Jag får en bra känsla i kroppen när de får sin efterlängtade godbit, när de rockar loss i kampleken eller får springa efter sin högt eftertraktade boll. De blir nöjda och glada och det gör mig glad att se dem nöjda och glada. Win-win liksom.
Dessvärre får vi inte belöna våra hundar på samma sätt på tävling, som vi gör då vi tränar. Tänk så mycket enklare – förmodligen även roligare… och definitivt betydligt lättare – det hade varit om vi kunde få göra det! 😉
Men faktum kvarstår. Skillnaden mellan träning och tävling är ofta väldigt stor. Inte nog med att vi ska kunna prestera flera moment/uppgifter i rad utan avbrott – vi får inte belöna våra hundar på annat sätt än genom oss själva och vårt beröm. Hur kul tycker hunden det är? Är momenten/uppgifterna i sig tillräckligt roliga för att den ska känna sig nöjd? Är vår muntliga och kroppsliga bekräftelse tillräckligt värdefull för att den ska orka hänga i och jobba vidare utan korvar och bollar? Blir den stressad, frustrerad och kanske ljudlig då den förväntar sig mer än så? Eller checkar den ut, blir loj och tappar fokus på oss och de uppgifter vi presenterar?
Hur gör vi övergången mellan belöningsförväntan och motivation för uppgift smidig? När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?
Min numera pensionerade och högt älskade Tarzan var – och är fortfarande – en high driven individ. Jag upplevde ofta att han presterade förhållandevis bättre på tävling än han gjorde på träning. Hans uppgiftsfokus blev bättre. Hans utförande ”renare” och hans förmåga att tänka på vad han skulle göra i stället för vad han skulle få blev så mycket tydligare. Förmodligen för att inga belöningar “störde ut” hans fokus.
Det fick mig att börja tänka på hur, när och varför jag belönade i olika situationer. Belönade jag av gammal vana? För att jag själv gillade att belöna just där och då? Använde jag mina belöningar på ett sätt så jag slapp kommunicera med min hund, och i så fall varför? Litade jag inte på att vår relation och vårt samarbete skulle tåla att vi hade en”dialog” där jag försökte förklara och min hund försökte förstå?
Många tankar väcktes och jag funderar fortfarande i de här banorna. När övergår belöningarna till att bli en belastning?
Missförstå mig inte. Självklart ska vi belöna det vi vill ha mera av. Och givetvis ska våra hundar få utdelning för att de tänker och gör bra saker. Men det är så lätt att fastna i ett belöningsmönster där många av de belöningar vi ger är slaskbelöningar. Och så blir det svårt att komma vidare. Många gånger tror jag det det beror på att vi inte vågar.
Vi vågar inte tro på vår förmåga att kommunicera, därför att utan belöningarna står vi liksom nakna. Vi har inte skapat något språk tillsammans med vår hund och allt vi förmedlar utgår från våra köttbullar och bollar. Och när det språket försvinner ( t e x på tävling) så vet hunden inte vad den ska göra. Den blir osäker, frustrerad, låg, stressad och väljer andra beteenden än de vi önskar.
Det här är ingen plättlätt sak att lösa utan kräver en hel del tankeverksamhet. Och som oftast så finns ingen färdig mall utan man tvingas tänka själv – vilket kan vara oerhört jobbigt ibland. 😉 Så mycket enklare det hade varit om någon sa ”Om du gör så här så kommer det gå bra!”
Den här biten är något vi tagit upp på flera kurser under hösten och även diskuterat i coachgrupperna. Det är ett spännande ämne att fundera kring och jag tror inte det finns några givna svar. Det som funkar för en funkar inte för någon annan. Och det som man tycker borde fungera i teorin fungerar definitivt inte alltid i praktiken.
Men om man är tillräckligt intresserad av att lösa problem, hänga i även när det känns motigt , förstå att hunden tänker som en hund och inte som vi människor…ja då finns oändligt många möjligheter att utvecklas tillsammans.
Hösten har verkligen fått fäste nu. Friska morgnar med dimma över fälten, vackra färger och mörkare kvällar. Det finns mycket jag gillar med hösten men jag är och förblir en ”sommarmänniska”. Älskar värmen, de långa dagarna och ljusa kvällarna. Men allt har sin tid och sin charm.
Dagarna rullar på och det är full fart på det mesta just nu. I går hade Åsa och Modde en kursdag i social belöning här på High5. Jag lyssnade på den förra och kunde tyvärr bara vara med halva dagen i går men det är ett himla intressant tema och en verkligt bra kurs.
Den återkopplar en hel del till mitt förra blogginlägg där jag spånande lite kring vårt sätt att kommunicera med hunden och om vi tappat vårt språk och ersatt det med korv och bollar. Och vad som händer på tävling när vi inte längre har med oss korven och bollen?
Jag funderar själv väldigt mycket kring de här frågorna. Hur uppfattar hunden mig när jag kommunicerar genom mitt kroppsspråk, min mimik och mitt tonfall. Finns det glädje och förväntan att jobba även när hunden inte får sin kampdutt? Förstår den vad jag menar när mitt språk inte utgår från köttbullen? Och om svaret är nej på de frågorna, hur kan jag tänka för att hitta ett gemensamt språk som vi båda förstår och kan bygga vår träning och relation på som håller även på tävlingsplanen?
Självklart ska vi förstärka hunden med både mat och lek när vi lär in olika tekniska färdigheter och även i träningen med den mer erfarna hunden. Men jag vill verkligen lära min hund att all information utgår från mig. Jag vill att den hela tiden frågar ”Vad ska vi göra nu?!” när den är i träning. Och den ska kunna vänta på mitt svar. Mitt svar ska vara viktigt och värdefullt och den ska alltid vara trygg med att jag på olika sätt kommer guida den efter bästa förmåga.
Jag lyckas verkligen inte alltid med det! Smiley tänker gärna på sin kampdutt som ofta ligger i min bakficka och snor den om han tycker att han förtjänat den – utan att fråga om lov. 😉
Swish kan bli lätt frustrerad om han får göra många uppgifter efter varandra utan att få bollen och ibland biter han mig i ärmen. Men jag tänker att det hela är en process som måste få ta lite tid. I början kunde Swish kanske göra två uppgifter med full fokus innan han tappade koncentrationen och började tänka belöning. Nu kan han göra rätt många uppgifter/moment med fint fokus och bra tänk. Han förstår mitt språk mer och mer och jag förstår hans. Han frågar mig förväntansfullt i stället för att “göra själv” och är intresserad av mitt svar. 😉 Jag tycker det här är en av de allra roligaste och mest spännande bitarna när det gäller träningen med djur. Att försöka hitta det där gemensamma språket och förståelsen.
Tarzan fyller 12 år nästa år och vi har verkligen lärt oss varandras språk med tiden – både på och utanför tävlingsplanen. Jag läser honom som en öppen bok och han läser mig minst lika bra. Det är en underbar känsla och ett förtroende jag är otroligt mån om att förvalta på allra bästa sätt. Han har lärt mig väldigt mycket då det gäller kommunikation och den lärdomen plockar jag med mig i träningen med övriga hundar. Alla är olika individer så det gäller det att hitta rätt kommunikationskanal för var och en.
I ett inlägg på facebook skrev jag för ett tag sedan om att det går mycket mode i hundträningen, precis som i det mesta annat. Och precis som i klädmodet passar vissa i A-formade klänningar – eller tvärtom i 80 talets axelvaddar – men inte alla.
Jag blir heller inte riktigt klok på det där med träningsmetoder i allmänhet. Vad innebär en träningsmetod? Betyder det att man strikt håller sig till en (av någon annan) förutbestämd metod där man antingen gör si eller så? Som en religion?
Själv får jag lite flashbacks till politiken. Oavsett vilket parti man röstar på så finns det väl andra partier som har något gott på sitt partiprogram (ja kanske inte riktigt alla men de allra flesta i alla fall).
Själv har jag ingen aning om vilket träningsmetod jag har. Det enda jag vet är att jag alltid vill vara tydlig, trygg och kommunicera på ett språk som den aktuella hunden förstår bra. Det kan vara svårt ibland eftersom hundar visserligen pratar hundspråk men dialekterna kan skilja så in i helskotta. Vissa är lätta att förstå, de pratar ”rikssvenska” och är raka och tydliga i sin kommunikation. Andra pratar samiska, är lite mer introverta och man får ibland gissa sig till vad de menar. (Inget ont om samer med det sagt).
Har vi tappat vårt språk?
Det där med kommunikation är intressant. Jag har funderat över om det per automatik är så att personer som har lätt att kommunicera med andra människor, gör sig förstådda och är intresserade av vad mottagaren har att säga, är lika skickliga på att kommunicera med sin hund. Jag har inte riktigt kunnat utvärdera det ännu men jag vet åtminstone att det stämmer i en hel del fall.
Vissa människor är ju bra på att prata men mindre intresserade av vilken respons de får från mottagren. Så kanske det hela mest handlar om ett intresse att interagera och samarbeta. Vad vet jag?!
En annan sak som slår mig när det gäller hur vi kommunicerar med våra hundar är att det ibland enbart sker genom våra belöningar – godbitar och leksaker. Det är väl iofs inget fel. Hundarna tycker förmodligen det är rätt trevligt och själva mår vi bra för vi förebygger många problem. Dessutom är det ju härligt att få belöna sin hund riktigt mycket.
Men det är väldigt lätt att glömma bort sig själv mitt uppe i allt godisregn. Och vad är det för språk vi egentligen lär vår hund? Lär vi den lyssna, läsa in och försöka förstå oss som människor? Eller lär vi den att tänka mer på vad den ska få än vad den ska göra?
Och vad händer om vi kommer ut på tävlingsbanan? Hur pratar vi då med hunden när vi varken har godbitar eller bollar att kommunicera med? Förstår den då vårt språk eller blir det helt plötsligt en märklig gissningslek (kanske inte ens lek utan allvar…). Förvandlas vi från trevliga, vänliga godismaskiner till aliens i hundens ögon?
Bara för att ingen ska missförstå… Jag älskar också att belöna mina hundar. Jag belönar gärna både med mat och lek och älskar att vara socialt delaktig i belöningsfesten! Men jag vill försöka lära hunden mitt språk på samma sätt som jag vill lära mig hundens. Och det sker inte enbart via godis&bollar utan via ord, tonfall, kroppsspråk, tankar och lite humor.
Jag älskar humor!
Det där med humor är viktigt för mig. Dels för att det är ett bra sätt att mota bort irritation och för att jag upplever att hundarna gillar det. Och finns det något bättre sätt än gemensam humor när det gäller att skapa starka band mellan individer.
Häromdagen bet Swish mig i armen när han tyckte att den tävlingsmässiga kedjan blev lite för lång och han ansåg att det var hög tid för bollen. Jag såg på hans blick att det fanns ett visst ”krav” i den och jag svarade med med glimten i ögat ”passa dig du lilla råtta”. Varvid han tog ett litet, litet nafs till i mitt byxben med framtänderna och hade han kunnat prata svenska hade han sagt ”passa dig själv du” med samma okynne i blicken som jag givit honom. Så garvade vi lite tillsammans och sedan fortsatte vi träningen i samförstånd. Jag fattade ju vad han menade och han förstod mig – åtminstone just då. 😉 Han fick snällt vänta på sin boll en liten stund till. Och den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge!! Men trägen vinner ju!!! 😉
Den här våren har jag visserligen haft en del privat träningar, några helgkurser och fortlöpande kvällskurser samt några online-kurser, men det har ändå varit lugnare på jobbsidan än jag räknat med innan viruseländet dök upp. En del kurser har fått ställas in och några externa jobb har blivit avbokade. Inte kul men fullt förståligt.
Den tid jag ”fått över” har jag i möjligaste mån försökt använda till egen utveckling på olika plan. Då det gäller hundträning har jag funderat över vad jag skulle vilja bli bättre på. Och det är en hel del. 😉
Jag har även funderat på vad jag egentligen vill med min träning (det kan tyckas självklart, men när frågar sig själv helt ärligt så kanske man får svar man inte alltid väntat sig) och vad som egentligen driver mig.
Nya insikter
Jag är lite av en tävlingsmänniska (gillar tävlingsmomentet i sig och tävlar alltid med mig själv som referensram, inte mina medtävlare) och har tidigare sagt att jag måste ha tävling som mål för att tycka träningen ska vara rolig och givande – både då jag höll på med hästarna och nu med hundarna.
Men f-n vet rent ut sagt… jag är inte helt säker på att det är så längre. Den här våren då alla tävlingar varit inställda har jag tränat väldigt mycket, fast på ett lite annat sätt än jag hade gjort om jag hade haft tävling som närmaste mål. Det har känts viktigare att försöka vidga mina vyer på olika sätt och bli bättre på saker som jag upplever att jag brister i.
Jag är inte rädd för att fråga andra om deras erfarenheter och har ingen som helst prestige – varken i min roll som hundtränare eller instruktör. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på, men ser också bitar där jag har massor att lära och där andra har större erfarenhet än jag.
Den sociala driften
I går var Åsa och Modde här och hade en kursdag. Jag var inte med själv men däremot vad jag med på den föreläsning de hade på kvällen som handlade om hundens drifter.
Det var både intressant och lärorikt, inte minst blev det mycket prat och många bra diskussioner kring den sociala driften. Hur utvecklar vi det sociala spelet med vår hund – det som egentligen all träning bygger (eller åtminstone borde bygga) på? Vad händer då de vanliga belöningarna försvinner? Vad väljer hunden om den ”bara” har oss?
Foto: Sanna Krans
Att observera utan att värdera
Swish får av olika skäl ta det lite lugnare på träningsfronten för tillfället. Men i morse efter frukost tog jag med honom ut i hallen för ett litet experiment. Hur skulle han bete sig och vad skulle han välja om vi bara hade varandra, utan några som helst belöningar i form av mat/godbitar eller leksaker?
Jag satte mig på golvet mitt i hallen. Swish kom fram och började bjuda på lite backande, hoppanden och snurranden och jag svarade med att bjuda in honom till lek genom att smyga mot honom och finta när han hoppade mot mig. Det tyckte han var kul.
Han nöp mig ett antal gånger i armen (gör jäkligt ont men jag höll god min) men jag såg att han hela tiden förväntade sig att leksaken skulle komma fram. Jag fortsatte med min kattåråtta-lek och Swish började skälla lite. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte mina lekinviter.
Efter ett tag backande han ut från mig, skällde några gånger men blev sedan passiv och väntade. Jag satte mig ner på golvet igen och blev passiv även jag. Då började han cirkla runt mig, fick syn på rutan som stod kvar sedan gårdagens träning och sprang dit. Jag sprang efter in i rutan och bjöd in honom till ny lek för det var ett bra initiativ av honom.
Nu var han mer avvaktande och hade stor förväntan på sin boll. Han tittade mot mina fickor, hoppade mot min ryggficka och försökte själv leta sig fram till leksaken. Men det fanns ju ingen.
Jag satte mig mitt i rutan och bjöd in honom till en stunds mys och gos vilket han inte var det minsta intresserad av. Förmodligen började han inse att det inte skulle bli någon leksak och då jag satt passiv på golvet gick han iväg bort och nosade på mattan.
Det var svårt att bara sitta och låta det ske men jag hade ju bestämt mig för att ge mig tid att bara observera honom det här passet, utan att värdera eller ”tänka träning”. Han gick runt och nosade en liten stund men kom sedan mot mig igen med ett lite förväntansfullt uttryck. Jag kröp ihop och låtsades bli rädd vilket han tyckte var svinkul och svarade med att börja leka med mig igen – och nypa mig ännu mer i armen.
Vi höll på så här lite fram och tillbaka ca 20 minuter. Plötsligt sprang han bort till leksakshyllan, lyckades dra ner en liten kampkudde och for runt med den i hallen. (Note to myself… sätt undan leksakslådan när vi ska leka föremålsfritt!!) Jag satte mig ner på golvet igen och efter en kort stund kom han faktiskt in med kudden och bjöd in mig att vara med. Trevligt! Vi avslutade passet efter någon minuts gemensam lek med kudden.
Vad lärde jag mig av detta?
Kanske var detta ett av de mer givande passen jag haft på länge. Att bara studera hunden helt förutsättningslöst gav i alla fall mig en lite ny dimension och en hel del nya insikter.
Jag inser att mycket av den sociala lek vi har är intränad. Inte fel iofs, men det betyder inte per automatik att jag är det viktigaste på planen. Jag vill att vi ska kunna ha en socialt spel mellan oss som bygger på humor, förståelse och samarbete även utan föremål. Och där har vi en bra bit kvar.
Att bara observera utan att värdera var också väldigt nyttigt för jag såg min hund med lite nya ögon. Det blev automatiskt så att jag blev mycket mer observant på små skiftningar i hans språk och sätt att kommunicera. Swish är inte alltid jättelätt att läsa trots att han är en ganska öppen hund. Kanske tycker han samma sak om mig. ”Hon är inte alltid jättelätt att läsa den där människan, trots att hon är rätt öppen!”
En kul och intressant start på dagen och definitivt något jag ska tänka på och jobba vidare med då det gäller de andra hundarna också.
Intervju med Martha Landin – landslagsledare för svenska lydnadslandslaget, lydnadsdomare, instruktör och aktivt tävlande. Stort tack för din medverkan Martha!
Om man väljer att bli lydnadsdomare så måste man ha ett stort intresse för själva sporten. Finns det något mer än ett genuint intresse som fick dig att utbilda dig till domare?
– Precis som du skriver så har mitt intresse för just lydnaden alltid varit stort. När jag började bli aktiv inom SBK så blev jag lärd att man skulle utbilda sig för att kunna hjälpa till på klubbarna. Så att bli domare föll sig ganska naturligt för mig, först gick jag tävlingsledarutbildningen och sedan var steget att gå domarutbildningen inte så stort. Och det är så klart inget jag ångrat, för tänk så mycket jag har utvecklats inom sporten, både som funktionär och tävlande.
Vad är de vanligaste generella ”felen” du ser när du är ute och dömer i de lägre klasserna?
– Många gånger tycker jag att det inte är själva momenten som inte fungerar utan mer tävlingssituationen i sig, att få ihop helheten just den dagen med oförberedda störningar och förarens egna nerver tex. Jag upplever också att det finns en hel del frågetecken kring vad man får göra på planen som tävlande och jag tror många gånger att just dom frågetecknen skapar en osäkerhet eller nervositet för den tävlande. Har man funderingar så ställ gärna dem på genomgången eller banvadringen, vi domare är där för dom tävlande och svarar gärna på frågor.
Och vad upplever du är de största svårigheterna i Cl 3?
– I klass 3 är det många gånger att det går för fort och då blir det lätt lite tokigt, tex att man får ge extra kommando m.m. Sen kan vi ju se många gånger att skicket till cirkeln innan rutan kan vara en klurighet, även upplägget av momenten kan ju försvåra det för hundarna.
År 2021 kommer nya regler i Cl 3 och vissa moment kommer se lite annorlunda ut. Vad tror du kommer bli utmaningarna där?
– Tror inte att det blir så mycket klurigare än vad det är idag, det ska i så fall vara att man kan bli lottad att apportera mittapporten på apporteringsdirigeringen. Det kan bli en svårighet för rutinerade hundar som ska läras om, men jag är helt övertygad om att dom löser det också!
Förutom de bedömningsanvisningar som finns nedskrivna så har ju varje domare en egen målbild. Kan du beskriva din målbild rent helhetsmässigt hos ett tävlingsekipage?
– Jag gillar när det flyter, när föraren läser av vad som händer på planen och inte har så mycket annat för sig utan är redo när tävlingsledaren ber dem ställa upp. Däremot uppskattar jag inte när den tävlande går händelserna i förväg tex kliver in på planen innan man blivit inropad eller ställer upp på uppställningspunkter innan tävlingsledaren bett om det.
Det går ju lite ”trender” i bedömningen och vid olika perioder har man prioriterat lite olika saker. Vad tror du att trenden kommer gå mot kommande år?
– En väldigt svår fråga och jag har nog inget bra svar men jag tror att det många gånger är dom tävlande som skapar ”trenderna” och vi domare bemöter/bedömer dem. Sen finns det så klart delar av moment som det tittas lite extra på under vissa perioder, det är en bedömningssport och jag hoppas att bedömningen aldrig slutar att utvecklas (så länge vi håller oss till regelboken)
Som landslagsledare får du ju se mycket av den internationella bedömningen på mästerskap. Tycker du bedömningen skiljer sig mycket internationellt mot den svenska, och i så fall hur?
– Tyvärr hinner jag inte se så mycket av bedömningen som jag kanske hade velat, som landslagsledare har man många andra uppgifter istället. Men visst hinner man se en del i alla fall och jag tycker det är väldigt lärorikt för egen del att se hur andra domare dömer, speciellt utomlands. Bedömningen skiljer sig från domare till domare, vi ser ju skillnader bara här i Sverige beroende på vem som dömer. Så det är klart att det skiljer sig mellan länderna också, däremot får man inte glömma bort att det är en annan bedömning på de internationella tävlingarna jämfört med våra nationella. Och det tror jag många lätt glömmer bort.
Du tävlar själv lydnad. Vilka egenskaper uppskattar du hos en tävlingshund?
