Hur mycket tid lägger du på sociala medier?

Hur mycket tid lägger du på sociala medier?

En bekant till mig gjorde under en veckas tid en undersökning på tiden hon var inne på sina sociala medier – både då det gällde att lägga upp egna inlägg och kolla andras statusar. Hon kom fram till att det sammanlagt rörde sig om 22 timmar!!!!!! WTF?!!!! Nästan ett helt dygn på en vecka!!! 

Jag var givetvis själv tvungen att kolla min egen tid. Jag som bara har fb och egentligen bara använder den på företaget för att informera om min verksamhet. Jag sitter aldrig och skrollar i flödet utan det som kommer upp då jag går in på sidan är det jag ser. Ibland kan jag gilla/ kommentera en status som dyker upp men det är inget jag söker upp.

Varför då kan man undra? Är jag inte intresserad av vad mina bekanta har för sig? Jo absolut. Men det som är viktigt tror jag mig få veta ändå och eftersom jag vägrar bli beroende av något som jag kanske egentligen inte klarar att styra själv så har jag bestämt mig för att hålla den linjen. Av samma anledning är jag heller inte med på Insta. Korkat tycker en del av mina vänner som menar att det är en enklare och bättre kanal än fb för ”företagsreklam” och kanhända det är så. Men jag står på mig där – envis (och kanske korkad!!) som jag är. 😉

 

Hur blev det då med den egna tiden på fb? Innan jag började räkna trodde jag på ca 3,5 timmar/veckan dvs 30 min per dag. Det visade sig vara för lite.

Det hamnade på 4,20. Tiden räknade jag från det att jag gick in på sidan till dess jag gick ut. Och en hel del av tiden användes till att chatta.

Jag kommer även fortsttningsvis använda fb som informations/reklamkanal för kurser och aktiviteter. Till det räknar jag även artiklar, filmer mm som är en del av verksamheten. Numera är hunderiet mitt enda arbete som jag försörjer mig på och jag försöker få ihop alla delar så bra jag kan.

I bland känner jag mig som Markus Scott i radioreklamen. “Nu har jag snackat med Markus Scott på IT som i sin tur har skickat det vidare till Markus Scott på Reklam. Och han har lovat kontakta Markus Scott  som är projektansvarig.” 🙂 Superkul med många bollar i luften men mer krävande än jag hade räknat med från början, eftersom det är såå många fler bitar att jobba med än att ”bara hålla kurser”.

Och eftersom jag ofta upplever att tiden inte räcker till så kommer jag inte lägga mer tid än jag gör på sociala medier. De stillsamma stunder som infinner sig försöker jag använda till att bara vila hjärnan… och munnen – så jag inte helt lackar ur på att höra min egen röst ha ha!

En stunds massage efter träningspasset gör gott för både kropp&knopp – även för mig.

Full fart och lite frambensfjärr

Den som gapar efter mycket… 🙂

Bloggen är verkligen inte superaktiv just nu.

Ofta dyker det upp tankar under dagarna, typ ”Det måste jag skriva om på bloggen” men i stället blir det några få rader på High5:s facebooksida. Eller så blir det inget alls.

Dagarna rullar på i rasande fart. Förra helgen var jag ledig (första lediga sedan min semester i somras) och hade besök av Fatima och Wimze. Alltid lika trevligt att träffa dem, träna tillsammans och prata om allt möjligt – inte bara hund (fast det blir såklart mest hundsnack!)

Smiley utvecklas fint i träningen. Jag är så himla glad att han verkar hålla för alla fart, start, stopp och svängar som lydnaden bjuder på och är noga med att hålla hans kropp i så bra form som möjligt för att slippa bakslag. Vår samarbetspartner Marie Söderström/Dynamic Rehab gör regelbundna fyskontroller på honom för att upptäcka eventuell stelhet eller ömhet i tid. Men han känns fin och jämn i sin muskelatur och rör sig ganska liksidigt.

För ett par veckor sedan beslöt jag mig för att – efter två års envis träning med bakbensfjärr (och påtryckningar från vänner som tyckte jag borde bytt för länge sedan!)  – byta till frambensfjärr. Jag fick aldrig riktigt till bakbensfjärren som jag ville på tävlingsmässigt avstånd och Smiley hade svårt för en viss skifteskombination. Så nu är det stilla framben som gäller.

Vi har inte kommit så långt ännu för Smilet laddade rejält i början. Han verkade tycka det där med frambensfjärr var fränt och tryckte på lite för häftigt. Så häftigt att jag började få lite ljud – säkert beroende på hög belöningsfrekvens och hög aktivitetsnivå. Han är verkligen ingen hund som ljudar annars så jag fick tänka om, ta det lite lugnt och belöna stadga och lugn ett tag. Nu känns det bättre även om vi bara är i början ännu.

För tillfället tränar vi på att han ska kunna göra skiftena på ca 1 meter (med hjälp av planka) bara på min röst och utan hjälp av handen för jag vill bara ha röstkommandon på fjärren. Jag försöker få till höga uppsitt och bra tryck i skiftena. Ännu är det en bit kvar till förståelse för stilla framtassar men jag tycker hans rörelser oftast blir fina och distinkta även om han ibland har lite bråttom och faller tillbaka i det gamla. Jag stöttar honom mycket med rösten och försöker se till att han har en go känsla även när det blir lite fel ibland. 

 

Med Swishen tränar jag vidare på lite av varje men tänker fortfarande väldigt lite ”ren momentträning”. Hans följsamhet har utvecklats fint och han börjar så smått förstå vitsen med att hålla fokus och position. Han har en fin attityd och en naturlig lätthet i sin gående som jag ska försöka vara rädd om.

Swishen. Han är så liten vid sidan jämfört med Smiley! 🙂

Jag håller på att planera in vårens kurser. Under hösten har jag sammanlagt nitton olika tävlingslydnadskurser med diverse teman och samtliga har blivit fullbokade vilket såklart är superroligt! Jag ska göra mitt allra bästa för att fortsätta bjuda på roliga, utvecklande och inspirerande kurser här på High5! Stort tack till alla härliga kursdeltagare och privatelever som besöker oss här på Talludden!

(O)sociala medier..?

I veckan var jag inbjuden som moderator/föreläsare i en grupp som ville diskutera kring mental träning.

Det var ett lite nytt sätt för mig att jobba på. Min roll var att leda diskussionen genom att ta upp olika frågeställningar som vi sedan bollade tankar kring. Väldigt roligt och ganska annorlunda.

