag väll säga att jag har enklare för att inte känna så mycket kring förluster och motgångar. Samt att på samma vis bli bättre på att fira alla vinster, stora som små.
Det är så lätt att vara rädd för att förlora istället för att glädjas åt att man kan vinna.

Vad är de närmaste målen för dig och dina hundar?

Just nu har jag inga konkreta resultatmål utan jag är mer insnöad i en utvecklingsperiod där jag har prestationsmål, träningsprestationsmål.
Nu senast tog jag båda hundarna till SM-FINAL, det kändes stort och var definitivt en punkt på min bucketlist.

Hur  hanterar du bakslag och misslyckanden?

Jag försöker att med logik fundera på om jag tjänar på att vältra mig i känslan eller om det bara är ett slöseri med tid.
Alltså ibland så finns det ju fördelar med att verkligen känna efter i ett nederlag för att det är därifrån som vi får glöden att ge oss i kast med nästa försök, nästa satsning. Ibland är ju ett nederlag baserat på att någon annan var bättre tävlingsmässigt och det är ju inget att hänga läpp över. Inte om vi gjorde vårt bästa. Då var vi ju fortfarande vårt bästa och det är bara att åka hem och fortsätta jobba på att bli bättre.

Jag vet att du har en träningsgrupp som du tränar mycket med. Hur fungerar det och hur får ni ut det mesta av varandra?

Ja men precis, vi är 4 stycken med samma ambitioner som tränar tillsammans några gånger i veckan och även umgås utanför träningen.
Det är otroligt värdefullt att ha ett gäng där man lärt känna varandra på flera plan och kan stötta både med rätt träning, bra träning som i med och motgångar tävlingsmässigt. Det är en fantastisk känsla att känna som att man alltid är ett lag som tävlar.
Att vara flera olika personer kan ju bli svårt, men vi pratar mycket om klimat och det egna ansvaret för att ge varandra förutsättningar att ge bra hjälp. Vi kör genomgång innan kring vad varje ekipage behöver, engagerar oss och diskuterar mycket. Utöver all träning, det blir ju rätt slitigt, så försöker vi att verkligen fira segrar, skåla för utveckling och skratta och kanske ta en straff-shot för klantigt missade poäng 😉
Man är aldrig starkare än sitt crew!

Stort tack för din medverkan Michelle! 🙂

Är det dyrt att gå på hundkurs?

Mycket pengar eller dyrt? Inte nödvändigtvis samma sak.

Jag tycker det beror på vad man menar med dyrt. Att betala mycket pengar för något betyder inte nödvändigtvis att det är dyrt.

T e x betalade jag nyligen mycket pengar för att röntga en hund, men samtidigt tyckte jag inte det var särskilt dyrt med tanke på vad jag fick för pengarna – vad röntgenutrustningen kostar och den utbildning personalen som utförde behandlingen måste ha kostat.

Allting är relativt. Men en sak är säker, att arbeta på heltid med någon annans hobby är alltid lite vanskligt när det gäller att ta betalt. För personen som går kurs handlar det ofta om en rolig hobby, för instruktören är det ett yrke och många gånger ett heltidsarbete som man ska försöka försörja sig på.

En egen liten undersökning

Jag har roat mig med att undersöka vad en timmes privatträning kostar runt om i landet och det skiljer en hel del – närmare bestämt mellan 280 kr upp till 1250 kr. Och det finns säkert både billigare och dyrare timpris.

Där timpriset låg på 280 kr är jag tveksam över om instruktören hade F-skattsedel. För i så fall skulle det betyda att det blev ungefär 112 kr över, vilket innebär att man får ha en sjuhelsikes massa privat träningar för att få ihop till mat och potatis.

Priset 1250 kr fanns i Stockholmsområdet och i det priset ingick inte någon hallhyra, utan ville man boka hall så fick man betala det utöver. Vad jag förstod jobbade instruktören heltid och betalade F-skatt vilket innebär att det bli ungefär 500 kr över per timme när skatt och sociala avgifter är betalda.

”Medelpriset” för en timmes privat träning verkar ligga på ca 500 kr – dyrare i de större städerna och billigare ut på landsbygden. Priset verkar också lite beroende på instruktörens egna meriter inom området (fast det stämde inte fullt ut…). 

Om momsen ingår i de 500 kronorna (vilket den gör då man riktar sig till privatpersoner) så försvinner 100 kr. Av de 400 som är kvar betalar man skatt och sociala avgifter och då återstår i grova drag 200 kr till instruktören. 

Vad tar man hänsyn till då man sätter priset?

Då det gäller kurser verkar det som att de mer tävlingsinriktade kurserna (oavsett gren) kostar mer än valp&allmänlydnadskurser.

Antal deltagare spelar också in. Kurser med 4-6 deltagare är dyrare än de med 8 st och uppåt. Och det verkar ju ganska logiskt.

Som privat instruktör betalar man sina utbildningar själv. Ibland är det väldigt dyrt att gå special/fortutbildningar samtidigt som det är en nödvändighet för att hålla sig ajour inom sitt yrke.

Många instruktörer hyr dessutom någon form av inomhushall eller betalar ränta&amortering för en egen. Det är självklart också något som måste tas med i kalkylen då man sätter priser.

Är det bättre att gå kurs privat än på Brukshundsklubben?

Inte nödvändigtvis. Det finns en hel massa bra – både kurser och instruktörer – på våra klubbar som håller hög kvalité. Eftersom det handlar om ideellt arbete är kurspriset givetvis mycket lägre och det kan väl vara en nog så bra anledning att gå kurs där.

Men allt handlar ju om vad och hur man värderar olika saker. Får man utdelning för det man betalar för? Fine, då är det förmodligen värt pengarna även om det handlar om en lite större summa. Får man inte den utdelning man hoppats på så kan även den billigaste kurs kännas alltför dyr.

 

Minnen med Mick

 

Jag tänker på Mick varje dag.

Inte hela tiden, men han gör sig ofta påmind i olika situationer. På promenderna ser jag ofta ”hans stenar” som ligger vid gräskanten (Micken hade ”stenmani” redan som liten och en av hans stora hobbies var att rulla stenar med näsan medan han lät som en sämre operasångare).

Jag ser hål som han grävt, grenar som han tuggat på och hans halsband som fortfarande ligger i hallen.

Han finns med mig på så många olika sätt och det känns både ledsamt och bra på samma gång. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att gråta en skvätt och det kommer nog dröja en tid till innan jag fixar det, för han känns fortfarande väldigt levande i mitt minne.

Jag minns hur han doftade (alltid gott), hur hans tassar kändes och hur gott det var att pussa honom i den den där lilla gropen mellan ögonen. Micken själv var däremot inte överdrivet förtjust i att bli pussad och hånglad med. Han stod ut, mest för att han var en artig kille, men mysigt…nää det tyckte han inte att det var.

Däremot hade han stort behov av att vara med, och ville gärna att flocken skulle vara samlad. Då blev han lugn och kunde gå och lägga sig en lite bit bort, fast ändå ha full koll på att ingen försvann.

Foto: Lena Kerje

Jag minns också vår lilla morgonstund i badrummet ”Morgonmys med Mick”. Han var den enda hund som fick följa med in i badrummet, och han la sig vid mina fötter när jag borstade tänderna och väntade utanför duschen när jag duschade (till skillnad från Tarzan och Smiley som helst är med INNE i duschen!). När jag var klar så hade vi en lite mysstund när jag masserade hans rygg eller kliade honom bakom öronen en stund.

På något sätt visste jag att de där stunderna skulle bli extra värdefulla att tänka tillbaka på den dagen han inte längre fanns, och precis så är det.

Som tur är har jag väldigt många fina bilder på Micken som finns lite överallt, både på väggarna, borden och i min dator och telefon. Han blev alltid bra på bild, oavsett i vilken situation han blev fotad i. Alltid upprest, stolt och vacker – i alla fall i mina ögon.

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

Bild: Fotografingela

The fabulous four <3

Jag är väldigt glad över att jag fick ha honom i mitt liv i nästan 11 år. Det som gör ont är att han fick ett så jobbigt och tråkigt slut efter en dryg veckas intensivvård på djursjukhuset. Jag är ledsen över att jag inte kunde ha honom hemma men å andra sidan ville vi ju göra allt vi kunde för att han skulle tillfriskna efter ormbettet och då var kliniken den bästa plats han kunde vara på.

Nu blev det inte så, och det är en sorg i sig. Men man kan inte göra mer än vad vi gjorde, och jag är glad över att jag fick vara med honom då han tog sitt sista andetag med huvudet i mitt knä. Lugnt och fridfullt med massa kärlek omkring sig.

Livet går vidare även om det tappat lite av den skönhet som vi fick njuta av i nästan 11 år.

 

 

Tävlingsdebut och tack till sponsorer!

Smiley med apport från Collision Course som säljs i Sverige genom nystartade företaget Hundlands.

Tävlingsdebut

I onsdagskväll var det debut på tävlingsplanen för Smiley.

Jag hade egentligen tänkt vänta till efter årsskiftet att tävla honom. Dels för att jag var osäker på om hans ledkapsel skulle hålla och dels för jag tycker han behöver mycket mer träning i många delar – både fysiskt och mentalt. Inte alls så att jag tycker momenten måste sitta ”perfekt” för att tävla, mer att hunden är mentalt och fysiskt mogen/förberedd för att ge bra förutsättningar för trevlig feeling i tävlingssammanhang.

Men Startklassen är ju ”snäll” såtillvida att den är kort och inte så krävande. Och eftersom jag missade SM med Tarzan kändes det kul att åtminstone få lite tävlingskänsla (inga jämförelser i övrigt..!).

Det blev lång väntan för oss på Linköpings BK. Först gick Klass 1 och därefter Startklass . Dessutom drog jag sista startnumret (12) så det hann bli mörkt innan det var dags för oss att gå in på planen.

Utan att trötta ut er med massa detaljer hit och dit så blev det en bra debut för oss. Smiley kändes ungefär som han gör på träning och de brister som kom fram har vi även i träningen. Det jag var mest orolig för var att han skulle låsa på någon hund som lekte eller sprang utanför planen, men det var lugnt på den fronten som tur var. Lite nyfiken på TL och domare (Hej hej, är ni också här?!:) och aningen splittrad mellan vissa moment, men på det stora hela gjorde vi ett bra program och slutade på 191 poäng. Mest glad åt 9,5 på fria följet och 10:an på helheten med kommentaren ”Kanon!”. 

Träning för Åsa Sellidj

Vi i träningsgänget har tränat en del för Åsa Sellidj (som tränar/tävlar IPO) under sommaren, och hon har hjälpt oss hitta ett väldigt bra system mellan momenten. Jag kan inte föra Smiley på samma sätt som jag gjort med Tarzan, för Smiley måste styras upp mer och ha mycket mer fokus på mig. Vi tränar transporter och uppställningspunkter varenda träningspass, och i stort sätt satt det bra även på tävlingen. Inte 100% men sisådär 93%… 😉

Åsa är väldigt noggrann och har mycket energi – både som person och i träningen – vilket passar mig bra. Smiley har fått mer pondus, självförtroende “j:r anamma” överlag och det bygger vi vidare på. Jag tycker det är värdefullt att  träna för någon som ser och fokuserar mycket på allt som händer utanför själva momenten. Dessutom är det positiv, trevlig träning med glimten i ögat och det passar både mig och resten av gänget. 

Nytt sponsorsamarbete

Jag har fått ett fint erbjudande om sponsorsamarbete med nystartade företaget Hundlands. Vi har bl a fått testa Collision Course snygga apporter och kommer även bli sponsrade med norska Canelanas suveräna produkter (jackor, tröjor, hundtäcken, bäddar mm). Mer om Hundlands kommer framöver. 

Stort tack till mina samarbetspartners som på olika sätt supportrar min verksamhet, tränande och tävlande – Morrhåret Hundsport, Revolution Race, Hundlands och Dynamic Rehab. Stort tack också till Jenny Mellåker/Mellåker Web&Vovve som ser till att min hemsida blir fin och uppdaterad på bästa sätt.  Jag är väldigt tacksam över förtroendet att få samarbeta med er! 

Vår sponsor Morrhåret Hundsport i Vadstena sponsrar med foder, halsband mm och ser alltid till att vi får testa nyheter på leksaksfronten. Det uppskattas! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad händer mellan momenten?

Jag tränar mycket på att hitta ett bra system i transporter, uppställningar och starter med den unga hunden. Vad passar just denna hunden? Och vad passar mig?

Har sättet vi bekräftar/belönar på tävling något värde för hunden? Om inte, hur skapar vi den känsla och förväntan som vi vill att den ska ha? Hur gör vi transporterna mellan startpunkterna värdefulla? Vilken tanke vill vi att hunden ska ha efter att belöningen försvunnit – oavsett om det gäller en tävlingsmässig belöning/bekräftelse eller en godbit/leksak.

För min del är första steget att hunden aldrig får ”checka ut” efter att leksaken försvunnit eller godbiten är svald. Men om jag vill att den direkt ska tänka träning/uppgift igen så gäller det att jag själv inte tar en mental paus då belöningen försvunnit utan är i uppgiftstanke – precis som jag vill att hunden ska vara. Att stanna upp, börja knöla ner leksaken i fickan, prata med träningskompisen och fundera på vad jag ska göra härnäst är ingen bra strategi om jag vill att min hund ska lära sig vara ”på”.

Det här kan man jobba med på olika sätt men jag brukar vända mig från hunden så att den aktivt måste ta kontakt igen. I början kommer hunden kanske försöka komma åt leksaken igen men jag visar tydligt med min hand vart jag vill att den ska söka sig.

Den handen kommer också var en signal för ”transport” (och inte fritt följ) på tävling framöver. Jag vill att hunden hänger på med engagemang och väntar in vidare information från mig. Smiley är en ganska utåtriktad hund som lätt låser på andra hundar som springer eller leker så med honom är den här träningen helt nödvändig.

Samma procedur kommer jag använda mig av på tävling då ett moment är slut. Han får gärna hoppa upp på mig (eller snurra som Tarzan väljer att göra), visa att han glad är och gillar det vi gör, men då jag börjar gå  vill jag att han direkt tänker transport-ny uppgift och samlar ihop sig vid sidan för att hänga på. Momentövergången är en aktiv uppgift och hunden ska vara öppen och ”på” för vidare information.

Det här är inget som fungerar av sig självt (åtminstone har det aldrig gjort det för mig!) utan något man får träna in. Alla vi som tränar och tävlar har olika tankar på hur vi vill ha våra hundar mellan momenten och hur vi ska avsluta momenten på tävling, och det är självklart också beroende på vad som passar hunden. Man får hitta sin egen linje men jag tror är viktigt att det finns en tanke bakom.

 

Vad betyder “Fot!”?

Smilet 🙂 Foto: Sanna Krans

För länge sedan när jag gick på kurs med min dåvarande jack russell hade jag problem med att han ofta satte sig snett vid sidan efter en inkallning eller apportering. ”Säg FOT! Precis innan han ska sätta” sig sa min instruktör, och trots att jag var en ganska oerfaren hundtränare tänkte jag ”Men hur ska det hjälpa honom sätta sig rakt? Fot betyder ju något annat för honom, eller…?”

Ja vad menar vi egentligen när vi säger fot? För många hundar tror jag fot betyder väldigt mycket. Det betyder 1. Kom in och sätt dig vid sidan – rakt i position och med fokus. 2. Sitt stilla vid sidan – med kontakt. 3. Följ med mig vid sidan oavsett hur jag går – i rätt position och med kontakt. 4. Var inte för hetsig, men heller inte för loj!