– Jag uppskattar hundar som är kontaktsökande, har bra föremålsintresse och matglada. Det är allt som min bordercollie Alan inte är! Han utvecklar mig enormt mycket men ibland hade jag önskat lite mer av just detta av honom.
Upplever du att de flesta brister går att åtgärda med bra träning?
– Absolut, allting går att träna bort, ibland måste man bara söka lite djupare efter de rätta knapptryckningarna och då kan det ta lite längre tid.
Till sist… Jag upplever att många söker med ljus och lykta efter ”drömvalpen/drömhunden” som inte har några fel eller brister. Personligen tror jag den är individen är svår att finna, däremot kan man själv som tränare ha lättare att jobba med vissa brister än andra.
– Håller helt med dig, det finns inga felfria hundar (inte människor heller). Det gäller att försöka se vilka egenskaper hunden har, förstärka det man vill ha mer av och eventuellt dämpa det man vill ha lite mindre av.
Hur mycket av resultatet tror du beror på hundindivid och hur mycket beror på träning?
– Jag tror det beror på hur mycket erfarenhet ägaren har. En oerfaren förare har lättare att ”lyckas” om hunden passar just den föraren. Däremot en förare med bred kunskap och som har tränat många olika individer har lättare att ”lyckas” oavsett vilken typ av hund det är.
”I tystnaden mellan tankarna dyker ofta svaren upp”
Det är en av klokheterna jag tog med mig från podden Mentala Mästares senaste avsnitt med Anneli Pompe. Och det stämmer så himla bra i mitt fall, och säkert många andras också.
Vad beror det på kan man undra. Borde inte svaren och lösningarna dyka upp när hjärnan är som mest aktiv?
Kanske det är så att tankar nästan alltid är kopplade till känslor – mer eller mindre i alla fall. Tankar framkallar olika känslor hos olika individer beroende på personlighet, tidigare erfarenheter mm. Men oavsett vilken typ av känsla vi får, så gör vi omedvetet en värdering. Och det är här jag tror det kör ihop sig. 😉
Känslor gör ofta knäppa saker med vårt omdöme. När de är inblandade minskar förmågan att tänka logiskt och kreativt. Tänk bara på hur hjärnan funkar när man är riktigt förälskad. Det finns ju inte tillstymmelse till logik eller förnuft då. Och det är ju härligt just i den situationen, men ska vi lösa ett problem eller komma tillrätta med en knepig situation måste det till både logiskt och kreativt tänkande.
Hur logiskt och kreativt tänker vi i vår hundträning när det uppstår problem, hunden inte svarar som vi tänkt, vi får bakslag eller fastnar och kommer inte vidare? Klarar vi av att tränga undan känslorna som dyker upp och tänka logiskt utan att lägga värderingar i det hela?
Det här är något jag själv jobbar med hela tiden. Jag har blivit sååå mycket bättre på det jämfört med den tiden då jag tävlingsred och var på väg att lägga av därför att jag alltid tyckte vi underpresterade på tävlingar. Jag minns det som en rätt jobbig period som sög mycket energi och inte gav så mycket positivt tillbaka. Inte förrän jag fick hjälp med att hitta ut ur känslodjungeln och börja se på mina prestationer lite mer utifrån.
Men det mest positiva med den tiden är att det var då mitt intresse för mental träning började spira och jag insåg att ”jäklar, det här är ju träningsbart!”
Det är lätt att tänka att man är på ett visst sätt och att det är hugget i sten. Man sätter en stämpel på sig själv och den stämpeln kan vara svår att sudda bort. Precis på samma sätt gör vi ofta gör med våra hundar – ”min hund är inte så snabb… min hund är okoncentrerad” – och i den stämpeln lägger vi också en värdering. Vad skulle hända om vi bara konstaterade utan att värdera? Skulle vi lättare och snabbare hitta bra lösningar då? Själv är jag helt övertygad om att svaret är ja.
Under en utbildning jag gick på Bosön fick vi träna oss på att gå i och ur en känsla – assa och dissa. Vi fick börja med att titta på en ganska känsloladdad film och under vissa partier skulle vi ta in det vi såg, värdera det och låta det beröra oss. Nästa del skulle vi se på scenariot utan några som helst känslor utan bara konstatera vad som hände. Vissa av mina klasskompisar hade ganska lätt för det – jag hade skitsvårt. Jag tjuter ju när jag ser tecknade Bambi! För att inte tala om när vi såg King Kong. Ni vet ju alla hur det slutar där uppe på skyskrapan och mina tårar rann ohämmat i soffan medan jag försökte att inte hulka för mycket. Då klappade Jocke 6 år mig på armen och sa vänligt ”Mamma, det är bara på film du vet. Det är ingen riktig apa”.
Men den där filmen i klassrummet var ändå a piece of cake jämfört när vi skulle filma saker från vår egen träning (alla höll på med olika sporter) och sedan titta på filmen utan att värdera det vi såg. Herrejäklar vad jag såg mycket brister hos mig själv och min hund och vad jag hade svårt att titta på det objektivt.
Träning ger färdighet och eftersom jag är genuint intresserad av den mentala biten tycker jag också att det är himla roligt att jobba med den – både för egen del och andras. Och att analysera/konstatera utan att värdera är en väldigt viktig del i den träningen.
Om hamnar jag i situationer där jag har svårt för det brukar jag försöka tänka ”Vad skulle jag ge för råd till en elev eller till min träningskompis här och nu?” För det rådet kommer säkert vara byggt på förnuft snarare än känsla.
I morse när jag gick in på fb dök det upp ett minne från några år tillbaka. Jag tittade på bilden och läste det jag hade skrivit den där dagen 2016. ” Min allra bästa vän som får mig att bli den bästa versionen av mig själv. Älskade Tarzan!<3 Så tacksam över att få ha dig i mitt liv.”
Plötsligt märkte jag hur tårarna trillade ner på tangentbordet. Jag mindes så väl den där dagen och den underbara känslan av glädje, tacksamhet och ödmjukhet över hans förtroende och tillit. Det var liksom vi mot världen och tillsammans gjorde vi varandra bra.
Jag har fortfarande Tarzan i mitt liv. Elva år fyllda, några vita strån runt nosen har han fått men inte så många. Fortfarande pigg på all form av träning och aktivitet. Fortfarande stjäl han mackor från diskbänken om han får chansen och fortfarande är jag den absolut viktigaste och mest älskade individen i hans liv.
Han är lite stelare i kroppen, speciellt på morgonen (vem är inte det liksom…), benen springer inte riktigt lika fort till rutan (men huvudet gör det definitivt) och han vilar lite mer på dagarna är han gjorde som ung. Han äter sin hjärt&lungmedcicin som är svindyr men som gör att han mår fint trots sin hjärtåkomma och problem med luftrör/lungor. Jag hoppas få behålla honom ett par år till men inser att jag har honom till låns och att vår tid tillsammans inte kommer vara för evigt. Och den tanken är så jobbig och sorglig att tänka att jag försöker undvika den i möjligaste mån. För hur ska jag klara att ta farväl av någon som betytt så oerhört mycket för mig och som jag kommer sakna resten av mitt liv.
Foto: Buzellas
Vad är det som gör att man får en alldeles speciell relation med vissa individer? Jag har funderat en del på det och i Tarzans och mitt fall tror jag det beror på att vi redan från början hittade en gemensam kommunikationskanal där vi snabbt förstod varandra.
Det var inte alls så att det gick som på räls från början. Tarzan var dryga två år när han kom till oss och han var dryga fyra år innan vi tävlade första gången. Det fanns väldigt mycket att jobba med förutom själva momenten och under en tid där i början valde jag att träna mycket ensam för att vi verkligen skulle hitta varandra utan för mycket inblandning av andra.
Foto: Daniel Eidenskog
Det var en värdefull tid som gav mig många insikter och är faktiskt en av de mest utvecklande perioderna i mitt hundtränarliv. Där hittade jag mycket av de värderingar, den linje och det tänk jag sedan burit med mig. Från att ha varit lite osäker på vem jag egentligen varit som hundtränare blev jag mycket tryggare i och säkrare i min hundtränarroll. Och Tarzan var en fantastisk partner och ett bra facit eftersom han är så omedelbar i sin kommunikation och sätt att svara. Han ville förstå mig och jag ville förstå honom och vi fann ganska snabbt ett gemensamt språk.
Bild: Fotografingela
Jag minns att jag vid ett tillfälle fick en kommentar av en person som sett oss tävla på en av de första elitstarter vi gjorde. Tarzan steppade och studsade i fria följet och vi hade nollat rutan. Hen sa ”Alltså, jag fattar inte hur du orkar med den där hunden. Jag skulle aaaaldrig palla!!” Istället för att bli sårad eller sur tyckte jag lite synd om människan. Så jag log lite överseende och svarade ”Nej, det skulle du nog inte” och så gick jag därifrån. För jag tror verkligen inte att personen hade haft tålamod eller ork att jobba med en hund som Tarzan. Men stackars människa vad mycket häftigt och roligt hen missade!!! 😉
Foto: Åsa Jakobsson
Även om vi inte tränar längre utan det blir mer aktivering för Tarzans del så har vi fortfarande vårt eget språk. Han vet precis vad jag tänker och känner och jag vet exakt vad han menar när han gör på ett speciellt sätt.
Jag hoppas att jag ger honom en bra och värdefull tid som pensionär. Han får göra mycket av det han tycker är roligast. Lätt iofs för han tycker allt är roligt, men springa och leta föremål slår det mesta. Roliga lydnadsmoment (allt med fart och apportering) står också högt på listan. Och så ska jag ge honom ännu mer egen tid i form av långa skogsturer där bara han och jag vandrar.
Och när den där dagen (som jag inte orkar tänka på) kommer så ska jag finnas hos honom och han ska få somna lugnt och tryggt omgiven av massa kärlek. Hoppas bara det dröjer för jag är långt ifrån redo. <3
Frågan har varit uppe otaliga gånger – på bloggar, i böcker, på kurser och föredrag. Varför är det så svårt att överföra hundens momentkunskaper till tävlingssituationen? Vad är det som brister när vi tappar hundens fokus (eller tappar vi vårt eget först..?) redan vid entrén in på planen? Hur kommer det sig att den där rutan som hunden gör klockrent på träning totalt fallerar på tävling? För att inte tala om fria följet som hunden känns så engagerad och harmonisk i på träning men på tävling känns det mer som att vi befinner oss på två olika planeter.
Hur tränar vi tävlingsmässigt på ett naturligt sätt?
Jag tränar mycket mer helhetsträning med mina hundar nuförtiden än jag gjorde förr och jag börjar dessutom med det mycket tidigare. Jag skiljer heller inte så mycket på helhetsträning och annan typ av träning utan försöker lägga upp passen så det ska gå in i vartannat.
Ett exempel på träningspass med unghunden Swish
Gårdagens pass med Swish såg ut så här:
*Kort uppvärmning i ett hörn av planen.
Vår uppvärmning är en mix av ingångar till sidan, gå mellan startpunkter, lite fritt följ plus annat som jag kan ta till beroende på hur han känns. Den kan ta alltfrån 30 sekunder till 10 minuter men är vanligtvis 2-3 minuter. Jag vill lära Swish att snabbt komma i fokus/uppgiftsstanke och jag vill inte att han ska göra sina uppgifter väldigt olika beroende på om han ligger högt i energi eller lite lägre. Han ska vara i ”sin låda” oavsett. Det här är något som jag tycker kräver väldigt mycket träning men som man har jäkligt stor nytta av eftersom man inte blir lika utlämnad till hundens dagsform. Ofta hör man att hunden ”måste ha rätt aktivitetsnivå” för att kunna göra sina uppgifter. Och det tycker jag är rätt så länge vi pratar inlärning. Men på tävling är det väldigt svårt att alltid kunna lägga hunden i rätt läge och det är en stor trygghet om jag vet att hunden fixar sina moment även om jag inte kan/hinner ratta in den på rätt frekvens. Kan man bara prestera när allt känns optimalt kommer det bli svårt att tävla många gånger.
Vidare med Swish…
*Ingång på planen -Uppställning på punkt -Nedläggande vid sidan – Inkallning – Tävlingsmässigt avslut – Snabbt in i fokus vid sidan igen – Transport (kort lekbelöning för fin fokus i transporten) och vidare till nästa punkt.
*Uppställning – Fritt följ (ganska långt för att vara Swish) men inte så mycket svängar och halter utan mest tempoväxlingar och flow . Han blir lätt vinglig i övergång till långsam marsch. – Tävlingsmässigt avslut – Snabbt in i fokus igen och en kort transport fram till nästa startpunkt .
*Uppställning. Läggande under marsch. Passet innan hade jag kampanjat det momentet och det hade sett fint ut. Nu la han sig aningen långsammare än han brukar och vred sig dessutom när jag skulle återgå. Stor skillnad att göra det i en kedja mot att göra det som enskilt moment trots att jag var väldigt tydlig med momentförberedelsen. Han låg fortfarande kvar i för mycket följsamhetstanke efter fria följet och jag måste träna mycket mer på att han ska kunna ställa om i huvudet. Jag fick påminna honom om fokus framåt på återgången och belönade honom då han tänkte rätt. – Transport fram till nästa startpunkt som var rutan.
* Han tog min momentförberedelse mot rutan fint och växlade fokus upp mot mig på startpunkten precis som vi tränat. Sprang fint till rutan men stannade själv direkt efter första bandet vilket typ aldrig sker då vi tränar rutan separat. Jag gjorde ingen affär av det där och då men måste komma ihåg att träna rutan mycket mer i kedja och ställa upp tävlingsmässigt inför den. Jag kommer få hjälpa honom med placeringen i de lägena genom target eller leksak på rätt område i rutan.
* Nu var Swishen lite trött i skallen och jag kände att hans fokus inte var på topp. Så istället för att göra en vittring som jag tänkt så fick det bli ett runda konen. Springa är lättare än att tänka om man är trött.
Sammanfattning
Det här träningspasset tog sammanlagt 22 minuter från det att jag började värma till dess att jag pausade honom. Det var visserligen inte någon helt tävlingsmässig träning för jag belönade enstaka saker och hjälpte/påminde honom om stadgan vid återgången av läggandet.
Det som var tävlingsmässigt var däremot att vi var i fokus konstant under dessa 22 minuter och Swish hade hela tiden en uppgift (och så även jag). Inga pauser och ingen tid att checka ut. Dessutom gick vi från punkt till punkt och gjorde olika uppgifter/moment vid punkterna. Det blev mycket träning på uppställningar, avslut, transporter och momentrutiner. Jag fick ett kvitto på vad som håller bra och mindre bra i en kedja (inte alltid det man tror!). Men det som brister mest ännu är uthålligheten då det gäller fokus och koncentration. Att vara helt fokuserad i över 20 minuter – trots att det inte är några svåra saker vi gör och miljön är bekant – är tufft för lilleman som fortfarande är ganska ”spretig” i hjärnan. Han gör sina saker men inte med samma finish som han gör då vi tränar momenten enskilt.
Nästa pass
På kvällen körde vi ett till pass. Jag började med uppvärmning som vanligt och gick in och ställde upp. Därefter bröt jag med en tävlingsmässig belöning och började träna läggande under marsch genom att påminna om snabba lägganden och stadga vid återgång. Därefter blev det ett rutskick. Tävlingsmässig framföring till punkt och skick. Jag hade lagt leksak på bakre bandet så nu sprang han hela vägen.
Därefter testade jag av en kedja med kort fritt följ, läggande under gång (den här gången gick det bättre för han hade det i färskt minne) och ett rutskick utan leksak i rutan. Nu sprang han ända fram till bakre bandet och jag kunde säga mitt stannakommando och belöna med boll över huvudet på honom.
Note to myself: Mycket mer träning av det här slaget!
Gör vardagsträningen mer tävlingsmässig
Jag upplever ofta att skillnaden mellan träning och tävling är alldeles för stor. Man fokuserar på små, små detaljer som man vill ha ”perfekta” på träning men glömmer bort att träna alla andra bitar som krävs. Och i stället för att då och då lägga in lite tävlingsmässig träning och momentövergångar, göra det till en naturlig del i träningspassen.
På tävling ska hunden fixa att utföra momenten utan hjälper och med en förare som agerar på ett tävlingsmässigt sätt. Går man och pratar konstant med hunden på träning kommer den bli fundersam när man är helt tyst. Går man med handen som hjälp i fria följet på träning kommer den tappa bort sin position om man inte jobbar bort handhjälpen väldigt successivt i träningen. Klarar hunden inte att sätta momenten på första försöket i träningen kommer det bli svårt på tävling då man bara har en chans.
Och så kanske det allra viktigaste… Hunden (och man själv) ska orka genomföra många moment efter varandra och då hjälper det inte att man har Sveriges snyggaste uppsitt i fjärren eller häftigaste stopp på inkallningen. Orkar man inte hålla hyfsat hög kvalité genom hela programmet kommer det ändå inte funka på tävling.
Träna inte på 100 m om målet är att springa en mil
Ska du springa en mil räcker det inte med att vara svinsnabb på 100 m. Du måste orka hela vägen. Du måste vara mentalt fokuserad och kunna ta i lite extra då det känns tufft. Du måste ha hög motivation. Du måste känna igen de olika faserna som uppträder på ett lopp så du kan hantera dem. Och förhoppningsvis springer du på träning ibland längre än en mil för att vara säker på att du kan och orkar.
Igenkänningseffekt och utmaningar
Tänk lite på samma sätt i hundträningen. Se till att hunden känner igen både sättet att träna och situationen i sig. Var mentalt förberedd på att allt kanske inte kommer kännas som en våt dröm (men låt det för den skull inte bli en mardröm). Jobba på ändå! Det viktiga är ju att du inte själv belastar hunden med din eventuellt dåliga känsla. Plocka fram ditt bästa jag då din hund behöver det som mest. Men för att veta vad ditt bästa jag egentligen innebär så måste du ju ha tränat på att plocka fram det i olika situationer. Våga gå in i manegen även om den inte alltid är krattad. Våga jobba i motvind i bland. Det ger både självförtroende och erfarenhet – två ytterst viktiga bitar för att klara prestera i längden!!
Vanlig städning som innebär dammsugning av matta och våttork av ytor gör jag ofta (nuförtiden decinficering varje dag) men riktig storstädning (dammsugning plus ångtvätt av matta, våttorkning av ytor, putsning av speglar, tvätt av apporter och vissa leksaker som är till allmän utlåning, våttork av burar och tvätt av fällar mm) gör jag lite mer sällan. Det tar typ en hel dag och mattan måste dessutom få tid att torka efter ångtvätten.
Men jäklar så gött när det är gjort!! I går åkte jag till Marika på Morrhåret och fyllde upp bilen med fler apporter, leksaker, halsband och träningsgodis så nu är det fullt på hyllorna igen.
Vi närmar oss säsongen då uthyrningen av hallen minskar av naturliga skäl. Men fortfarande är det en del uthyrt. Häromdagen var hallen bokad för… håll i er – käpphästridning!!! Så himla kul! Och minnen från barndomen väcktes direkt.
Vi hade visserligen inga käpphästar men väl kvastar att rida på (inte bara runt påsk). I vårt garage hemma i Vidingsjö fanns en trappa ner mot källaren och där stod ett antal kvastar uppradade på varje trappsteg med grimmor av plastband och en namnskylt över varje kvast.
Där drev jag ridskola för traktens grannungar och tre gånger i veckan kom de för lektion. Det var allt från dressyrridning på vår gräsmatta till hoppning av banor (pappa snickrade ihop ett antal hinder åt oss) och uteridning i skogen. Jag var ridlärare och hade såklart min egen häst som jag gav det intressanta namnet ”Shim Idol von Favorit”. Till skillnad från de andra kvastarna som var mer av piasavakvastmodell hade han mjuk svart borst till man och dessutom tvingade jag pappa att sprutlackera honom med glittrig svart lackfärg. I särklass den snyggaste kvasten i Vidingsjö!!!
Det allra roligaste var nog när vi hade hopptävlingar. Det krävs en viss teknik att hoppa högt med kvast. Man måste få upp fronten i samband med att man själv hoppar och så måste man se till att slänga upp bakänden på kvastskaftet innan man landar för att inte riva. Gud vad jag tränade på detta för givetvis ville jag vinna alla hopptävlingar med Idol. Han hade dessutom aaaaningen kortare skaft än många av de andra kvastarna och min bästis Pia råkade upptäcka det vid tillfälle. Hennes ”Corall” (en rätt ful piasavakvast med hård, röd borst till man och klumpigt huvud) var 10 cm längre än Idol varvid hennes pappa fick såga av Corall så han blev lika kort. Turligt nog var mina ben en bra bit längre än Pias så jag lyckades ändå vinna de allra flesta hopptävlingarna. 😉 Idol fick ett eget prisskåp i garaget och över hans ”spilta” hängde otaliga blågula rosetter. Jag var sååå stolt över min kvast!
En dag när vi kom ridande hem efter en skogsrunda mötte vi tråktanten till granne som bodde några gator längre bort. Hon stannade vid sidan av cykelbanan när vi kom där på led, log lite snett och sa ”Men flickor… är ni inte lite för stora för att hålla på att leka häst med kvastar?!” Jag minns hur konstigt det kändes att höra hennes ord för jag tror inte någon av oss ens tänkt tanken att man kunde vara för gammal för att leka (vi var väl sådär mellan 9 och 11 år). Och för oss var det ju ingen direkt lek – det var ett äventyr!