Mental träning är ju ett stort kapitel så man hade valt att inrikta sig på temat ”Vänd motgång till medflyt”. Även det ett ganska brett område och dessutom aningen luddigt. Men jag försökte på olika sätt göra det mer konkret och vi diskuterade kring olika scenarion kopplat till hundträning och tävling.

Något som nästan alltid kommer upp då det gäller att våga tro på sin förmåga och göra sin grej är sociala mediers påverkan på oss. Eller som någon sa “Det borde kallas osociala medier för man är ju verkligen inte så social när man sitter där på nätet!” En annan sa ”Jag vet att det som skrivs och läggs ut nästan alltid är en förskönad bild av verkligheten, men ändå tappar jag liksom modet när jag ser alla flashiga fria följ, perfekta fjärrdirigeringar och självsäkra hundförare.”

Och då ville jag givetvis snabbt försöka vända problem till lösning och min frågeställning blev: Hur gör man då för att inte låta sig påverkas negativt?

Svaren växlade mellan:

  • avstå sociala medier helt eller var bara med i de grupper som ”behövs”
  • aldrig titta på filmer
  • se ”det perfekta” som en målbild istället för att bli nedslagen och tänka att det är ouppnåligt
  • tänka att det som läggs ut är det bästa just den hunden kan för tillfället och att det är en pytteliten del av träningsresultatet
  • tänka att det som läggs ut är något slags rop på bekräftelse från omgivningen

Jag tycker det var varierande och ganska kreativa svar från flera i gruppen. Men oavsett vilken strategi man väljer så gäller att hitta ett förhållningssätt som man mår bra av. Jag menar, varför titta på något man blir nedslagen av?

För egen del har jag valt att enbart ha min företagssida på fb som en typ informations&reklamkanal. Och trots otaliga påtryckningar från vänner och bekanta har jag valt att avstå instagram. Kanske korkat av mig men än så länge har jag lyckats stå emot, ha ha.

Jag har inga behov av att dela med mig av mitt privata liv även om jag kan lägga in något ”ohundigt” på min företagssida vid enstaka tillfällen. Inte heller sitter jag och skrållar i mitt flöde för att läsa vad som hänt sedan sist utan det jag råkar få upp då jag öppnar fb är det jag automatiskt tar del av.

Detta är ett medvetet och genomtänkt val från mig. I första hand för att jag vägrar låta sociala medier ta över mitt liv och jag vill inte lägga för mycket tid på ”slasktittande”. Dessutom varken behöver eller vill jag veta allt som händer och inte händer i andra människors liv. Det beror inte på ointresse utan mer på att jag har fullt upp med att hinna med mitt eget. Det som är viktigt och som händer mina vänner lär jag få veta ändå.

Rätt använt tycker jag sociala medier är kanon! Men jag vill kunna styra det så att det tillför ”rätt” saker. Likaväl som att äta bra&nyttig mat och minimera skräpmat, lika viktigt är det att mata sin hjärna med bra och nyttig information och minimera slaskinformation. Ingen som lever i dagens samhälle lider ju brist på information – snarare tvärtom – och för mig känns det viktigt att kunna sålla.

För övrigt har det varit en intensiv vecka. Fem kursstarter, föreläsning, heldagskurs, planering, pappersarbete och däremellan har jag försökt hinna med att träna mina egna hundar. Nästa vecka far jag ner till Blekinge och sammanstrålar med Jenny Wibäck för en gemensam tvådagarskurs hos Carina Lundin. Men eftersom Jenny och jag ses alltför sällan så kommer vi ta oss lite extra tid för egen träning. Det ska bli jättekul!

Mycket hund – men inte bara…

Spjuvern Swish – 7 månader i dag! <3

Semestern är slut

Min två veckor långa semester är slut.

Mycket bad för både två- och fyrbenta har det blivit denna sommar.

Den har varit varm, avkopplande och framförallt välbehövlig. Det är stor skillnad att jobba heltid med hundkurser och sköta jobbet hemifrån mot tidigare då jag jobbade deltid som hudterapeut och hade kurser och träningar i mån av tid. Det blir lätt så att jag har jobbet i huvudet hela tiden, även när arbetsdagen borde vara slut. Det finns alltid saker att göra och jag känner mig sällan färdig med något. 

I höst/vinter kommer jag ha ca tio olika fortlöpande veckokurser, ett antal helgkurser och heldagskurser samt privatträningar (allt från en timmes till två dagars). Jag är verkligen jätteglad och tacksam över att intresset är så stort men inser också att det gäller för mig att strukturera upp min tid genom att vara effektiv när jag jobbar men även kunna vara lika effektivt ledig däremellan.

Vid sidan av jobbet

När jag inte jobbar eller tränar egna hundar försöker jag i möjligaste mån göra “ohundiga” saker, träffa vänner och inte bara prata hund. Det blir lätt så annars att världen kretsar kring rutor&vittringspinnar och att ens identitet handlar om ens hundtränarroll eller instruktörsroll. Men man är ju så mycket mer än sitt jobb och sin hobby! Jag älskar verkligen hundtränarlivet – precis som jag älskade mitt tidigare ryttarliv – men det finns så mycket annat roligt och spännande i livet, och jag vill inte missa något. Eller åtminstone så lite som möjligt. 😉

Min “mentor” Anna

Min tidigare arbetsgivare Anna på hudvårdskliniken (som väldigt tragiskt gick bort i cancer för några år sedan) sa till mig: “Lev livet Heléne, och gör allt det där nu som du tror du kan göra senare…” Anna var lite av en mentor för mig på många sätt, inte minst för hennes oerhörda optimism, sitt sätt att socialicera med alla typer av människor (hon var en fena på att hantera besvärliga kunder) och hon hängde aldrig upp sig över saker utan såg hela tiden nya möjligheter även i besvärliga situationer. Åh, vad jag saknar henne…

Anna, jag och Anne – hudvårdsmässa och utbildning på Yasuragi. Fina, vackra Anna…

Utveckling på olika sätt

Även om det finns mycket jag skulle vilja bli bättre på och sidor hos mig själv som jag skulle vilja förändra så tycker jag ändå att jag är “bra på” att leva livet såsom Anna påpekade. Jag försöker ständigt utvecklas på olika plan, hänger sällan upp mig över småsaker, är lösningsorienterad och social. Jag tycker det är intressant att lyssna på människor, ta del av deras tanker och åsikter – även om de skiljer sig från mina egna – och jag lär mig mycket genom andras sätt att se på världen. Vi diskuterar också ganska mycket inom familjen och det är spännande och lärorikt att få ta del av ungdomarnas fräscha tankar (ja även Leffes såklart..!). 