Om hunden sätter sig snett upprepar vi kanske ”Fot!”. Om hunden tappar position då vi går = Fot! Om hunden tränger = Fot! Om hunden släpper blicken = Fot! Om hunden är hetsig vid sidan = FOOOOT! Om vi märker att hunden inte riktigt är med då vi ska börja gå = FOTTTEEE!

Ofta finns det en mängd kriterier för kommandot fot och jag tror det är väldigt svårt för hunden att veta exakt vad vi menar vid de olika tillfällena. Jag tror också fot ofta blir ett ”slaskkommando” som vi tar till när vi ska gå in på planen, och även i transporterna mellan momenten, och då är vi inte alls lika noggranna med hur hunden går.

Om man jämför kommandot ”fot” med t e x ”down” (som jag använder för att min hund ska fälla sig bakåt från stå i fjärren) så är kriteriet för ”down” väldigt tydligt. Det betyder stå stilla med alla fyra tassarna och fäll kroppen bakåt. Konkret för mig – antingen blir det rätt eller så blir det fel. Det finns liksom inget mellanting. Och är det solklart för mig brukar vara lättare för hunden att förstå vad jag menar (trots att det sättet att lägga sig ner är rätt onaturligt för hunden i det här fallet).

Själv har jag efter lite funderande tagit bort ordet ”fot” helt och hållet ur ordlistan. I stället har jag ett annat kommando som bara betyder en enda sak för Smiley, och det är ”håll kontakt”. Positionen försöker jag förstärka enbart genom belöningsplaceringarna, och ska han göra en kort ingång till sidan så heter det något annat än ”fot”.

Det blev plötsligt så enkelt och tydligt för oss båda. Lätt för mig att hålla på kriteriet och tydligt för Smiley vad jag menar.

På Tarzan – som är en hetsig och lättfrustrerad kille – har jag inte haft något kommando alls i fria följet eftersom han ofta svarat med ljud då jag sagt något i just det momentet. I övriga moment har han inte ljudat men just i fria följet har han ofta legat på gränsen. Jag har också varit tvungen att tänka väldigt mycket på var, när och hur jag belönat för t e x position, för att försöka få honom aningen lugnare och mer samlad. I ärlighetens namn har jag väl inte har lyckats så jättebra med just den biten, men jag brukar trösta mig med att han i alla fall varit tyst… och att det faktiskt kunde ha sett ännu galnare ut. 😉

Smiley är coolare i skallen än Trasan och inte lika lättfrusterad. Han har inte så nära till ljud (peppar, peppar) och de få gånger han ljudat så har det varit då han inte förstått alls vad jag menat. ”Men förklara så jag begriper då människa!!!”

Jag tror på att göra det enkelt, både för sig själv och hunden. Så Smilet och jag tränar vidare. Men inte på Fot! utan på Watch! 🙂

Nedan några fina “fotande” vänner som jag hittade i bildarkivet. 

Ingela och Skoja på Lydnads-SM

Jenny och Pingu på Lydnads-SM

Sharon och Koe på Lydnads-SM

Jackson

Marika och Mixtra

Trasan 😉

Tiger Foto: Lena Kerje

Mick <3

Ditte och Abby

Grundträning, grundträning… och ännu mer grundträning!!

Nordic Paws Smiley 1 år sedan. Jag blir fortfarande lika glad av att ha honom i mitt liv. 🙂

Smiley och jag jobbar vidare med massa grundträning. Eftersom han är en hund som har lätt att gå in i eye och ”fastna” i saker han ser – och tankar han tänker – så lägger jag en hel del träning på att han ska klara hålla fokus på mig i olika situationer plus snabbt kunna växla mellan olika typer av uppgifter. Ibland är han jätteduktig på det, andra gånger funkar det sämre.

Jag försöker förstå vad skillnaden som gör skillnaden är (för att citera Kjell Enhager) och ibland är det rätt uppenbart medan jag inte alls begriper andra gånger. Men ibland måste man acceptera att man inte hittar förklaringar direkt utan bara jobba vidare på den linje man tycker känns rätt. Förr eller senare kommer bitarna falla på plats.

Uppställningar, avslut och transporter mellan punkter är en sak som jag tränar i princip varje pass. Jag vill t e x inte att han släpper fokus på mig då vi ställer upp även om vi står länge på punkten, utan att han har en hög (ja lagom hög alltså) förväntan just där. Antingen blir det belöning eller så blir det uppgift. Och det ska vara lika ballt oavsett. Typ. 🙂

Positionen i fria följet, snabba sättanden i fria följet, explosiva starter i fartmoment (får vi träna begränsat så därför gäller det att planera de jag gör på ett bra sätt) korrekta gripanden på apporten, kunna välja bort störningar och synintryck som lockar fram hans eye och ingångar till sidan är andra saker vi tränar mycket på och som han också behöver mycket träning i.

Jag har aldrig kunnat träna massa fritt följ med Tarzan, eller jobbat detaljer i det momentet, för då har han hetsat upp sig och jag har fått ljud. I stället har jag fått tänka helhet och försökt få ihop ett fritt följ där han hållt sig någorlunda ”på mattan” utan att bry mig om att det inte riktigt sett ut som jag önskat. Jag är glad att jag valde den strategin med honom för jag tror faktiskt inte vi hade haft något fritt följ alls annars – i alla fall inte ett tyst sådant! Däremot har jag aldrig på dessa år behövt jobba upp eller belöna Tarzan för tempo, för han har det i sig. Det spelar ingen roll hur, när eller var, heller inte om det är första eller 25:e skicket eller inkallningen jag gjort – han springer lika fort ändå där för att han vet inget annat sätt att springa på. Men de lite mer “tänkande” delarna i träningen har han haft svårare för – även om han efterhand lärt sig utföra dem på ett rätt bra sätt sätt ändå. 

Kanske just därför så känns det extra roligt att få jobba fritt följ med Smiley som tycker det är skojigt och lite fränt, men inte alls lägger på stress på samma sätt som Tarzan. Med Smiley kan jag träna detaljer på ett helt annat sätt och verkligen försöka jobba utifrån den målbild jag har då det gäller  honom. Och målbilden för just honom är ett samlat men ganska “pampigt” fritt följ med en fin position, ganska upprest vid sidan och ett härligt engagemang och fin energi – fast utan stress.

Jag kan ”pilla” med positioner i stegförflyttningar och backande utan att han ljudar. Jag kan upprepa flera sättanden i rad utan att han går i taket. Och jag kan tala om för honom att ”Oups, inte så – utan SÅ ska det vara!” och han tar min förklaring på ett bra sätt utan att bli frustrerad eller upprörd.

Jag tror att i princip vad man än jobbar med så kommer det främja träningen i stort, inte bara just den sak man valt att träna. Om jag tränar fokus i uppställningar så kommer det gynna fokus i andra sammanhang också, och det kommer även påverka andra delar i träningen gynnsamt – även sådant som inte har med just fokus att göra. Eftersom träning är en  helhet och allt bygger på kommunikation och samarbete så kommer hunden och jag bli bättre och bättre på att tyda varandras språk, förstå uppgifterna och känna glädje i att göra saker tillsammans.

 

Nu får det f-n snart vara nog!!!

Foto: Ingela Karlsson

Saker och ting blir inte alltid som man hoppats på och planerat för.

I går fick jag ett jobbigt besked som – bland mycket annat – innebär att Tarzans tävlingskarriär är över.

Vid ultraljud och röntgen på kliniken hittade man ett ganska omfattande hjärtfel samt förändringar och skador i lungvävnad och luftsstrupe. De kommer gå vidare med att försöka hitta orsaken och sätta in lämplig behandling, men några flera tävlingar kommer det inte att bli tal om för vår del.

Det är väldigt ledsamt och tungt att inse, och jag har nog inte riktigt hunnit smälta det hela ännu.

Under senare delen av våren började jag märka att Trasan inte riktigt var som vanligt. Han kunde bli extremt flåsig även efter en kortare stunds träning, och trots att han snabbt återhämtade sig så tyckte jag det var märkligt för han är både välmusklad och i god kondition. Inte heller har han varit minsta värmekänslig tidigare utan snarare blivit snäppet bättre då termometern visat på +25 eller mer.

Jag tycker också han stundtals haft en slags stress och frustration i sig som jag inte var van vid. Grabben har alltid varit impulsiv och haft lätt att varva upp men jag har väldigt sällan upplevt honom stressad och belastad. Men så har han känts senaste tiden – både på tävling och i bland även i träningen. Ingen bra känsla.

Dessutom har han druckit och kissat mer än vanligt vilket gjorde mig orolig, så jag bokade en veterinärtid för honom i maj. Det var samma dag vi fick ta farväl av Mick och just då orkade inte med mer veterinärbesök, så jag bokade av och fick ny tid i går.

Men inte i min vildaste fantasi hade jag trott på ett så sorgligt besked. Och inte mindre ledsen blir jag när jag tänker på hur jobbigt han måste haft det, i och med att han inte kunnat syresätta kroppen ordentligt och hjärtat fått jobba på högvarv. Men han lever ju för att träna, ta i och springa och har alltid haft en sjuhelsikes kämparglöd i sig så han har väl helt enkelt inte känt efter. Älskade lilla hund.

2018 har inte varit mitt år… Varför kunde vi inte ha fått några år till på tävlingsbanan? Kunde vi inte fått starta på årets SM som jag sett fram emot så himla mycket?! Varför kunde vi inte få fortsätta med det vi båda älskar att göra tillsammans?

Nu hoppas jag bara innerligt att det här inte visar sig ha en skittaskig prognos så att jag dessutom förlorar honom i förtid. ”Prognosen beror på diagnosen” som veterinären sa, och vi ska gå vidare med nya prover och undersökningar för att kunna komma fram till varför hjärtat och lungorna ser ut som de gör på en i övrigt frisk och välmående individ. En teori man har är att det är lungparasiterna som vi slogs mot förra året som är den primära orsaken och anledningen till den skadade lungvävnaden, som i sin tur orsakat hjärtproblemen. Forts följer…

Jag är ledsen, besviken… och också förbannad! Fast jag vet inte på vem och vad. Jag önskar att jag kunde få skälla ut någon riktigt ordentligt – någon som var ansvarig för det här. Men det finns ju ingen att skälla på. Det är ju bara att tugga i sig skiten och inse fakta.

Fast jag säger som Leffe sa när jag hem från kliniken och stortjöt i går… ”Nu får det f-n snart vara nog!!”

Att träna en lydnadshund med “eye” – en ny erfarenhet för mig

Smiley har fått komma igång och träna lite mer, även enstaka fartmoment. Än så länge håller benet fint även om han fortfarande inte har samma rörlighet och mjukhet i vänster fram som i höger. Men vi trappar upp successivt och hoppas att det håller.

Fortsatt rehab med styrka, balans och smidighetsträning och kontroller hos vår sponsor www.dynamicrehab.se

Smiley är en kul kille och rolig att träna. Inte den allra mest snabblärda men jag upplever att det beror mer på kroppen än knoppen. Han är arbetsvillig och lite halvtokig – en udda mix mellan oerhört barnslig och väldigt seriös. Jag upplever honom som trygg i sig själv, cool i huvudet men samtidigt rätt “mycket hund”.

Av de fyra hundar jag haft och tränat (Jackson, Mick, Tarzan och Smiley) är Smiley den mest fysiska och ”brötiga”. Han är som en ångvält och när han kommer farande och hoppar på mig är det som att få en cementklump mitt i magen. Mina blåmärken är oräkneliga och Leffe är lite orolig över att bli anmäld för hustrumisshandel. “Ingen kommer tro på att det är den där gängliga fyrbenta typen som är orsaken!” påstår han. 🙂

Det som har varit svårast i träningen med Smiley är att han lätt går in i valltänk och eyear. Varken Mick eller Tarzan har haft sådana tendenser då vi tränat så det är helt nytt för mig. Från början kändes det som ett ganska stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa – och om jag skulle lösa det!. Men jag har  bollat tankar med duktiga hundtränare som har erfarenehet av eyeande hundar och är så tacksam över alla goda råd som generöst delas ut och människor som glatt delar sina erfarenheter bara för att de verkligen vill hjälpa till. Tack!. <3

Men så har jag klurat en del själv, för det är ju ändå jag som känner honom bäst.  Hur tänker han? Varför gör han på ett visst sätt i en viss situation? Hur uppfattar han det jag försöker förmedla? Och under de relativt få månader som vi har tränat tillsammans tycker jag redan vi börjat förstå varandra bättre.

Från att till en början totalt låsa sig totalt på stillastående saker som koner, leksaker apporter mm och smygit mot dem som en panter så kan han nu ta i och springa på rätt bra. Men jag måste hela tiden tänka på hur, var och när jag belönar och lägga upp träningen på ett sätt som minimerar hans eyeande.

Ett klassiskt misstag som jag gjorde i början var att ”tagga honom” på leksaken eller apporten genom att hålla i honom och låta honom fokusera innan han fick gå iväg. Men jag märkte snabbt att det inte var någon bra strategi på en hund med mycket valltänk. Så där fick jag tänka om.

Överlag har jag tänkt reaktionssnabbhet i stället för tempo. Eftersom han från början inte kunde vara snabb mot en stilla leksak som han såg, började jag träna honom på att kvickt vända och ta en som låg bakom honom. Var han inte snabb nog så fick någon knycka grejen för honom. Han går igång  på konkurrens så den övningen funkade klockrent. Efter det fick han göra samma typ av övning, men då höll jag leksaken i min hand så han såg den. Var han inte snabb nog på mitt belöningord så drog jag undan leksaken.

Efter det hade jag en leksak bakom och en i min hand, och så var han tvungen att lyssna på vilket ord jag sa. Var det Ut! (som betyder ”vänd och ta den bakom”) ellr Bus! (som betyder ”ta den i min hand). Det blev ju ytterligare en svårighet för då var han först tvungen att lyssna på rätt ord, fatta ett snabbt beslut och därefter reagera kvickt. Det hela blev en rolig lek för oss båda och han fick bra träning i att  inte fastna i en viss tanke utan vara öppen så hjärnan kunde reagera snabbt.

En annan sak han har svårt för (vilket till viss del säkert hör ihop med hans eye) är att han gärna vill låsa på andra hundar som leker eller tränar i närheten. Och där har jag valt att sätta ett tydligt förbud i kombination med höga belöningar i form av häftiga sociala belöningar och kampbelöningar hos mig. Och för att ingen ska missförstå “förbud” (och tro att jag elar honom eller vrider om örat och skriker FY!!)  så vill jag förtydliga att jag helt lugnt säger “app app” (= Nää, du får inte stirra på den hunden!) och så berättar jag vad jag vill att han ska göra i stället “Watch!” (=Titta på mig!). Och belönar ordentligt när han klarar att bryta tanken.

Jag väntar inte ut honom i sådana lägen utan försöker bryta hans tanke så fort som möjligt. Helst vill jag inte att han hamnar i den alls men dit har vi inte riktigt kommit än. Det är otroligt självbelönande att få stå och eya och svårt att jobba mot sådna instinkter så den känslan ska vill jag ha så lite av som möjligt i lydnasdträningen. 