Orden satte sig ändå i mig och jag berättade för min mamma vad tanten sagt. Mamma blev smått upprörd och tyckte det var en himla korkad kommentar. Och så sa hon ”Men man får väl försöka ha överseende för jag har svårt att tro att den människan någonsin har lekt i hela sitt liv!! (Mamma hade alltid bra svar och fick mig att tycka lite synd om negativa människor i stället för att bli sårad).
Min kloka mamma som ung
Vi fortsatte med våra kvasthästar ett tag till men på något sätt blev det inte riktigt samma sak. Åtminstone inte för mig. I stället för att gå in med hull och hår för våra ritter och pyssel med kvastarna så blev det plötsligt lite skämsigt.
Kvastarna ersattes såsmåningom av andra hobbys såsom jazzbalett, konståkning och friidrott. Och såklart fanns de ”riktiga” hästarna på ridskolan i mitt liv hela tiden och utvecklades mer och mer till dess jag fick en egen ponny att rida och tävla. Då var det bara häst för hela slanten!!!
Men jag tänker ibland på hur sanslöst kul det var att vara fullständigt uppslukad av sina aktiviteter som barn. Tid och rum fanns inte och vi var ute jämnt! Och jag tänker också på hur en enda obetänksam kommentar kan ändra ett barns intställning från något naturligt och lekfullt till något smått pinsamt och skämsigt.
För några år sedan var det en aktiv debatt inom dressyrsporten där man diskuterade hästmaterial kontra ridkicklighet. Är det hästmaterialet som ska avgöra förutsättningarna att lyckas högt i de svåra klasserna eller är det ryttarens förmåga att träna sin häst? Eller är det en kombination – och i så fall hur stor del spelar det ena eller andra?
Debatten kom upp eftersom dressyraveln mer och mer strävade mot hästar som låg högt i blod, hade spektakulära rörelser och var reaktionssnabba.
Många av de här hästarna hade svårt att prestera på topp i tävlingssammanhang på stora banor med mycket publik och röriga miljöer. Jag läste en intervju av en framstående dressyrryttare som beskrev att hennes häst tappade 50% av sin egentliga kapacitet på större tävlingar p g a att den inte klarade att sortera intrycken i dessa miljöer. Samtidigt menade man att den här typen av häst hade större förutsättningar p g a sina gångarter och ”flashighet” men den trenden hade långsamt börja vända och man funderade över om dressyren egentligen borde handla mer om att premiera rid&träningsförmåga än att sträva efter att ta fram extrema hästar som väldigt få – oavsett kunskap och erfarenhet – klarade av att presentera optimalt på de stora arenorna.
Dagens dressyrhästar är visserligen även de ädla, spänstiga och ligger högt i blod men egenskaper som mental stabilitet, avspända rörelser och förmågan att ”sortera i huvudet” premieras mycket mer.
Jag tycker man ser lite samma trend i lydnaden.
Noggrannhet, fina detaljer mixat med jämnhet och en stabil helhet tenderar att bli viktigare än superhäftiga rörelser, stopp och extremt tempo. En klar fördel då det gäller att få en mångfald av olika raser i lydnaden.
Det kan vara svårt att hitta den där balansen mellan show och jämnhet. Själv har jag en djup förkärlek för det lite mer spektakulära och flashiga men inser samtidigt att för mycket av den varan förmodligen inte kommer ge utdelning på tävlingsplanen som trenden ser ut nu, utan mer ge “vardagskickar” på hemmaplan. 😉 I synnerhet inte om det blir på bekostnad av just fina detaljer, säkerhet och jämnhet vilket det ofta tenderar att bli.
Det absolut värsta för oss lydnadsnördar är nog att lydnaden ska se ”tråkig” och slätstruken ut. Lydnaden i sig tillhör ju inte de mer spektakulära och publikfriande sporter man kan tänka sig och som en min son en gång uttryckte det när jag var lyrisk över en flashig inkallning med grymma skiften: “Jaa, han sprang, stannade, sprang igen och så la han sig. Det är ju inte så där värst häftigt mamma!” 😉
Jag har en målbild i mitt huvud – en för varje hund eftersom de inte är stöpta i samma form. Att som hundtränare kunna plocka fram det bästa i varje hund och visa upp den på ett sätt så att det blir tilltalande och ”domarvänligt” är en konst i sig. Det som däremot är lika för varje hund är att jag vill att det ska se både lätt och lättsam ut. Och hund/förare ska kunna kommunicera med små signaler.
Hur tränar man för att plocka fram hundens bästa sidor och egenskaper? Och hur hittar man den där hårfina balansen mellan flashighet och säkerhet/noggranhet? Hur får man helheten att hålla hög kvalité även på tävling?
Själv funderar jag på den ekvationen varenda gång jag ska träna.
”Hur väl vi uppnår välbefinnande speglar oftast hur väl vi hanterar påslaget av kortisol – som i obehag, stress, konflikter, omställningar, motgångar, svårigheter… Det är annars lätt att tro att välbefinnande skulle handla mer om de positiva påslagen.”
Raderna är skrivna av Anna Tebelius Bodin, som efter examen från Harvard University inriktat sig på att sprida kunskap kring hur vi lär, motiveras och mår bra rent allmänt med utgångpunkt från hur vår hjärna fungerar. Jag läser mycket av det hon skriver och gillar hennes sätt att “se” på hjärnan.
Om vi relaterar till hundträning är det lätt att tro att målet med all träning är att ha en bra känsla. Har vi inte det känner vi oss misslyckade (alla andra verkar ju alltid träna med en fantastisk känsla!) och får dåligt samvete.
Flera av de som kommer hit berättar att de ofta hellre avstår från att träna än utsätter sig för risken av en dålig känsla. Det vilar någon slags skam över att inte lyckas få till samarbetet, kommunikationen, flytet eller kickarna tillsammans med sin älskade fyrbenta vän. För det är ju det som är själva grejen?! Eller???
Själv älskar jag känslan av när allting klickar, hunden och jag vill samma sak, känner samma entusiasm och förstår varandras språk. Jag får definitivt en kick och just då finns det inget i hela världen som är roligare än hundträning!
Men så varken känns eller ser våra träningar alltid ut. Om jag ville skulle jag säkert kunna lägga upp passen så att jag sällan skulle behöva känna mig låg på energi genom att träna på det vi redan kan, tycker är lätt och som är självbelönande för oss båda. Men skulle vi utvecklas genom att ”sejfa” på det sättet? Jag tror inte det. Det kanske skulle hålla om vi bara tränade för aktivering och inte för tävling. Tränar vi för att utvecklas även i tävlingssammanhang så gäller det att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och använda det j:r anamma som vi förhoppningsvis har då det gäller att uppnå mål och visioner. För motgångar och bakslag är en (stor) del av resan dit och vi kommer definitivt behöva lära oss hantera dem – såväl i hundtränigssammanhang som i övriga livet.
I vissa situationer är kan det vara lätt att sätta på sig offerkoftan, tycka synd om sig själv och skylla på andra eller på omständigheterna. Det är ett naturligt sätt att hantera en jobbig situation och gör att vi tillfälligt kan ”lätta på trycket” genom att frånsäga oss ansvaret. Men gör det oss starkare? Knappast. Snarare tvärtom.
Min kära mamma var en klok och kärleksfull kvinna som sorgligt nog gick bort då jag var 18 år. Men jag bär med mig många fina minnen från henne och – trots att jag inte förstod det då – har jag lärt mig mycket genom hennes positiva och handlingkraftiga sätt att hantera livet.
Jag minns en hopptävling på ridskolan där jag blev lottad stallets trögaste häst. Väl inne i manegen tog vi oss med nöd och näppe över de första tre hindren innan min ponny stannade framför det fjärde och vägrade röra sig ur fläcken.
Jag var grymt besviken! Hela vägen hem satt jag och beklagade mig för mamma som körde. Varför hade JAG haft sådan otur att få stallets Ferdinand?? Och det var ju faktiskt inte MITT fel att det gick så dåligt för alla visste ju att den ponnyn hade helt andra intressen än att hoppa hinder. Det var ju synd om MIG och dessutom ORÄTTVIST!!
Till slut tröttande mamma på mitt gnäll, stannade bilen på en parkeringsplats, vände sig om och sa ungefär så här:
”Det kommer alltid finnas saker i livet att skylla på Heléne. Om man alltid hoppas på tur och tycker synd om sig själv när den inte infinner sig så är man utlämnad till omständigheterna. Du kämpade på så gott du kunde i dag och nästa gång kommer du bli lottad en annan ponny. Så sluta gnälla nu och fundera lite över om du möjligtvis hade kunnat göra på något annat sätt i dag.”
Just då tyckte jag att mamma var grymt oförstående men eftersom jag fortfarande minns händelsen så förstår jag att jag tog till mig hennes ord. Och resten av vägen hem tänkte jag på vad jag hade kunnat göra annorlunda. Jag hade kunnat avstå att hoppa när jag fick veta vilken häst jag skulle få. Men det kändes som ett rätt dåligt alternativ eftersom jag så gärna ville tävla. Hade jag kunnat rida på ett bättre sätt? I dag hade jag säkert kunnat det men just då red jag på det sätt jag hade lärt mig och trodde var bäst. Så egentligen gjorde jag ju faktiskt det bästa valet även om det inte gick som jag ville.
Och kanske har det där tillfället bidragit lite till att jag i dag har ganska lätt att faktiskt gilla läget även när det inte är optimalt. Eller kanske jag inte måste gilla det utan det handlar mer om att acceptera faktum. ”Just nu är det så här och då gör jag det bästa av detta.” Och jag aktar mig för att skylla ifrån mig – eller än värre – sätta på mig offerkoftan.
För att försöka avrunda det här inlägget och knyta ihop påsen så tror jag att många av oss borde bli bättre på att ”prestera” (det behöver inte handla om tävling) under icke-optimala förhållanden. Att träna oss på att vissa gånger jobba vidare trots en lite halavtaskig känsla. Och jag tror även hundens självförtroende stärks genom att ibland få jobba sig igenom vissa svårigheter, lösa dem med vårt stöd och känna att den är i trygga händer även om situationen just då är lite jobbig. Det viktiga är att vi inte belastar den mentalt genom frustrationen av vårt eget tillkortakommande utan finns där som en trygghet vid sidan. “Det är lite svårt och tufft nu kompis, men vi bangar inte utan löser det här tillsammans!” 🙂
Och framförallt – ha inte dåligt samvete för att inte alla träningar är Halleljuja-pass! För ni tror väl inte att alla träningspass ser ut som på sociala medier?!!! 😉
Nedan två bilder av en högersväng i fria följet med Smiley. Vilken av dem skulle troligtvis hamna som reklam för en fritt följ-kurs på sociala medier? 😉
I går jobbade jag mellan kl 10 och 13. Resten av eftermiddagen var helt obokad och jag hade bestämt mig för att utnyttja den tiden för egen hundträning.
Vissa tror nog att man lägger oceaner av tid att träna sina egna hundar bara för att man jobbar med hundar på heltid, men i mitt fall stämmer det i alla fall inte.
När jag har haft träningar under en hel dag – det må vara hur kul och inspirerande som helst – så har jag inte alltid lusten och orken (eller tiden heller för den delen) att gå ut i hallen på kvällen för att träna två -helst tre – hundar på ett så genomtänkt och effektivt sätt som jag vet att jag borde.
Inte heller är min hjärna så snabbtänkt och ”på hugget” som jag vill att den ska vara – efter att ha varit 100% engagerad under många timmar – för att känna mig som en riktigt bra hundtränare. Vissa gånger (tyvärr alltför ofta) blir det att vi tränar på det vi redan är bra på och passen blir mer som en aktivering och ”kul grej” för hundarna i stället för att jobba igenom det vi verkligen behöver för att utvecklas framåt.
Men i går hade jag planerat att jobba genom vissa saker med både Swish och Smiley plus ge Tarzan ett meningsfullt och bra träningspass. Tigge fick nöja sig med en skogspromenad tillsammans med övriga och det är han rätt nöjd med om han får spendera resten av dagen i sin goa, varma koffert.
SWISH fick två pass på ca 40 min vardera och på dessa tränade vi detta (fast inte allt på samma pass):
-Träning på runt-om-ingångar (tror jag ska byta från vänster till runt-om även på Swishen så där för har jag börjat introducera dem). Jag vill ha dem rappa, snäva och i upprest& ”hög” position i varje avslut och varje start.
– Fritt följ med fokus på raka, korrekta halter efter vänster, höger&helt om+ att han ska hitta rytmen snabbt igen efter vänster&höger om marsch.
– Stå/sitt/ligg vid sidan. Snabb reaktion på mitt kommando, rätt teknik i skiftet.
-Vittring. Analys/säkerhet.
-Fjärr. Kunna skilja på de olika kommandona utan handhjälper.
-Övergångar mellan startpunkter. Körde genom startklassen med belöning i en momentövergång och en uppställningspunkt.
-Träning på att hålla fast både apport och vittringspinne i olika situationer.
Jag tycker den lilla sparven jobbade på fint. Men det finns absolut förbättringspotential i många bitar så vi kommer jobba vidare med allt detta under kommande vecka.
SMILEY fick ett lite längre pass men med en kort paus mitt i. Vi började med…
-En tävlingsmässig kedja med dirapp-hopp-vittring-fjärr Den kedjan satt som en smäck förutom att jag behövde ett extra kommando på ligg till sitt i fjärren. Jag stod på 10 m håll, och allt fokus i fjärren just nu handlar om att han inte ska gå in i låsning. Det gjorde han ju visserligen i just detta skifte men i ö kändes han loosen-up, fri i tanken och gjorde distinkta skiften så jag var rätt nöjd ändå.
-Omdirigering på apporter. På en tävlingsmässig träning nyligen gick han mot fel apport och tog inte mitt stopp-kommando inför omdirigeringen utan sög vidare mot den apport han fokuserat på. Det påminde mig om att jag måste träna mycket mer på detta utanför själva momentet. Jag vill att mitt stopp-kommande ska vara positivt och inte kännas som en korrigering. Så jag har tränat en hel del på att skicka mot en leksak eller target rakt fram -stoppat (belönat massor för att han stannar) och så successivt dirigerat honom vidare mot en ett nytt mål. I dag var han superduktig, lyssnade, tänkte om och gick in i sin nya uppgift med fullt tryck!
Smiley är lite speciell kille. Han har väldigt mycket känslor och power i sig men är samtidigt lite introvert och återhållsam. När han släpper loss är han som en atombomb men däremellan har han har ganska lätt att gå in i sin egen bubbla. Jag tränar honom mycket i att släppa loss/slappna av för att sedan gå in i nytt fokus, släppa loss och komma tillbaka i fokus igen. Det är spännande träning och för mig en helt ny typ av hund att jobba med.
Smiley <3
TARZAN fick göra allt det han älskar mest. Springa fort, arpportera föremål och där emellan gå in i fokus för att göra en vittring och en fjärr. Sedan tränande vi lite nosework/specialsök. Tarzan säger ju YES!!!!! oavsett vad jag erbjuder för typ av aktivitet och går in till 120 % i allt han gör, Och han tröttnar aldrig utan skulle kunna träna och fokusera på nya uppgifter 24-7! Jag älskar den egenskapen men är samtidigt medveten om Tarzan är en relativt unik hund på det sättet. Han kan (med ålder och erfarenhet) jobba i princip hur länge som helst men ändå ha hjärnan med sig. Det får han ju dessvärre inte p g a sitt hjärtfel men finns absolut inget som stör ut honom ever och hans arbetskapacitet har inga gränser.
Nästan fyra timmar tog träningen denna eftermiddag med Swishs två pass, Smileys enda (men lite längre) pass och så Tarzans lydnads/nosework pass. Ändå känner jag att det finns sååå mycket mer jag skulle vilja/behöva träna på!! Men så vill jag hinna med en lite längre promenad varje dag då hundarna får springa lite fritt och ”bara vara hundar”. Och då går ytterligare nästan en timme.
Jag klagar inte. Det kunde vara mycket värre. Jag är lyckligt lottad som har en uppvärmd träningshall och en appellplan direkt utanför huset. Men det finns så mycket jag skulle vilja göra – både med hundarna och utan dem.
Och visst skulle jag kunna kliva upp ännu tidigare på morgnarna och hinna träna ett pass med hundarna innan arbetsdagen börjar. Jag ställde klockan på kvart över sex förra lördagen så jag skulle hinna träna 1 ½ timme innan jag började jobba kl 9.00. Men när klockan ringde var jag svintrött, det var becksvart ute och jag hörde regnet mot altanen. Dessutom hade jag en mjuk, varm terrierkropp som låg sked mot min mage. Den lilla kroppen grymtade missnöjt när jag sträckte mig och stängde av alarmet. Den sa ”Våga inte gå upp nu matte! Ligg kvar och värm mig!” Och vem vill säga emot en terrier vid sex-tiden en lördagsmorgon!!! 😉
När jag började jobba med mental träning för egen del (för drygt 25 år sedan) hade jag ingen aning om hur mycket det skulle påverka mitt vardagsliv. Syftet då var enbart att bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor efter tävlingarna på hästryggen. Jag led inte av nervositet men däremot blev jag grymt besviken när jag inte presterat så bra som jag ville och min häst inte svarat på det sätt jag var van vid från träningarna. Och den besvikelsen sög massor med energi!
Men är det inte bra att ha höga mål och inte nöja sig med att ta sig runt dressyrbanan på 62% med domarkommentaren ”prydlig ritt, hästen för dagen ngt spänd”?? För det var så det ofta såg ut i mina domarprotokoll.
Jovisst är det bra att vilja utvecklas och inte lägga sig på soffan och käka praliner utan i stället för att ge sig ut och träna vidare. Men jag hamnade alltför ofta i problemtänk, ältande och frustration och det var inget som gynnade min utveckling. Tvärtom.
Sedan dess har jag jobbat (och jobbar fortfarande ) med mig själv för att vara klarsynt, ärlig och ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att bli den jag vill vara. Både i hundträningssammanhang och i övriga livet. För jag inser att det i allra högsta grad hör ihop.
Genom åren har jag gått igenom mängder av olika processer då det gäller att styra mina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt. Och det har långt ifrån alltid gått bra. Men om jag jämför den Heléne jag var för 25 år sedan mot den jag är i dag så är skillnaden enorm. Och det beror inte enbart på ålder och ”mognad” utan på en ständigt pågående drivkraft att vilja utvecklas, må bra och känna tillfredsställelse i det jag gör – och inte minst den jag är.
På en utbildning jag gick för ett antal år sedan fick vi frågan ”Är du den du vill vara? Jag tyckte det var en märklig fråga och visste inte alls vad jag skulle svara. ”Ja, för vem skulle jag annars vara?” eller “Nej, jag skulle hellre vilja vara nå´n annan!” Inget av de svaren kändes rätt för mig.
Jag minns att en av mina kurskompisar (som både var klok och hade jobbat med mental träning i många olika sammanhang) svarade så bra på frågan. Han sa typ: ”Inte riktigt än, men snart. Jag jobbar varenda dag på att bli den person jag helst skulle vilja vara och påminner mig ofta när jag faller utanför den ramen.”
Hans svar fick mig att tänka till och börja fundera över hur jag skulle göra för att bli den person som jag verkligen ville vara och trivas i mitt eget sällskap. Det låter kanske egotrippat men jag tror att man måste gilla sitt eget sällskap för att andra (familj, vänner, jobbarkompisar) också ska göra det.
I dag vet jag vem jag vill vara. Jag vet hur jag vill tänka, känna och agera i olika sammanhang, men det är inte alltid jag lyckas. Då brukar jag tänka på min underbara vän och dåvarande arbetsgivare Anna på Laser&Hudvårdskliniken.
Anna fick en väldigt elakartad form av lymfom och gick bort vid 46 års ålder. Hon lämnade inte bara oss kollegor och en mängd nära, kära vänner i stor sorg utan även två små barn, en man, föräldrar och syskon. Fina, fina Anna vad jag saknar hennes varma person, klokhet och humor. Och vad jag har lärt mig mycket av henne!
Innan hon gick bort sa hon: ”Vet du, om jag fick leva om mitt liv skulle jag leva det nästan precis på samma sätt. Men kanske att jag skulle jobbat lite mindre och gjort ännu mer av annat som jag gillar”. Och Anna gillade väldigt mycket! Hon reste och dök i tropiska vatten, höll på att ta helikoptercert, var en fena på att fixa fester och fantastiska middagar, ordnade vinprovningar, åkte skidor både utför och på längden och älskade allt som handlade om att gå utanför sin komfortzon och prova sina vingar. Samtidigt drev hon sitt företag, var ett superproffs både som chef och gentemot kunder och hade järnkoll på alla nyheter som ständigt poppade upp i hudvårdsbranschen.
Det var också hon som sa: ”Jag tycker livet är som en bok. Och man vill ju inte hålla på att läsa samma kapitel om och om igen. Man vill vidare och ta del av allt som händer innan man kommer till slutet!” Jag älskar den liknelsen!