Oj, det här blev ett reflekterande och halvt filosofiskt blogginlägg. Men det är ju det som är bra med en blogg… man får skriva precis vad man vill och ingen är tvungen att läsa om de inte orkar, ha ha. Nu ska jag gå ut och ha privat träning och i eftermiddag väntar städning av hallen och sortering /bokföring av typ en miljon papper (känns det som).

Och på tal om utveckling… I kväll har jag träningsgänget här och vi ska påbörja en diskussionscirkel med temat “Tävlingsprestation!” Det ska bli superkul!

 

 

 

 

Semester – tid för träning, vila, umgänge och reflektion.

Fyhr´s Swish. <3 🙂

Snart är Swish 7 månader. Det är inte klokt vad tiden går fort!

Jag trivs bra med den lille spjuvern och det verkar som han trivs ganska bra med mig också. Han kan inte speciellt mycket ännu men vi bygger sakta men säkert vår träningsrelation genom mycket lek, av&på och utvecklar belöningarna på olika sätt. Man kan säga att vi lär oss varandras språk för att lättare och snabbare kunna förstå varandra när vi jobbar ihop. Han börjar förstå min svenska allt bättre och jag hans swishska. 😉

I början tyckte jag han ganska lätt blev frustrerad i träningen men allt eftersom vi börjat förstå varandra bättre har han blivit coolare och stadigare i huvudet och svarar ofta på ett sätt som jag både begriper och gillar.

Just nu har jag semester och det har blivit mycket och bitvis intensiv träning tillsammans med goa vänner. Några av dem har faktiskt varit helt nya bekantskaper men som jag känt gemenskap med direkt. 🙂

Smiley har fått träna mer intensivt och oftare än för Swish såklart. Men även lilleman Swish har fått prova på lite – för honom – nya utmaningar vilket han fixat väldigt fint.

Smiley – som fyllde två år i slutet av april – känns fin och utvecklas sakta men säkert mot den målbild jag har i åtanke för honom. Han har växlat upp och är rätt vild mellan varven men jag gillar ju de, ha ha!! The wilder, the merrier liksom.

Och eftersom han är stabil och stadig i skallen låter jag honom ofta hållas. Vi får väl se om jag kommer ångra mig… 😉 På den resan har jag fått god hjälp av flera som haft erfarenhet av dessa border collier-låsningar och jag är väldig tacksam över att många så frikostigt delat med sig av sina erfarenheter. Det har hjälp mig mycket! <3

Träningsglädje med Smiley! Foto: Joachim Lindström

Jag har konstant jobbat med att försöka minimera hans “eye” och i dag märker jag det bara i vissa situationer och vid vissa tillfällen. Jag kommer alltid få ha det i åtanke och jobba vidare på det, men vi har gjort stora framsteg från det utgångsläge vi startade från. Samtidigt får man förstå att det här är en border collie som är avlad för att valla djur, och då får man ibland vissa egenskaper ”på köpet.” That´s it!

Min once-in-a-life-time-Tarzan tränas lite mellan varven eftersom det är det absolut roligaste han vet i livet. 🙂 Men för första gången någonsin har jag märkt att han haft det lite tufft med värmen och jag antar att det har med hans hjärtfel att göra. Vi ska på en ny kontroll med ultraljud mm i början av augusti och jag håller alla tummar jag har för att det inte ser värre ut. 

Min lilla jack russelkille Tiger är jut hemkommen från veterinären efter att ha varit krasslig några dagar med kräkningar och trötthet. Diagnosen blev gastrit /magkatarr (vilket var en av de bättre diagnoser jag kunde tänka mig) så nu hoppas jag terrierkillen blir återställd med hjälp av lite medicin och tonvis av kärlek (vilket han har obegränsad tillgång till!!). 

En mycket vänlig och godhjärtad liten terrier – Tiger. Foto: Daniel Eidenskog

Nu har jag fyra dagar kvar av min 14 dagar långa semester. Måndag 29/8 kör jag igång igen, men den veckan är det bara privat träningar inbokade och inga nya kursstarter förrän veckan därpå. Men då blir det desto fler. Hösten 2019 kommer bli intensiv!!!

Jag har verkligen kopplat både ner och av dessa semesterveckor och laddat batterierna tillsammans med min familj och andra personer jag tycker om och som inspirerar mig på olika sätt. Jag har även tagit vissa beslut (som jag iofs nästan bestämt mig för redan innan) men som blev än mer tydliga under de här dagarna. Beslut som handlar om utvecklig – personlig såväl som då det gäller mitt yrke/hobby/passion. Min magkänsla har väldigt sällan svikit mig.Vid de tillfällen jag valt fel beror det snarare på att jag lyssnat mer utåt än inåt. 😉

My partner in crime- Tarzan. Foto: Ingela Karlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är mycket hund…

Färgglatt “godis” från Morrhåret Hundsport

Nu är vi snart inne i juli månad och då ska jag ha två veckors semester mitt i månaden.

Jag har lovat Leffe att vi ska göra massa “ohundiga saker”  de veckorna. Semestern börjar dock med besök hos Lillemor och Kjell så liiite hundigt lär det bli även om Leffe och Kjell säkert inte kommer delta i själva träningen. 😉 Och så får jag visst besök av två trevliga Stockholmsbrudar på helgen. Men vi kan ju göra annat än träna och prata hund. Lite annat i alla fall. 

Det är svårt att åka iväg på semester med fyra hundar varav en valp. Men vi har hyrt en stuga några dagar i Isaberg där vi ska vandra deras fina vandringsleder, paddla kanot, bada och äta gott och det ska bli härligt.

Ibland när jag känner att det bli lite för mycket hund i mitt liv (för det kan jag villigt erkänna att jag känner stundtals) så försöker jag träffa mina gamla vänner som jag känner sedan innan jag skaffade hund. Även fast jag tycker min hobby (och numera även mitt jobb) är jätteroligt så vill jag gärna vidga mina vyer lite och få andra intryck i mitt liv. Det är annars lätt att tro att tillvaron står och faller med om hunden hittar rutan och huruvida den tuggar på vittringspinnen eller ej. 😉

Jag har tränat på ganska intensivt med Smiley under våren och under juli ska han få träna mer sparsamt. Det gäller även lille Swish som ska få vila sin valphjärna lite från lydnadsträning och i stället få ägna sig åt att simma, vandra i skog och mark och valla lite mer.

Det har dykt upp många förfrågningar om valpkurs i höst och det är mycket möjligt att det kommer en sådan. I våras startade jag två valp&ungundssatsningar som går fyra dagar utspritt under året. Däremellan chattar vi i respektive fb-grupp. Ett kul koncept med väldigt drivna och ambitiösa förare. Håll utkik på hemsidan och mina fb-sidor High5 hundkurser och High5 hundsporthall om du är intresserad. Kurser kommer läggas ut fortlöpande.