Häromveckan klarade han av att jobba fint med mig trots att träningskompisarna körde både lek och fartmoment runtomkring oss. Han tappade lite fokus ett par gånger men kom snabbt på sig själv utan att jag behövde agera vilket givetvis gav massa cred. Och då blir han så nöjd över sig själv. 🙂

Under Smileys långa rehab var min tanke att jobba med hans fokus just i sådana här situationer efter som vi inte fick göra så mycket annat, men eftersom han inte fick belasta benet kunde jag ju inte lekbelöna honom. Och godisbelöningar var absolut inte tillräckligt för att han skulle ”orka” tänka bort störningarna. Så det är först nu vi kunnat börja träna det lite mer.

Det är en lång väg kvar men jag tycker han tar sig mer och mer. Och med facit i hand kanske det har varit bra att han varit tvungen att vila under en lång period. Dels har han fått växa till sig lite både fysiskt och mentalt, och dels har jag fått tid att klura på vår fortsatta träning. Och så jag jag fått träna mitt tålamod. 

 

Träningstävling med Tarzan… och Smiley!!!

Två grabbar som träningstävlat. Fina priser för både två- och fyrbenta! 🙂

Träningstävling med Tarzan…

Det blir bara en till start för mig och Trasan innan Lydnads-SM så därför tackade jag ja till att vara med på en träningstävling som ett gäng anordnat några mil härifrån. Det är samma glada gäng som fixade den superroliga 5-kampen som vi fick vara med på förra året. Kreativa brudar! 🙂

Det blev ett bra tillfälle att köra genom programmet med Trasan helt tävlingsmässigt. Han kändes ungefär som han gör på träning just nu och vårt program bjöd inte på några större överraskningar åt något håll – vilket i hans fall är är positivt.

Ett hetsigt och lite studsigt fritt följ som vanligt, men ett relativt bra zäta med stabila skiften och skapliga transporter däremellan. Övriga moment gjorde han riktigt fint och jag är extra nöjd med inkallningen och vittringen som även i mina ögon var klockrena 10:or. Gruppmoment (med statister) blev också ganska bra men jag måste få till ett mer distinkt nedläggande efter sittandet. Han har svårt med läggandet just där…

Tjejerna hade hyrt in  en “riktig” lydnads/bruksdomare, vilket såklart är extra värdefullt, och Trasan knåpade ihop 295 poäng. Eftersom både han och jag behöver mycket träning och även en hel del tävlande för att vara på topp (vilket vi av flera skäl inte kunnat åstadkomma den senaste tiden) så är jag riktigt nöjd med vårt program.

…och med Smiley!

En av tjejerna frågade om jag inte skulle passa på att köra en Startklass med Smiley. Min första tanke var ”Neeej! Han är ju inte tränad för det alls, speciellt inte springmomenten. Och vi har ju inte ens kommit igång med vår träning än, utan mest tränat följsamhet, fokus i startpositioner, fasthållande av apport och gruppmoment (som vi fått ok till av veterinären).

Men å andra sidan är det ju inte så himla mycket spring i Startklass och hindret kan man ju köra med bara typ tre plankor för att inte fresta på hans ben. Så varför inte? Det kunde ju vara värdefull info för framtiden och jag bestämde mig för att prova och kanske lägga in en belöning i någon transport eller så.

Och bra träning för mig själv att helt oplanerat kliva ur min comfortzon. Jag som alltid vill vara väl förberedd! Svårt nog för en lydnadsmänniska som jag… med visst kontrollbehov. 😉

Ovan känsla

Sååå ovant det var att gå in på en “tävlingsplan” med en annan hund än Tarzan! Jag inser hur samkörda Trasan och jag blivit under årens lopp – som ett gammalt gift par! – och det här som jag hade vid min sida var något helt nytt. Smiley kändes plötsligt som en alien. Skulle han förbli en Smiley eller transformera sig till ett monster?!!! Jag känner honom ju inte alls i just denna situation ännu.

Smilet var aningen ofokuserad när vi gick in och ville gärna upp hångla upp tävlingsledaren som han tyckte såg trevlig ut… Men vi har tränat mycket på att ställa upp på olika startpunkter med fokus på mig och den träningen visade sig ha varit värdefull.

Lill-killen samlade ihop sina långa spindelben – plus sin hjärna- och vi lyckades få till ett fritt följ som kändes över förväntan. Domaren gillade det också och gav oss 9,5 i betyg med avdrag för ett sättande som han tyckte vara aningen långsamt. ”Bra position och kontakt. Lite långsamt första sitt” var hans kommentar. 

I övrigt fick vi betygen:

Inkallning 10

Sättande under gång 10

Apportering 7,5 (slarvigt gripande) Han har jättesvårt att gripa apporten korrekt framifrån i fart! Måste kampanja det…

Fjärr 10

Hopp (3 plankor) 10

Helhet 10

S:a 190,5 p.

Jag är så nöjd med Smilet som visserligen inte var helt fokuserad mellan momenten (hade lite svårt att släppa en hund som lekte med sin matte en bit från planen) men jobbade på fint i momenten. 

Han är fortfarande väldigt valpig i både knopp och kropp och behöver jobba upp sin kroppskontroll en hel del. Därför kommer jag ta det väldigt lugnt och förmodligen inte starta honom ”på riktigt” förrän nästa år när vi fått chansen att träna ordentligt. Hans ben har hållt hittills och han har inte haltat sedan operationen – peppar peppar – och jag hoppas innerligt att det fortsätter på samma sätt.

Tävling – en motivationshöjare och drivkraft

Jag gillar att tävla. Det är i sig en drivkraft för mig att hänga i, träna och fortsätta utvecklas. Men jag har inga som helst problem med att vänta med att starta en ung hund om jag tycker att den behöver mer fysisk eller mental mognad. Mitt mål är att toppa hunden någonstans mellan 4 och 9 års ålder och jag vill att den ska hålla länge och tycka tävling är lika häftigt när den är 9,10 år som när den är ung. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha igen det hela längre fram. 

Men det var jättekul att testa av Smilet som faktiskt fixade tävlingssituationen bättre än jag förväntat (eller rättare sagt… jag hade nog inte förväntat mig varken det ena eller andra eftersom jag inte var förberedd!). Och efteråt kom jag på att jag faktiskt glömde belöna honom mitt i programmet som jag hade tänkt. Men det gick ju ok ändå. Och både han och jag fick fick med en riktigt go känsla av lättsamhet i en helt tävlingsmässig situation, vilket hela tiden var mitt mål.

Och när man räknade ut dagens bästa lydnadshund visade det sig att Smilet procentuellt varit snäppet bättre än Trasan! Och fick fint pris för det. 🙂

Fast frågar du Trasan tycker han det hela är urlöjligt med tanke på hur enkla saker Smilet fått göra i jämförelse. Smilet själv verkar lyckligt obekymrad om både resultat och prestationer. Han är fullt upptagen med att nyfiket upptäcka livets alla fröjder! Fast lite mallig över sina priser är han allt ändå!!!!

Trasan: Var inte så jäkla mallig Lilleman. Det du gjorde var plättlätt i jämförelse med med mig!
Smiley: Farbror Trasan, du är en dålig förlorare. “Second place is first loser” vet du väl. Vinna eller försvinna är det som gäller!!! 🙂

 

 

 

 

 

Lite grunder för kvickare sitt i fotposition

Tiger tränar utgångsposition Foto: Yvonne Öster

En sak är säker, border collien är ingen “sittande hund”

Många av de bc jag sett i träning – inklusive mina egna – har naturligt haft ganska lätt för att ställa och lägga sig snabbt. Däremot har åtminstone jag fått jobba en hel del för att få till kvicka sättanden. Och med tanke på vad border collien är avlad för är det ju inte så konstigt. Den ska kunna stanna och lägga sig snabbt bland fåren men däremot har jag inte sett någon som sitter  i vallsammanhang.

Med Smiley har jag också fått träna mycket då det gäller att kvickt få ner rumpan. Han är långbent, har lång rygg och är fortfarande valpig i sitt sätt att röra sig. Dessutom är han ganska stor i sina rörelser, och om man ska prata i ridtermer så har han svårt att korta upp och samla sig. Så med en biten kommer jag få fortsätta jobba en hel del. Men han är rolig att träna och har en blandning av djup seriositet och humor/barnslighet som jag verkligen gillar.

När Åsa var här förra veckan fick vi bra tips på olika grundövningar för fokus och koncentration, men även då det gäller kvickare sitt i fotposition och att bli rak&parallell i sina framben.

Då det gäller kvickheten i sättandet gäller det att hunden inte är “för lång”  och lägger för mycket vikt på sin framdel. Dessutom måste den vara avslappnad och inte spänna sig för då kommer musklerna att hålla emot i stället för att släppa efter och låta rumpan bli tung mot marken.

För att skapa ett bra utgångsläge så vill jag att hunden tänker uppåt och inte framåt och så tränar jag små korta steg framåt och även i vändningar. Och så kommer belöningen när han sitter ner med vikten på bakdelen. Nu i början får han toucha min hand men får inte belöning förrän han sitter korrekt. Jag tycker  det också är en bra övning för att hålla fokus hela tiden och inte släppa blicken bara för att hunden svalt sin godbit. Det är lätt att den “checkar ut” en sekund eller två efter avslutad belöning om man inte är uppmärksam.

Vi har tränat några pass på det här sättet och det redan har givit resultat – inte bara i den enskilda övningen utan även då vi gör halt under själva fotgåendet. För mig var det här ett nytt sätt att träna och det är kul att testa nya varianter – i synnerhet om det fungerar. 🙂 

Jag bad Leffe filma för att bättre illustrera hur vi gör. Vi fick filma om tre gånger. Första gången glömde han slå på videoläge. Andra gången hade han tummen för så man bara såg Smilets framben och hörde mina “Japp!” Men tredje gången gillt…

Fast Leffe skakar bara på huvudet och kan inte för sitt liv begripa hur någon enda människa kan tycka det här intressant. Man måste väl vara nörd antar jag. 🙂

Min torsdag

Tarzan in action
Foto: Daniel Eidenskog

Struktur…?

I morse vaknade jag, och för första gången sedan Mick fick somna in var han inte det första jag tänkte på. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Tror ingen som inte haft ett djur riktigt nära sig kan förstå hur mycket man kan sörja och sakna sin fyrbenta vän. Man vet om att man en dag måste säga farväl men orkar ändå inte riktigt tänka tanken ut… Nog om detta.

Jag började dagen med en rastrunda tillsammans med vovvarna och sedan frukost på altanen. Frukost för mig består av en dubbel espresso, juice och en rostad macka. Jag mår bra av att äta ganska lite på morgonen men desto mer till lunch. Jag jobbar liksom upp aptiten under dagens lopp!

Eftersom jag numera arbetar på med hundträning på heltid så försöker jag strukturera upp mina dagar så gott det går för mig som i grunden är rätt spontan och går mycket på lust&känsla. Det betyder att jag efter frukost sätter mig vid datorn några timmar och jobbar, vilket kan innebära administrativt arbete – typ bokföring (får nästan ångest av själva ordet!!) – men även planering, utskick, svara på mail och annat som är mer lustfyllt än just debet och kredit. 😉

Jag har några privat träningar eller träningsgrupper nästan varje dag i veckan och försöker i möjligaste mån få in dem på förmiddagarna eller framåt kvällen. Då har jag har några timmar mitt på dagen för egen träning eller annat vardagligt som måste fixas, typ städa åka och handla eller andra måsten. Jag jobbar ofta helger och då är timmarna i veckan mitt på dagen värdefulla.

Från ca kl 16 och framåt bokar jag in resten av privat träningarna. Tycker jag hittat ett system som funkar ganska bra då det gäller att planera dagarna. Men i dag hade jag inga träningar alls på förmiddagen utan jobbade vid datorn fram till kl 11 och sedan gick jag ut och tränade hundarna ett par timmar.

Kul att få växla om och vara kursdeltagare

I går hade vi heldagskurs här på Talludden för Åsa&Modde Sellidj. Några träningsvänner var på privat träning för Åsa och gillade hennes tänk, och då blev vi andra nyfikna förstås.

Det blev en bra träningsdag med en hel del nya tankar och infallsvinkar på saker. Kul och givande att ta in tränare från en annan sport är den man själv snöat in på (i detta fallet IPO).

Mycket fokus på just fokus, exakt postition i fria följet, mycket attityd och stort engagemang hos hunden och NOLL blicksläpp. Mycket av detta kommer jag bygga vidare på i Smileys träning. Åsa och Modde gillade Smilets look och attityd men ville ha honom lite längre bak i postion än jag haft honom. ”Hunden har alltid en tendens att glida fram efterhand så det är bättre att med en unga hunden till en början fokusera på en position som ligger 5 cm längre bak än idealpositionen.” Extremt viktigt med belöningsplacering och rätt hantering av belöningarna för att hunden verkligen skulle förstå vad vi som förare menade. Vissa saker var lite nytt för mig (och även de andra lydnadsnördarna som var med) men samtidigt lätt att ta tills sig och omvandla till “eget tänk”. 🙂

Smilet håller tungan rätt i munnen 😉 Foto: Daniel Eidenskog

Jag fick även bra tips kring ingång med apporten där jag vill ha en ännu större koncentration och uppgiftstanke hos Tarzan. Han fick göra långa apporteringsingångar i extremt hög fart (Yippie-ki-yey sa Trasan!!) och direkt växla ner till fokus, stadga och djup koncentration innan ingång… och vara kvar i den känslan ganska länge innan han fick släppa apporten.

Resten av torsdagen

Jag jobbade vidare utifrån de tips och tankar jag fick i går och det kändes bra, lite nytt och väldigt roligt.  Och som Åsa sa ”Efter sådär 500 repetitioner kan du kanske räkna med att det sitter hyfsat…”. Vi hann väl med 5-10 i dag. 😉

Från kl 15 och framåt har jag haft privat träningar av olika slag fram till 19.30. Mestadels ekipage som kommer regelbundet men även två helt nya med lite ”udda raser”. Kul!

I morgon fredag åker jag till Ronneby för kurs fram till söndagkväll tillsammans med Jenny Wibäck. Det ska bli superkul att återse Jenny och också träffa många av de ekipage jag haft förmånen att jobba med tidigare ner hos Carina Lundin i Blekinge. Och förhoppningsvis hinner Jenny och jag med lite egen träning. Ser fram mot helgen!

 

Hundsporten – en dyr sport?

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

”Alltså, hundsporten har blivit så himla dyr!” klagade en bekant till mig.

Och det är klart, har man flera hundar som man tävlar och räknar in allt som ingår i konceptet så blir det ju en slant. Men allting är relativt och om jag jämför med t e x hästsporten (för att inte tala och bilsporten!!) så är hundsporten en lågbudgetsport. Därmed inte sagt att det på något sätt är gratis att träna/tävla hund.

Vad kan man då göra för att minimera kostnaderna? Förutom att försöka hålla hundarna hyfsat friska vill säga och slippa svindyra veterinärkostnader… (och hur mycket man än försöker så går det inte alltid!!). Och vissa kostnader kommer man ju inte undan.

Har man tur och är lite ”på hugget” så kan man få sponsorer på t e x foder, fyskontroller, leksaker, täcken, halsband, kläder mm. Och det blir ju en trevlig besparing – och förhoppningsvis också ett trevligt samarbete. Men jag tror inte det är så himla vanligt att man blir sponsrad med pengar i hundsporten, även om det säkert förekommer.