Vad vill jag då säga med hela det här smått röriga blogginlägget (som jag började skriva mest för att påminna mig själv om vad jag tycker är viktigt!)?
Jo, att mental träning för mig i dag handlar ganska lite om tävlingspsykologi och mer om vardagspsykologi. Och om jag jobbar på att vara den jag vill vara som person (kollega, hundtränare, instruktör… you name it) så kommer jag förmodligen också ha lättare att vara mitt bästa jag på tävlingsplanen. Allt hänger ihop! Mycket, mycket mer än jag någonsin trodde från början!
Startklass-Klass 1 (både nystart och fortsättningskurser)
Temakurser i fritt följ
Helgkurser i fritt följ
”Ha Hjärnkoll” – kurser i mental träning
”Förberedd för tävling”
Valp&Unghundssatsning för den blivande lydnadshunden
”Vad händer mellan momenten?”
Helgkurser i tävlingsträning
Sommarläger tillsammans med Ditte Andersson på Klubbarps Hundklubb
Två sommarläger på High5 under juli och augusti (Det finns fortfarande några intressenter som inte fått plats, så om tiden medger kommer det bli ett tredje läger. Vill du veta mer om lägret så maila mig på helene@high5hundkurser.se)
Samtliga kurser är fullbokade men jag kommer lägga ut fler kurser efterhand, både likadana som ovan och helt nya kurskoncept.
OBS! Alla kurser ligger inte ute på hemsidan så om du är sugen på att gå kurs här, håll koll på gruppen High5 Hundsporthall på facebook.
Privat träning för enskilda ekipage och träningsgrupper
Många som inte har möjlighet att gå kurs väljer att träna privat. Jag kommer tillsvidare hålla samma pris under som under föregående år – 500 kr/tim inkl moms. Timpriset gäller oavsett om du är ensam eller delar tiden med dina träningskompisar.
Verksamheten
Det är nu snart 2 år sedan jag bestämde mig för att sluta mitt deltidsjobb som hudterapeut och satsa på hundkurser och mental träning fullt ut. Under sommaren 2018 började vi bygga träningshallen och i slutet av oktober stod den färdig. Har jag ångrat mitt val under dessa två år? Nej, faktiskt inte – även om det bitvis är lite slitigt. Men vilket arbete är inte slitigt mellan varven?
Det jag ibland kan sakna är arbetskollegor. Jag trivs att jobba i en kreativ grupp/miljö där man har sitt eget specialområde men har chans att bolla tankar och inspireras av likasinnade.
Reklam för hundverksamhet
I min och Maria Brandels senaste pod pratar vi om att göra reklam för sin verksamhet/varumärke inom hunderiet. Jag kan uppleva att vissa anser det lite ”fult” att göra reklam för sitt företag då det handlar om hundträning. Lite som att man tycker sig vara “förmer” än andra då man lägger ut kursreklam, filmer mm. Men det är ju inte alls på det sättet! Det handlar ju om att berätta vad man har att erbjuda och så är det upp till konsumenten att avgöra om det passar henne eller honom.
Om man driver en matbutik är det helt legitimt att göra reklam. Och inte sjutton lägger man då ut bilder på den ruttna frukten eller det mögliga brödet. Nej, man visar upp de fräscha matvarorna, snyggt och tilltalande upplagda.
På samma sätt tänker åtminstone jag då jag lägger ut en filmteaser om en kommande kurs. Däremot har jag inga som helst problem med att i utbildningsfilmer lägga upp ”bloopers” eller missar i träningen i syfte att visa olika sätt att hantera dem på. Men det är skillnad på utbildningsmaterial och reklammaterial. Och mycket av det som läggs ut på sociala medier är ju en form av reklam – för vissa gäller det företaget och för andra sig själv som privatperson/hundtränare.
Jag är helt övertygad om att 99,9 procent av alla som tittar på filmerna begriper att det man ser är en liten – ofta ihopklippt – del av verkligheten. Men mår man ändå lite taskigt av att se ”allt det där prefekta” så kan man välja att låta bli att titta, för vi har ju alla ett val. 🙂
Personligen tycker jag det är både spännande och inspirerande att se hur andra marknadsför sin verksamhet och har inga problem (och definitivt ingen prestige!) då det gäller att rekommendera duktiga instruktörer och “kollegor”. Man vinner alltid på att vara generös. 🙂
Vad gör ett lydnadsprogram tilltalande – mer än fina moment?
På ett av de sista talanglägren som jag hade glädjen att få vara delaktig i tillsammans med Diana Samuelsson och Lillemor Edström hade vi bjudit in Maria Brandel som gästinstruktör på Tånga Hed.
Maria började sin clinic med att visa en film på ett lydnadsekipage som tävlade någonstans utomlands. Ekipaget vann sin klass och hela programmet var väldigt tilltalande rent allmänt . Maria frågade oss vad det var som gjorde att vi som kikade på filmen, och de domare som dömde där och då, gillade vad de såg – förutom det faktum att momenten överlag gick fint (om än inte alltid helt perfekt).
Vi enades om att det som gjorde det hela så snyggt var att hunden var väldigt korrekt i alla uppställningar och avslut. Det var inget krångel vid uppställningspunkterna, hunden (en border collie) var upprest och fokuserad i både utgångsposition och avslut, det var ”rent”, snyggt, noggrant och såg väldigt lätt ut även mellan momenten.
Hur presenterar man sin hund på bästa sätt?
Jag minns att det blev ett litet uppvaknande för min egen del, att små detaljer som man kanske inte alltid tänker på kan göra stor skillnad för helhetsintrycket och även skapa en fin känsla hos både hunden och föraren – och inte minst domaren!
Vad jag också började fundera över var hur jag skulle träna för att kunna presentera min hund på bästa möjliga sätt utifrån just hans specifika personlighet och styrkor. Det var innan jag hade Swish – men efter att jag tvingats förtidspensionera Tarzan p g a hjärt- och lungproblem – så hunden jag tänkte på var Smiley.
Smiley
Smiley är en hög, långbent och långryggad border colliepojke. Han har i grunden mycket eye och väldigt lätt att ”låsa” på olika saker i träningen. Jag jobbar honom i en ganska hög aktivitetsnivå och trots att han inte är någon liten rapp, lätt och kvick border collie så har han efterhand fått mer och mer tryck, power och kraft i sina rörelser, sitt springande och gripande och låsningarna har blivit färre.
Om hunden själv får välja…
Om Smiley själv skulle få välja så hade han blivit låg som en tax i varenda uppställning där han visste att jag skulle skicka honom framåt till en ruta, apportering, framåtskick och i momentavsluten skulle han huka sig för att vara beredd på just ett avslut.
Nu får dessbättre inte Smiley välja själv, he he. 😉 Det är jag som väljer – i alla fall i just ovan nämnda fall. Och efter en hel del träning är jag på god väg att övertyga grabben om att det är häftigt att vara upprest i sin hållning, kunna sitta där en stund och vara ”på”, koncentrerad och vänta på ytterligare information från mig. Det är upp till mig att se till att det alltid lönar sig för honom att tänka bort sina ”vallhundsgener” just i det fallet och inte falla ner i en bekväm, hukande ställning som förmodligen känns väldigt gott för en vallhund. För jag inser såklart att köper man en border collier får man inte bli jätteförvånad över om den vill bete sig som en vallhund även på lydnadsplanen.
Mängdträning, “hjärntvätt” och attraktiva belöningar
Att gå mot en kon, ruta eller ett farmåtskick är fortfarande svårt för Smiley. Och att t e x kunna växla upp mot mig från att titta framåt är något vi får träna mycket på, men allt oftare bjuder han på det själv utan att jag behöver påminna honom.
Att ställa om en border collie-hjärna är ta mig tusan inte lätt alla gånger. Men mängdträning och hjärntvätt hjälper till. För att citera en bekant fras i Maria och Sivs Bäst Var Dag – ”Det hunden gör ofta blir den bra på!”
Ord kan verkligen skapa både samförstånd och missförstånd. Inte bara beroende på hur de sägs (och i vilket syfte) utan även vilken värdering jag som mottagare lägger i ordet/orden.
För inte så länge sedan fick jag kommentaren ”Han ser så käck ut!” om Swish av en person jag tränade med. Min reptilhjärna kickade direkt in, jag fick en negativ känsla i kroppen och min spontana tanke var ”men va´f…n!!” Det var givetvis inte menat negativt av personen som sa det, utan berodde på att ordet ”käck” är ett negativt laddat ord för mig p g a en händelse för en herrans massa år sedan.
Vi får gå så långt tillbaka som till tonår, hästar och första förälskelsen. Hästar var hela mitt liv på den tiden och all ledig tid – plus även viss skoltid – tillbringades i stallet. Det vimlade inte av killar som red i våra trakter men det fanns en. Han var dessutom både snygg, trevlig och red bra. Tre viktiga kriterier! 😉
Det var bara ett fel. Han tävlade hoppning och eftersom jag tävlade dressyr så stötte vi sällan ihop så där spontant. Men en gång i veckan hade han hoppträningar i ridhuset inne i Linköping och den chansen ville jag inte missa. Problemet var bara att min ponny inte var någon direkt hoppstjärna (och inte jag heller för den delen!) men jag lyckades muta upp min stallkompis som tävlade medelsvår hoppning med sin ponny att jag skulle få låna hennes häst och vara med på hoppträningen mot att jag tränade den i dressyr två dagar i veckan. Deal!
Varje torsdag efter skolan red jag den en och en halvtimmes långa vägen genom Linköpings ”förorter” för att komma till ridhuset. Där tränade vi hoppning en timme och sedan red jag samma väg hem igen. Min stora kärlek (vi kan kalla honom R) var nog inte särskilt imponerad över min hoppteknik, men eftersom ponnyn jag satt på var en stjärna så tog vi oss runt banorna trots att det gick i 180, spånet yrde och alla satt med andan i halsen.
Men för att göra en lång historia lite kortare och komma fram till pudelns kärna… Det hände liksom inte så mycket mer än så. R frågade aldrig om någon date eller bjöd mig på fest, utan den största komplimang jag fick var typ ”Snyggt ridet på oxern!” Vilket han nog dessutom sa bara för att vara snäll…
Men en dag hände det. Jag kom in i ridhuset och skulle börja hoppa. Då säger R ”Jäkligt snygga ridbyxor du har!” Jamen fattar ni? Det var ju som värsta kärleksförklaringen i mina öron och jag svävade som på moln! Min bästis Pia som var av den lite krassare och mer realistiska typen försökte ta ner mig på jorden lite och sa ”Han behöver ju faktiskt inte vara kär i dig bara för att han gillar dina ridbyxor! Men vad fattade hon?! Ingenting! 😉
Efter det var tändes mitt hopp och jag ville ju försöka lista ut vad R egentligen tyckte om mig. En av mina klasskompisar bodde granne med R och henne tjatade jag på att hon skulle luska lite. Och en dag kom svaret.
”Nu har jag pratat med R och frågat lite om dig, sa hon”
”Men vad svarade han då, frågade jag ivrigt”
”Först kunde han inte komma på vem du var”
”Va????” Inte komma på vem jag var? Jag har ju tränat för honom en gång i veckan typ hela hösten! Och han tyckte jag hade snygga ridbyxor!!”
”Ja, efter ett tag kom han på vem jag menade. Och då sa han: Heléne Larson ja, det är hon… Hon verkar ju käck!”
” Käck????? Men va´f…n! Vaddå käck??? Vad menade han?
”Ja inte vet jag. Han sa så i alla fall. Tolka det som du vill!”
Men ni fattar. Vem vill vara ”käck” när man är tonåring och störtförälskad? Det kändes som ett skällsord i mina öron och från den stunden insåg jag att det nog aldrig skulle bli R och jag. För vem vill gå omkring och vara käck i ett förhållande?!!!!
Och än i dag får jag en besviken känsla i kroppen när jag hör ordet. Inte ett dugg rationellt, jag vet. Men hjärnan är sällan rationell. Åtminstone inte min.
Ps. R flyttade senare från Linköping, flyttade ihop med sin pojkvän och vad jag vet så rider han fortfarande. 😉
En bekant till mig gjorde under en veckas tid en undersökning på tiden hon var inne på sina sociala medier – både då det gällde att lägga upp egna inlägg och kolla andras statusar. Hon kom fram till att det sammanlagt rörde sig om 22 timmar!!!!!! WTF?!!!! Nästan ett helt dygn på en vecka!!!
Jag var givetvis själv tvungen att kolla min egen tid. Jag som bara har fb och egentligen bara använder den på företaget för att informera om min verksamhet. Jag sitter aldrig och skrollar i flödet utan det som kommer upp då jag går in på sidan är det jag ser. Ibland kan jag gilla/ kommentera en status som dyker upp men det är inget jag söker upp.
Varför då kan man undra? Är jag inte intresserad av vad mina bekanta har för sig? Jo absolut. Men det som är viktigt tror jag mig få veta ändå och eftersom jag vägrar bli beroende av något som jag kanske egentligen inte klarar att styra själv så har jag bestämt mig för att hålla den linjen. Av samma anledning är jag heller inte med på Insta. Korkat tycker en del av mina vänner som menar att det är en enklare och bättre kanal än fb för ”företagsreklam” och kanhända det är så. Men jag står på mig där – envis (och kanske korkad!!) som jag är. 😉
Hur blev det då med den egna tiden på fb? Innan jag började räkna trodde jag på ca 3,5 timmar/veckan dvs 30 min per dag. Det visade sig vara för lite.
Det hamnade på 4,20. Tiden räknade jag från det att jag gick in på sidan till dess jag gick ut. Och en hel del av tiden användes till att chatta.
Jag kommer även fortsttningsvis använda fb som informations/reklamkanal för kurser och aktiviteter. Till det räknar jag även artiklar, filmer mm som är en del av verksamheten. Numera är hunderiet mitt enda arbete som jag försörjer mig på och jag försöker få ihop alla delar så bra jag kan.
I bland känner jag mig som Markus Scott i radioreklamen. “Nu har jag snackat med Markus Scott på IT som i sin tur har skickat det vidare till Markus Scott på Reklam. Och han har lovat kontakta Markus Scott som är projektansvarig.” 🙂 Superkul med många bollar i luften men mer krävande än jag hade räknat med från början, eftersom det är såå många fler bitar att jobba med än att ”bara hålla kurser”.
Och eftersom jag ofta upplever att tiden inte räcker till så kommer jag inte lägga mer tid än jag gör på sociala medier. De stillsamma stunder som infinner sig försöker jag använda till att bara vila hjärnan… och munnen – så jag inte helt lackar ur på att höra min egen röst ha ha!
En stunds massage efter träningspasset gör gott för både kropp&knopp – även för mig.
Ofta dyker det upp tankar under dagarna, typ ”Det måste jag skriva om på bloggen” men i stället blir det några få rader på High5:s facebooksida. Eller så blir det inget alls.
Dagarna rullar på i rasande fart. Förra helgen var jag ledig (första lediga sedan min semester i somras) och hade besök av Fatima och Wimze. Alltid lika trevligt att träffa dem, träna tillsammans och prata om allt möjligt – inte bara hund (fast det blir såklart mest hundsnack!)
Smiley utvecklas fint i träningen. Jag är så himla glad att han verkar hålla för alla fart, start, stopp och svängar som lydnaden bjuder på och är noga med att hålla hans kropp i så bra form som möjligt för att slippa bakslag. Vår samarbetspartner Marie Söderström/Dynamic Rehab gör regelbundna fyskontroller på honom för att upptäcka eventuell stelhet eller ömhet i tid. Men han känns fin och jämn i sin muskelatur och rör sig ganska liksidigt.
För ett par veckor sedan beslöt jag mig för att – efter två års envis träning med bakbensfjärr (och påtryckningar från vänner som tyckte jag borde bytt för länge sedan!) – byta till frambensfjärr. Jag fick aldrig riktigt till bakbensfjärren som jag ville på tävlingsmässigt avstånd och Smiley hade svårt för en viss skifteskombination. Så nu är det stilla framben som gäller.
Vi har inte kommit så långt ännu för Smilet laddade rejält i början. Han verkade tycka det där med frambensfjärr var fränt och tryckte på lite för häftigt. Så häftigt att jag började få lite ljud – säkert beroende på hög belöningsfrekvens och hög aktivitetsnivå. Han är verkligen ingen hund som ljudar annars så jag fick tänka om, ta det lite lugnt och belöna stadga och lugn ett tag. Nu känns det bättre även om vi bara är i början ännu.
För tillfället tränar vi på att han ska kunna göra skiftena på ca 1 meter (med hjälp av planka) bara på min röst och utan hjälp av handen för jag vill bara ha röstkommandon på fjärren. Jag försöker få till höga uppsitt och bra tryck i skiftena. Ännu är det en bit kvar till förståelse för stilla framtassar men jag tycker hans rörelser oftast blir fina och distinkta även om han ibland har lite bråttom och faller tillbaka i det gamla. Jag stöttar honom mycket med rösten och försöker se till att han har en go känsla även när det blir lite fel ibland.
Med Swishen tränar jag vidare på lite av varje men tänker fortfarande väldigt lite ”ren momentträning”. Hans följsamhet har utvecklats fint och han börjar så smått förstå vitsen med att hålla fokus och position. Han har en fin attityd och en naturlig lätthet i sin gående som jag ska försöka vara rädd om.
Swishen. Han är så liten vid sidan jämfört med Smiley! 🙂
Jag håller på att planera in vårens kurser. Under hösten har jag sammanlagt nitton olika tävlingslydnadskurser med diverse teman och samtliga har blivit fullbokade vilket såklart är superroligt! Jag ska göra mitt allra bästa för att fortsätta bjuda på roliga, utvecklande och inspirerande kurser här på High5! Stort tack till alla härliga kursdeltagare och privatelever som besöker oss här på Talludden!
I veckan var jag inbjuden som moderator/föreläsare i en grupp som ville diskutera kring mental träning.
Det var ett lite nytt sätt för mig att jobba på. Min roll var att leda diskussionen genom att ta upp olika frågeställningar som vi sedan bollade tankar kring. Väldigt roligt och ganska annorlunda.
Mental träning är ju ett stort kapitel så man hade valt att inrikta sig på temat ”Vänd motgång till medflyt”. Även det ett ganska brett område och dessutom aningen luddigt. Men jag försökte på olika sätt göra det mer konkret och vi diskuterade kring olika scenarion kopplat till hundträning och tävling.
Något som nästan alltid kommer upp då det gäller att våga tro på sin förmåga och göra sin grej är sociala mediers påverkan på oss. Eller som någon sa “Det borde kallas osociala medier för man är ju verkligen inte så social när man sitter där på nätet!” En annan sa ”Jag vet att det som skrivs och läggs ut nästan alltid är en förskönad bild av verkligheten, men ändå tappar jag liksom modet när jag ser alla flashiga fria följ, perfekta fjärrdirigeringar och självsäkra hundförare.”
Och då ville jag givetvis snabbt försöka vända problem till lösning och min frågeställning blev: Hur gör man då för att inte låta sig påverkas negativt?
Svaren växlade mellan:
avstå sociala medier helt eller var bara med i de grupper som ”behövs”
aldrig titta på filmer
se ”det perfekta” som en målbild istället för att bli nedslagen och tänka att det är ouppnåligt
tänka att det som läggs ut är det bästa just den hunden kan för tillfället och att det är en pytteliten del av träningsresultatet
tänka att det som läggs ut är något slags rop på bekräftelse från omgivningen
Jag tycker det var varierande och ganska kreativa svar från flera i gruppen. Men oavsett vilken strategi man väljer så gäller att hitta ett förhållningssätt som man mår bra av. Jag menar, varför titta på något man blir nedslagen av?
För egen del har jag valt att enbart ha min företagssida på fb som en typ informations&reklamkanal. Och trots otaliga påtryckningar från vänner och bekanta har jag valt att avstå instagram. Kanske korkat av mig men än så länge har jag lyckats stå emot, ha ha.
Jag har inga behov av att dela med mig av mitt privata liv även om jag kan lägga in något ”ohundigt” på min företagssida vid enstaka tillfällen. Inte heller sitter jag och skrållar i mitt flöde för att läsa vad som hänt sedan sist utan det jag råkar få upp då jag öppnar fb är det jag automatiskt tar del av.
Detta är ett medvetet och genomtänkt val från mig. I första hand för att jag vägrar låta sociala medier ta över mitt liv och jag vill inte lägga för mycket tid på ”slasktittande”. Dessutom varken behöver eller vill jag veta allt som händer och inte händer i andra människors liv. Det beror inte på ointresse utan mer på att jag har fullt upp med att hinna med mitt eget. Det som är viktigt och som händer mina vänner lär jag få veta ändå.
Rätt använt tycker jag sociala medier är kanon! Men jag vill kunna styra det så att det tillför ”rätt” saker. Likaväl som att äta bra&nyttig mat och minimera skräpmat, lika viktigt är det att mata sin hjärna med bra och nyttig information och minimera slaskinformation. Ingen som lever i dagens samhälle lider ju brist på information – snarare tvärtom – och för mig känns det viktigt att kunna sålla.