Jag vet att det florerar mycket tankar och frågor kring detta med valpträning. Hur mycket ska man träna med sin valp? Vad ska man träna och vad ska man låta bli att träna? Måste man ha så bråttom med att lära den massa saker? 

Det finns såklart inga givna svar. Det som en lagom för en individ är för mycket för en annan. Själv försöker jag tänka på att träningen aldrig får bli statisk, utan variera den. Då det gäller fartmoment, tighta svängar och snabba stopp tränar jag det sparsamt med den unga hunden. Följsamhet och positionsträning kör jag i korta pass och överlag är jag noga med att se hur hunden svarar i träningen – både mentalt och fysiskt. 

Det finns mycket grunder som jag vill jobba upp och förstärka hos Swish. Han har lätt för mycket, svårare för annat. Till skillnad mot Smiley tror jag Swish kommer bli en relativt liten och nätt bc-kille med ett annat kroppsspråk. Varje dag lär jag mig nya saker kring hur han tänker, kommunicerar och svarar men jag tycker också hans beteenden kan ändra sig nästan från dag till dag. Spännande!

Då det gäller själva lydnadsmomenten har jag inte speciellt bråttom. I min värld ska hunden vara som bäst då den är någonstans mellan 5 och 8 år (gäller framförallt mina bc) och inte vara slut som tävlingshund då den fyllt 6. När man kommit upp i Cl 3 så ser momenten likadana ut resten av hundens liv (med undantag för vissa regelrevideringar…). Och även om jag gillar att träna och tävla lydnad så kan jag tänka mig mer kreativa sysselsättningar än att fila på sättanden i z, stoppen i inkallningen och distinkta bakåtsitt i fjärren under typ 8 års tid. Därför känner jag att det inte är jättebråttom att börja tävla Cl 3, även om det är praktiskt möjligt med en ung hund. Men där tänker man olika och jag lägger inga värderingar i andras sätt att tänka och träna. Det är viktigt att man gör det man tycker känns rätt och bra för en själv och framför allt för den hundindivid man jobbar med. 

En liten filmsnutt från hallen på lite av det Swish och jag tränar på: 

 

Träning, tävling och vardag

Foto: Malin Glimsjö

Det är långt mellan uppdateringarna här på bloggen, men nu kommer i alla fall ett nytt inlägg. Och vad har då hänt se´n sist?

Massor såklart. Förra inlägget handlade mest om valpträning och den träningen har fortsatt. Swish har hunnit bli 5 månader och tappat nästan alla valptänder förutom hörntänderna. Just tänder är något han använder sig mycket av – både när han ska och inte ska. Aj! Han växlar ständigt namn här hemma, alltifrån Gluggis, ungjäklel och skitunge till sötnöt, gullrumpa och Super-Swish.

Det vi jobbar mest med i träningen just nu är att snabbt kunna växla aktivitetsnivå, vara följsam utan att studsa, komma tillbaka med leksaken, bli medveten om sina baktassar och ligga och vänta i ”stand-by-läge”.

Foton: Louise Karlgren

I vardagen tränar vi på massa saker. På promenaderna kommer han ibland som ett skott då jag ropar och ibland inte alls. När vi ska gå in genom dörren efter att ha promenerat eller tränat vill han ibland inte gå in utan kan få för sig att dra iväg och hitta på annat kul, och då är det lögn att få tag på honom.

På den positiva sidan har han blivit alltmer kelig och gosig i vardagen och kan vid enstaka tillfällen somna i mitt knä efter att vi gosat ens stund. Han har varit i fårhagen vid fyra tillfällen och senaste gången visade han prov på fin koncentration fast det är väldigt mycket spring i benen. Vi har fått förmånen att komma med i ett litet vallgäng på Näs underbart vackra gård vid Vättern. Så nu blir det lite mer regelbunden vallning vilket ska bli superkul. Jag är ju verkligen rookie på det området så det gäller ju att lära både sig själv och hunden. Det där med att läsa får har både Smiley och Swish betydligt lättare för än deras matte har. Men så har de det ju också i generna.

Jag tycker det tar ganska lång tid att lära känna sin valp för de ändrar sig mycket under första året – i bland nästan från dag till dag. Men lille Swish har i alla fall fångat mitt hjärta. Han är en rolig kille med ganska mycket känslor i sin lilla tigrerade hundkropp och jag hoppas vi kommer få många roliga år tillsammans framöver, både på och utanför tävlings- och träningsplanen.

Den fina selen kommer från Morrhåret Hundsport och även den matchande leksaken. 🙂

Smiley har mognat på flera plan det senaste halvåret. Vi har tävlat klass 1 och blivit uppflyttade och börjar alltmer kännas som ett riktigt team. På tävlingen var han finfin och fräsch trots tryckande värme.

Bästa bädden från Canelana. Stort tack till vår sponsor Hundlands.

Som alltid dyker det upp småsaker på tävling som vanligtvis fungerar på träning, men på det stora hela var han ungefär som han är på träningspassen, d v s glad, lite ”yvig” men ganska uppgiftsorienterad. Hans gripande på apporten var precis lika slarvigt&vilt som det kan vara på träning och då han skulle släppa apporten gick det år ett antal kommandon innan han kunde tänka sig att lämna från sig den… Men vi jobbar vidare på den biten. Förutom det blev det fina poäng och trevliga omdömen från domaren.

Tarzan äter sin hjärt- och lungmedicin varje dag och mår bra på den. Han är precis lika energisk, tokig och underbar som han alltid varit – förutom att det blir alldeles för lite träning i hans smak. Å andra sidan tycker han nog alltid att han fått träna alldeles för lite… 😉 <3 

Tiger mår också fint. Han skulle må ännu bättre om Swish flyttade hemifrån säger han, men det verkar ändå som att förlikat sig med “ungjäklen”. Men nåde Swish om han stör Tigern under skönhetssömnen!!!

Jag har haft en väldigt intensiv vår då det gäller kurser och träningar vilket i sig är jätteroligt. Men juni är aningen lugnare och i juli ska jag ha två veckor helt ledigt innan allt drar igång igen i augusti igen.

Under hösten kommer det några gästintruktörer till High5. Bl a kommer Andreas Rundqvist och Malou Ovsiannikow att ha varsin helgkurs i augusti och min träningskompis Joanna Lidberg kommer ha en fortlöpande klick&aktiveringskurs och en vardagslydnadskurs. Ev blir det en rallylydnadskurs och nosework också.