När Mick var ung och vi siktade på SM i lydnad så startade jag en vänklubb ”Mick Jagger & The rolling bones”. Jag gick ut med en förfrågan till våra vänner – både privatpersoner och de som hade företag – och frågade om de ville vara med och stötta oss ekonomiskt genom att bli medlemmar i vänklubben.

I gengäld anordnade jag två träffar per år då jag bjöd in alla till en trevlig dag med italiensk buffé och bubbel. Jag visade lite lydnad med Mick och hade diverse andra aktiviteter typ lotteri, tipspromenad, någon gästföreläsare mm. Dessutom fick alla regelbundna mail och uppdateringar från oss.

Om jag minns rätt så kostade det 500 kr/år för privatpersoner och 2000 kr för företag. Får man tillräckligt många medlemmar så blir det en slant. Och framförallt blev det givande och roligt både för medlemmarna och mig. 😉 Jag kom att tänka på det nyligen när jag pratade med en fd medlem som undrade om jag inte kan starta en ny vänklubb för hon tyckte det var så himla trevligt på den tiden. J

Vi får väl se hur det blir framöver, men just nu är jag tacksam för de sponsorer jag har: Morrhåret Hundsport, Dynamic Rehab och Revolution Race (läs mer under ”Sponsorer”) Stort tack till er! J

Månfares Mick Jagger

Foto: Lena Kerje

Mick kämpade på men det gick inte längre.

På förmiddagen den 14 maj fick han somna in i mitt knä efter att han hastigt blivit sämre igen under natten. Hans visade prov på hjärtsvikt p g a ormbettet, han var orolig och hade svårt att gå. Veterinären misstänkte att hans inre organ höll på att ge upp och beslutet var ganska lätt – om än oändligt sorgligt att ta.

Senaste veckan då han legat inlagd har varit en riktig berg-o-dalbana då vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi som har djur vet ju att vi en dag kommer få ta farväl av dem och ju äldre de blir desto mer tror jag vi på något sätt förbereder oss, även om tanken är så jobbig att tänka fullt ut att vi bara snuddar vid den.

Men när stunden är inne är det ändå så ofantligt sorgligt. Man har så mycket minnen tillsammans. Saker som bara delat med varandra och ingen annan. Roliga minnen fyllda av glädje och skratt. Men också ledsamma stunder när ens fyrbenta vän givit en tröst, kraft och ny energi bara genom att finnas där.

Jag skulle kunna skriva massor om Mick. Hur fin, vacker, vänlig och speciell han var och berätta om vårt liv tillsammans. Vad vi fick uppleva och vad vi missade. Men det är så lätt att det man skriver bara blir sentimentalt när man är så här ledsen så jag väljer i stället att tänka på hur tacksam jag är att jag har fått ha honom hos mig i nästan tolv år.

Jag är också glad över att vi under året fick chansen att prova på nosework tillsammans. Det blev en grej som bara vi gjorde och han tyckte det var så himla kul att få ha mig för sig själv och göra ”viktiga” saker, utan de andra hundarna. Precis som vi gjorde när han var yngre och ännu inte råkat ut för massa skador som gjorde att vi fick lägga alla tankar på lydnadstävlande åt sidan.

Vid sista NW-tillfället som var för en och en halv vecka sedan var vi med våra kurskompisar på Morrhåret Hundsport och hundarna fick leta eukalyptus mellan fodersäckar, tuggben och annat spännande. Mick var full av entusiasm och väldigt stolt då han hittade gömmorna. Ett fint sista minne från vår korta ”noseworkarriär”.

Tårarna rinner oavbrutet och det kommer dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonen och gör ont i magen. Men jag vet att den dagen kommer då jag kan skratta åt dråpliga minnen och bara känna tacksamhet över att fått ha honom hos mig en tid.

Klia era hundar lite extra bakom örat, eller på rumpan i dag. Ge dem en köttbulle eller två vid matbordet och sätt er någonstans och bara umgås med dem i gräset. Ibland behövs inte så mycket mer än så.

Återigen stort tack för er stora medkänsla, varma tankar och för allt fint ni skriver. Det gör mig väldigt rörd, tacksam och betyder mycket.  <3

Foto: Sofia Edlind

Foto: Fotografingela

Huggormsbett?

Ni som följer High5 på Facebook vet att jag fick åka in akut med Mick till kliniken i tisdags då han successivt blivit mer och mer loj och hans ena framben börjat svullna upp.

Jag ska inte dra storyn igen och för att göra en lång – och otroligt jobbig historia – kort så har de nu kommit fram till att det med största sannolikhet är ett ormbett som är orsaken. Läget har varit väldigt kritiskt och vid flera tillfällen var hans värden så dåliga och hans tillstånd så illa att vi var inställda på att mista honom.

I fredagsnatt vände det och svullnaden (som spridit sig till bröstkorg och buk) började långsamt gå tillbaka samtidigt som hans värden förbättrades. Han kan nu äta, dricka och röra sig och gnistan i ögonen är tillbaka. Han är en kämpe! Jag hoppas få hämta hem honom på söndag, men först måste vi se att hans värden ligger stabilt och hans stora sår är under kontroll.

Det som jag funderar på är när han kan ha blivit biten och att det tog så förhållandevis lång tid innan symtomen kom. Man vill gärna ha förklaringar på saker och framförallt vara förberedd om något liknade skulle hända igen (gud förbjude!). 

På måndagen märkte jag att Mick var lite halvslö, men inte på det sätt att jag kopplade det till att han var dålig. På morgonpromenaden strosade han runt lite men var inte lika företagsam då det kom till att hämta pinnar, bada i dikena och rulla stenar som han brukar. Men det var varmt och jag tänkte att det säkert berodde på det.

Under dagen var fortsatte han vara mer stillsam än vanligt och på tisdagmorgonen ville han inte gå ur sin korg. Jag var tvungen att locka på honom och då han kom märkte jag att hans ena framben var aningen svullet vid armbågen. Jag ringde veterinären och fick en jourtid lite senare. Från det att jag lastade in honom i bilen och vi åkte iväg några timmar senare blev han hastigt sämre och när vi kom fram var var han riktigt dålig och jag fick lämna in honom direkt för provtagning och intensivvård. Proverna visade först på en bakterieinfektion/lymfangit  men efterhand började de mer och mer misstänka ormbett och justerade medicineringen efter den diagnosen.

Är det någon av er som varit med om att det tagit så lång tid innan er hund blivit riktigt dålig efter ett ormbett? Jag försöker hitta förklaringar och få mer vetskap om vad man ska vara uppmärksam på för tecken. Om hundarna är lösa på promenaden är det väldigt lätt att missa ett huggormsbett om hunden inte skriker till eller reagerar kraftigt på annat sätt. Men jag har alltid trott att symtomen kommer snabbt och att hunden blir svullen och dålig ganska omgående.

Ni som har erfarenhet får gärna höra av er. Tacksam för all info.

Nu håller jag tummen för att Mick fortsätter pigga på sig och att hans ben läker fint. <3

En betydligt piggare kille. 🙂

 

 

AddPocket

 

Sponsrat inlägg av AddPocket

Titt som tätt dyker det upp förfrågningar om sponsring här på bloggen. Vissa produkter är märkligare än andra och vissa inte så hundträningsrelaterade  – typ överdragsskydd till bilsäten, koftor med söta blommor på, armband till klockor mm. Trevliga och bra saker i sig men inget jag spontant kopplar samman med hundträning (även om skyddsöverdrag till bilsäten skulle kunna platsa!).

Men så dyker det upp produkter som jag spontant känner att jag gärna provar, och tycker jag det känns bra skriver jag gärna om det på bloggen. En sådan produkt är AddPocket.

Jag har testat produkten både i träningen (som belöningsficka) men inte minst på promenaderna då jag vill ha med mig diverse saker ut i skogen – utan att ha en massa kläder med olika fickor. Kanske gå i en vanlig hoodtröja, som i dag då det är 17 grader varmt här.

AddPocket är smidig att sätta fast runt höften och det känns inte att man har den på sig. Jag kan tänka mig att om man kör spår, uppletande mm är det helt perfekt att koppla på.

Den finns i olika färger, själv gillade jag den camofärgade – passar bra till de snygga brallorna från Revolution Race. 😉

Bältet är vändbart så man har två varianter på fickor.

 

Om du blir sugen på att testa AddPocket så får du nu 15%rabatt om du använder rabattkoden high5. Vill du läsa mer gå in här:

Start

Det handlar om närvaro

100 % närvaro – fina Mick i vallhagen
Bild: Fotografingela

Har du någon gång känt ”Herrejäklar vad bra jag var i dag!” efter ett träningspass eller då du kommer ut från tävlingsplanen?

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att träningen/tävlingen i sig gått som en dans, men du själv har varit på topp. Du har fattat snabba beslut, kunnat läsa en situation i god tid, tajmat dina belöningar, varit tydlig och klar i huvudet och hela tiden haft en go energi.

Jag har funderat över vad det är som gör att jag känner mig så “bra” ibland och andra gånger är så himla rörig i skallen och har långt mellan tanke och handling. För den där “braiga” känslan skulle jag gärna vilja kunna plocka fram på beställning i stället för att låta omständigheterna avgöra.

Svaret jag kommit fram till är att det handlar om närvaro. De gånger jag är som bäst är jag 100% närvarande i det jag gör. Och det oavsett vad min hund gör, tänker och känner. 

Det gäller inte bara hundträning utan en massa andra situationer i livet också. Jag är helt enkelt som bäst när jag kan vara helt närvarande i det jag gör just där och då.

Och så har vi motsatsen – de gånger jag gör något, men är splittrad i tanken. Jag kanske har 50% fokus på det jag gör, 20% på det jag gjort innan, 20% på det jag borde göra i stället och 10% någon helt annanstans. Det blir sällan riktigt bra.

Eftersom jag är blivit medveten om hur mycket det betyder försöker jag träna på det så ofta jag kan. Det kan handla om att i ett samtal verkligen lyssna på vad den andre säger – utan att avbryta eller börja tänka på något annat. Eftersom jag är en ganska otålig människa som har ett snabbt tempo i mig själv, kommer jag ibland på mig med att avsluta meningar åt andra som är lite mer eftertänksamma. Jag vet liksom vad de ska säga och får de inte fram det snabbt nog så lägger jag orden i munnen på dem. Det är rätt oförskämt, men det går liksom av bara farten. 

Men tillbaka till hundträningen. Vid de tillfällen jag är helt närvarande så läser jag min hund väldigt snabbt, vilket innebär att jag kan ta till Plan B illa kvickt när det inte går precis som jag tänkt. Stöter vi på problem så hittar min hjärna snabbt en strategi utan att jag blir känslomässigt påverkad och jag är öppen i sinnet och redo för det mesta…känns det som i alla fall.

För ett tag sedan läste jag på Annelie Pompes blogg: http://www.anneliepompe.com   hur hon tänker då hon har ett späckat schema med masssa föreläsningar, resor, sponsosrmöten mm. Hon skrev att hon skärmar av sina tankar och bara fokuserar på det som ligger närmast i tid. ”Om jag inte skulle klara att fokusera på en sak i taget skulle jag bli sönderstressad” Men det är klart, har man världsrekord i fridykning, bestigit världens högsta berg och utsatt sig för saker vi vanliga aldrig skulle drömma om, då är man mentalt stark och har lärt sig kontrollera sina tankar och känslor.

 

Men även vi som inte fridyker 126 meter ner i det mörka havet och bestiger Mount Everest, utan ägnar oss åt att lära hunden springa rakt fram 10 m och gå ett fint fritt följ vid sidan behöver kunna fokusera på rätt sak vid rätt tillfälle. Och för att bli duktig på något måste man träna på det, det gäller inte minst den mentala biten.

Vill man ha många tillfällen att träna (och det vill man förmodligen) så är ett hett tips att inte bara träna sig tillsammans med hunden utan i alla tänkbara sammanhang. På jobbet, i möten, bland familj och vänner, på promenaden i skogen, i affären… you name it.

Träna korta stunder och försök att bli snabbare och snabbare på att hitta din närvaroknapp. Blir du skicklig på det kommer du förmodligen bli belönad genom en go känsla av flow och energi. Det svåra känns lätt. Frustrationen byts ut mot kloka, konstruktiva handlingar. Och plötsligt hittar du kanske lösningen på ett problem som du grunnat över under en lång tid. 

Mitt gäng

The fabulous four <3

Smiley

Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.

Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.

Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström. 

Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.

Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.

På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3

Smiley, 7 veckor

Smiley 10 månader

Tarzan

Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara “proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.

I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.

Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.

Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan. 

Foto: Daniel Eidenskog

Mick

Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.

Tiger

Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.

Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?

Foto: Lena Kerje

 

 

 

 

Mode och trender – på gott och ont

Bild: Lena Kerje

Trender kommer och går.

Inom dressyrridningen pågår just nu en debatt kring sportens syfte och vad som egentligen ska bedömas. Är det god ridning, harmoni och samspel mellan häst och ryttare som ska stå i centrum, eller är det flashiga, spektakulära rörelser hos hästen som ska generera de högsta poängen hos domarna?

Bo Tibblin, en av Sveriges ledande dressyrprofiler, menar att dressyren förskjutits mer och mer mot show i stället för klassisk god ridkonst. Han anser också att dressyrdomarna har ett stort ansvar genom att deras bedömning i princip styr hela sporten. Det domarna premierar blir automatiskt det som uppfödare och tävlande strävar mot. 

Tibblin är ganska hård i sin kritik och menar på att domarna måste ha kunskap och “öga” nog att se skillnad på hästmaterial och god ridning. Det i sin tur kräver gedigen utbildning i ridkonstens grunder och han jämför det svenska systemet med det tyska, där det är helt andra krav på att varje domare ska ha en tränarutbildning i botten.

Men det är inte bara inom dressyren det skapas mode och trender. Det förekommer säkerligen inom nästan alla sporter och visst ser vi dessa trender även inom lydnadssporten?

I den “nya” bedömningen vill man premiera mångfalden av raser inom sporten genom att hundindividen ska bedömas. ” Hänsyn ska tas till rasen/individen vid bedömning av hastighet. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona omedelbart och villigt, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska hunden tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag”.

Den tanken är god. Men det där med “rastypiskt” vänder jag mig lite emot. Individer inom samma ras kan se väldigt olika ut och ha olika förutsättningar för både rörelser, tempo och explosivitet. Kanske borde man ha förtydligat det hela ännu mer och inte bara fokuserat på tempot? Typ “Hundens engagemang och villighet att utföra sina uppgifter ska vara av avgörande betydelse för bedömningen. Likaså samarbete, kommunikation och harmoni mellan hund och förare.” 

Att trender kommer och går är nog inte så mycket att göra åt. Kanske det t o m är av godo i vissa fall. Det viktiga är att vi inte glömmer bort grundtanken bakom sporten så att det till sist bara är en liten grupp hundar – stöpta i samma form – som kan konkurrera på toppen. Det vore väldigt synd och framförallt enformigt och tråkigt att titta på. Till och med en lydnadsnörd som jag – som gillar fart och show – skulle definitivt tröttna. 😉

Bild: Fotografingela

 

 

 

Jag drivs av lust till ständig utveckling

En sak i taget. 

Det är det som gäller nu. Eller rättare sagt, det är det som borde gälla nu. Jag brukar intala mig själv att jag är ganska stresstålig, men f..n vet… Just nu hoppar tankarna runt i alla möjliga riktningar, och i stället för att fokusera på det jag ska göra här&nu så tänker jag på vad jag borde gjort tidigare och vad jag måste göra snart. Anti-mindfullness kan man kalla det för. Men jag jobbar på att bli bättre på att vara i nuet.