För övrigt har det varit en intensiv vecka. Fem kursstarter, föreläsning, heldagskurs, planering, pappersarbete och däremellan har jag försökt hinna med att träna mina egna hundar. Nästa vecka far jag ner till Blekinge och sammanstrålar med Jenny Wibäck för en gemensam tvådagarskurs hos Carina Lundin. Men eftersom Jenny och jag ses alltför sällan så kommer vi ta oss lite extra tid för egen träning. Det ska bli jättekul!
Mycket bad för både två- och fyrbenta har det blivit denna sommar.
Den har varit varm, avkopplande och framförallt välbehövlig. Det är stor skillnad att jobba heltid med hundkurser och sköta jobbet hemifrån mot tidigare då jag jobbade deltid som hudterapeut och hade kurser och träningar i mån av tid. Det blir lätt så att jag har jobbet i huvudet hela tiden, även när arbetsdagen borde vara slut. Det finns alltid saker att göra och jag känner mig sällan färdig med något.
I höst/vinter kommer jag ha ca tio olika fortlöpande veckokurser, ett antal helgkurser och heldagskurser samt privatträningar (allt från en timmes till två dagars). Jag är verkligen jätteglad och tacksam över att intresset är så stort men inser också att det gäller för mig att strukturera upp min tid genom att vara effektiv när jag jobbar men även kunna vara lika effektivt ledig däremellan.
Vid sidan av jobbet
När jag inte jobbar eller tränar egna hundar försöker jag i möjligaste mån göra “ohundiga” saker, träffa vänner och inte bara prata hund. Det blir lätt så annars att världen kretsar kring rutor&vittringspinnar och att ens identitet handlar om ens hundtränarroll eller instruktörsroll. Men man är ju så mycket mer än sitt jobb och sin hobby! Jag älskar verkligen hundtränarlivet – precis som jag älskade mitt tidigare ryttarliv – men det finns så mycket annat roligt och spännande i livet, och jag vill inte missa något. Eller åtminstone så lite som möjligt. 😉
Min “mentor” Anna
Min tidigare arbetsgivare Anna på hudvårdskliniken (som väldigt tragiskt gick bort i cancer för några år sedan) sa till mig: “Lev livet Heléne, och gör allt det där nu som du tror du kan göra senare…” Anna var lite av en mentor för mig på många sätt, inte minst för hennes oerhörda optimism, sitt sätt att socialicera med alla typer av människor (hon var en fena på att hantera besvärliga kunder) och hon hängde aldrig upp sig över saker utan såg hela tiden nya möjligheter även i besvärliga situationer. Åh, vad jag saknar henne…
Anna, jag och Anne – hudvårdsmässa och utbildning på Yasuragi. Fina, vackra Anna…
Utveckling på olika sätt
Även om det finns mycket jag skulle vilja bli bättre på och sidor hos mig själv som jag skulle vilja förändra så tycker jag ändå att jag är “bra på” att leva livet såsom Anna påpekade. Jag försöker ständigt utvecklas på olika plan, hänger sällan upp mig över småsaker, är lösningsorienterad och social. Jag tycker det är intressant att lyssna på människor, ta del av deras tanker och åsikter – även om de skiljer sig från mina egna – och jag lär mig mycket genom andras sätt att se på världen. Vi diskuterar också ganska mycket inom familjen och det är spännande och lärorikt att få ta del av ungdomarnas fräscha tankar (ja även Leffes såklart..!).
Oj, det här blev ett reflekterande och halvt filosofiskt blogginlägg. Men det är ju det som är bra med en blogg… man får skriva precis vad man vill och ingen är tvungen att läsa om de inte orkar, ha ha. Nu ska jag gå ut och ha privat träning och i eftermiddag väntar städning av hallen och sortering /bokföring av typ en miljon papper (känns det som).
Och på tal om utveckling… I kväll har jag träningsgänget här och vi ska påbörja en diskussionscirkel med temat “Tävlingsprestation!” Det ska bli superkul!
Snart är Swish 7 månader. Det är inte klokt vad tiden går fort!
Jag trivs bra med den lille spjuvern och det verkar som han trivs ganska bra med mig också. Han kan inte speciellt mycket ännu men vi bygger sakta men säkert vår träningsrelation genom mycket lek, av&på och utvecklar belöningarna på olika sätt. Man kan säga att vi lär oss varandras språk för att lättare och snabbare kunna förstå varandra när vi jobbar ihop. Han börjar förstå min svenska allt bättre och jag hans swishska. 😉
I början tyckte jag han ganska lätt blev frustrerad i träningen men allt eftersom vi börjat förstå varandra bättre har han blivit coolare och stadigare i huvudet och svarar ofta på ett sätt som jag både begriper och gillar.
Just nu har jag semester och det har blivit mycket och bitvis intensiv träning tillsammans med goa vänner. Några av dem har faktiskt varit helt nya bekantskaper men som jag känt gemenskap med direkt. 🙂
Smiley har fått träna mer intensivt och oftare än för Swish såklart. Men även lilleman Swish har fått prova på lite – för honom – nya utmaningar vilket han fixat väldigt fint.
Smiley – som fyllde två år i slutet av april – känns fin och utvecklas sakta men säkert mot den målbild jag har i åtanke för honom. Han har växlat upp och är rätt vild mellan varven men jag gillar ju de, ha ha!! The wilder, the merrier liksom.
Och eftersom han är stabil och stadig i skallen låter jag honom ofta hållas. Vi får väl se om jag kommer ångra mig… 😉 På den resan har jag fått god hjälp av flera som haft erfarenhet av dessa border collier-låsningar och jag är väldig tacksam över att många så frikostigt delat med sig av sina erfarenheter. Det har hjälp mig mycket! <3
Träningsglädje med Smiley! Foto: Joachim Lindström
Jag har konstant jobbat med att försöka minimera hans “eye” och i dag märker jag det bara i vissa situationer och vid vissa tillfällen. Jag kommer alltid få ha det i åtanke och jobba vidare på det, men vi har gjort stora framsteg från det utgångsläge vi startade från. Samtidigt får man förstå att det här är en border collie som är avlad för att valla djur, och då får man ibland vissa egenskaper ”på köpet.” That´s it!
Min once-in-a-life-time-Tarzan tränas lite mellan varven eftersom det är det absolut roligaste han vet i livet. 🙂 Men för första gången någonsin har jag märkt att han haft det lite tufft med värmen och jag antar att det har med hans hjärtfel att göra. Vi ska på en ny kontroll med ultraljud mm i början av augusti och jag håller alla tummar jag har för att det inte ser värre ut.
Min lilla jack russelkille Tiger är jut hemkommen från veterinären efter att ha varit krasslig några dagar med kräkningar och trötthet. Diagnosen blev gastrit /magkatarr (vilket var en av de bättre diagnoser jag kunde tänka mig) så nu hoppas jag terrierkillen blir återställd med hjälp av lite medicin och tonvis av kärlek (vilket han har obegränsad tillgång till!!).
En mycket vänlig och godhjärtad liten terrier – Tiger. Foto: Daniel Eidenskog
Nu har jag fyra dagar kvar av min 14 dagar långa semester. Måndag 29/8 kör jag igång igen, men den veckan är det bara privat träningar inbokade och inga nya kursstarter förrän veckan därpå. Men då blir det desto fler. Hösten 2019 kommer bli intensiv!!!
Jag har verkligen kopplat både ner och av dessa semesterveckor och laddat batterierna tillsammans med min familj och andra personer jag tycker om och som inspirerar mig på olika sätt. Jag har även tagit vissa beslut (som jag iofs nästan bestämt mig för redan innan) men som blev än mer tydliga under de här dagarna. Beslut som handlar om utvecklig – personlig såväl som då det gäller mitt yrke/hobby/passion. Min magkänsla har väldigt sällan svikit mig.Vid de tillfällen jag valt fel beror det snarare på att jag lyssnat mer utåt än inåt. 😉
My partner in crime- Tarzan. Foto: Ingela Karlsson
Nu är vi snart inne i juli månad och då ska jag ha två veckors semester mitt i månaden.
Jag har lovat Leffe att vi ska göra massa “ohundiga saker” de veckorna. Semestern börjar dock med besök hos Lillemor och Kjell så liiite hundigt lär det bli även om Leffe och Kjell säkert inte kommer delta i själva träningen. 😉 Och så får jag visst besök av två trevliga Stockholmsbrudar på helgen. Men vi kan ju göra annat än träna och prata hund. Lite annat i alla fall.
Det är svårt att åka iväg på semester med fyra hundar varav en valp. Men vi har hyrt en stuga några dagar i Isaberg där vi ska vandra deras fina vandringsleder, paddla kanot, bada och äta gott och det ska bli härligt.
Ibland när jag känner att det bli lite för mycket hund i mitt liv (för det kan jag villigt erkänna att jag känner stundtals) så försöker jag träffa mina gamla vänner som jag känner sedan innan jag skaffade hund. Även fast jag tycker min hobby (och numera även mitt jobb) är jätteroligt så vill jag gärna vidga mina vyer lite och få andra intryck i mitt liv. Det är annars lätt att tro att tillvaron står och faller med om hunden hittar rutan och huruvida den tuggar på vittringspinnen eller ej. 😉
Jag har tränat på ganska intensivt med Smiley under våren och under juli ska han få träna mer sparsamt. Det gäller även lille Swish som ska få vila sin valphjärna lite från lydnadsträning och i stället få ägna sig åt att simma, vandra i skog och mark och valla lite mer.
Det har dykt upp många förfrågningar om valpkurs i höst och det är mycket möjligt att det kommer en sådan. I våras startade jag två valp&ungundssatsningar som går fyra dagar utspritt under året. Däremellan chattar vi i respektive fb-grupp. Ett kul koncept med väldigt drivna och ambitiösa förare. Håll utkik på hemsidan och mina fb-sidor High5 hundkurser och High5 hundsporthall om du är intresserad. Kurser kommer läggas ut fortlöpande.
Jag vet att det florerar mycket tankar och frågor kring detta med valpträning. Hur mycket ska man träna med sin valp? Vad ska man träna och vad ska man låta bli att träna? Måste man ha så bråttom med att lära den massa saker?
Det finns såklart inga givna svar. Det som en lagom för en individ är för mycket för en annan. Själv försöker jag tänka på att träningen aldrig får bli statisk, utan variera den. Då det gäller fartmoment, tighta svängar och snabba stopp tränar jag det sparsamt med den unga hunden. Följsamhet och positionsträning kör jag i korta pass och överlag är jag noga med att se hur hunden svarar i träningen – både mentalt och fysiskt.
Det finns mycket grunder som jag vill jobba upp och förstärka hos Swish. Han har lätt för mycket, svårare för annat. Till skillnad mot Smiley tror jag Swish kommer bli en relativt liten och nätt bc-kille med ett annat kroppsspråk. Varje dag lär jag mig nya saker kring hur han tänker, kommunicerar och svarar men jag tycker också hans beteenden kan ändra sig nästan från dag till dag. Spännande!
Då det gäller själva lydnadsmomenten har jag inte speciellt bråttom. I min värld ska hunden vara som bäst då den är någonstans mellan 5 och 8 år (gäller framförallt mina bc) och inte vara slut som tävlingshund då den fyllt 6. När man kommit upp i Cl 3 så ser momenten likadana ut resten av hundens liv (med undantag för vissa regelrevideringar…). Och även om jag gillar att träna och tävla lydnad så kan jag tänka mig mer kreativa sysselsättningar än att fila på sättanden i z, stoppen i inkallningen och distinkta bakåtsitt i fjärren under typ 8 års tid. Därför känner jag att det inte är jättebråttom att börja tävla Cl 3, även om det är praktiskt möjligt med en ung hund. Men där tänker man olika och jag lägger inga värderingar i andras sätt att tänka och träna. Det är viktigt att man gör det man tycker känns rätt och bra för en själv och framför allt för den hundindivid man jobbar med.
En liten filmsnutt från hallen på lite av det Swish och jag tränar på:
Det är långt mellan uppdateringarna här på bloggen, men nu kommer i alla fall ett nytt inlägg. Och vad har då hänt se´n sist?
Massor såklart. Förra inlägget handlade mest om valpträning och den träningen har fortsatt. Swish har hunnit bli 5 månader och tappat nästan alla valptänder förutom hörntänderna. Just tänder är något han använder sig mycket av – både när han ska och inte ska. Aj! Han växlar ständigt namn här hemma, alltifrån Gluggis, ungjäklel och skitunge till sötnöt, gullrumpa och Super-Swish.
Det vi jobbar mest med i träningen just nu är att snabbt kunna växla aktivitetsnivå, vara följsam utan att studsa, komma tillbaka med leksaken, bli medveten om sina baktassar och ligga och vänta i ”stand-by-läge”.
Foton: Louise Karlgren
I vardagen tränar vi på massa saker. På promenaderna kommer han ibland som ett skott då jag ropar och ibland inte alls. När vi ska gå in genom dörren efter att ha promenerat eller tränat vill han ibland inte gå in utan kan få för sig att dra iväg och hitta på annat kul, och då är det lögn att få tag på honom.
På den positiva sidan har han blivit alltmer kelig och gosig i vardagen och kan vid enstaka tillfällen somna i mitt knä efter att vi gosat ens stund. Han har varit i fårhagen vid fyra tillfällen och senaste gången visade han prov på fin koncentration fast det är väldigt mycket spring i benen. Vi har fått förmånen att komma med i ett litet vallgäng på Näs underbart vackra gård vid Vättern. Så nu blir det lite mer regelbunden vallning vilket ska bli superkul. Jag är ju verkligen rookie på det området så det gäller ju att lära både sig själv och hunden. Det där med att läsa får har både Smiley och Swish betydligt lättare för än deras matte har. Men så har de det ju också i generna.
Jag tycker det tar ganska lång tid att lära känna sin valp för de ändrar sig mycket under första året – i bland nästan från dag till dag. Men lille Swish har i alla fall fångat mitt hjärta. Han är en rolig kille med ganska mycket känslor i sin lilla tigrerade hundkropp och jag hoppas vi kommer få många roliga år tillsammans framöver, både på och utanför tävlings- och träningsplanen.
Den fina selen kommer från Morrhåret Hundsport och även den matchande leksaken. 🙂
Smiley har mognat på flera plan det senaste halvåret. Vi har tävlat klass 1 och blivit uppflyttade och börjar alltmer kännas som ett riktigt team. På tävlingen var han finfin och fräsch trots tryckande värme.
Bästa bädden från Canelana. Stort tack till vår sponsor Hundlands.
Som alltid dyker det upp småsaker på tävling som vanligtvis fungerar på träning, men på det stora hela var han ungefär som han är på träningspassen, d v s glad, lite ”yvig” men ganska uppgiftsorienterad. Hans gripande på apporten var precis lika slarvigt&vilt som det kan vara på träning och då han skulle släppa apporten gick det år ett antal kommandon innan han kunde tänka sig att lämna från sig den… Men vi jobbar vidare på den biten. Förutom det blev det fina poäng och trevliga omdömen från domaren.
Tarzan äter sin hjärt- och lungmedicin varje dag och mår bra på den. Han är precis lika energisk, tokig och underbar som han alltid varit – förutom att det blir alldeles för lite träning i hans smak. Å andra sidan tycker han nog alltid att han fått träna alldeles för lite… 😉 <3
Tiger mår också fint. Han skulle må ännu bättre om Swish flyttade hemifrån säger han, men det verkar ändå som att förlikat sig med “ungjäklen”. Men nåde Swish om han stör Tigern under skönhetssömnen!!!
Jag har haft en väldigt intensiv vår då det gäller kurser och träningar vilket i sig är jätteroligt. Men juni är aningen lugnare och i juli ska jag ha två veckor helt ledigt innan allt drar igång igen i augusti igen.
Under hösten kommer det några gästintruktörer till High5. Bl a kommer Andreas Rundqvist och Malou Ovsiannikow att ha varsin helgkurs i augusti och min träningskompis Joanna Lidberg kommer ha en fortlöpande klick&aktiveringskurs och en vardagslydnadskurs. Ev blir det en rallylydnadskurs och nosework också.
Själv har jag lite planer på att vidareutbilda mig inom vissa områden, bl a mental träning. Jag gillar att ha projekt och mål att jobba mot, det ger mig energi och motivation. Samtidigt tränar jag mig i att bli bättre på att ”vara ledig när jag ledig”.
Att jobba med sin hobby är en förmån men samtidigt känner jag ett behov av att utveckla mig på andra plan än bara inom hunderiet. Det är lätt att skaffa sig en identitet genom sitt jobb (eller sin hobby) och det har alltid varit något jag försökt undvika, oavsett vad jag pysslat med. Som en kär vän till mig brukade säga: ”Livet är som en roman. Och man vill ju inte fastna i ett enda kapitel för då missar man ju själva storyn!” Själv fick hon bara uppleva halva romanen innan hon tragiskt nog gick bort, men under tiden hon fanns levde hon verkligen fullt ut och gjorde sådant som många av oss andra bara pratar om att vi vill göra. På hennes gravsten står ”Lev livet. /Anna” Och det är en uppmaning jag försöker ha i åtanke varenda dag.
Första kyssen. Det har blivit många fler sedan dess. 😉
Jag vill passa på att tacka våra sponsorer Morrhåret Hundsport, Hundlands, Dynamic Rehab, Revolution Race och Mellåker Webb&Vovve. Jag är väldigt glad och tacksam över vårt samarbete!
Valpträning. Det florerar många frågor, funderingar och åsikter i ämnet. Hur mycket ska man egentligen träna med valpen? Är det inte viktigt att den bara får “vara valp” i början?, Vad ska man börja träna? Hur långa stunder kan man träna?
Om man med ”valpen ska få vara valp” menar att man inte ska börja träna förrän den blivit över halvåret tycker jag man kastar bort värdefull tid. Under den första tiden när valpen kommit hem och börjat känna sig hemmastadd är den ju oerhört mottaglig. Sedan beror det såklart på vad man menar med ”att träna”. Träning är ju så väldigt mycket mer än momentdelar och teknik – alltifrån miljöträning till lek, utveckling av självförtroende, kreativitet och fysiska förmågor. Vad jag däremot inte vill är att min valp ska få skrota omkring mycket på egen hand, hitta på diverse “border collier-tics” och utveckla sidor som jag inte gillar.
Första tiden med valpen handlar mycket om att försöka utforska hur just den här lilla individen tänker och fungerar i olika sammanhang och miljöer. Jag vill försöka skapa en fin relation och kontakt så att valpen väljer mig i alla tänkbara situationer. Jag vill få den leka entusiastiskt med mig, både med och utan föremål. Jag ger den små roliga uppgifter av olika slag för att bilda mig en uppfattning om hur den tänker, och även vad den verkar ha lätt respektive lite svårare för.
Men jag vill sätta någon etikett på min lilla valp genom att tänka eller säga att ”han är si eller så” . Inte heller målar jag upp eventuella framtida problem i mitt huvud utan noterar vad som händer här och nu med öppna ögon och sinnen, för jag vet att valpens sätt att svara kan växla snabbt från dag till dag. Det reagerar på ett sätt i dag och på ett annat i morgon. Swish liksom 😉
En sak som jag tidigt vill lära den lilla är att det är härligt att gå vid min vänstra sida. Både i en “fri position” på våra promenader där jag vill att det ska kännas tryggt, trevligt avspänt. Men även korta sträckor i den hållning jag vill att den i framtiden ska ha i det fria följet. Men det ska vara enkelt på så sätt att den får följa efter i hand med en godbit i och bara flyta med. Prio ett är att hitta en bra känsla snarare än att börja peta, tänka och analysera i början. Det som så småningom ska bli ett fritt följ med tydliga kriterier för position, blick, rakhet mm börjar jag skapa genom att hitta flow och feeling genom att se till att det inte kan bli så mycket “fel”.
Målbilden för ett fritt följ skiljer sig en hel del, både bland domare och tävlande.Det som står skrivet i regelboken är relativt godtyckligt. ” Den okopplade hunden skall villigt följa sin förare, gå till vänster om föraren med huvudet eller skuldran i höjd med förarens vänstra knä och följa föraren parallellt. När föraren stannar måste hunden omedelbart och utan kommando inta utgångsställning. “
Utan att frångå reglementet tror jag det är viktigt att ha en egen, tydlig bild av hur man vill att det ska se ut och kännas med varje hund. Det som känns rätt för en känns fel för en annan, och just fritt följ bygger mycket på känsla hos både förare och hund.
Själv gillar jag fooddrive-tanken. Jag har delvis använt den på Smiley och tycker det har givit ett gott resultat och jag kommer använda den på Swish också.
Ibland får jag frågan “Men lär sig hunden något av att följa en godishand? Den behöver ju inte tänka!”
Nej, precis. Den behöver inte tänka, bara känna hur lätt, roligt och härligt det känns att gå där vid sidan bredvid mig. Och jag behöver inte börja granska, analysera, “korrigera” och trixa en massa innan hunden är trygg och självsäker där vid sidan. Handen är givetvis en hjälp som ska arbetas bort men som alla andra hjälper sker det stegvis och det är lätt att backa tillbaka några steg och påminna om hunden tappar position eller blick.
Det här strategin passer såklart inte alla. Och som alltid gäller det att hitta sin egen väg, röda tråd och målbild. Men det passar mig och jag tror det kommer passa lille Swish. Lätt, rätt och roligt med lycklig svans, glada öron och glöd i ögonen.