Själv har jag lite planer på att vidareutbilda mig inom vissa områden, bl a mental träning. Jag gillar att ha projekt och mål att jobba mot, det ger mig energi och motivation. Samtidigt tränar jag mig i att bli bättre på att ”vara ledig när jag ledig”.

Att jobba med sin hobby är en förmån men samtidigt känner jag ett behov av att utveckla mig på andra plan än bara inom hunderiet. Det är lätt att skaffa sig en identitet genom sitt jobb (eller sin hobby) och det har alltid varit något jag försökt undvika, oavsett vad jag pysslat med. Som en kär vän till mig brukade säga: ”Livet är som en roman. Och man vill ju inte fastna i ett enda kapitel för då missar man ju själva storyn!” Själv fick hon bara uppleva halva romanen innan hon tragiskt nog gick bort, men under tiden hon fanns levde hon verkligen fullt ut och gjorde sådant som många av oss andra bara pratar om att vi vill göra.  På hennes gravsten står ”Lev livet. /Anna” Och det är en uppmaning jag försöker ha i åtanke varenda dag.

Första kyssen. Det har blivit många fler sedan dess. 😉

Jag vill passa på att tacka våra sponsorer Morrhåret Hundsport, Hundlands, Dynamic Rehab, Revolution Race och Mellåker Webb&Vovve. Jag är väldigt glad och tacksam över vårt samarbete!

Tankar kring Swish, fooddrive och valpträning i största allmänhet

Foto: Malou O.

Valpträning. Det florerar många frågor, funderingar och åsikter i ämnet. Hur mycket ska man egentligen träna med valpen? Är det inte viktigt att den bara får “vara valp” i början?, Vad ska man börja träna? Hur långa stunder kan man träna? 

Om man med  ”valpen ska få vara valp” menar att man inte ska börja träna  förrän den blivit över halvåret tycker jag man kastar bort värdefull tid. Under den första tiden när valpen kommit hem och börjat känna sig hemmastadd är den ju oerhört mottaglig. Sedan beror det såklart på vad man menar med ”att träna”. Träning är ju så väldigt mycket mer än momentdelar och teknik – alltifrån miljöträning till lek, utveckling av självförtroende, kreativitet och fysiska förmågor. Vad jag däremot inte vill är att min valp ska få skrota omkring mycket på egen hand, hitta på diverse “border collier-tics” och utveckla sidor som jag inte gillar.

Första tiden med valpen handlar mycket om att försöka utforska hur just den här lilla individen tänker och fungerar i olika sammanhang och miljöer. Jag vill försöka skapa en fin relation och kontakt så att valpen väljer mig i alla tänkbara situationer. Jag vill få den leka entusiastiskt med mig, både med och utan föremål. Jag ger den små roliga uppgifter av olika slag för att bilda mig en uppfattning om hur den tänker, och även vad den verkar ha lätt respektive lite svårare för.

Men jag vill sätta någon etikett på min lilla valp genom att tänka eller säga att ”han är si eller så” . Inte heller målar jag upp eventuella framtida problem i mitt huvud utan noterar vad som händer här och nu med öppna ögon och sinnen, för jag vet att valpens sätt att svara kan växla snabbt från dag till dag. Det reagerar på ett sätt i dag och på ett annat i morgon. Swish liksom 😉

En sak som jag tidigt vill lära den lilla är att det är härligt att gå vid min vänstra sida. Både i en “fri position” på våra promenader där jag vill att det ska kännas tryggt, trevligt avspänt. Men även korta sträckor i den hållning jag vill att den i framtiden ska ha i det fria följet. Men det ska vara enkelt på så sätt att den får följa efter i hand med en godbit i och bara flyta med. Prio ett är att hitta en bra känsla snarare än att börja peta, tänka och analysera i början. Det som så småningom ska bli ett fritt följ med tydliga kriterier för position, blick, rakhet mm börjar jag skapa genom att hitta flow och feeling genom att se till att det inte kan bli så mycket “fel”.

Målbilden för ett fritt följ skiljer sig en hel del, både bland domare och tävlande.Det som står skrivet i regelboken är relativt godtyckligt. ” Den okopplade hunden skall villigt följa sin förare, gå till vänster om föraren med huvudet eller skuldran i höjd med förarens vänstra knä och följa föraren parallellt. När föraren stannar måste hunden omedelbart och utan kommando inta utgångsställning. “

Utan att frångå reglementet tror jag det är viktigt att ha en egen, tydlig bild av hur man vill att det ska se ut och kännas med varje hund. Det som känns rätt för en känns fel för en annan, och just fritt följ bygger mycket på känsla hos både förare och hund.

Själv gillar jag fooddrive-tanken. Jag har delvis använt den på Smiley och tycker det har givit ett gott resultat och jag kommer använda den på Swish också.

Ibland får jag frågan “Men lär sig hunden något av att följa en godishand? Den behöver ju inte tänka!”

Nej, precis. Den behöver inte tänka, bara känna hur lätt, roligt och härligt det känns att gå där vid sidan bredvid mig. Och jag behöver inte börja granska, analysera, “korrigera” och trixa en massa innan hunden är trygg och självsäker där vid sidan. Handen är givetvis en hjälp som ska arbetas bort men som alla andra hjälper sker det stegvis och det är lätt att backa tillbaka några steg och påminna om hunden tappar position eller blick.

Det här strategin passer såklart inte alla. Och som alltid gäller det att hitta sin egen väg, röda tråd och målbild. Men det passar mig och jag tror det kommer passa lille Swish. Lätt, rätt och roligt med lycklig svans, glada öron och glöd i ögonen. 

Träning för Åsa Sellidj

Förra helgen var Åsa Sellidj här som gästinstruktör.

Sju deltagare med hund och tio åhörare var på plats för att ta dal av Åsa och Moddes (hennes man och träningspartner) tänk. Det blev verkligen en superbra helg och många fick helt nya infallsvinklar i sin träning. 

Vi i träningsgänget har coachats av Åsa under ca ett år nu. Träningen bygger på högt engagemang och energi i kombination med riktigt hög koncentration. Alla tre komponenter behövs – fattas en faller allt. Åsa är noga med att all träning ska ske med ett “smilig face”, d v s att även om om vi behöver påminna hunden om var den ska ha sitt fokus ska det ske med ett positivt ansiktsuttryck och trevlig röst. Inte belasta hunden varken med “dålig” belöningshantering eller på något annat sätt.

Hon är också väldigt noga med att vi som förare är superfokuserade och har rätt energi i träningen så hunden aldrig tappar fokus och uppgiftstänk därför att vi själva är okoncentrerade. “No shittraining!!” är något som vi ofta påminns om vilket innebär att ingen slaskträning och inga slaskbelöningar ska förekomma. 