Budgetanalyser, bankbesök, byggnadskonstruktioner och möten med revisorn blandas med kurser på hemmaplan och externt, privat träningar och inte minst planering inför den kommande hösten och vintern. Planering pågår även inför kommande poddar med Maria B (jätteroligt med den positiva respons vi fått, stort tack!!:)) och så försöker jag vara noga med Smileys rehabträning och även få till ett och annat lydnadspass med Trasan. Tack och lov att dagarna är längre så att det går att förlägga träningen till kvällen.

Foto: Ingela Karlsson

När jag har mycket omkring mig så tänker jag att det är ett superbra tillfälle att träna mig själv mentalt. Nyckelorden är fokus och koncentration. Därför jobbar jag stenhårt på att skjuta undan tankar som tränger sig på (de där som påminner om vad jag borde gjort och måste göra) och försöker fokusera på det jag faktiskt gör just för stunden. Men det är inte lätt. I bland störs jag ut löjligt lätt av små saker och ju mindre motiverad jag är för uppgiften desto lättare tappar jag fokus. 

Jag har jobbat som egen företagare mellan 1984 och 2004 i olika branscher. Det började 1984 då jag startade “Helénes hudvård” direkt efter min utbildning till hudterapeut. Jag jobbade i första hand med olika hudproblem såsom acne och oönskad hårväxt i ansiktet men även en hel del makeup till vardag och fest. En kväll i veckan höll jag makeup-kurser på kliniken och det var nästans alltid fullt med kunder som ville lära sig alltifrån vardagsmake up till hur man sminkar sig till fest. 

När jag träffade Leffe och vi fick vårt första barn 1991 kände jag att jag ville bredda mina vyer, och efter barnledigheten fick jag möjlighet att börja jobba på reklambyrån som Leffe då drev tillsammans med sin kompanjon Stanley Dickens. Jag startade som lite “alltiallo” men fick efterhand egna små uppdrag inom copy och design. Jag gjorde loggor, skrev reklamtexter, artiklar och däremellan fick jag vara med på mässor, konferenser och utställningar som värdinna och hade hand om catering mm. Det var en jätterolig tid och jag lärde mig otroligt mycket, framförallt då det gällde att “läsa människor” och hitta rätt kommunikationskanal för olika personer. 

Efter att ha varit anställd några år på reklambyrån sa jag till Leffe att “Nu vill jag starta en egen liten reklamverksamhet!”. Min käre man var väl aningen skeptisk till min idé men jag var desto mer entusiastisk. Och så blev det. Jag sa upp mig på reklambyrån och startade upp mitt lilla företag som jag döpte till “Write Now!”. Tanken var att jag skulle erbjuda copy och design till mindre företag med föresatsen att det skulle vara snabba leveranser och personlig service. Och det gick ganska bra i början. Jag fick hyfsat mycket jobb och en del fasta kunder. Men jag fick hela tiden jaga nya uppdrag  och efter ett tag kände jag mig fullständigt sönderstressad. 

Vissa månader fick jag in ganska mycket jobb, andra nästan inga alls. Det blev ohållbart i längden och jag tror faktiskt jag hade gått in i den berömda väggen om jag fortsatt på den banan. Så jag la ner mitt lilla företag och ägnade en månad åt att fundera över vad jag skulle göra istället. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad var jag genuint intresserad av?

Leffe tyckte jag skulle söka jobb inom det jag faktiskt var utbildad för, dvs hudterapeut. Men jag var envis och tyckte att “Nää, det har jag ju gjort! Jag vill göra nya saker!” 

En sak som jag brann för – och fortfarande tycker är fantastiskt – är italiensk mat. När Leffe och jag träffades besökte vi ofta Italien eftersom Leffe hade mycket kontakter där inom racingen. Numera reser vi inte dit så ofta (åtminstone inte tillsammans) men vi har ändå mycket anknytning till landet eftersom Leffes dotter är tillsammans med en italiensk kille och de bor just nu på en italiensk vingård i Piemonte. Och vår yngste son bor omväxlande i Milano och Stockholm och utbildar sig till tolk och översättare i just italienska. Så visst finns det mycket italienskt i vårt liv. 🙂

Tillbaka till mitt tidigare yrkesliv. Jag bestämde mig för att börja importera italienska delikatesser och starta upp en cateringverksamhet. På den tiden bodde vi på Nydala och hade en stor ateljé ovanför garaget där det trängdes alltifrån pastasåser till dolce och charkvaror i hyllorna. Jag startade upp en klubb som jag döpte till “Casalinga Club”  (betyder typ husfruns klubb) som raskt fick ett stort antal medlemmar, och där bjöd jag in till avsmakningakvällar 1-2 gånger i månaden. Dessutom fick jag en hel del cateringuppdrag till fester, bröllop mm och det var himla kul, om än ganska stressigt mellan varven. Men vi hade grymt skoj på våra medlemskvällar, och även om det i inbjudan stod att folk var välkomna mellan typ kl 18 och 21 så gick de sista sällan hem förrän långt efter midnatt, och hade då köpt med sig en stor del av mitt lager. 🙂

Men var sak har sin tid. Och då jag av en tillfällighet fick erbjudande om en anställning på Laser&Hudvårdskliniken 2004 i Linköping – där jag dessutom fick chansen att utbilda mig till laserterapeut – tackade jag ja. Och där blev jag kvar fram tills för förra året, 2017. Parallellt jag började jobba med egna hundkurser 2012 på deltid.

 

Nu har jag beslutat mig för att satsa på hundkurser, privat träningar  och mental coaching på heltid. Och ett stort steg i samband med detta är just projektet med hundträningshallen. Jag kommer fortsätta försöka utveckla mig själv och tänka lite utanför boxen, såsom jag alltid gjort.

Det som driver mig är lusten. Lusten att våga. Lusten att se saker ur nya synvinklar. Och lusten att följa min magkänsla.

Visst finns det saker i mitt liv som jag ångrat. Saker jag med facit i hand skulle gjort annorlunda. Men jag har aldrig ångrat de val jag gjort då det gäller jobbprojekt. De har visserligen varit mer eller mindre lönsamma men samtliga har lärt mig massa nya saker och gjort att jag fått nya tankar, erfarenheter och infallsvinklar. 

Jag är som bäst när jag har siktet framåt och som sämst när jag känner att jag “fastnat” i ett visst mönster. Så välkommen att hänga på nya tankar, idéer och upptåg på High5. Jag hoppas kunna inspirera andra till att  våga se nya möjligheter och låta sig drivas av lusten till utveckling. 🙂 

Välkommen till High5 Hundkurser och träningshallen som beräknas så klar sensommaren 2018. 🙂

 

 

 

 

Hundtränarpodden – olika vägar till framgång

Nu är det premiär för Maria Brandels och min pod “Hundtränarpodden-olika vägar till framgång.” Det första avsnittet är en liten presentation av oss och vår tanke med podden, men i kommande avsnitt får ni ta del av många olika gästers tankar och erfarenheter kring hundar och hundträning. 

Podden riktar sig till alla som har hund med någon form av mål i sikte. Det kan gälla vardag, träning, tävling och allt däremellan. 

Idén föddes när vi satt och spånande kring hur man på olika sätt kan utveckla sig som hundtränare. Vi kom fram till att det är lätt att “snöa in” på sin egen gren och glömma bort hur mycket man har att lära av människor som jobbar med hund inom helt andra områden.

Vi har redan en lång lista på spännande gäster som vi vill bjuda in (några har redan fått frågan och tackat ja!) och har du några förslag på “intervjuoffer” så hör gärna av dig till oss. Tanken är ju att podden ska inspirera hundtränare inom många olika områden.

Du kan följa oss på facebooksidan “Hundtränarpodden- olika vägar till framgång” och själva podden ligger på itunes. Fb-sidan kommer uppdateras regelbunden med info, tips och tankar och podden beräknas komma ut ca var 14:e dag. 

Filmen som du kan kika på nedan är en liten introduktion till podden och den är formad och producerad av Daniel Eidenskog & Suprprised Puppy Films. 

Till vår hjälp har vi även Lena Kerje & Kerje Original som lägger ut våra podavsnitt och även har gjort vår fina logga.

Vårt första podavsnitt sponsras av Morrhåret Hundsport i Vadstena. Stort tack till er alla som hjälper oss på vägen!

 

En intensiv och rolig kurshelg

Gullrumpan Smiley 🙂 

I helgen var jag inbjuden av Johanna på Ludvika BK att hålla kurs på Lerkulans Hundcenter i Skinnskatteeberg.

Det blev en supertrevlig helg med mycket rolig hundträning där både hundar och förare bjöd på sig själva, och på kvällarna var vi ett litet gäng som bodde kvar på Lerkulan och roade oss med egen hundträning och efterföljande mat och bubbel. 🙂

Lerkulans Hundcenter är ett mysigt ställe med en väldigt “vänlig” atmosfär. Bara en sådan sak att det finns mängder av prylar (foder, leksaker, halsband…) som hänger framme och där man bara kan ta vad man ville ha och swisha pengar. Jag frågade givetvis Lotta, som är en av ägarna, om det inte blev mycket svinn och hon svarade “Nej, vi har inte märkt av något svinn. Och vi litar på att människor gör rätt för sig” Jag tycker det är en så härlig inställning!

Likaså finns inga förbudsskyltar eller uppmaningar till besökare att göra si eller så utan man litar på att folk som kommer har sunt förnuft och vet att man inte går in med leriga skor eller struntar i att rengöra om hunden skulle kissa på mattan. 

Man kan läsa mer om vad Lerkulans Hundcenter erbjuder här: http://www.lerkulanshundcenter.se

Givetvis hämtade jag inspiration till hallen här hemma (som ska påbörjas nu i april med markarbete och gjutning av platta bara snöeländet försvinner!) och tänker att just den där trevliga atmosfären och mysfaktorn vill jag också försöka skapa. 

Vi har nu slutligen bestämt att hallen kommer bli 10×24 m med en liten hörna för teori, fika och samvaro men vi kommer inte sätta upp väggar och göra ett “eget rum” för det som vi tänkte från början, utan det kommer bli en liten del av själva hallen med staket runt i stället. Åh vad jag ser fram mot detta!!!! 🙂 🙂 🙂 

I dag är det måndag och en aningen lugnare dag utan kurser eller privat träningar, med däremot jobb vid datorn. Ganska skönt efter en intensiv kurshelg. I morgon åker jag till Köping och träffar Maria B för ett kul projekt som är på g och resten av veckan är inbokad med träningar (som jag hoppas kunna hålla här hemma bara det inte fryser på för mycket igen).

Smiley påbörjar sin rehab på torsdag hos Marie Söderström. “Min” veterinär Helene Backman har varit i kontakt med Marie och de har gemensamt diskuterat kring Smileys rehab vilket jag uppskattar oerhört mycket. Jag tror det vore en ernom fördel om ortopeder och fysioterapeuter hade mer samarbete kring patienterna även om – som i detta fallet – Helene jobbar för Evidensia och Marie för Anicura. Samarbete över gränserna…det gillar jag! 🙂 

På torsdag ska Mick och jag påbörja en noseworkkurs tillsammans med några av våra vänner. Det ska bli jätteroligt! Vi har varit på två privatlektioner innan så vi har ett hum om hur det går till, men nu ska vi lära oss mera. Spännande! 

Den här fina näsan ska få jobba.

Revolution Race

I samarbete med Fritidsfabriken och Revolution Race

I går var det faktiskt antydan till vår här i Ullekalv och för första gången i år skippade jag termobyxorna och satte på mig mina nya fina brallor från Revolution Race. Tröjan och mössan har jag använt tidigare under vintern (älskar dem!) men byxorna är mer lämpade för vår, höst och sommar så i går bestämde jag mig för att det var vår. 🙂

Är det något jag har i mängd och parti så är det jackor av alla de slag och former. Jag är en jackorna av guds nåde och borde verkligen inte sukta efter fler just nu. Men det är svår att låta bli när man ser de här: https://www.fritidsfabriken.se/10-vindjackor-skaljackor-dam?p=2 Vi får se var det hela slutar. 🙂 För visst blir man sugen på lite nytt när man känner våren i antågande. 

Vill du se mer av Fritidsfabriken och Revolution Races kollektion så klicka på loggan under “Sponsorer”. Supernygga, praktiska och väldigt sköna kläder både för hundträningen och promenaden. Och inte minst…otroligt prisvärda! 

Ge mig kaffe och ingen kommer bli skadad!

Vanligtvis brukar jag vara hyfsat noga med vad jag äter. 

Med det inte sagt att jag är något hälsofreak, räknar kalorier eller bara äter vego. Men jag vill äta mat som jag känner att kroppen mår bra av och som gör att jag orkar hålla i gång både hjärna och ben efter bästa förmåga. För min del innebär det att jag försöker undvika att “slaskäta” och äter så ren mat som möjligt, och gärna ekologiskt om det finns. Det brukar funka ganska bra för jag har hittat en balans som känns lätt att leva efter. Mycket grönsaker och frukt och mycket medelhavsmat. 

Men efter jul har jag av någon konstig anledning kommit in i en dålig trend med mycket skräpmat. Och jag märker direkt att jag blir tröttare, mer lättirriterad och att blodsockret pendlar under dagen. Så förra veckan bestämde jag mig att nu måste jag tillbaka till goda vanor igen och som en tydlig markering för mig själv påbörjade jag en 10-dagars detox. Det innebär mest frukt, fruktjuicer, grönsaker, grönsaksjuicer och örtteer men för att stå ut i 10 dagar så äter jag även lite ägg, ost och havregrynsgröt. Inget socker, ingen alkohol, inget kött eller fisk och …nu kommer det värsta – inget kaffe!! 

Att inte dricka kaffe känns för mig som en slags sorg. Inte så att jag dricker enorma mängder kaffe varje dag. Men när jag tar min morgonkopp, sätter mig i kökssoffan och tittar ut på rådjuren som går och betar en bit bort eller lägger armen om Trasan som gärna vill sitta så nära mig som möjligt, ja då är jag lycklig. Eller när jag träffar vänner och vi sätter oss med varsin kopp kaffe och pratar om livet, då är jag också lycklig. Och samma sak då jag suttit och jobbat vid datorn länge och Leffe kommer förbi och frågar om jag vill ha en espresso. Kaffe är på något sätt förknippat med lycka, trygghet, avkoppling och välmående. 

Det är inte samma sak med te. Te är gott och jag dricker gärna en kopp Earl Grey Green på kvällen. Men det kan aldrig ersätta det lilla lyckorus jag får när jag känner doften av kaffe.

Jag tänker att om något gör en så glad så måste det ju vara bra för en. Den teorin la jag fram till en av våra söner som raskt opponerade med “Jamen du blir ju glad över ett glas Prosecco, kokosprickar och en burgare på Donken också, så den teorin håller knappast”. Hrm, det är inte riktigt samma sak tycker jag. Jag dricker ju inte Prosecco varje dag, och inte äter jag kokosprickar eller Mc Feast heller varje dag. Och med facit i hand ska man inte lägga fram sina teorier till folk som inte begriper. 😉

Hur som helst, nu har jag fem dagar kvar på min detox. Fem dagar till utan kaffe. Jag vet att jag kommer klara det för jag är mentalt stark! Tror jag i alla fall… 🙂

 

You get what you pay for… eller?!