Förra helgen var Åsa Sellidj här som gästinstruktör.
Sju deltagare med hund och tio åhörare var på plats för att ta dal av Åsa och Moddes (hennes man och träningspartner) tänk. Det blev verkligen en superbra helg och många fick helt nya infallsvinklar i sin träning.
Vi i träningsgänget har coachats av Åsa under ca ett år nu. Träningen bygger på högt engagemang och energi i kombination med riktigt hög koncentration. Alla tre komponenter behövs – fattas en faller allt. Åsa är noga med att all träning ska ske med ett “smilig face”, d v s att även om om vi behöver påminna hunden om var den ska ha sitt fokus ska det ske med ett positivt ansiktsuttryck och trevlig röst. Inte belasta hunden varken med “dålig” belöningshantering eller på något annat sätt.
Hon är också väldigt noga med att vi som förare är superfokuserade och har rätt energi i träningen så hunden aldrig tappar fokus och uppgiftstänk därför att vi själva är okoncentrerade. “No shittraining!!” är något som vi ofta påminns om vilket innebär att ingen slaskträning och inga slaskbelöningar ska förekomma.
Det här med rätt energier är något av en grundtanke i Åsas träning. Själv är hon som ett levande kärnkraftverk som sprudlar av energi oavsett om man är första elev kl. 09.00 eller sista kl. 21.00 (och då har hon kört oavbrutet hela dagen!).
För egen del har jag fått flera nya infallsvinklar i min träning samtidigt som jag blivit stärkt i flera av mina tidigare tankar. Jag jobbar alltid mycket med mig själv i hundträningen, försöker skapa rätt tanke/känsla och energi i mig och överföra det till hunden. Det är en stor del i den mentala träningen. (Sen har jag en hel del kvar att lära, bl a då det gäller tekniken i t e x fooddriven!!)
Då det gäller Smiley känns det som vi börjar hitta rätt knappar vilket är jättekul! Jag har jobbat mycket med sociala belöningar på honom, att höja värdet på mig och öka koncentrationen utan att han hamnar i eye. Konkurrens har funkat väldigt bra på honom och han jobbar som bäst då han har en liten “jävlar anamma-känsla” i sig. 🙂
Kanske också att ålder och mognad gjort sitt till. Smiley fyller två år i vår och även om det finns väldigt mycket kvar att jobba på då det gäller hans koncentration – särskilt då det finns saker som stör ut honom – har han blivit mycket bättre. Han har fått mycket mer pondus och kraft i sina rörelser och en fin jobbattityd. 🙂
Lilla nyförvärvet Swish är en kul prick som jag säkert kommer få jobba en hel del med, fast på annat sätt. Han har väldigt mycket jävlar anamma-känsla i sig själv, är reaktiv och går lätt igång och upp i en hög intensitet. Där kommer jag få jobba massa med koncentration och fokus i både rörelse och stadga för att balansera upp det hela. I går gick det mesta hans energi åt att jaga löv i blåsten och tiden han orkade fokusera var tämligen kort. 😉 Han är en fräck och rapp liten grabb med både humör och humor. Det sistnämnda kommer säkert behövas för att hjälpa mitt tålamod på traven framöver! 🙂
Ovan en liten film från senaste Åsa-träningen där jag bl a jobbar Smiley med sociala belöningar i fria följet och så direkt in i fokus igen. Swish tränar på att hålla i kampdutten utan att tugga och slita och så kör vi lite fooddrive. Jag gillar lillkillens attityd. 🙂
Vi jobbar vidare med “smilig faces” massa go energi och gör vårt bästa för att minimera all “shittraining”!! 🙂
Nu har lille Swish bott här en vecka. Och han har redan tagit mitt hjärta med storm. 🙂
Han kommer från Alex Fyhr, och föräldrar är Fyhr´s Din och Charlotte Quidings Dave. Swish är liten, ganska intensiv kille med mycket bestämda åsikter och en hel del attityd. Han berättar högljutt och med vassa valptänder när något inte passar honom. Samtidigt är han väldigt kelig och social, pigg på att samarbeta och lyhörd i största allmänhet. Det är mycket känslor i den lilla kroppen. Han kan vara jätteglad, jättearg, jättekelig och jättekaxig. Mycket av allt liksom. Han påminner på många sätt om Tarzan, fast detta kommer bli en korthårig liten kille med ståöron.
Swish har anpassat sig fint i flocken. Tarzan är idolen. Farbror Trasan leker gärna och ganska mjukt med honom och har en ängels tålamod (vilket man kanske inte tror om Tarzan). Smiley är mer som en kaxig storebror, mycket mer ”brötig” och fysisk och jag låter dem inte leka så mycket med risk för att han mosar lillkillen med sina tacklingar. Tiger ägnar valpen minsta möjliga uppmärksamhet och alla lekinviter från Swish sida mottags med en nonchalant blick och en gäspning. ”Hallå! Vad tror du egentligen?!”
Swish har kastats in i mitt hektiska liv direkt. Kurser, träningar, resor, massa folk på besök och diverse andra aktiviteter har han fått uppleva redan första veckan. Det är så mitt liv ser ut och det kommer bli hans vardag, lika bra att vänja sig direkt. Extra roligt är att tre av mina vänner har varsitt kullsyskon vilket gör att vi kan följas åt, bolla tankar och få massa inspiration från varandra. Superkul!!
Nästa helg har vi träning för Åsa och Modde och då ska vi jobba med grunderna i puppytraining och så ska Smiley startas upp ordentligt efter en period med “halvvila”. Vi gjorde CT-röntgen på Smilet i veckan vilket visade på ett antal små kroniska förändringar i den bogled han varit skadad i, men vi satsar vidare i lydnaden och hoppas han kommer hålla för alla påfrestnignar i form av snabba stopp och vändningar. Det kommer krävas extra uppbyggnad och behandling av leden och omkringliggande muskler och senor men jag har gott hopp om att vi kommer kunna hänga i med träning och tävling framöver.
Jag tycker Smiley har utvecklats på många sätt. Mycket av hans eye har försvunnit (eller åtminstone minskat betydligt) genom träning, och han har mognat på många sätt. Jag tror på honom och framförallt tycker jag vi hittat varandra allt mer i träningen och numera pratar vi oftast samma språk som vi båda förstår och gillar att “prata”. <3
”Bara hunden är med mig då vi går in på planen så brukar resten funka!” Det är en ganska vanlig kommentar på kurser och träningar när vi pratar om hur man ska lyckas få till en bra tävlingsrunda.
Att hunden är ”med” direkt då vi för första gången går in på planen är något som ofta kräver en hel del träning och som man kan börja träna redan med valpen.
Från början brukar jag träna den på att kunna starta upp på en viss signal och så leker vi oss in på planen medan jag backar, för att så småningom kunna få den att följa med vid vänster sida. Efterhand lägger jag också in störningar av olika slag medan jag fortsätter jobba med hundens fokus och förväntan på mig. Men minst lika mycket som jag jobbar med hunden så jobbar jag med mig själv.
Under min korta konståkningskarriär (karriär och karriär… den hann aldrig starta!) blev vi drillade i känslan att ”äga isen” då vi skulle göra entré. Det skulle se avspänt, ledigt, lätt och självklart ut och jäklar den som inte log mot publik och domare hela vägen in!!
”Spänn dig inte!! Domarna kommer somna innan du ens börjat! Du ser ut som du är på väg mot ditt livs nederlag!” skrek vår tränare när jag försökte koncentrera mig till max för att se elegant och avspänd ut. (Isen i Linköpings ishall kändes dessutom mycket halare än den pappa spolat åt mig på baksidan av vårt hus…)
Men faktum är att ju mer jag tränade på att kunna le avspänt, hålla huvudet högt och slappna av i armarna – desto lättare blev det. Och även om jag aldrig blev någon isprinsessa så lärde jag mig att göra snygga entréer på isen innan den byttes ut mot sågspån och varma hästmular på heltid.
Jag tänker mycket på vad jag förmedlar – i första hand till min hund men även till den som ska bedöma vår prestation. Jag vill att det ska se lätt, ledigt men ändå lite ”catchy” ut. Och jag lägger mycket träning på att försöka hitta den känslan och det uttrycket själv.
Det är långt ifrån alltid det lyckas. Att kunna gå korrekt men ändå avspänt är något jag måste träna mycket på. Likaså att inte se sammanbiten ut när jag är koncentrerad. Dessutom tränar jag massor på att kunna starta upp min hund direkt på en signal och få med den in på planen med fokus hela vägen fram till startpunkten (ja, helst hela programmet såklart!;)) med en go känsla i både mig och vovven.
Det är inget man får gratis. I alla fall har jag aldrig fått det. Mängdträning och många filmer där jag kikar på hur det ser ut. Ser det ut som jag vill? Och om inte, vad ska jag ändra på och hur? Träna, träna, träna!!!!!!
Fundera på på du och din hund tillsammans kan göra ett bra första intryck och förmedla en go känsla tillsammans. Hur vill du stå precis innan ni går in? Var ska din hund ha sitt fokus? Vad vill du känna/tänka precis innan? Hur ska din hund föras i transporten? Får den titta sig omkring eller ska den ha fokus på dig hela tiden? Får hunden släppa blicken på dig du du har ställt upp på punkten? Om inte, hur ska du träna för att den ska förbli fokuserad?
Den här veckan har inte gått till världshistorien som den roligaste jag upplevt.
Det började med Smiley. Ett knappt år har gått sedan han opererades i vänster bogled med diagnosen synovit som är en inflammation i ledkapseln. Efter operationen var det vila och rehab 6 månader och han har varit helt ohalt efter det. Jätteskönt!
Nu har vi dragit igång lydnadsträningen för fullt och han får även göra långa budföringar och uppletande med tanken på att kanske tävla honom i rapport framöver. Jag har dessutom sett ut några lämpliga lydnadstävlingar under året och målet ät att han ska vara startklar för klass 3 innan året är slut så vi kan satsa helhjärtat på den klassen under nästa år.
De senaste veckorna har jag anat (inte konstaterat…bara anat) en liten rörelsestörning på vänster fram. Jag har bara sett den ibland och däremellan inget alls, så jag bestämde mig för att det bara var noja från min sida och därför fortsatt träna på som vanligt.
I onsdags var Ingela här och vi tränade med alla hundarna. Smiley fick bl a jobba med att trycka på och vara tight hela vägen runt konen vilket är en stor svårighet för honom. Han vill gärna glida ut strax innan han ska runda, och bli även vid efter konen. Därefter fick han vila lite i buren och sedan tog jag ut honom för att fortsätta träningen med lite fritt följ och vittring. Och då säger Ingela precis det jag själv anat… “Du, han är inte okej i vänster fram”.
Så är alltså läget. Jag försöker alltid att inte fastna i problem utan gå direkt till lösningsfasen. Tid är bokad för undersökning och röntgen hos Helene Backman på Valla den 28 feb och vi har även varit hos vår sponsor Marie på Dynamic Rehab. Smiley ska ta det lite lugnt och äta Previcox 14 dagar och därefter ska jag träna som vanligt sista tiden innan han ska till ortopeden för röntgen. Jag vill se hur leden ser ut nu. Är det bättre nu? Eller sämre? Början till artros? Inflammation? Kan vi fortsätta satsa på tävlingslydnaden eller måste jag tänka i nya banor? Och i så fall vad? Heelwork to Music kanske…
Frågorna är många men eftersom jag inte lär få svar på dem ännu så får jag ge mig till tåls. Och tålamod är INTE min mest framträdande egenskap. Men jag får väl träna på det…
HELÈNE – VÄNSTER FRAM
I går var det dags för heldagskurs “Vad händer mellan momenten” där vi går igenom allt från entré på planen till momentavslut, tävlingsbelöningar, hur vi får hunden att vara “på” i transporten fram till nästa startpunkt, hur vi ställer upp utan strul, var hunden ska ha sin blick mm mm.
Jag brukar ofta visa med någon av mina hundar och nu var det Smiley som fick vara med och visa hur man kan stå och vänta precis innan man ska gå in, hur jag gör för att få hunden fokuserad direkt på min signal för att sedan gå in med go energi och en bra känsla. Allt funkade fint ända tills jag bröt för att belöna honom. Jag tog några snabba steg bakåt och PANG!! så trillade jag baklänges och landade med kraft på min vänstra handled.
Först gjorde det inte så jätteont och jag var helt övertygad om att jag skulle kunna fortsätta kursen (mina härliga kursdeltagare såg mindre övertygade ut…). Jag babblade på ca 10 minuter och fick under tiden mer och mer ont, började må illa och bli lite snurrig i huvudet. “Förlåt, men jag måste nog gå in och kyla ner handleden” sa jag och knatade in. Sedan kom jag inte ut mer utan blev liggande i kökssoffan medan Malin (som lägligt nog är sjuksköterska) fick komma in och kika på handleden som börjat bli blå. “Åk till akuten i Linköping” var hennes kommentar och det gjorde vi.
Som tur var så hade Leffe inte hunnit åka iväg så han skjutsade mig, och Joachim var lägligt nog hemma och kunde ta hand om hundarna.
Sju timmar senare var vi hemma igen. Jag har fått två frakturer (ett ordentligt brott och en spricka) men läkaren hoppades att det skulle kunna bli bra utan operation. Jag ska på ny röntgen nästa vecka för att se hur det läker, men hoppas innerligt att de slipper dra det till rätta och operera. Hur som helst är jag gipsad närmaste 4-6 veckorna.
Det gör rätt ont i dag men jag stoppar i mig lite tabletter och hoppas det ger sig. Och bara den värsta smärtan försvinner så kommer jag säkert kunna använda fingrarna på vänster en hel del, men just i dag funkar det inte. Däremot är det viktigt att jag rör på dem sa läkaren. De ser ut som missfärgade prinskorvar… ingen vacker syn alls.
ETT LITET GLÄDJEÄMNE
Mitt i alla stela bogleder och handledsfrakturer finns det i alla fall små glädjeämnen. Alex Fyhr skickar små filmer och bilder på de små knubbsälarna som blir 4 veckor på måndag. Tänk att en av dem kommer bo här! Valparna är efter Fyhrs Din och Quiding’s Dave och de är givetvis alldeles, alldeles underbara! 🙂
Snart är det ett helt nytt år, men först är det jul!
Den här sista veckan är ganska lugn för min del. Inga kurser, bara några privatträningar och så glöggkväll med träningsgänget på fredag. Men redan veckan efter ju drar allt igång igen.
Det har varit ganska sparsamt med bloggande för mig senaste tiden. Tiden har inte räckt till och någon undrade om tänker sluta blogga. Det tror jag inte, för jag tycker det är givande att sätta mig och skriva ner lite tankar och filosofera kring både livet och hundträningen. Så det kommer jag fortsätta med när tiden medger.
Smiley
2018 är ett år blandat med mycket sorg och mycket glädje. Det började med Smileys operation och sex månaders långa vila/rehab. Som tur var ingen ocd, men en skada i ledkapseln (synovit) som skadat kringliggande vävnad så den var kraftigt inflammerad. Efter operation och vila har han varit helt ohalt, men såklart det är trist med en unghund som måste koppelrastas och inte får springa under så lång tid.
Under året har vi gjort en start i Starklass där han skötte sig fint. Det kommer säkert bli några starter under 2019 men inget som jag planerat inännu. Smilet har en del låsningar som jag vill försöka jobba igenom utanför själva momenten först, vilket gör att han behöver få lite mer tid än jag kanske räknat med från början. Men förhoppningsvis har vi igen det på sikt. Många fina saker gör han i alla fall både på träningsplanen och i vallhagen plus att han är en härlig, charmig och go kille i vardagen. Jag tycker väldigt mycket om honom.
Mick
Jag förlorade Mick i maj efter nio dagars intensivvård på två olika djursjukhus. Vi är fortfarande inte säkra på om det var ett ormbett eller blodförgiftning p g a något annat som orsakade det hela, men det gör fortfarande så väldigt ont att tänka på hur jobbiga hans sista dagar i livet blev. Jag saknar honom så himla mycket och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. En vacker, vänlig och klok själ som jag är tacksam över att fått ha i mitt liv. Men han fattas mig.
Foto: Lena Kerje
Tarzan
Nästa bakslag kom en dryg månad senare. Jag hade bokat veterinärtid då jag upplevde att Tarzan blev extremt flåsig i träningen och inte kändes riktigt som vanligt. Han var stressad på ett sätt som jag inte var van vid och verkade inte helt nöjd med tillvaron. Vi tränade för full inför SM och jag ville mest checka så hans lungparasiter inte återkommit. Tyvärr visade det sig vara värre än så.
Veterinären upptäckte ett stort dubbelsidigt hjärtfel och förändringar på lungvenen. Medicin för både hjärta och ökad syresättning sattes in omedelbart och han har svarat väldigt fint på medicinen. Nu är han lika glad och aktiv som vanligt igen men kommer få äta medicin livet ut vilket gör att vår tävlingskarriär fick ett väldigt abrupt och tråkigt slut (ingen dispens på medicinerna). Jag hade verkligen sett fram mot att få starta detta SM och förhoppningsvis få tävla honom ett par år till innan han skulle pensioneras. Han hade så mycket kvar att ge och han älskar verkligen träningen. Men så blev det inte. Jag är ändå väldigt tacksam över att ha honom kvar och att han mår bra.
Foto: Ingela Karlsson
Ett vänskapens år
När livet är tungt känns det gott att ha människor kring sig som förstår, stöttar, tröstar och bara finns där som fina vänner gör. Vissa dagar ville jag liksom bara krypa in i min grotta och då är det väldigt värdefullt när människor hör av sig och drar ut en, så man ser lite ljus igen. Även Leffe och grabbarna har funnits där och varit ett stöd, trots att även de varit väldigt ledsna över att förlora Mick och sörjt över Tarzans hjärtsjukdom.
Träningshallen
Men det har inte bara varit tråkigheter. En stor glädje för mig är träningshallen som invigdes 4 november. Jag stortrivs i den – både då det gäller att hålla kurser och träningar men även träna själv där tillsammans med mina vänner. Det är liksom en dröm som gått i uppfyllelse och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är en sanndröm.
Jag är i grunden i känslomänniska som har nära till både skratt och gråt. Men en av mina styrkor har alltid varit att jag har lätt att släppa saker och gå vidare i livet. Problem blir till lösningar. Sorg till tacksamhet som sedan – förhoppningsvis – leder till energi att gå vidare. Livet är trots allt inte oändligt och ju äldre jag blir desto viktigare är det att inte fastna i negativa tankar, älta orättvisor och tråkigheter eller hamna i någon tycka-synd-om-mig-själv-känsla.
2019
Under 2019 kommer flocken utökas med ännu en hundindivid. Det ska bli väldigt spännande. Flera av mina vänner är också i valpköpartagen och det känns ju extra roligt att få följa varandra.
Nästa år kommer också innebära väldigt mycket jobb. Samtliga helger under våren och halva sommaren är inbokade och jag kommer ha kurser och träningar samtliga dagar och kvällar i veckan utom fredagar då jag lovat Leffe att vara ledig. Jag är ödmjukt tacksam över den stora efterfrågan och ska göra mitt allra bästa för att alla som kommer hit ska känna sig välkomna, få inspiration och känna att det utvecklas tillsammans med sin hund.
Några gästinstruktörer är bokade under våren. I februari kommer Maria Brandel hit och i mars kommer Åsa Sellidj. Båda kurserna är fullbokade både för ekiapge med hund och åhörare. Fler gästinstrutörer är på g till sommaren/hösten men datum är inte spikade ännu.
Till sist – tack!
Jag vill rikta ett stort, varmt tack till alla er som på olika sätt hjälpt till att göra reklam för träningshallen – vänner, kursdeltagare och fina människor som jag egentligen inte känner mer än på sociala medier. Jag är också oändligt tacksam över den hjälp jag fått med både praktiska och tekniska saker av kunniga, hjälpsamma vänner. Ni vet vilka ni är och framförallt vet JAG vilka ni är.
Jomen så är det allt. Mycket i livet handlar om att förmedla något, göra sig förstådd och få respons från mottagaren eller mottagarna. Det kan gälla alltfrån triviala vardagssaker till mer invecklade förklaringsmodeller.
Oavsett om det handlar om att förmedla en superbra strategi i hundträningen för någon som inte testat just detta tänk förut, eller förklara för sin man varför man absolut behöver en till hund i flocken, så handlar det om att nå fram… och att övertyga. M a o så måste man vara en god retoriker.
På sajten retorik.se kan man läsa följande:
”Retorik betyder talarkonst, vältalighet och vältalighetslära. Aristoteles kallade retoriken läran om konsten att övertyga. Det är också den tolkningen vi gör på denna sida. För oss är retorik läran om hur man på bästa sätt övertygar människor. Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd. Detta synsätt, som ytligt sett ser ut att ta lätt på sanningen, är förmodligen också orsaken till att retoriken under lång tid varit i vanrykte. Retorik är en teknik. En kraftfull teknik. Och det är också därför man måste väga in moraliska synpunkter innan man använder den.”