Det här med rätt energier är något av en grundtanke i Åsas träning. Själv är hon som ett levande kärnkraftverk som sprudlar av energi oavsett om man är första elev kl. 09.00 eller sista kl. 21.00 (och då har hon kört oavbrutet hela dagen!). 

För egen del har jag fått flera nya infallsvinklar i min träning samtidigt som jag blivit stärkt i flera av mina tidigare tankar. Jag jobbar alltid mycket med mig själv i hundträningen, försöker skapa rätt tanke/känsla och energi i mig och överföra det till hunden. Det är en stor del i den mentala träningen. (Sen har jag en hel del kvar att lära, bl a då det gäller tekniken i t e x fooddriven!!)

Då det gäller Smiley känns det som vi börjar hitta rätt knappar vilket är jättekul! Jag har jobbat mycket med sociala belöningar på honom, att höja värdet på mig och öka koncentrationen utan att han hamnar i eye. Konkurrens har funkat väldigt bra på honom och han jobbar som bäst då han har en liten “jävlar anamma-känsla” i sig. 🙂 

Kanske också att ålder och mognad gjort sitt till. Smiley fyller två år i vår och även om det finns väldigt mycket kvar att jobba på då det gäller hans koncentration – särskilt då det finns saker som stör ut honom – har han blivit mycket bättre. Han har fått mycket mer pondus och kraft i sina rörelser och en fin jobbattityd. 🙂

Lilla nyförvärvet Swish är en kul prick som jag säkert kommer få jobba en hel del med, fast på annat sätt. Han har väldigt mycket jävlar anamma-känsla i sig själv, är reaktiv och går lätt igång och upp i en hög intensitet. Där kommer jag få jobba massa med koncentration och fokus i både rörelse och stadga för att balansera upp det hela. I går gick det mesta hans energi åt att jaga löv i blåsten och tiden han orkade fokusera var tämligen kort. 😉 Han är en fräck och rapp liten grabb med både humör och humor. Det sistnämnda kommer säkert behövas för att hjälpa mitt tålamod på traven framöver! 🙂

Ovan en liten film från senaste Åsa-träningen där jag bl a jobbar Smiley med sociala belöningar i fria följet och så direkt in i fokus igen. Swish tränar på att hålla i kampdutten utan att tugga och slita och så kör vi lite fooddrive. Jag gillar lillkillens attityd. 🙂

Vi jobbar vidare med “smilig faces” massa go energi och gör vårt bästa för att minimera all “shittraining”!! 🙂

 

 

 

Välkommen lille Swish!!

Nu har lille Swish bott här en vecka. Och han har redan tagit mitt hjärta med storm. 🙂

Han kommer från Alex Fyhr, och föräldrar är Fyhr´s Din och  Charlotte Quidings Dave. Swish är liten, ganska intensiv kille med mycket bestämda åsikter och en hel del attityd. Han berättar högljutt och med vassa valptänder när något inte passar honom. Samtidigt är han väldigt kelig och social, pigg på att samarbeta och lyhörd i största allmänhet. Det är mycket känslor i den lilla kroppen. Han kan vara jätteglad, jättearg, jättekelig och jättekaxig. Mycket av allt liksom. Han påminner på många sätt om Tarzan, fast detta kommer bli en korthårig liten kille med ståöron.

Swish har anpassat sig fint i flocken. Tarzan är idolen. Farbror Trasan leker gärna och ganska mjukt med honom och har en ängels tålamod (vilket man kanske inte tror om Tarzan). Smiley är mer som en kaxig storebror, mycket mer ”brötig” och fysisk och jag låter dem inte leka så mycket med risk för att han mosar lillkillen med sina tacklingar. Tiger ägnar valpen minsta möjliga uppmärksamhet och alla lekinviter från Swish sida mottags med en nonchalant blick och en gäspning. ”Hallå! Vad tror du egentligen?!”

Swish har kastats in i mitt hektiska liv direkt. Kurser, träningar, resor, massa folk på besök och diverse andra aktiviteter har han fått uppleva redan första veckan. Det är så mitt liv ser ut och det kommer bli hans vardag, lika bra att vänja sig direkt. Extra roligt är att tre av mina vänner har varsitt kullsyskon vilket gör att vi kan följas åt, bolla tankar och få massa inspiration från varandra. Superkul!!

Nästa helg har vi träning för Åsa och Modde och då ska vi jobba med grunderna i puppytraining och så ska Smiley startas upp ordentligt efter en period med “halvvila”. Vi gjorde CT-röntgen på Smilet i veckan vilket visade på ett antal små kroniska förändringar i den bogled han varit skadad i, men vi satsar vidare i lydnaden och hoppas han kommer hålla för alla påfrestnignar i form av snabba stopp och vändningar. Det kommer krävas extra uppbyggnad och behandling av leden och omkringliggande muskler och senor men jag har gott hopp om att vi kommer kunna hänga i med träning och tävling framöver.

Jag tycker Smiley har utvecklats på många sätt. Mycket av hans eye har försvunnit (eller åtminstone minskat betydligt) genom träning, och han har mognat på många sätt. Jag tror på honom och framförallt tycker jag vi hittat varandra allt mer i träningen och numera pratar vi oftast samma språk som vi båda förstår och gillar att “prata”. <3

Smiley <3
Foto: Daniel eidenskog

 

 

You never get a second chance to make a first impression!

”Bara hunden är med mig då vi går in på planen så brukar resten funka!” Det är en ganska vanlig kommentar på kurser och träningar när vi pratar om hur man ska lyckas få till en bra tävlingsrunda.

Att hunden är ”med” direkt då vi för första gången går in på planen är något som ofta kräver en hel del träning och som man kan börja träna redan med valpen.

Från början brukar jag träna den på att kunna starta upp på en viss signal och så leker vi oss in på planen medan jag backar, för att så småningom kunna få den att följa med vid vänster sida. Efterhand lägger jag också in störningar av olika slag medan jag fortsätter jobba med hundens fokus och förväntan på mig. Men minst lika mycket som jag jobbar med hunden så jobbar jag med mig själv.

Under min korta konståkningskarriär (karriär och karriär… den hann aldrig starta!) blev vi drillade i känslan att ”äga isen” då vi skulle göra entré. Det skulle se avspänt, ledigt, lätt och självklart ut och jäklar den som inte log mot publik och domare hela vägen in!!