Smakar det så kostar det. Och jag kan tänka mig att betala lite mer för något som smakar riktigt gott. Men då ska det jädrar i min låda vara vällagat!

Detsamma gäller då jag ska betala för besök på veterinärkliniken. Jag vet redan från början att det kommer kosta, men å andra sidan har jag på något sätt blivit luttrad. Det vet jag eftersom jag jag tänkte “Vad skönt, inte mer!” då notan slutade på 4600 kr vid ett av Smileys besök. Leffe som var med höll på att få hicka! “Vad har de gjort? Bytt ut varenda del i kroppen på honom eller??!!” var hans reaktion.

Och ja, 4600 kr är mycket pengar. I synnerhet om det bara är en del av en längre utredning av hunden. Men vad gör vi inte för våra älskade djur? Så klart vi vill hitta vad som felar och göra allt som står i vår makt för att de ska bli friska. Så långt är jag med och kan acceptera att betala för kompetens och dyr utrustning som finns på de stora klinikerna runt om i landet.

Vad jag däremot inte kan acceptera (än mindre begripa) är varför det i det priset inte kan ingå ett telefonsamtal när jag som djurägare glömt fråga en viktig sak under besöket, och ringer för att få en telefontid hos veterinären för att ställa en kort fråga. Nej, då är jag tvungen att beställa en ny tid på kliniken och betala ny klinikavgift. Känns inte bra och gör mig smått förbannad. 

Inte heller gillar jag när när man försöker få mig som djurägare att fortsätta med diverse undersökningar och prover trots att man ställt diagnos på hunden. Att fortsätta utreda njurarna på en hund som just fått diagnosen anaplasma bara för att vara säker på att det inte är fel på njurarna känns märkligt. I synnerhet då den inte haft problem med att kissa eller visat andra tecken på att det skulle vara fel på njurarna. Det är nästan så man tror att vederbörande är ute efter att dra in mer slantar på mitt besök…

Däremot finns det saker jag gillar. Som att bli uppringd dagen efter en operation bara för att man vill kolla hur hunden mår. Och få med en “journalkopia” anpassad till mig som lekman att läsa där det tydligt står vad veterinären gjort under operationen, vad de hittat och hur jag ska ta hand om min hund på bästa sätt efteråt. Ofta är det så mycket muntlig info efter en operation, och som djurägare kan det vara svårt att ta in allt på en gång. Jag har ofta kommit på saker i bilen hem som jag undrat över eller t o m redan glömt bort. Då underlättar det såklart att ha fått med skriftlig info hem. Det kanske t o m sparar det där telefonsamtalet som jag så väl behövde, men aldrig fick.

Det har skrivits väldigt mycket om svensk djursjukvård på sistone, i synnerhet bland hästfolk. Ponnymamman http://ponnymamman.se/category/djursjukvarden/ hade för en tid sidan en debatt om rikskapitalägda Evedinsia och Anicura där många höll med henne och andra inte.

Själv tänker jag att det måste varit oerhört svårt som veterinär och djursjukvårdare att tvingas anpassa sin verksamhet och yrkeskompetens till de nya direktiv som ställdes då klinikerna blev uppköpta. Så klart alla vill göra sitt yttersta för att ge så god vård som möjligt och tillgodose alla djurägare på bästa sätt. Men att samtidigt ha kniven på strupen och vara tvungen att dra runt ekonomin, utan att egentligen kunna påverka så himla mycket, måste vara tufft. 

Jag brukar trösta mig med att hur dyrt det än blir med alla veterinärbesök med mina hundar så kommer det aldrig upp i de summor jag betalade som hästägare. My God! Jag kan få ångest bara av tanken. För att inte tala om all utrustning. Sadel för 30.000, kandar för 8.000- 10.000, träns, täcken, lindor mm mm. Lägg till det foder, hovslagare, försäkring…

Hmm, med tanke på det har jag nog råd med några fler halsband. 🙂

 

 

 

 

 

Ändrade planer

Bättre med fångdräkt än tratt! 🙂

Efter Smileys operation i måndags så har jag fått planera om en del bland veckans aktiviteter.

Killen måste hållas stilla och lugn inomhus och första dagarna fick han bara gå ut och rastas max ett par minuter. Det har inneburit att jag varit tvungen att synka mina jobb och aktiviteter med Leffes, så att han kunnat vara inne med Smiley är jag varit ute och promenerat med de andra hundarna eller haft träningar. Det har funkat ganska bra och i onsdags fick både han och Tarzan följa med in till Linköping då jag hade privat träning i Anicurahallen. Smiley skötte sig jättefint i buren inne i hallen trots att han var väldigt intresserad av vad vi gjorde där ute på planen. Om drygt en vecka ska vi på återbesök på veterinärkliniken, och ser det bra ut då så påbörjar vi rehab lite lugnt.

Man räknar med att hans ledkapsel behöver ca tre månader på sig att läka och därefter får vi förhoppningsvis sätta i gång med lite lätt lydnadsträning igen. Jag hade planerat den här våren med Smiley på helt annat sätt än med vila och rehab, men nu är det som det är och jag försöker tänka positivt och långsiktigt. Vår tid kommer förhoppningsvis – det dröjer bara lite längre än jag hoppats på. 

Tillsvidare får jag försöka hitta annan stimulans för honom är träning och i morse åkte vi med Leffe in till Linköping. Det märks verkligen att Smilet är en riktig lantis för ögonen var stora som tefat när han försökte ta in alla nya intryck. Bussar som pyste, massa människor som passerade nära på trottoaren, cyklister, skolklasser, människor som sprang till bussen…

Det enda han tyckte var lite konstigt var mammor med barnvagnar. Tror inte riktigt han fattade hur ekipaget hängde i hop. Han tittade länge efter alla barnvagnar som försvann, och man riktigt såg hur hjärnan gick på högvarv. Vi avslutade promenaden med en fika inne på Simons. Förutom att de har stans godaste bakverk får man trevligt nog ta med hunden in om den inte gör för mycket väsen av sig. Leffe och några vänner hade frukostmöte där så Smilet och jag trängde in oss i hörnet medan vi blev serverade cappuchino och nybakade bullar. 

Fränt värre! Undrar just om man kan få en egen bulle…

Det har blivit lite dåligt med träning för Tarzans del ett tag. Sporadiska pass med lite pill här och där är inte vad han egentligen behöver, men det är vad han har fått. I går blev det i alla fall lite bra träning på vägen här hemma (planen är alldeles för mycket snö på ännu) tillsammans med Annica och Yrrol. Så bra som det nu går att träna på en väg…

Man undrar just när träningssäsongen sätter i gång på allvar…

När Annica åkt hem tog jag fram sparken, satte dragsele på Mick och Tarzan och så körde vi spark på vägarna runt Ullekalv. Mysigt! Tarzan fick ligga lite före och dra mest, för Mick orkar inte ta i så mycket med sin rygg. Micken tyckte ändå det var väldigt roligt och ansåg säkert att han drog lika bra som Trasan. 🙂 Bitvis var det superbra underlag och då gled sparken lätt medan hundarna galopperade fram och jag bara stod på sparken och njöt. 

Jag får täta rapporter från vårt sponsorekipage Molly och Rakoo. Roligt att läsa om och se utveckligen i deras träning. Det är så spännande att försöka hitta rätt frekvens i träningen för varje enskilt ekipage. Jag tycker det handlar mycket om att vara genuint intresserad av kommunikation och mentalisering, d v s förmågan att förstå sina både sina egna och andras tankar och känslor och kunna skilja på detta. Bara för att jag är och fungerar på ett visst sätt så innebär inte det att andra är/gör det. Sättet jag gillar att träna eller få återkoppling på, kanske inte alls passar en annan person. Därför är det bra att få bilda sig en uppfattning om personen (och givetvis även hunden) innan träningen börjar. 

Med Molly och Rakoo känns det som att vi gemensamt hittat en linje som både hund och matte trivs att följa. Molly är förhållandevis “grön” inom tävlingslydnaden men hon har också riktigt “gröna hundtränarfingrar” och fin känsla. Det ska verkligen bli roligt att följa dem under året – både på tränings- och tävlingsplanen. 

Molly och Rakoo – ett ekipage med fin utstrålning

 

 

Kalla vindar och heta tips

Mick och Tarzan

Helgen som varit

Jag hinner inte riktigt med tiden känns det som. Klockan och jag är osynkade på något sätt. Men just i dag har jag kommit i kapp med mycket som jag legat efter med och det känns himla gott.

Helgen gick i rasande fart. Fredagen spenderades till stor del i Anicurahallen och började med ett par timmars privat träning innan Sofia och Lix dök upp och vi fortsatte med träning av våra egna hundar. Sofia och jag träffades då vi båda kom med i den allra första omgången av Talangtruppen, då med Mick och Tia. Sedan har vi följts åt genom åren och försöker ses med jämna mellanrum även om det tyvärr blir alltför sällan. Men det viktiga är ju att man håller kontakten. 

Sofia sov över och på lördagen mötte vi upp delar av träningsgänget för några timmars träning i Susanne Medalens mysiga, varma hall innan Sofia åkte vidare mot Stockholm.

På söndagen kom Molly Karlberg och hennes fina working kelpie Rakoo för första tillfället av årets sponsorträffar. Vi började med att gå igenom vad Molly själv ansåg var prio ett i den fortsatta träningen av momenten och vad hon behöver förändra/förbättra då det gäller sig själv, i både tränings- och tävlingssituationen. Därefter gick vi ut och tittade på momenten i Class 3 för att jag skulle få en uppfattning om hur de såg ut och slutligen sammanfattade vi dagen och Molly fick ett antal läxor att jobba vidare med till nästa gång vi ses.

Strax innan lunch dök Marika upp och Molly fick med sig en stor goodiebag med massa fina presenter från Morrhåret Hundsport. Den här sponorsatsningen av ett lovande lydnadsekipage gör jag tillsammans med Morrhåret och mötet med Molly och Rakoo kändes väldigt ”rätt”. Ett ekipage med fin utstrålning och hög träningsbarhet hos både hund och förare. 🙂 

Molly & Rakoo

Goodiebag från Morrhåret Hundsport

Hallen börjar falla på plats – i alla fall i våra huvuden

Fler och fler bitar gällande hallbygget faller på plats. Vi har fått offert på markarbetet, själva hallen samt även uppsättning av densamma och har preliminärt tackat ja till en av leverantörerna. Nu handlar det mest om när själva markarbetet (grävjobb, dränering och gjutning av platta) kan påbörjas. Jag är som alltid optimistisk och otålig men å andra sidan kan det faktiskt löna sig ibland. 😉

Kalla vindar och heta tips

I dag är det grymt kallt, snöar och blåser smådjävlar. Jag skulle åkt iväg till min vän Ingela i Fyllingarum men vi ställde in det med tanke på vädret. Träning är bara att glömma (hade var gott med en varm inomhushall just nu) och promenaderna med hundarna blir inte långa. Tigge terrier har varit lite ur form på förmiddagen men blev piggare efter att han spytt upp diverse odefinierbara och superäckliga! saker som han säkerligen gottade i sig under kvällspromenaden i går utan att jag såg det. Blä!!

Själv har jag roat mig med att planera massa aktiviteter till nästa höst och vinter i hallen. Förutom egna kurser, träningstävlingar, clinics och föreläsningar kommer det gästinstruktörer hit. Några är redan inbokade, andra på g. Jag har redan fått många heta tips av er och ni får gärna komma med fler förslag både på kurser och gästinstruktörer. Pm:a eller maila. 🙂 

Hundhårsavstötande lakan?

Resten av eftermiddagen ska jag skriva färdigt en artikel till Brukshunden samt förbereda inför ett spännande projekt som är på gång tillsammans med en annan person. Sedan blir det en tripp in till stan för att köpa nya lakan. Jag vet inte vad det är för fel på oss men vi konsumerar sängkläder som andra konsumerar toalettpapper (ingen liknelse i övrigt). Leffes teori är att det är hundarna som skitar ner och sliter ut dem och att hundhåren aldrig försvinner i tvättmaskinen. Dessutom blir de noppriga och “kliiga” efter ett antal tvättar. Så jag tror problemet ligger i att vi köper för dålig kvalité. Det måste väl finnas mjuka, svala och sköna hundhårsavstötande lakan någonstans… eller?!

Bra färg. Skön kvalité. Frågan är om de är hundhårsavstötande..?

 

 

 

Jag gjorde det bästa jag kunde. Och när jag kunde ännu bättre, så gjorde jag ännu bättre.

Vi som tillhör De Otåligas Skara har ibland lite svårt att förlika oss med att vissa saker faktiskt tar tid.

Jag har inga problem med att berätta för kursdeltagare eller träningsvänner att man måste låta vissa saker få mogna i lugn och ro utan att stressa fram något. Men när jag pratar till mig själv låter det annorlunda. Då går saker och ting oftast alldeles för sakta. Och det gäller inte bara hundträningen utan en hel massa andra saker också.

Är otålighet en bra eller dålig egenskap?

Både och skulle jag vilja påstå. Otålighet är bra så tillvida att man ofta har ett slags driv i sig själv och hela tiden jobbar för att det ska hända saker. Många har lätt att tänka att man borde göra det&det men det är inte lika lätt att faktiskt få det gjort. Där har Vi Otåliga ofta en fördel, för vi ser till att det inte bara stannar vid en tanke. Jag gillar Petter A Stordalens uttlande då hans säger: – ”Många skulle ha kunna gjort precis det jag har gjort. Men det var jag som gjorde det.” 

När jag var yngre led jag ofta av prestationsångset. Jag ville väldigt mycket men det var långt ifrån alltid jag lyckades så bra som jag hoppats. Det gällde allt från idrottsprestationer till skolarbete och annat. Vissa saker var viktigare än andra att lyckas med. Idrott – och senare ridningen – var t e x viktigare än skolarbetet (till mina föräldrars förtret) och jag blev mer besviken över ett dåligt lopp eller taskigt längdhopp än ett mediokert resultat på ett prov.

Hur yttrar sig besvikelse?

Det är säkert olika från person till person men i mitt fall handlade det om att jag grämde mig över att inte ha gjort precis lika bra ifrån mig som jag visste att jag kunde. När jag många år senare började med mental träning för egen del träffade jag en duktig coach som hjälpte mig sortera ut tankar och känslor. Det kunde låta ungefär såhär:

C: Kan du förklara varför du blir så väldigt besviken?

Jag: För att jag vet att jag kunde ha gjort det mycket bättre.

C: Varför gjorde du inte det då?

Jag: Jag försökte men det gick inte.

C: Du kanske inte försökte tillräckligt?

Jag: Jamen jag tyckte att jag gjorde det. Jag gjorde precis så gott jag kunde men det räckte inte till.

C: Men om du gjorde så gott du kunde, vad skulle du kunna ha gjort annorlunda då?

Jag: Ehh…Men alltså… Det är ju det jag inte vet!! Och det gör mig så frustrerad!

C: Kanske du inte vet det i dag. Men om du fortsätter träna på det sätt du tror är bäst för dig så kommer du säkert att upptäcka hur du successivt kan förbättra dig. När du vet bättre kommer du också kunna prestera bättre.

Än i dag försöker tänka på de kloka orden när jag tycker att saker och ting går alltför långsamt eller när jag blir besviken över att jag inte lyckats så bra som jag hade hoppats.