Själv älskar jag meningen ”Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd.” För vad är egentligen sant? Finns det några kristallklara sanningar som alla kan ta till sig? Eller handlar det om att sannolikheten för att det man säger faktiskt funkar, är good enough för att köpa argumentet?
Mellan varven brukar jag sätta mig ner och rannsaka mig själv – styrkor och brister – och fundera över vad jag skulle vilja förändra och förbättra hos mig själv. För mig är det en ständigt pågående process detta med självrannsakan och utveckling. Jag vill bli lite bättre på väldigt mycket och för att fixa det måste jag bli medveten om exakt vad och varför.
Det finns massor med saker jag är mer eller mindre kass på. Jag skulle kunna räkna upp ett helt gäng, men då skulle ingen orka genom blogginlägget. Vissa av de sakerna är viktiga för mig och jag kämpar ständigt med att bli bättre på dessa. Andra saker spelar inte så himla stor roll – det är kanske mer omgivningen (läs familjen) som lider av dem.
Men så finns det några bitar jag tycker jag är riktigt bra på. Och en av dessa är just retorik. Jag har gått enstaka kurser i ämnet som hjälpt mig en del, men känner spontant att jag – ända sedan jag var liten – har haft talang för den biten. Kanske för att jag alltid haft en genuint intresse av att förstå människor.
”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på den ”brukade min fd chef Anna Engman på Laser&Hudårdskliniken säga då vi förhandlade med någon leverantör eller skulle få igenom ett kontrakt. Anna – som mycket sorgligt gick bort i cancer för fyra år sedan – blev lite av min livsmentor. Hon är en av de klokare och mer genuina människor jag haft förmånen att lära känna och jag har lärt mig otroligt mycket av henne. Inte bara då det gäller hudvård, laserteknik och annat som har med den estetiska biten att göra, utan minst lika mycket då det gäller att förhandla, nå fram med sitt budskap och få människor att trivas.
Under de fjorton år som jag jobbade som hudterapteut på Laser&Hudvårdskliniken så hade vi aldrig någonsin några konflikter bland personalen! Men fatta… aldrig någonsin på alla dessa år!!! Och jag skulle vilja påstå att nästan allt var Annas förtjänst. Hon fick oss att trivas, vilja anstränga sig, känna teamkänsla och kvala upp ärmarna lite extra då det var tuffa perioder. I grund och botten tror jag det berodde på att vi alla var övertygade om att vi tjänade på det och ville att vi skulle lyckas – tillsammans.
Jag saknar Anna ofantligt mycket. Ofta när jag hamnar i svåra beslutssituationer brukar jag tänka ”Hur skulle Anna ha gjort..?” På så sätt kommer hon alltid vara min mentor, även fast hon inte längre finns rent fysiskt.
”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på det”… Den meningen hade jag förankrat ordentligt när det gällde att övertyga Leffe om nödvändigheten i att under 2019 skaffa en ny valp. Man kan säga att det var en långt pågående process innan jag slutligen la fram det hela. Och faktum är att det gick mycket lättare än jag befarat! Jag tror Leffe nästan kände att även han tjänade på en fjärde hund i flocken… (nja nästan då…).
I slutänden handlar det om att ge och ta. Att alla parter ska trivas och känna att de får utdelning på ett eller annat sätt. Och att sannolikheten att det hela kommer bli riktigt bra i slutänden är väldigt stor. 😉
I helgen hade Lillemor och jag vårt sista talangläger.
Det blev en bra avslutning på de tre åren och till detta läger hade vi tagit in norska landslagsföraren Hege Johnson som bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och goda humör på ett fantastiskt sätt. Jag tror alla fick med sig många bra tankar hem, i synnerhet då det gäller att sätta hundarna i rätt uppgiftstanke både innan och efter momenten.
På filmsnutten nedan visar Hege med sin härliga bc Herman, hur man kan träna ställande i fart.
Den nya landslagsledningen med Andreas Rundqvist och Anette Andersson var på plats och presenterade sig på lördagsmorgonen, och jag tror de kommer göra ett riktigt bra jobb med talangtruppen fortsättningsvis. Tveka inte att söka om du och din hund uppfyller kriterierna!
Mer om lägret kommer man kunna läsa om i SBK:s lydnadsblogg framöver, och det blir också det sista inlägget vi kommer göra där.
Lite vemodigt att säga hej då till detta härliga gäng!
Egen satsning
Det har varit roliga år och väldigt kul att få möta så många duktiga, drivna och trevliga lydnadstalanger. Men nu kommer jag satsa desto mer på High5 Hundkurser och även min egen hundträning. I går kväll satt jag och gjorde upp en ganska långsiktig plan för Smileys fortsatta träning (mitt träningsgäng tycker nog jag varit rätt slarvig med planeringen ett tag!) där mycket fokus kommer ligga på att öppna upp honom mer och få honom att fokusera, lyssna och reagera snabbt på rätt ord – även i (för honom) lite svåra situationer.
Vi ska även prova på bruksgrenen rapport, och på fredag är det dags att åka till Jörgen och Monica i Hulan för en liten introduktion. Jag är ingen bruksmänniska men är det någon gren jag tycker känns lite lockande så är det just rapport. Dessutom tror jag Smiley skulle passa för det. Han har långa ben, är snabb rakt fram, mental stark och stabil och rätt självständig. Vi ska i alla fall testa och alltid lär vi oss något nytt! Ett litet aber är att jag inte har någon mottagare (Leffe är en hårt prövad man ändå…) men om vi nu fastnar för detta kan jag säkert ragga upp någon lämplig och intresserad person, ha ha.
Det gäller att hålla tungan rätt i munnen! Foto: Daniel Eidenskog
Nytillskott under 2019
Det kommer bli ett nytillskott i flocken under nästa år. Inte för att jag på något sätt behöver fyra hundar (och jag hade absolut inte skaffat en till om jag hade kunnat fortsätta tävla med fina Tarzan) men jag inser hur “sårbar” man är med bara en hund i aktiv träning. Den lilla nykomlingen kommer i första hand få träna lydnad, valla och leva ett allmänt härligt hundliv här med oss andra i flocken. Forts följer…
Nya kurser och projekt
Jag planerar nya kurser och projekt under 2019 och bl a kommer jag ha en ungdomssatsning (upptill 25 år) i tävlingslydnad. Lydnaden har ju – precis som brukset – en ganska hög medelålder, och jag tror det vore bra att försöka öka intresset för lydnadssporten hos ungdomarna. Om man missar i rekryteringen finns stor risk att en sport successivt dör ut och försvinner. Lydnadssporten känns ju lite allmänt svajig just nu och jag känner för egen del att jag vill fokusera på nya kreativa och inspirerande tankar för att hålla min egen ånga uppe. 🙂
Jag har också haft ett möte med en samarbetspartner där vi diskuterade kring ett projekt med lite mer “helhetstänk” i hundträningen. Det känns som en spännande idé och vi kommer bolla vidare kring detta.
Kurshelg med Lillemor
Till helgen kommer Lillemor Edström hit och håller kurs i tävlingslydnad. Lördagen börjar med en föreläsning med temat “Ur domarens perspektiv” där hon kommer prata om vad hon som lydnadsdomare vill se (och helst inte se) hos de tävlande och resten av helgen kommer ägnas åt praktisk träning för kursdeltagarna. Själv kommer jag stå för markservice och däremellan bara sitta ner, softa och få inspiration. Det kommer kännas väldigt gott och välbehövligt!
2018 har varit ett ledsamt år för mig på många sätt, men nu börjar jag kunna glädjas åt allt nytt och roligt som händer i stället för att bara sörja det gamla. Man glömmer inte, men kan minnas utan att tårarna konstant rinner av saknad över en vän som inte längre finns eller sörja ett mål som aldrig kommer uppnås.
I söndags hade vi en liten kick-off för träningshallen. Mycket trevligt och gemytligt.
Tanken från början var att ha en lite större invigning med mycket folk, diverse aktiviteter och jippon. Men allteftersom tiden gick insåg jag att det inte skulle funka eftersom det var så mycket som var tvunget att bli färdigt i själva hallen, samtidigt som jag har full av kurser, träningar och planering inför kommande. Så istället för Grand Opening blev det Small Opening, men inte desto mindre mysigt. 🙂
I ärlighetens namn är jag lite slutkörd just nu. En kompis påpekade att hon tyckte jag såg lite “tom ut på blicken” och ungefär så känner jag mig just nu, ha ha. Men nu börjar det mesta falla på plats och jag kan börja fokusera mer på jobbet i stället för att splittra upp tankarna på massa annat.
Kurspremiär
I går var det premiär för kursverksamheten i hallen – en temakurs i fritt följ för ett litet trevligt gäng. Det gick jättebra och både hundar och förare verkade trivas. I dag är det privatträningar hela eftermiddagen och därefter en kursstart i Startklass-Klass 1.
Sista talanglägret
I helgen har Lillemor och jag vårt sista talangläger. Vi kommer vara i Tånga Hed och inbjuden gästtränare är norska Hege Johnsson. I tre år har jag varit delaktig som mental coach i Talangtruppen och det har varit jätteroligt. Men samtidigt är jag glad att vi från början beslutade oss för att bara binda oss för tre år. Det är ganska lagom. Nu är det dags för en ny ledning att ta över – Andreas Rundqvist och Anette Andersson – och jag är övertygad om att de kommer göra ett grymt bra jobb med truppen.
Ortopedbesök
I veckan var Smiley på besök hos duktiga ortopeden Eva Solstrand som gick igenom honom från topp till tå. Hon konstaterade att han avlastar yttre delen av höger baktass, förmodligen en biverkning av skadan i vänster bogled som han drogs med länge innan de hittade felet. Jag har märkt att han gärna drar in rumpan då han går fritt följ, och även rör sig på dubbla spår på promenaderna. Och det var mycket riktigt så konstaterade Eva när hon studerade hans rörelser. Så nu har jag fått ett program där jag successivt ska lära honom att belasta hela högra baktassen, inte bara den inre delen. I ö kändes han fin både muskelärt och ledmässigt men Eva rådde mig att ge honom god tid att “växa i kostymen” för hans kroppskontroll lämnar fortfarande en del att önska. 😉
Rapporthund
Om Smiley håller för det är jag lite sugen på att prova på rapport med honom. Han är grymt snabb och har en vägvinnande galopp rakt fram. Dessutom är han mentalt stark och jag tror hans långa ben och hans psyke skulle passa för rapportgrenen. Men vi får se. Jag har i alla fall bokat in Jörgen och Monica i Hulan för att introducera oss i denna bruksgren. 😉 Forts följer…
Just nu är jag usel på att blogga just vilket flera påpekat. Några har t o m undrat om bloggen är nedlagd.
Nej, den är inte nedlagd. Jag har bara varit tvungen att prioritera andra saker en tid. Men förhoppningsvis kommer det bli mer tid för bloggande framöver, så håll ut! Och tack för att ni tycker till och engagerar er. 🙂
På en kurs jag hade nyligen kom vi in på frågan vad som rent konkret gör att vi utvecklas inom ett visst område (i det aktuella fallet handlade det om hundträning, närmare bestämt tävlingslydnad). En av deltagarna svarade typ så här “Jag utvecklas av att träna mycket och ofta. Och för att göra det måste jag känna inspiration. Och för att känna inspiration måste jag ha något/någon som inspirerar mig. Något kan vara att bli varse de framsteg jag gör i träningen och glädjas åt dem. Någon kan vara en träningskompis som talar om för mig att jag är på rätt spår och att det jag gör ser bra ut. Eller så kan någon var min hund som svarar med entusiasm och energi i träningen.”
Jag tycker det var ett klokt svar, kanske för att jag själv känner på samma sätt. Men alla tänker och känner inte som jag. Vi är olika och jag tror vi alla “går igång” på olika saker.
Ett tydligt exempel är då jag och en kompis för många år sedan åkte iväg med våra hästar och tränade dressyr för en duktig och erfaren tränare i Smålandstrakten. Just denna tränare tillhörde kanske inte de mest pedagogiska jag träffat. Den feedback vi fick var ganska fåordig, och jag minns faktiskt inte att hon någonsin sa ett enda positivt ord under de timmar vi jobbade oss svettiga i hennes ridhus. Det var antingen helt neutralt eller så var det negativt.
När vi åkte hem från träningen var min kompis förbannad – men ändå supertaggad! “Vi ska f-n visa kärringen vad vi går för! Hon ska få se att vi kan!!” Så kände hon. Själv kände jag mig mest nedslagen. Jag tänkte att oavsett vad vi gör kommer hon aldrig “se oss” och notera våra eventuella framsteg. Hon kommer alltid att hitta brister att fokusera på, och eftersom jag själv var väldigt väl medveten om just de bristerna så behövde jag inte få det påpekat av någon annan. Vad jag verkligen behövde var någon som talade om för mig att brister är till för att omvandlas till styrkor och dessutom visa mig vägen framåt. Och gärna med lite energi och glimten i ögat i stället för ett torrt konstaterande ” Din häst är för spänd och du rider med för lite yttertygel!”
Efter ett tag bytte jag tränare, och ett halvår därefter bytte även min kompis efter att ha insett att ingenting någonsin kommer vara bra nog … Själv bytte jag därför att jag höll på att tappa glädjen och drivet i ridningen.
Min nya tränare var minst lika skicklig som den tidigare, och hade dessutom förmågan att blanda konstruktiv kritik (Gör så här i stället!) med positiv feedback (Jag ser att du verkligen tränat på detta och det ser mycket bättre ut nu!!”) Vilket gjorde att jag efter varje träning åkte hem med massa inspiration att träna ännu mer, och jobba ännu hårdare!
Men vi är alla olika “och går igång” på olika saker. Det är viktigt att tänka på – inte minst när man jobbar som instruktör. Att tro att alla är och tänker precis som jag vore ett misstag. Därför försöker jag verkligen se vad var och en behöver för att ta i lite extra, jobba på och komma vidare. Och jag har som mål att bli ännu bättre på just den biten!
Vad inspirerar dig! Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna fast du egentligen skulle vilja göra något annat? Vad/vem/vilka får dig att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och ta i lite extra? Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna, träna och träna en tidig söndagsmorgon i ruskväder och på sikt lyfter dig till en nivå där du aldrig varit förut?
Fundera på det och se till att få mer av det/den/dem i ditt liv! 🙂
Smiley Lindström – en “brötig”, glad och snäll prick.
Träningstävling med Smilet
Jag tänker vänta med vidare tävlande för Smileys del tills nästa år. Mest för att jag just nu inte hinner träna så mycket som jag vill och behöver, men även för att han behöver tid på sig för att mogna i knoppen, men framförallt i kroppen.
Vi fick i alla fall möjlighet att vara med på en träningstävling utanför Västra Harg och det nappade jag på. Jag känner gänget som anordnade det hela och det brukar alltid vara väldigt trivsamt hos dem med mycket trevligheter runt omkring själva hundaktiviteterna. Denna gång bjöds det grillad korv och varm glögg. Tror aldrig jag ätit godare korv eller druckit glögg som smakat så himla bra. 😉
Min tanke var att köra några av klass 1-momenten och belöna mitt i, men just där jag planerat en belöning sket det sig så vi körde vidare glada i hågen.
Summa sumarium: Jag är jättenöjd med fria följet där han har fin attityd, rytm och position. Betyg 9,5.
Ställandet under gång var distinkt och bra, men han satte sig inte ner på mitt första sittkommando vid återgången.
Läggandet visste jag var svårt i kedja, och trots ett dk från mig så stod han i stället för att lägga sig. Betyg 0. Och eftersom det inte blev tillfälle att belöna honom där – och han kändes fin f ö – så körde vi vidare med glatt mod.
Ingångarna till sidan behöver jag jobba på rent generellt för de drar ner på i ö fina moment
På helheten fick vi kommentaren ”Mkt bra samarbete, härligt ekipage!” och trots nollan hamnade vi på 284 poäng. Men jag bryr mig inte så mycket om moment och poäng ännu utan lägger prio på helhet och samarbete. Det som känns allra bäst är att det inte är så stor skillnad på honom i träningen och i tävlingssituaionen (inte ännu i alla fall). Det som känns halvkasst i träningen är halvkasst på tävling och det som är bra håller hög kvalité även i tävlingsmässiga kedjor utan belöning.
Vi tränar vidare och jag låter honom få den tid han behöver för att utvecklas.
Vallning
Det har nu gått sex månader sedan Smileys operation och vi har fått sätta igång att valla. Han har – peppar peppar – inte haltat en enda gång efter operationen hos Helen Backman på Valla Djursjukhus, så jag hoppas innerligt att hans skada nu är helt utläkt.
Vi har hunnit med två tillfällen hos Karin Söderberg och det märktes stor skillnad från gång ett till gång två. Nu ska jag försöka hänga i och åka en gång i veckan så länge det går att valla. Egentligen har jag inte tid just nu när all prio ligger på att få färdig träningshallen. Men samtidigt tycker jag det är så viktigt att vi kommer i gång att valla (vi ligger ju liksom långt efter duktiga syskon som verkligen ser kalasfina ut i vallningen!) och Karin är så himla bra på att plocka fram det bästa hos både förare och hund. Jag har en timme till Karin, vallar en timme och åker hem direkt så det blir “bara” tre timmar som jag måste vara iväg, och den tiden får jag se till att avvara.
Efter en förmiddag i fårhagen…
Tarzan
I måndags var jag på återbesök med Tarzan hos veterinären för nytt ultraljud hjärta. Det visade sig att han svarat bra på både hjärt- och lungmedicinen. Det finns fortfarande läckage och pålagringar på bägge hjärtklaffarna men det var mindre läckage denna gång och hjärtat arbetade bättre. Jätteskönt! Han kommer få fortsätta äta medicin livet ut men han mår bra och är precis lika pigg och galen som han alltid varit så det känns bra. Min fina, underbara krigare som jag tycker så vansinnigt mycket om. Tänk om jag kunde klona honom och få en liten Mini-Tarzan igen. Jag skulle inte tveka en sekund!!
Min själsfrände <3
Bild: Fotografingela
Kurser
Det är fullt drag på kursverksamheten, privatträningarna och coachtillfällena. Jag lägger fortlöpande ut nya kurser och de blir fulla på några timmar vilket känns helt galet kul!! Mycket tid och planering går det åt för att göra upp en så bra kursplan som möjligt för varje enskild kurs. Denna höst har jag en hel del nya upplägg som jag inte provat tidigare. Spännande, men samtidigt lite scary innan jag vet hur det funkar. Hittills har det blivit ett bra utfall och det gäller för mig att se till att det fortsätter så.
Mina härliga, galna kursdeltagare! Ett himla riv efter Hundlands apporter!
Träningshallen
De sista gipsskivorna sätts på plats i dag. Sedan väntar spackling, målning av väggar och tak, armaturer (12 st LED-armaturer) ska sättas upp, mattan ska läggas in och luftvärmepumpar ska installeras. Plus lite annat smått&gott. Om dryga tre veckor ska det vara färdigt och jag har ett lätt stresspåslag… Men vad hjälper det? Det kan inte gå snabbare än det gör nu och alla jobbar järnet för att få ihop det hela i tid. Forts följer…
I helgen som kommer ska jag i alla fall ha lite semester för då kommer de här stjärnorna på besök. Det ska bli skönt att få lite “egentid”. 🙂
Hittade den här underbara bilden på Mick i mitt bildbibliotek. Fotograf är Lena Kerje. Jag saknar honom väldigt, väldigt mycket och tänker på honom i olika sammanhang varje dag. Vackra Mick.
Hinner inte träna!
Jag hinner inte alls träna så mycket som jag skulle vilja och behöva just nu.
Den mesta tiden går åt till jobb och planering kring hallen och de tillfällen jag har över träna blir inte direkt planerade, utan mer spontana. Jag hade en tanke på att tävla klass 1 med Smiley i höst men häromdagen när jag körde genom klass 1 momenten kändes det inte riktigt såsom jag vill att det ska göra. Han behöver få mer träning på uthållighet och länkning och dessutom tränas mer i att kunna fokusera på sina uppgifter även fast andra hundar leker och springer i närheten. Han har blivit mycket bättre på det, men det behöver fortfarande tränas jättemycket.
Men jag känner inte av någon tävlingshets. Med Tarzan (som var två år när jag fick honom) tog det drygt två år innan vi överhuvudtaget debuterade på tävlingsplanen. Om man har tur och får ha sin hund frisk och skadefri så tänker jag att den ska vara som allra bäst då den är någonstans mellan 4 och 9 år.
Kloka Peder Fredriksson
Jag tänker på en intervju jag läste med Peder Fredriksson. Han sa: ”Jag låter unghästen mogna lugn och ro. Den ska hitta sig själv som individ och vi ska hitta varandra som team. Hästen ska orka med jobbet och tävlingssituationen både fysiskt och mentalt och jag är noga med att aldrig ta ut max av hästen innan jag känner att den är 100% mogen för det. Och det tar oftast många år. Många hästar kommer upp snabbt och är riktiga stjärnskott, men försvinner lika fort. Man undrar vad som egentligen hände. Höll den inte fysiskt? Eller pallade den inte tävlingssituationen rent mentalt i längden?”
Han är klok den mannen och jag gillar verkligen inställningen han har till sin fyrbenta vän.