”Spänn dig inte!! Domarna kommer somna innan du ens börjat! Du ser ut som du är på väg mot ditt livs nederlag!” skrek vår tränare när jag försökte koncentrera mig till max för att se elegant och avspänd ut. (Isen i Linköpings ishall kändes dessutom mycket halare än den pappa spolat åt mig på baksidan av vårt hus…)

Men faktum är att ju mer jag tränade på att kunna le avspänt, hålla huvudet högt och slappna av i armarna – desto lättare blev det. Och även om jag aldrig blev någon isprinsessa så lärde jag mig att göra snygga entréer på isen innan den byttes ut mot  sågspån och varma hästmular på heltid.

Jag tänker mycket på vad jag förmedlar – i första hand till min hund men även till den som ska bedöma vår prestation. Jag vill att det ska se lätt, ledigt men ändå lite ”catchy” ut. Och jag lägger mycket träning på att försöka hitta den känslan och det uttrycket själv.

Det är långt ifrån alltid det lyckas. Att kunna gå korrekt men ändå avspänt är något jag måste träna mycket på. Likaså att inte se sammanbiten ut när jag är koncentrerad. Dessutom tränar jag massor på att kunna starta upp min hund direkt på en signal och få med den in på planen med fokus hela vägen fram till startpunkten (ja, helst hela programmet såklart!;)) med en go känsla i både mig och vovven.

Det är inget man får gratis. I alla fall har jag aldrig fått det. Mängdträning och många filmer där jag kikar på hur det ser ut. Ser det ut som jag vill? Och om inte, vad ska jag ändra på och hur? Träna, träna, träna!!!!!!

Fundera på på du och din hund tillsammans kan göra ett bra första intryck och förmedla en go känsla tillsammans. Hur vill du stå precis innan ni går in? Var ska din hund ha sitt fokus? Vad vill du känna/tänka precis innan? Hur ska din hund föras i transporten? Får den titta sig omkring eller ska den ha fokus på dig hela tiden? Får hunden släppa blicken på dig du du har ställt upp på punkten? Om inte, hur ska du träna för att den ska förbli fokuserad?

2019 vecka 4 glömmer vi!!!

SMILEY – VÄNSTER FRAM

Den här veckan har inte gått till världshistorien som den roligaste jag upplevt. 

Det började med Smiley. Ett knappt år har gått sedan han opererades i vänster bogled med diagnosen synovit som är en inflammation i ledkapseln. Efter operationen var det vila och rehab 6 månader och han har varit helt ohalt efter det. Jätteskönt!

Nu har vi dragit igång lydnadsträningen för fullt och han får även göra långa budföringar och uppletande med tanken på att kanske tävla honom i rapport framöver. Jag har dessutom sett ut några lämpliga lydnadstävlingar under året och målet ät att han ska vara startklar för klass 3 innan året är slut så vi kan satsa helhjärtat på den klassen under nästa år. 

De senaste veckorna har jag anat (inte konstaterat…bara anat) en liten rörelsestörning på vänster fram. Jag har bara sett den ibland och däremellan inget alls, så jag bestämde mig för att det bara var noja från min sida och därför fortsatt träna på som vanligt. 

I onsdags var Ingela här och vi tränade med alla hundarna. Smiley fick bl a jobba med att trycka på och vara tight hela vägen runt konen vilket är en stor svårighet för honom. Han vill gärna glida ut strax innan han ska runda, och bli även vid efter konen. Därefter fick han vila lite i buren och sedan tog jag ut honom för att fortsätta träningen med lite fritt följ och vittring. Och då säger Ingela precis det jag själv anat… “Du, han är inte okej i vänster fram”. 

Så är alltså läget. Jag försöker alltid att inte fastna i problem utan gå direkt till lösningsfasen. Tid är bokad för undersökning och röntgen hos Helene Backman på Valla den 28 feb och vi har även varit hos vår sponsor Marie på Dynamic Rehab. Smiley ska ta det lite lugnt och äta Previcox 14 dagar och därefter ska jag träna som vanligt sista tiden innan han ska till ortopeden för röntgen. Jag vill se hur leden ser ut nu. Är det bättre nu? Eller sämre? Början till artros? Inflammation? Kan vi fortsätta satsa på tävlingslydnaden eller måste jag tänka i nya banor? Och i så fall vad? Heelwork to Music kanske…

Frågorna är många men eftersom jag inte lär få svar på dem ännu så får jag ge mig till tåls. Och tålamod är INTE min mest framträdande egenskap. Men jag får väl träna på det…

HELÈNE – VÄNSTER FRAM

I går var det dags för heldagskurs “Vad händer mellan momenten” där vi går igenom allt från entré på planen till momentavslut, tävlingsbelöningar, hur vi får hunden att vara “på” i transporten fram till nästa startpunkt, hur vi ställer upp utan strul, var hunden ska ha sin blick mm mm. 

Jag brukar ofta visa med någon av mina hundar och nu var det Smiley som fick vara med och visa hur man kan stå och vänta precis innan man ska gå in, hur jag gör för att få hunden fokuserad direkt på min signal för att sedan gå in med go energi och en bra känsla. Allt funkade fint ända tills jag bröt för att belöna honom. Jag tog några snabba steg bakåt och PANG!! så trillade jag baklänges och landade med kraft på min vänstra handled. 

Först gjorde det inte så jätteont och jag var helt övertygad om att jag skulle kunna fortsätta kursen (mina härliga kursdeltagare såg mindre övertygade ut…). Jag babblade på ca 10 minuter och fick under tiden mer och mer ont, började må illa och bli lite snurrig i huvudet. “Förlåt, men jag måste nog gå in och kyla ner handleden” sa jag och knatade in. Sedan kom jag inte ut mer utan blev liggande i kökssoffan medan Malin (som lägligt nog är sjuksköterska) fick komma in och kika på handleden som börjat bli blå. “Åk till akuten i Linköping” var hennes kommentar och det gjorde vi.

Som tur var så hade Leffe inte hunnit åka iväg så han skjutsade mig, och Joachim var lägligt nog hemma och kunde ta hand om hundarna.

Sju timmar senare var vi hemma igen. Jag har fått två frakturer (ett ordentligt brott och en spricka) men läkaren hoppades att det skulle kunna bli bra utan operation. Jag ska på ny röntgen nästa vecka för att se hur det läker, men hoppas innerligt att de slipper dra det till rätta och operera. Hur som helst är jag gipsad närmaste 4-6 veckorna. 

Det gör rätt ont i dag men jag stoppar i mig lite tabletter och hoppas det ger sig. Och bara den värsta smärtan försvinner så kommer jag säkert kunna använda fingrarna på vänster en hel del, men just i dag funkar det inte. Däremot är det viktigt att jag rör på dem sa läkaren. De ser ut som missfärgade prinskorvar… ingen vacker syn alls.