Att vara ärlig mot sig själv

Ibland kan jag i ärlighetens namn också inse att jag faktiskt inte gjort mitt bästa. Jag har inte tagit uppgiften på tillräckligt stort allvar utan slarvat över vissa saker för att något annat varit roligare eller mer betydelsefullt just då. Eller jag helt enkelt inte haft möjlighet att förbereda mig så som jag skulle ha velat. Och då är det ju dumt att bli besviken om man inte lyckas riktigt bra, för det skulle ju i så fall innebära att resultat mera handlar om tur än hårt arbete. 

Är besvikelse en bra drivkraft?

Jag tror det är det för vissa. Det finns nog ganska många personer som hela tiden drivs framåt därför att de aldrig är riktigt nöjda. Men det gäller inte mig.

Jag jobbar som allra hårdast och bäst när jag känner mig riktigt nöjd med det jag presterar. Känslan av att vara nöjd gör att jag mår bra – nästan som en liten kick. Och den känslan vill jag återkomma till och helst förstärka ännu mer. I den känslan har jag också lätt att hitta en flow i det jag gör. Nöjd för mig är inte detsamma som “nu behöver jag inte anstränga mig mera” – tvärtom tar jag i lite extra.

Men jag har också lärt mig med åren att inte vara helt beroende av en bra känsla för att kunna prestera. Logiskt och statistiskt vet jag att träning, jobb och livet i största allmänhet ibland kommer kännas kasst. Jag kommer också göra massa mer eller mindre dåliga prestationer i alla möjliga situationer, och jag kommer också bli besviken många gånger. Men det får inte hindra mig från att ändå försöka göra mitt bästa. Det är en stor konst att kunna göra en bra prestation även när man har motflyt, känslan inte är på topp eller man har låg energi. Likaså att hänga i och fortsätta jobba även om framgångarna låter vänta på sig. Den som väntar på något gott väntar visserligen alltid för länge… men ändå… 😉 

Jag älskar halsbanden från Smolk. 😉

 

 

 

 

Skydda dig mot energitjuvarna!

Smiley <3   Det kanske ser ut som att grabben försöker sluka energi men han är tvärtom en riktig energizer.     Tröja från Revolution Race

 

Vad är det som gör att vissa personer kan fylla en med så mycket sprudlande, positiv energi medan andra kan dränera en fullständigt. Eller är det snarare så att vi låter oss dräneras? Och finns det något sätt att skydda sig mot energitjuvarna?

Ett sätt är att undvika de individer som snor ens energi. Men det går ju inte alltid. I vissa lägen måste vi konfronteras med dem och kanske t o m jobba ihop på en arbetsplats.

Jag hade nyligen ett långt samtal med en vän som var helt tom på energi, och dessutom ganska nedstämd, efter att ha konfronterats med en energislukare. ”Hur gör man för att inte låta sig påverkas? ”Hur skulle du ha gjort?” undrade hon.

Jag berättade för henne att för många herrans år sedan jobbade jag som sjukvårdsbiträde och nästan varje dag var jag tvungen att tillbringa ett antal timmar med en person bland personalen som slukade energi från sin omgivning.

I början tyckte jag det var svinjobbigt för jag blev väldigt påverkad av hennes tråkiga kommentarer. Dessutom kunde jag gå och fundera över varför hon sa som hon gjorde och vad jag (och andra) hade gjort för att förtjäna det. En gång försökte jag berätta att jag tyckte hon var orättvis men hon lyckades snabbt vända det till att det var jag som gjort fel, så jag insåg att det där med att prata ut om saker med vissa personer inte alltid funkar. Vill man inte förstå så vill man inte.

Men efterhand började jag inse att man faktiskt inte behöver begripa sig på alla människor. En del kommer man aldrig förstå sig på, och det finns heller ingen anledning att lägga energi på att försöka. Antingen undviker man dem (om det går) eller så hittar man en strategi för att hantera dem.

Humor är och har alltid varit en bra strategi för mig. Personen i exemplet ovan var en rätt förutsägbar typ och efter ett tag lärde man sig att förutse vad hon skulle kommentera. Så jag började slå vad med mig själv om hur lång tid det skulle ta innan hon kommenterade det jag just gjort. Och när hon väl gjorde det kunde jag knappt hålla mig för skratt. Till slut gick jag nästan och väntade på de där kommentarerna för det hela hade plötsligt blivit väldigt komiskt. Vid ett tillfälle då en kollega till mig blivit ledsen över en tråkig kommentar från energislukerskan berättade jag om mitt sätt att hantera det. Det hela slutade med att vi slog vad med varandra och garvade ihop. Och efter ett drygt halvår försvann den tråkiga personen från arbetsplatsen och stämningen blev helt annorlunda och så mycket trevligare. Tänk att en enda människa kan sluka energi från en hel avdelning.

Inte alltid, men väldigt ofta går det att se det komiska i en tråkig, obehaglig eller jobbig situation. Och med tiden lär man sig förhoppningsvis också hantera situationer och personer på ett sätt så att de tar minsta möjliga energi ifrån en.

Man får en slags detektor som larmar i god tid. Och då brukar jag vara lite på min vakt. Inte otrevlig eller så (hoppas jag inte i alla fall) men jag sätter på mig filtret som gör att de där långa energitentaklerna som gärna vill suga ut lite av min egen energi, inte når fram.

Men så finns det så många andra härliga ”energizers” som frikostigt delar ut energi till höger och vänster till alla som är mottagliga. De är som en vitaminshot som höjer humöret och ökar kreativiteten hos sin omgivning. Där behöver man inget filter utan kan bara öppna upp och ta emot. Och förhopningsvis även ge tillbaka en del. <3

 

 

Ny samarbetspartner: Fritidsfabriken&Revolution Race

I samarbete med Fritidsfabriken&Revolution Race

I dag är jag glad över att få presentera en ny samarbetspartner – Fritidsfabriken&Revolution Race.

Jag vet att många aktiva hundägare tränar, vandrar och vistas i kläder från Fritidsfabriken. Och det är inte så konstigt. Deras utbud är stort och kläderna både funktionella och superläckra – en annars inte alltför vanlig kombination. Och inte minst… priserna ligger betydligt lägre än hos många andra säljare av hund&fritidskläder.

Här följer ett utdrag från presentationen av företaget – skriven av Niclas och Pernilla som är dess grundare.

”Vi är uppstickarna i en alltför överprissatt bransch, som vet att det går att tillverka supersnygga outdoorkläder med grymt bra passform i de bästa materialen till ett helt ok pris. Vårt mål är att du som kund ska vara mer nöjd med våra plagg som med ett dubbelt så dyrt. Vi är inte nöjda förrän du som kund är nöjd med våra produkter!

Ett plagg ska kunna användas vid flera aktiviteter, multifunktionella plagg är vad vi eftersträvar. Välsittande funktionsplagg i rätt material, hybridkläder som kombinerar slitstarka material med stretchmaterial för bästa funktion och passform.

 Revolution Race startades 2013 och hittills har alla kollektioner sålt slut fortare än vi räknat med. Vi växer så det knakar och fler och fler upptäcker att våra produkter verkligen håller vad vi lovar. Väldigt många kunder som handlat hos oss kommer tillbaks och köper fler produkter, ett bättre betyg kan man inte få! Vi lyssnar verkligen på våra kunder, flera färgval, ändringar och förbättringar vi gjort på våra produkter kommer efter feedback från kunder.

 Vi följer Europas och Sveriges direktiv gällande kemikalier och jobbar kontinuerligt på att bli ännu bättre. Vi har själva varit på plats i våra fabriker i Vietnam för att säkerhetsställa att arbetsförhållanden, löner m.m följer landets lagar och Code of conduct. ”

Kika in på deras sida och frossa bland coola byxor i spännande färgkombinationer, läckra jackor med snygg passform och tröjor så sköna att man vill sova i dem. Länken finns även som klickbar banner under “Sponsorer” 

fritidsfabriken.se

Mer nyheter från Fritidsfabriken&Revolution Race kommer framöver.  Nu väntar jag bara på att man ska börja producera hundtäcken i samma snygga design. Tarzan vill gärna ha ett med djungelmönster säger han. 😉

 

 

 

Sila mygg och svälja kameler


OBS! Hunden på bilden har inget med innehållet i texten att göra… 😉
Foto: Daniel Eidenskog

Pia & Pepp

För drygt ett år sedan kontaktade en tjej (vi kan kalla henne Pia) mig för att boka tid för träning och coaching.

Pia har en hund av vallhundsras (vi kan kalla den Pepp), en pigg och träningsglad liten tik med mycket motor. Tillsammans hade ekipaget gjort två starter i gamla elitklassen med två andrapris som resultat. “Och när jag kommer till dig vill jag inte att du talar om för mig att jag måste gå tillbaka och grundträna bättre, för det är det enda vi gör just nu!!” var hennes ord innan vi avslutade samtalet. Och jag lovade att jag skulle försöka undvika just den meningen. 🙂  

Pia visade sig vara en väldigt ambitiös och noggrann person som har höga mål och tränar mycket. Hon och hennes hund har ett fint samarbete och den där glimten i ögat som jag gillar så mycket! Pia vet hur hon vill att momenten med Pepp ska se ut, och i nästan alla fall hade hon lyckats komma till  (eller åtminstone väldigt nära) sin målbild. Utom i två moment -fritt följ och fjärr.

På hugget!

I fria följet var Pepp på hugget i dubbel bemärkelse. Om hon inte fick sin belöning när hon tyckte det var dags, så hoppade hon upp och nafsade Pia i armen. Och det hade hon gjort på tävling också. På träning däremot hade Pia lyckats kringgå problemet genom att belöna strax innan det hela uppstod. Hon berättade detta för mig på ett väldigt klarsynt sätt och erkände samtidigt att hon mycket väl förstod att det inte fick problemet att försvinna, men att hon inte ville inte “säga till sin hund”,  i synnerhet inte i fotgåendet eftersom hon var rädd att det skulle belasta deras samarbete. 

Fjärrfrustration

Då det kom till fjärren hade Pepp flashiga skiften men ganska mycket förflyttning både framåt och bakåt. Pia ville ha “mycket tryck” i skiftena och ett aktivt ställande från både sitt och ligg, och eftersom Pepp har lätt för rörelse samtidigt som hon har lätta tassar blev här en liten konflikt – både för Pepp (som inte fick ihop kombinationen hopp/stå med stadga i tassarna) och för Pia (som kände att hon inte kunde förklara för sin hund vad hon egentligen ville).

Ett tekniskt problem blir ett mentalt problem

När det kommer ett nytt ekipage hit för träning och coaching så brukar jag försöka utgå från hur föraren lärt in de olika sakerna från början i stället för att börja ändra radikalt på hela träningsprocessen (om det nu inte behövs förstås). Det är alltid lättare att hitta en lösning utifrån den röda tråd som förhoppningsvis redan finns än att börja på en helt ny.

Vi kollade genom alla momenten i Cl 3, och även om jag inte vetat om det från början kunde jag redan då de ställde upp inför fjärren se att här finns en issue. Mest syntes det på Pia, som från att varit en ganska avspänd och lättsam hundtränare, plötsligt blev en helt annan – betydligt allvarligare och mera spänd variant. Och inte blev det bättre av att Pepp ljudade på första skiftet och gjorde resten i raketfart på egen hand. Suck, sa Pia! Voff, sa Pepp. 

Alternativa lösningar

När de tränat färdigt gick vi in igen och började brainstorma kring fjärren (och även fria följet, men det kändes som ett något enklare problem att lösa). Jag tyckte att Pia fokuserat alltför mycket på en hög aktivitet i fjärrskiftena och sa att om det varit min hund skulle jag vilja få den tänka mycket mera stadga än rörelse.

Det resonemanget kunde Pia köpa. Vad hon däremot hade svårare att ta till sig var då jag sa att hon skulle försöka få Pepp att göra skiftena långsammare. “Men jag vill ju inte ha sega skiften!!” var hennes kommentar. Jag svarade att den risken nog var mikroskopisk med den typen av hund men Pia var inte helt övertygad. Vi gjorde i alla fall upp en träningsplan för fjärren till kommande träff efter fyra veckor – både då det gällde den tekniska träningen för Pepp och vad Pia skulle fokusera på och tänka för att inte stressa Pepp eller sig själv…men det hör ju liksom ihop. 

“Håll ordning på gaddarna!”

I fria följet var vi helt överens om att Pia måste hitta en annan strategi än att kamouflera problemet genom att belöna i förebyggande syfte. Dels genom att träna uthållighet i andra situationer än just fotgående, för att på så sätt öka förståelsen för att hålla fokus även då belöningen dröjer. Och så var vi tvungna att hitta ett sätt att tala om för Pepp att det faktiskt inte är okej att nafsa matte i armen eftersom vi insåg att problemet inte skulle försvinna som genom ett trollslag, oavsett strategi. 

Jag frågade hur Pia gör i vardagssituationer då Pepp gör saker som hon inte borde. Pia tänkte en stund och sa: “Då hon hoppar på folk t e x säger jag “A a…inte så!” till henne”.

Jag: Vad gör hon då då? Pia: Hon brukar oftast sluta. Jag: Är du arg när du säger till henne? Pia: Nää, jag vet ju att hon är en hoppig hund så jag brukar bara tala om för henne att lägga band på sig och sluta hoppa. Jag: Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak när hon biter dig i fotgåendet, utan att vara arg? 

Pia funderade en kort stund och sa sedan att hon nog skulle kunna tänka sig att prova det, fast det tog emot lite att “säga till” hunden i en träningssituation. Jag svarade att jag nog mera tycker det hör till allmän hyfs att inte bita sin matte, oavsett om det gäller vardag eller träning. 😉 Jag berättade också att Tarzan ibland nafsar mig (fast i benet) när han anser sig ha knallat omkring för länge vid min sida utan att det händer nå´t. Och att jag då brukar tala om för honom att det inte ingår i momentet att bita sin matte. Det kanske inte får honom att sluta för all framtid men jag märker att han tycker det är “gött” att jag på ett enkelt sätt hjälper honom att förstå rätt och fel, utan att han blir osäker. Jag brukar säga “Nähäru min bästa herre, håll ordning på gaddarna!” med visst eftertryck. Om han kunde prata skulle han säkert svara “Skulle bara kolla så du inte somnat matte…” med glimten i ögat. 😉

Hur gick det då för Pia?

Pepp är numera lydnadschampion och Pia siktar på SM 2018 (eller senast 2019 som hon säger). De brukar numera få mellan 8 och 8,5 på sin fjärr mot tidigare 0-5, detta sedan Pia tänkt om, skippat hoppstå och fått aaaaningen långsammare skiften, men fortfarande med tryck och med nästan ingen förflyttning. Och framförallt, Pepp är tyst och trygg och matte är glad och avspänd. 

I fria följet nafsar Pepp nästan aldrig i armen på träning trots att Pia numera aldrig “belönar bort problemet”, däremot har hon fått något enstaka nafs i benet på tävling. 😉 Hon jobbar på att få bort nafsandet helt och hållet, även på tävling, men det blev en radikal förbättring då Pepp förstod att hon faktiskt inte fick bitas. Dessutom har de jobbat mycket med fokus/uthållighet i andra situationer vilket har smittat över även i fotgåendet. 

