Ett långsamt farväl

Det här inlägget skriver jag mest för min egen skull för det är nog inte så intressant – och definitivt inte speciellt upplyftande – att läsa för utomstående. Men för mig det känns bra att få ”tänka lite i skrift”.

Den 8 oktober fick Tiger somna in. Han fick leva med oss i nästan 15 år vilket känns som en stor förmån och glädje. I början av det här året, strax efter att Tarzan gick bort – gjorde vi en CT på Tiger vilket visade att han hade en tumör i näshålan. Han hade nyst mycket och jag såg då och då även lite blod ur ena näsborren.  Men eftersom han för övrigt var ganska pigg sin ålder till trots, och inte verkade ha smärta, så beslöt vi oss för att han skulle få hänga med så länge han inte hade ont eller på annat sätt verkade tycka att livet kändes jobbigt.

Under våren och sommaren fick han mycket egen tid. Eftersom han inte orkade gå så långt (och i samma tempo) som border collie-killarna så  fick han ofta egna promenader med små aktiviteter. Jag ville ta vara på tiden eftersom jag visste att den var utmätt. Han fick leta korv och ost i vårt godisträd i skogsdungen. Han fick sitta och tigga mat – vilket han gjorde ganska högljutt ibland – på våra grillkvällar och sista korven eller köttbiten var alltid hans. Han fick sova i min säng under täcket, ihoprullad intill min mage (vilket han i o f s fått göra hela sitt liv…). Och så fick han lite extra omsorg i form av massage, ost (hans favoritgodis) och andra små förmåner.

När man har en gammal hund som man dessutom vet har en sjukdom kan det vara svårt att veta vad som är åldersrelaterat och vad som är sjukdomsrelaterat. Precis som gamla människor blir lite senila, stela, hör dåligt och ser dåligt så blir ju den gamla hunden likadan. De går in i sin egen lilla bubbla men jag tror de många gånger kan ha det ganska bra där – lite lagom avskärmade från omvärlden.  Det kan ju vara rätt befriande ibland…

Jag har hela tiden varit lite rädd för att inte se (eller välja att inte se) när den där bubblan ersätts av smärta och obehag. När jag frågade klok vän hur hon skulle tänka så sa hon : ”Du kommer se när det är dags. Om inte annat i hans ögon.”

Och precis så var det natten till den 8 oktober då han plötsligt vaknade tidigt, ville ner från min säng (vilket i princip aldrig hänt efter som han älskat att ligga i sängvärmen) och oroligt vankade omkring i huset, gnydde lite, tittade mot sin mage, kräktes en gång, stäckte på sig konstant och ville helst gå och gömma sig bakom soffan. Och när jag tog upp honom i famnen såg han på mig med en stressad, förvirrad blick och jag kände instinktivt att ”okej, nu är det dags”.

Men hur förberedd man än är så är det så himla ledsamt och tungt. Vi fick en aktuttid direkt vi ringde och när vi kom till Evidensia Valla Djursjukhus så hade de gjort i ordning ett rum med en mjuk fäll och tända ljus. Allt gick väldigt fint tillväga och Tiger somnade lugnt och stilla medan jag kliade honom i nacken som han älskade.

Tomheten när man kommer hem igen är allra svårast tycker jag. Nyss fanns han. Nu finns han inte längre. Det är obegripligt och abstrakt och samtidigt något av det mest naturliga. Födas-leva-dö.

Vi som lever med djur vet att det här är en del av livet. Ett hundliv är förhållandevis kort och den dagen då vi måste fatta beslutet att låta dem somna in kommer för eller senare. Och jag tror vi alla har vårt eget sätt att hantera sorgen och saknaden.

Själv känner jag att den måste få ta sin tid. Tårarna rinner kontant i början men efterhand kommer de i omgångar och däremellan kommer jag så småningom att tänka på annat.

Och hur ledsamt det än känns i dag så är livet med djuren värt varje tår. För allt det roliga och härliga vi upplever tillsammans med dem uppväger trots allt sorgen den dagen vi förlorar dem.

Lille Tiger – du vänliga, glada och coola lilla terrier – du finns med oss i varje rum och på varje stig. Och inte minst i våra tankar och våra hjärtan.

Foto: Lotta Bergman
Midsommarfirande

16 reaktioner på ”Ett långsamt farväl”

  1. Jag känner igen allt, t o m rubriken, från när Karlsson fick somna in och nu rinner mina tårar igen. Ibland känns det obegripligt att man utsätter sig för detta gång efter gång… <3

    1. Heléne Lindström

      Ja det är ofattbart. Man tänker ”orkar aldrig mer gå igenom detta igen” men ändå hamnar man där gång på gång.
      Karlsson <3 Tiger <3

    2. Cecilia Andhult

      Så fint skrivet och beskrivet!❤️
      Mina tårar rinner utmed mina kinder när jag läser detta!
      Det går alltid att relatera till sådan här sorg och ens egna änglahundar gör sig påminda!
      Beklagar din sorg av hela mitt ❤️!
      Kram

      1. Den kommer i vågor, sorgen… smärtsam och vacker på en och samma gång. Den djupa ekande tomheten och den uppfyllande vackra kärleken. Som man älskar dessa underbara varelser. Min Eddie togs ifrån mig för 2 år sen och nu är saknaden som störst men oxå tacksamheten att jag fick vara hans, att jag fick ha honom hos mig med allt vad det innebar❤️ Stor innerlig kram till dig!

  2. Så fint skrivet 🥰
    Att låta sin trogna vän få gå är det svåraste beslutet att fatta.
    Men precis som du skriver så kommer dagen då man ser in i deras ögon att nu är det dags❤️
    Jag brukar alltid säga att till mina valpköpare att man ser in i hundens ögon när det är dags, de berättar för oss.
    Många kramar till dig Heléne, vet hur jobbigt det är att säga farväl ❤️🐾

  3. Att ta farväl av sin vän är det svåraste hemskaste som finns. Men ändå skönt att slippa se dem lida. Sov gott lilla Tigge ❤

  4. …Livet med djur är värt varje tår ❤… det känner jag så väl igen ifrån min underbara vän Bea , en cavaljer king charles spaniel. Hur hemskt det än var så ångrar jag inte 1 min. 17 nov är det 2 år sen, och nu kommer tårarna alltmer sällan. även om det ff är sorgligt. Och ävenom vi inget hellre önskar att hon fanns hos oss igen 🐶❤

  5. Har precis genomgått detsamma – och skriver med tårarna strömmande. När de själva säger att ”nu är jag klar på den här sidan” – då finns det bara ett beslut att ta, men lätt är det inte – fast det är rätt.
    De lämnar så stora hål i våra hjärtan, de förbenta som springer i förväg, hål som med tiden minskar något i storlek, men de fylls aldrig igen helt ❤

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top