Tarzan
Tarzan ska på återbesök för nytt ultraljud på hjärtat i början av oktober. Då får vi se hur han svarat på medicinen. Han är pigg, glad och vansinnigt träningssugen men dricker fortfarande väldigt mycket så denna gång ska vi även kolla koncentrationen i urinen. Njurar och leverprover var bra förr gången vi kollade så jag hoppas det inte tillstött något nu.
Hallen
Äntligen är arbetet med hallen igång igen och nu är det isolering av väggar och tak som gäller. I går träffade vi elektrikern som ska dra elen och vi pratade lux, spänningar och olika typer av ljuskällor om vartannat. Han var väldigt tålmodig och förklarade så att jag tror jag fattade skillnaderna… 😉 Nu väntar vi på lite olika prisförslag beroende på vad vi väljer. Budget för hallbygget är redan spräckt så det gäller att hålla lite i slantarna nu även om vi sjävklart vill göra det så bra som möjligt.
Vi planerar invigning av hallen den 4 november. Håll tummarna att den är färdig tills dess!
Lydnadsträning och vallträning
I morgon ska det i alla fall bli tid för lite egen träning för då kommer Maria Brandel hit och drillar några av oss i träningsgänget. Och så ska jag försöka hinna starta upp Smiley i vallningen hos Karin Söderberg så fort vi bara har tid. Jag ser filmer på Smilets duktiga syskon som vallar superfint och har kommit väldigt långt. Själva har vi inte ens fått av linan ännu…
Vandring
Både Leffe och jag kände båda att vi behövde en dag off utan tankar på hallbyggen, jobb, racing och annat så vi har bestämt att göra en heldagsvandring med hundarna någonstans i Östergötland. Om någon av er har bra förslag på vandringsleder (gärna med lite omväxlande terräng) så får ni gärna maila mig. Vi har Östgötaleden som går föbi oss några hundra meter hemifrån men vi skulle vilja testa något nytt. Kanske Kisa/Pinnarp, runt Vättern, Omberg eller något annat.
Fatima och Wimze på VM. Morrhåret Hundsport har sponsrat de fina halsbanden till VM-hundarna.
(I samarbete med Morrhåret Hundsport)
Fatima Spaho och Wimze har gått från klarhet till, och vi har haft förmånen att följa deras resa från att de fick en plats i talangtruppen tills dess att de blev bästa svenska ekipage på VM i år, och dessutom knep ett SM-guld några månader efter. Här ger Fatima några svar på vad som är deras framgångskoncept.
1.Först och främst, stort grattis till SM-guld! Fantastiskt – om än inte direkt förvånande!
Tack …jag går fortfarande runt med ett leende. Helt fantastiskt och magiskt!
2. Kan du berätta om Wimze. Vad är hans styrkor, vad har varit svårast med honom, och hur har ni lyckats hitta ett så bra teamwork?
Wimze är en kille på dryga 4 år som gillar att vara centrum. Han är en hård kille med stor portion självförtroende. Han älskar att träna och är pigg på allt vad träning gäller, han är också öppen för förslag såsom ett bad i havet men gillar också sovmornar om tillfälle ges. Vi har lagt mycket tid på träning i olika miljöer för att få Wimze att kunna fokusera på rätt saker. Han älskar publik och applåder och det är en belöning som man får när man varit riktigt duktig.
Vår stora styrka är att vi verkligen älskar att träna tillsammans, för vad slår egentligen ett pass på tu man hand.
3. Vad är din styrka som hundtränare?
Min styrka är att jag är målmedveten, noggrann och väldigt envis. Planerar och är väldigt strukturerad.
4. Är du en tävlingsmänniska?
Absolut….. men också ödmjuk inför det faktum att alla på en tävling / träning behövs.
5. Hur kan en vanlig träningsvecka se ut för er då ni inte har tävling på g?
Varje vecka är ganska noga planerad, även vilodagar, men ibland ställer ju mitt jobb ” allt på ända ” . Då gäller det att vara lite flexibel och tänka om. Vi tränar nästan varje dag, skulle säga 50/50 med träningsvänner/själva. Jag lägger ca 1 tim på egen träning vid varje tillfälle och brukar köra 2 pass på ca 20-30 minuter åt gången. Att ha bra träningsvänner är guld värd, utan dom står man sig slätt. Vi är ett gäng som tränar ihop i olika konstelationer vilket funkar jättebra. Dom absolut bästa träningarna har Wimzen och jag på tu man hand. Inte mindre behöver vi vår träningsvänner.
6. Hur gör du för att toppa formen inför tävling?
Normalt petar jag ganska mycket men inför en tävling blir det en mix av helhet och belöningar. Jag vill ha en känsla av att vi löser allt och att Wimze skall känna sig som en kung.
7. Vad är era närmaste tränings- och tävlingsmål?
Vårt närmaste träningsmål är att få till några bra tränings- tävliningar och höja oss några snäpp i våra svagare moment.
Närmaste tävlingsmålet är att vi ska göra en bra rankingtävling i Fjärås om två veckor och därefter förhoppningsvis bli uttagen till NM.
8. Om du ska nämna en enda sak som du tror är en stor bidragande anledning till att ni blivit ett vinnarteam – vad skulle det vara?
En mix av envishet och kärlek till varandra!
Tack Fatima för att du tog dig tid att medverka! Jag och Farbror Tarzan önskar er all lycka framöver! 🙂
Jag har bestämt mig för att fredagarna i möjligaste mån ska vara en ”halvledig” dag, åtminstone efter kl 16. Övriga dagar måste jag försöka strukturera upp så de följer ett visst mönster, annars blir det kaos (har jag märkt..!)
Jag är ingen strukturerad person i grund&botten, men just därför måste jag ta mig i kragen och få mer diciplin i mitt sätt att lägga upp arbetsdagen. Tråkigt men nödvändigt.
Ungefär så här kommer en vardag att se ut:
Efter frukost och morgonrastning kommer jag lägga in egen träning mellan kl 9-11.
Mellan kl 11 och 14 blir det administrativt arbete (kolla anmälningar& avanmälningar, planera kurs, skriva kompendier, skicka ut kursbrev, fakturera, svara på mail, checka inbetalningar, bokföra mm mm) plus lunch och en lite längre promenad med grabbarna.
Mellan 14 och 18 är det privat träningar och därefter kurs från kl 18.30-ca 20.30/20.45.
Givetvis kommer jag ändra dagsrutiner när det behövs men det här känns som ett rätt bra koncept so far.
Jag har kört igång tre nya kurser den här veckan, en temakurs i fritt följ, en temakurs i apportering och en grundkurs i tävlingslydnad. En del ”gamla”(eller rättare sagt tidigare kända!) elever och en del nya som jag inte träffat tidigare. Både Smiley och Trasan har fått vara visningshundar, fast på olika kurser.
Smilet har fått vara med på grundkursen och visa hur man ska göra för att få matte att ta fram leksaken igen efter att hon plockat bort den, genom att direkt söka kontakt utan att ”checka ut”.
Och Trasan har varit med på apporteringskursen och visat grundövningar i apportering – både hur man griper blixtsnabbt (Trasans favoritövning!) och hur man håller föremålet stilla i munnen.
Det har varit jättebra kursväder den här veckan och det är ju himla tur eftersom träningshallen inte är klar att användas ännu. Sista halvtimmen har det blivit mörkt men då knäpper jag på belysningen så det fungerar väldigt bra ändå. Men såklart man längtar tills hallen blir klar!
I kväll kommer träningsgänget hit. Vi ska i första hand fira Idas fina SM-prestation, men också Maria&Zacks snygga runda förra helgen som gav höga poäng och uppflyttning till klass 3. Och så ville visst Smilet vara med på ett hörn och fira sin Starklassdebut. 😉 Hur som helst… det finns mycket roligt att fira.
Innan vi börjar fira har vi bestämt att vara lite ambitiösa och planera vår kommande träning under september. Jag tycker det är jättekul att vara med och planera varandras träning för då har man också lite ”koll” på varann – både då det gäller att gå vidare eller backa och påminna om bättre grunder.
Läs om tjejen som just nu har båda sina hundar högst på rankinglistan. Som ständigt jobbar med sitt pannben – både i hundträningen och livet i övrigt. Och som säger att man “aldrig är starkare än sitt crew!”
Berätta om din resa – från det att du började träna hund, tills i dag.
Mitt hundande började med grannens labradortik, först var det promenader, ofta stod jag och lurade i trädgården och sprang dit och bad om att få låna deras hund så fort jag såg att de kommit hem. Suget efter mer växte och på något vänster lyckades jag övertala mina föräldrar om en egen labrador. Så vi djupdök i hundungdomverksamheten, testade alla sporter som gick egentligen och körde ungdomsmästerskapen flera år.
Just då tänkte jag ju aldrig riktigt prestation på samma sätt, jag höll på med ridning och även simtävlingar vid sidan om detta och hundtävlingarna var alltid mer bonus än något annat. Huvudsysslan var ju alltid lydnaden och vi lyckades ändå ta oss upp i dåvarande ELIT men där tog det stopp. Rätt tufft att inse att hunden var mer nöjd med en mer lagom dos träning och en desto-mindre dos tävling. Där började önskan efter en hund som ville samma saker och jag testade brukshundsras över några år men det passade inte mig. Så av en slump föll jag in på border collie (som jag aldrig skulle ha..) och känner mig som hemma. Där står jag nu idag med två stycken dundertjejer från Karin Söderbergs kennel Vallhunden.
Beskriv dina två hundar – styrkor, svagare bitar och personlighet i stort.
Kellie och Peak är väldigt typolika, den ena tänker och den andra springer så utmaningen ligger alltid i att få den ena att springa mer och den andra att tänka mer. Kellie är väldigt snäll och gullig och personlig och känner massor, medans Peak ibland är mer som en räcertraktor med humor. De kompletterar varandra väldigt bra och det har utmanat och utvecklat mig väldigt mycket att få jobba två så olika hundar paralellet mot samma mål. De väcker inspiration till varandras träning vilket jag tycker gjort träningen roligare och mer givande för mig.
Hur kan en ”vanlig” träningsvecka ut för dig då du inte har tävling nära?
En vanlig vecka för oss ser oftast ut som så att vi sitter på jobbet till 17 tiden och efter det brukar jag åka till någon brukshundsklubb/gräsmatta och tränar 1-2 h beroende på tid och årstid. Några gånger i veckan tränar vi själva och några med sällskap. Jag tycker det är viktigt att få till passen då man tränar själv också för att verkligen få möjlighet att njuta av varandra. Sedan rör vi oss hemmåt för kvällsbestyren. Jag gillar rutiner men såklart aviker vissa dagar. Någon gång i månaden beroende på vad vi har för event brukar vi åka till vår sponsor DogMotion för att kolla igenom att hundarna ligger rätt i fas även fysiskt så att de klarar den träningsmängden som vår satsning också innebär.
Hur laddar du inför större tävlingar?
Jag laddar väll egentligen lite på samma sätt för mindre som större tävlingar, jag har min formtoppningssträcka som innebär olika träningsfaser innan vi kommer in i slutspurten inför tävling där jag bara vill att hunden känner sig bäst, ball och fantastisk. Veckan innan tävling gör jag inte så jättemycket träningsmässigt mer än lite boost-pass och motion.
Hur tänker du kring inlärning och träning av den unga hunden?
Jag tänker i mitt huvud att mina främst tankar i det är att jag vill att hunden får växa till sig. Allt har sin tid och jag vill inte slösa på hunden fysiskt innan den mentalt och tillväxtmässigt är där jag tycker jag har nytta av inlärningsstegen. Jag vill nog att valparna ska lära sig vardagsregler och om livet och så gillar jag att tända dom lite i allt som komma skall. De ska tändas i vallningen, de ska tändas så smått i lydnadsmomenten och de ska lära sig att vara med och kunna beté sig. Egentligen tycker jag bara valpar behöver kunna kom, nej , gå här och stanna. Rent konkret. Sedan är ju relationen ett work in progress att de ska upptäcka hur mycket värdefullt som kan hända om de håller sig när och är uppmärksamma.
Vad är din styrka som hundtränare?
Jag tror det är mitt superfokus. Jag är inte nödvändigtvis den mest strukturerade tränaren, men när jag ställt in mig på ett mål så kan jag nästintill inte sluta tänka på det och det är ständigt närvarande i mina tankar. Möjligtvis att en sekundär styrka är att jag inte är rädd för att be om hjälp. Tillsamman är man starkare och varje viktigt minne är starkare om man får dela det med någon värdefull.
Hur har du jobbat med dig själv mentalt för att bli så bra som du bara kan?
Jag jobbar ständigt med mitt pannben, det genomsyrar så mycket mer än bara hundträningen. Den ständiga balansen i att bli starkare utan att bli okänslig och avtrubbad i sitt sätt att tackla livet och vara. Förut var jag duktigare på att förtränga sådant jag inte hade lust att hantera, nu skulle jag väll säga att jag har enklare för att inte känna så mycket kring förluster och motgångar. Samt att på samma vis bli bättre på att fira alla vinster, stora som små. Det är så lätt att vara rädd för att förlora istället för att glädjas åt att man kan vinna.
Vad är de närmaste målen för dig och dina hundar?
Just nu har jag inga konkreta resultatmål utan jag är mer insnöad i en utvecklingsperiod där jag har prestationsmål, träningsprestationsmål. Nu senast tog jag båda hundarna till SM-FINAL, det kändes stort och var definitivt en punkt på min bucketlist.
Hur hanterar du bakslag och misslyckanden?
Jag försöker att med logik fundera på om jag tjänar på att vältra mig i känslan eller om det bara är ett slöseri med tid. Alltså ibland så finns det ju fördelar med att verkligen känna efter i ett nederlag för att det är därifrån som vi får glöden att ge oss i kast med nästa försök, nästa satsning. Ibland är ju ett nederlag baserat på att någon annan var bättre tävlingsmässigt och det är ju inget att hänga läpp över. Inte om vi gjorde vårt bästa. Då var vi ju fortfarande vårt bästa och det är bara att åka hem och fortsätta jobba på att bli bättre.
Jag vet att du har en träningsgrupp som du tränar mycket med. Hur fungerar det och hur får ni ut det mesta av varandra?
Ja men precis, vi är 4 stycken med samma ambitioner som tränar tillsammans några gånger i veckan och även umgås utanför träningen. Det är otroligt värdefullt att ha ett gäng där man lärt känna varandra på flera plan och kan stötta både med rätt träning, bra träning som i med och motgångar tävlingsmässigt. Det är en fantastisk känsla att känna som att man alltid är ett lag som tävlar. Att vara flera olika personer kan ju bli svårt, men vi pratar mycket om klimat och det egna ansvaret för att ge varandra förutsättningar att ge bra hjälp. Vi kör genomgång innan kring vad varje ekipage behöver, engagerar oss och diskuterar mycket. Utöver all träning, det blir ju rätt slitigt, så försöker vi att verkligen fira segrar, skåla för utveckling och skratta och kanske ta en straff-shot för klantigt missade poäng 😉 Man är aldrig starkare än sitt crew!
Mycket pengar eller dyrt? Inte nödvändigtvis samma sak.
Jag tycker det beror på vad man menar med dyrt. Att betala mycket pengar för något betyder inte nödvändigtvis att det är dyrt.
T e x betalade jag nyligen mycket pengar för att röntga en hund, men samtidigt tyckte jag inte det var särskilt dyrt med tanke på vad jag fick för pengarna – vad röntgenutrustningen kostar och den utbildning personalen som utförde behandlingen måste ha kostat.
Allting är relativt. Men en sak är säker, att arbeta på heltid med någon annans hobby är alltid lite vanskligt när det gäller att ta betalt. För personen som går kurs handlar det ofta om en rolig hobby, för instruktören är det ett yrke och många gånger ett heltidsarbete som man ska försöka försörja sig på.
En egen liten undersökning
Jag har roat mig med att undersöka vad en timmes privatträning kostar runt om i landet och det skiljer en hel del – närmare bestämt mellan 280 kr upp till 1250 kr. Och det finns säkert både billigare och dyrare timpris.
Där timpriset låg på 280 kr är jag tveksam över om instruktören hade F-skattsedel. För i så fall skulle det betyda att det blev ungefär 112 kr över, vilket innebär att man får ha en sjuhelsikes massa privat träningar för att få ihop till mat och potatis.
Priset 1250 kr fanns i Stockholmsområdet och i det priset ingick inte någon hallhyra, utan ville man boka hall så fick man betala det utöver. Vad jag förstod jobbade instruktören heltid och betalade F-skatt vilket innebär att det bli ungefär 500 kr över per timme när skatt och sociala avgifter är betalda.
”Medelpriset” för en timmes privat träning verkar ligga på ca 500 kr – dyrare i de större städerna och billigare ut på landsbygden. Priset verkar också lite beroende på instruktörens egna meriter inom området (fast det stämde inte fullt ut…).
Om momsen ingår i de 500 kronorna (vilket den gör då man riktar sig till privatpersoner) så försvinner 100 kr. Av de 400 som är kvar betalar man skatt och sociala avgifter och då återstår i grova drag 200 kr till instruktören.
Vad tar man hänsyn till då man sätter priset?
Då det gäller kurser verkar det som att de mer tävlingsinriktade kurserna (oavsett gren) kostar mer än valp&allmänlydnadskurser.
Antal deltagare spelar också in. Kurser med 4-6 deltagare är dyrare än de med 8 st och uppåt. Och det verkar ju ganska logiskt.
Som privat instruktör betalar man sina utbildningar själv. Ibland är det väldigt dyrt att gå special/fortutbildningar samtidigt som det är en nödvändighet för att hålla sig ajour inom sitt yrke.
Många instruktörer hyr dessutom någon form av inomhushall eller betalar ränta&amortering för en egen. Det är självklart också något som måste tas med i kalkylen då man sätter priser.
Är det bättre att gå kurs privat än på Brukshundsklubben?
Inte nödvändigtvis. Det finns en hel massa bra – både kurser och instruktörer – på våra klubbar som håller hög kvalité. Eftersom det handlar om ideellt arbete är kurspriset givetvis mycket lägre och det kan väl vara en nog så bra anledning att gå kurs där.
Men allt handlar ju om vad och hur man värderar olika saker. Får man utdelning för det man betalar för? Fine, då är det förmodligen värt pengarna även om det handlar om en lite större summa. Får man inte den utdelning man hoppats på så kan även den billigaste kurs kännas alltför dyr.
Inte hela tiden, men han gör sig ofta påmind i olika situationer. På promenderna ser jag ofta ”hans stenar” som ligger vid gräskanten (Micken hade ”stenmani” redan som liten och en av hans stora hobbies var att rulla stenar med näsan medan han lät som en sämre operasångare).
Jag ser hål som han grävt, grenar som han tuggat på och hans halsband som fortfarande ligger i hallen.
Han finns med mig på så många olika sätt och det känns både ledsamt och bra på samma gång. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att gråta en skvätt och det kommer nog dröja en tid till innan jag fixar det, för han känns fortfarande väldigt levande i mitt minne.
Jag minns hur han doftade (alltid gott), hur hans tassar kändes och hur gott det var att pussa honom i den den där lilla gropen mellan ögonen. Micken själv var däremot inte överdrivet förtjust i att bli pussad och hånglad med. Han stod ut, mest för att han var en artig kille, men mysigt…nää det tyckte han inte att det var.
Däremot hade han stort behov av att vara med, och ville gärna att flocken skulle vara samlad. Då blev han lugn och kunde gå och lägga sig en lite bit bort, fast ändå ha full koll på att ingen försvann.
Foto: Lena Kerje
Jag minns också vår lilla morgonstund i badrummet ”Morgonmys med Mick”. Han var den enda hund som fick följa med in i badrummet, och han la sig vid mina fötter när jag borstade tänderna och väntade utanför duschen när jag duschade (till skillnad från Tarzan och Smiley som helst är med INNE i duschen!). När jag var klar så hade vi en lite mysstund när jag masserade hans rygg eller kliade honom bakom öronen en stund.
På något sätt visste jag att de där stunderna skulle bli extra värdefulla att tänka tillbaka på den dagen han inte längre fanns, och precis så är det.
Som tur är har jag väldigt många fina bilder på Micken som finns lite överallt, både på väggarna, borden och i min dator och telefon. Han blev alltid bra på bild, oavsett i vilken situation han blev fotad i. Alltid upprest, stolt och vacker – i alla fall i mina ögon.
Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3
Bild: Fotografingela
The fabulous four <3
Jag är väldigt glad över att jag fick ha honom i mitt liv i nästan 11 år. Det som gör ont är att han fick ett så jobbigt och tråkigt slut efter en dryg veckas intensivvård på djursjukhuset. Jag är ledsen över att jag inte kunde ha honom hemma men å andra sidan ville vi ju göra allt vi kunde för att han skulle tillfriskna efter ormbettet och då var kliniken den bästa plats han kunde vara på.
Nu blev det inte så, och det är en sorg i sig. Men man kan inte göra mer än vad vi gjorde, och jag är glad över att jag fick vara med honom då han tog sitt sista andetag med huvudet i mitt knä. Lugnt och fridfullt med massa kärlek omkring sig.
Livet går vidare även om det tappat lite av den skönhet som vi fick njuta av i nästan 11 år.
Senaste kommentarer