Jag hoppas de kommer till start på årets SM och gör de inte det så kommer de säkert vara med 2019. Pia har godkänt att jag skriver om henne och Pepp (de heter ju något annat irl) och garvade gott då hon fick läsa genom texten. Speciellt då hon blev påmind om hur himla rädd hon varit för att få sega skiften. “Sa jag verkligen så?” sa hon. “Japp, det gjorde du”, svarade jag. “Ha ha, jag tänk vad man kan oroa sig för fel saker” skrattade Pia. 🙂 

I bland tror jag vi silar mygg och sväljer kameler. Eller hur var det nu… 😉 

 

 

 

 

Inga slaskbelöningar…

Tarzan in action
Foto: Lena Kerje

Svårt att träna i snö och kyla

Det är inte så lätt att få till bra träningar nu när det är kallt, halt och massa snö. 

Jag tränar så gott jag kan på vägen och parkeringen här hemma och däremellan (fast alltför sällan) försöker jag hyra någon hall. Vi har en stående träningstid på onsdagkvällar tillsammans med träningsgänget i en maskinhall en bit härifrån. Den är stor (jättestor!) men oisolerad med cementgolv förutom enstaka partier där det ligger typ balkongmattor. Funkar jättebra att träna där i bland när det inte är alltför kallt ute, för då blir det ännu kallare därinne. Plus att man inte vill köra alltför mycket fartmoment på det hårda underlaget. Vid några tillfällen har jag även hyrt Dogscense lokal inne i Mjölby. Den är inte så stor, men trevlig och framförallt varm.

Jag längtar verkligen tills det står en hall här hemma. Projektet går framåt, fast sakta. Vi har tagit ner lite skog i dungen, lagt in om bygglov och ska träffa bank och revisor nästa vecka. Vilken halleverantör det blir än ännu inte bestämt men vi har fått pris på markarbete (dränering, platta mm) att ta med i kalkylen. 

The fabulous four <3

Så kan ett träningspass se ut

Någon skrev för ett tag sedan och ville att jag skulle ge exempel på hur ett typiskt träningspass ser ut för oss. Det varierar såklart men så här såg passet ut häromdagen då jag lyckades hitta en stor, tom skolgård som var så där perfekt med ett litet lager snö som föll i stora flingor. Mjukt, mysigt och inte ett dugg halt. Det kändes nästan som att träna på bomull.

Inga slaskbelöningar

Generellt försöker jag dra ner på mina belöningar och har blivit mer restriktiv med “slaskbelöningar” till höger och vänster. Istället använder jag mig mer av beröm, i synnerhet då det gäller enkla uppgifter. Då han får belöning – vilket han självklart får med (o)jämna mellanrum – så är det väldigt sällan några snabba belöningar. Sådana gynnar inte hans hjärna så det blir nästan alltid en liten “tänk-på-vad-du-nyss-gjort-paus” innan belöningen kommer. 

Värm upp hjärnan

Trasans hjärna värmde jag upp med ordförståelse. Stå, sitt, ner, backa, ligg, upp, varsågod,ut! när jag gick med ryggen mot honom och han inte såg mitt ansikte. Det är bra pre-training för en hund som han, som gärna gör men inte alltid lyssnar på exakt vad. 

När skallen var uppvärmd blev det ett par minuters fotgående i extremt långsam marsch. Och då menar jag vääääldigt lååååångsam. Inga halter, inte så mycket vändningar och trixande utan bara gående för att få honom slappna av och ta djupa andetag (gäller även mig). När han kändes skapligt lugn ökade jag tempot, la in språngmarsch, halter och Z-skiften. I läggandet vill han gärna lägga sig lite framåt istället för rakt ner så där har jag kampanj på snabbt och rakt ner just nu. 

Tävlingsmässig kedja

Därefter gjorde jag tävlingsmässig kedja med Z-vittring-dirigeringsapportering-fjärr-ruta. Slutbelöning för stadga innan inkallningen i rutan. Noterade i huvudet de svagare bitarna och ska jobba lite extra med positionen efter ingången till sidan i apporteringsmomenten, läggandet i z och inga omtag på apporten innan ingång. 

Lite annat pill

Vi fortsatte med dirigering, höger, vänster, framåt, bakåt som back up till framåtskicket. Från början hade Tarzan vansinnigt svårt att gå ett par steg sakta, så när jag  t e x skulle flytta åt vänster så hann han typ 10 meter – swish!- innan jag fick stopp på honom. Han har en reaktionssnabbhet på en nanosekund och det är inte alltid lätt att hinna med i svängarna. Men nu har han lärt sig att röra sig sakta, och det fick han bättre förståelse för då jag slutade belöna så snabbt. Och jag i min tur har lärt mig reagera snabbare då det blir fel. 

Det blev även ingångsträning till sidan med apport plus lite påminnelse att lyssna bättre (ta mina momentrutiner) då vi ställer upp inför ett nytt moment.

Mick i nysnö

Gruppmoment

Vi avslutade med tävlingsmässiga gruppmoment (så tävlingsmässiga de nu blir när man är själv). Sammanlagt tog träningen drygt 45 minuter vilket är ett ganska normallångt pass för vår del. Under det passet fick han åtta godbitar (jag hade medvetet räknat innan jag stoppade ner dem i fickan) och tre lekbelöningar. Resten beröm, sociala belöningar och tävlingsbelöningar. Det är ganska lite för att vara jag på ett 45 minuter långt pass och jag övar mig själv på att våga lita på att det håller med färre belöningar. Lite scary, men nyttigt. 

Självklart ska man belöna under inlärning och då man vill förstärka vissa saker, men då det gäller den mer erfarna hunden kanske det kan vara bra att fundera över vad vi egentligen belönar och varför. Är det för vår skull eller för hundens? Och vad lär sig hunden genom att vi belönar just där och då?

Skydda hu(n)den

By the way. Det är inte bara hundens tassar som far illa då det är riktigt kallt utan även huden i ansiktet på oss. Ett tips är att investera i en bra klimatcreme som skyddar under kalla och blåsiga vinterdagar så man inte får en massa onödiga rodnader eller brustna blodkärl på kinder och näsa.

Hälsar hudterapeuten. 🙂 

 

 

Finbesök, Strawberry Daiquiri och massa fritt följ

Susann och Sting

Jag har haft besök av Susann Wastensson och hennes hundar ett par dagar.

Det var ett tag sedan vi sågs och vi hade mycket att ta igen – både träning, träningssnack och gamla minnen från vår ungdom.  På 80-talet var vi discobrudar med enorma axelvaddar, stora örhängen och rosa benvärmare och Linköpings innediscon var flitigt besökta. Vi kollade genom gamla fotoalbum och insåg att det runnit en del vatten under broarna sedan dess. Men annars såg vi ungefär likadana ut nu som då… eller…? not! 😉 

En favoritdrink på den tiden var Strawberry Daiquiri och jag såg till att köpa hem lite rom och jordbubbar när Susann kom så vi kunde återuppliva den ljuva smaken med tillhörande minnen. 

Men vi drack inte bara Daiquiri och pratade svunna tider, vi tränade våra hundar och nördade in oss i fria följ och diverse annat också. Susanns hund Joy är en äldre kusin till Smiley och det var roligt att se vilken fin utveckling Susann och Joy gjort i träningen. Joy ser ut att kunna bli precis hur bra som helst, speciellt nu när Susann bestämt sig för att satsa på lydnaden med henne medan Sting ska få tävla htm och freestyle. Man kan liksom inte hinna med att göra allt med alla, och dessutom göra det bra!

Givetvis hade Susann fått till ett strålande fritt följ även på Joy (jag hade inte väntat mig något annat iofs) och jag passade på att bolla lite tankar kring Smileys fria följ. Susann tyckte glädjande nog att han var läcker och såg fin ut i både look, energi och position vilket var roligt att höra av en fritt följ-guru.

Ingen hund är den andra lik och man får anpassa träningen efter den individ man har. Däremot vill jag gärna att hunden från början förstår mitt grundsystem, även om det systemet modifieras för att passa hundindividen. Med Smiley har jag tänkt annorlunda då det gäller fritt följ än jag gjort med tidigare hundar. Man kan sammanfatta det hela med tanken ”Häng på och följ mig så kommer det dyka upp någon form av belöning där jag vill att du ska ha ditt fokus!” Det ska vara plättlätt och roligt att följa vid sidan och jag har strävat efter att hitta ett slags flow i gåendet istället för att fokusera på teknik nu i början. Rätt eller fel vet jag inte ännu, men det har känts bra för Smiley (och mig) och känns det bra så brukar det vara rätt. 

Stora svängar i stället för vinkar bara för att få det flytigt. Pondus, trygghet och harmoni i mig själv som jag försökt överföra till Smiley. Och efter hans sätt att svara på detta har jag anpassat mina belöningar. Men de har alltid kommit i lodlinjen någonstans mellan min armhåla och mitt knät. Däremot har jag anpassat aktiviteten i dem – har han varit för speedad har dom kommit lugnare och i stadgetanke och har han behövt mer engagemang och uppgiftstanke har jag lagt på mer aktivitet vid ”leveransen”.

Smiley är en lång och högbent hund vars huvud ofta jobbar aktivt medan kroppen inte alltid klarar att hänga med skallen. Det gör att han ibland blir lite frustrerad. Han vill mycket men kroppen sladdrar i väg åt motsatt håll och vid vissa tillfällen märker jag att han blir lite stressad över det.

Susann och jag diskuterade kring det och kom fram till att jag inte får stressa på honom genom att försöka locka fram saker han fysiskt inte är kapabel till ännu. Om han tar i allt han kan för att klara svänga runt sin kropp och sätta sig snabbt vid sidan så måste det vara tillräckligt, även om jag tycker han är långsam runt och ner (och omedvetet jämför med Tarzan fastän jag vet att det är superkorkat!!) Försöker jag få Smiley att ta i mer än han klarar blir han ofta frusterad och någongång har det även kommit ljud eftersom han förmodligen tar i precis så mycket han kan just där och då.

Jag ser såååå fram emot att få honom helt friskförklarad så jag kan sätta igång och bygga upp hans kropp och låta honom springa lös i skog och mark och hitta sin egen balans. Nästa vecka ska vi till en annan ortoped på en annan klinik som ska få gå igenom hela honom och göra en komplett hältutredning.

Jag vill ju träna på! Och Smiley vill spinga och busa!! Tillsammans vill komma i gång och börja sätta mål utan att hela tiden bli avbrutna av vila, antiinflammatoriskt och skittrista koppelpromenader!!

Nedan en film från en väldigt liten Smiley till en betydligt större. <3 

 

High5:s sponsorekipage 2018

Molly och Rakoo

Molly Karlberg och Mitchen’s Rakoo

Efter att ha läst 43 presentationer av ambitiösa och duktiga lydnadsekipage, och kikat på lika många  tävlingsmässiga lydnadsprogram, blev det till sist Molly Karlberg med working kelipen Rakoo som blev vårt sponsorekipage 2018.

Några av ekipagen som visat intresse hade kommit långt i sin tävlingskarriär och deltagit på både SM och rankingtävlingar, men jag valde att satsa på ett lite mer “grönt” ekipage som ännu inte kommit så långt. Rakoo är visserligen uppklassad till Class 3 men de har ännu inte hunnit debutera. Filmen var från ett klass 2-program och visade prov på många fina kvalitéer (tekniskt fina delar, fin utstrålning, balans och energi) och ekipaget har tränat regelbundet för Maria Brandel sedan starten. 

Molly kommer under året få ett antal träningar och möjlighet att bolla tankar mellan träningstillfällena. Hon kommer också bli coachad mentalt och få hjälp med planering och utvärdering av både träning och tävling. 

Den här satsningen gör jag i samarbete med Marika på Morrhåret Hundsport i Vadstena som kommer vara med och sponsra med gåvor och träningsmaterial.

Nedan kan du läsa Mollys presentation av sig själv och sin hund. Det ska bli roligt att följa detta – för mig – okända ekipage under året. 🙂 

Hej!

Molly Karlberg heter jag och bor på Ingarö utanför Stockholm med min man, dotter och Working Kelpien, Mitchen’s Rakoo, 3 år.

Rakoo hamnade lite av en slump hos mig har varit med nu sedan augusti 2016, så ganska exakt 1,5 år tillsammans. Han är en glad rackare, snäll som få och med massor av energi, vilja, fart och styrka. Han fattar snabbt och tycker att träning är det roligaste som finns.

Från att ha stått på noll, inte kunnat någonting, har vi nu på kort tid tagit oss genom klasserna och är snart redo för Class 3. Vi tränar även Bruks/spår och ska starta i Lägre.

Det finns inga begränsningar hos denna underbara hund. De ligger hos mig. Han gör allt jag ber om. Gör han inte det är det för att jag förklarat det dåligt.

Så här långt har jag aldrig kommit i lydnad. Rakoo är min första riktiga lydnadshund och vi klickar på alla plan – det är en fantastisk känsla!

Vi ser enormt fram emot att blir coachade av Heléne! Det kommer bli ett spännande och händelserikt år, det är jag alldeles säker på!

Molly och Rackarn

Del 3. Fritt följ – hur kvalitetssäkrar man det?

Susann Wastensson och jag har känt varandra sedan vi var tonåringar, men då var det mest hennes syster och jag som umgicks eftersom vi hade häst i samma stall. Susann var redan då intresserad av hundar och hundträning och den passionen har hållt i sig under åren. Hon har tidigare varit med i svenska lydnadslandslaget med sin härliga bc Fonzie och även om lydnaden fortfarande ligger henne varmt om hjärtat så är det heelwork to music som är prio ett just nu.

Förutom att Susann är en fantastisk person som tar sig fram i livet med en enorm portion envishet och jävlar anamma i kombination med ödmjukhet och vänlighet så är hon en fena på att få fram snygga fria följ på sina hundar. De går liksom inte – de dansar fram på ett sätt så man blir alldeles lycklig när man ser dem. I ett tidigare blogginlägg gjorde jag en intervju med Susann tillsammans med en film på hennes dåvarande fyra helt olika hundar i momentet fritt följ.

Så självklart vill jag även denna gång passa på att fråga henne hur hon gör för att kvalitetssäkra momentet.

1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år?  

Sting är ju så högtempererad och energisk så energi behöver jag inte träna med honom. Jag ”leker” mycket ff , så som jag gjorde vid inlärning. Det håller uppe glädjen. Lexie (som var en betydligt mer lågtempererad hund än Sting) hade ett rätt dåligt ff när hon var ung, men blev bara bättre och bättre ju äldre hon blev. Det berodde på att hon blev tryggare och gladare i momentet och med att jag ”lekte” fritt följ väldigt mkt med henne. 
Jag tycker även att positionen har hållt rätt bra över tid men med Sting har jag just nu lite problem med backandet, känner att han går för långt bak så där måste jag jobba för att få honom tillbaks i rätt position. Sen kan ju Htm göra att hunden smiter in i fel position ibland. T e x när man gör helt om så snurrar Sting och kommer snyggt in på höger sida. 😉 Men där får jag ta och tänka till lite på hur jag rör mig. Är ju så himla viktigt hur jag gör med kroppen.  
 

2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?

Tror att man tränar mer teknik än känsla. Gör det kanske lite svårt och petigt för hunden som i sin tur blir frustrerad och osäker på vad den ska göra och var den ska vara. 

 
Mer om Susanns tankar kan du höra i intervjun (varning för dålig filmkkvalité och dåligt ljud) och även kika på filmen i länken nedan. Själv älskar jag energin och looken på samtliga hundar – och inte minst Susanns egen. <3