ETT LITET GLÄDJEÄMNE

Mitt i alla stela bogleder och handledsfrakturer finns det i alla fall små glädjeämnen. Alex Fyhr skickar små filmer och bilder på de små knubbsälarna som blir 4 veckor på måndag. Tänk att en av dem kommer bo här! Valparna är efter Fyhrs Din och Quiding’s Dave och de är givetvis alldeles, alldeles underbara! 🙂

 

 

 

2018 Ett berg-o-dal-bane-år

Mick och Tarzan första vintern här på Talludden

Snart är det ett helt nytt år, men först är det jul!

Den här sista veckan är ganska lugn för min del. Inga kurser, bara några privatträningar och så glöggkväll med träningsgänget på fredag. Men redan veckan efter ju drar allt igång igen.

Det har varit ganska sparsamt med bloggande för mig senaste tiden. Tiden har inte räckt till och någon undrade om tänker sluta blogga. Det tror jag inte, för jag tycker det är givande att sätta mig och skriva ner lite tankar och filosofera kring både livet och hundträningen. Så det kommer jag fortsätta med när tiden medger.

Smiley

2018 är ett år blandat med mycket sorg och mycket glädje. Det började med Smileys operation och sex månaders långa vila/rehab. Som tur var ingen ocd, men en skada i ledkapseln (synovit) som skadat kringliggande vävnad så den var kraftigt inflammerad. Efter operation och vila har han varit helt ohalt, men såklart det är trist med en unghund som måste koppelrastas och inte får springa under så lång tid.

Under året har vi gjort en start i Starklass där han skötte sig fint. Det kommer säkert bli några starter under 2019 men inget som jag planerat inännu. Smilet har en del låsningar som jag vill försöka jobba igenom utanför själva momenten först, vilket gör att han behöver få lite mer tid än jag kanske räknat med från början. Men förhoppningsvis har vi igen det på sikt. Många fina saker gör han i alla fall både på träningsplanen och i vallhagen plus att han är en härlig, charmig och go kille i vardagen. Jag tycker väldigt mycket om honom.

Mick

Jag förlorade Mick i maj efter nio dagars intensivvård på två olika djursjukhus. Vi är fortfarande inte säkra på om det var ett ormbett eller blodförgiftning p g a något annat som orsakade det hela, men det gör fortfarande så väldigt ont att tänka på hur jobbiga hans sista dagar i livet blev. Jag saknar honom så himla mycket och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. En vacker, vänlig och klok själ som jag är tacksam över att fått ha i mitt liv. Men han fattas mig.

Foto: Lena Kerje

Tarzan

Nästa bakslag kom en dryg månad senare. Jag hade bokat veterinärtid då jag upplevde att Tarzan blev extremt flåsig i träningen och inte kändes riktigt som vanligt. Han var stressad på ett sätt som jag inte var van vid och verkade inte helt nöjd med tillvaron. Vi tränade för full inför SM och jag ville mest checka så hans lungparasiter inte återkommit. Tyvärr visade det sig vara värre än så.

Veterinären upptäckte ett stort dubbelsidigt hjärtfel och förändringar på lungvenen. Medicin för både hjärta och ökad syresättning sattes in omedelbart och han har svarat väldigt fint på medicinen. Nu är han lika glad och aktiv som vanligt igen men kommer få äta medicin livet ut vilket gör att vår tävlingskarriär fick ett väldigt abrupt och tråkigt slut (ingen dispens på medicinerna). Jag hade verkligen sett fram mot att få starta detta SM och förhoppningsvis få tävla honom ett par år till innan han skulle pensioneras. Han hade så mycket kvar att ge och han älskar verkligen träningen. Men så blev det inte. Jag är ändå väldigt tacksam över att ha honom kvar och att han mår bra.

Foto: Ingela Karlsson

Ett vänskapens år

När livet är tungt känns det gott att ha människor kring sig som förstår, stöttar, tröstar och bara finns där som fina vänner gör. Vissa dagar ville jag liksom bara krypa in i min grotta och då är det väldigt värdefullt när människor hör av sig och drar ut en, så man ser lite ljus igen. Även Leffe och grabbarna har funnits där och varit ett stöd, trots att även de varit väldigt ledsna över att förlora Mick och sörjt över Tarzans hjärtsjukdom.

Träningshallen

Men det har inte bara varit tråkigheter. En stor glädje för mig är träningshallen som invigdes 4 november. Jag stortrivs i den – både då det gäller att hålla kurser och träningar men även träna själv där tillsammans med mina vänner. Det är liksom en dröm som gått i uppfyllelse och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är en sanndröm.

Jag är i grunden i känslomänniska som har nära till både skratt och gråt. Men en av mina styrkor har alltid varit att jag har lätt att släppa saker och gå vidare i livet. Problem blir till lösningar. Sorg till tacksamhet som sedan – förhoppningsvis – leder till energi att gå vidare. Livet är trots allt inte oändligt och ju äldre jag blir desto viktigare är det att inte fastna i negativa tankar, älta orättvisor och tråkigheter eller hamna i någon tycka-synd-om-mig-själv-känsla. 

2019

Under 2019 kommer flocken utökas med ännu en hundindivid. Det ska bli väldigt spännande. Flera av mina vänner är också i valpköpartagen och det känns ju extra roligt att få följa varandra.

Nästa år kommer också innebära väldigt mycket jobb. Samtliga helger under våren och halva sommaren är inbokade och jag kommer ha kurser och träningar samtliga dagar och kvällar i veckan utom fredagar då jag lovat Leffe att vara ledig. Jag är ödmjukt tacksam över den stora efterfrågan och ska göra mitt allra bästa för att alla som kommer hit ska känna sig välkomna, få inspiration och känna att det utvecklas tillsammans med sin hund.

Några gästinstruktörer är bokade under våren. I februari kommer Maria Brandel hit och i mars kommer Åsa Sellidj. Båda kurserna är fullbokade både för ekiapge med hund och åhörare. Fler gästinstrutörer är på g till sommaren/hösten men datum är inte spikade ännu.

Till sist – tack!

Jag vill rikta ett stort, varmt tack till alla er som på olika sätt hjälpt till att göra reklam för träningshallen – vänner, kursdeltagare och fina människor som jag egentligen inte känner mer än på sociala medier. Jag är också oändligt tacksam över den hjälp jag fått med både praktiska och tekniska saker av kunniga, hjälpsamma vänner. Ni vet vilka ni är och framförallt vet JAG vilka ni är. 

 

 

 

 

Det handlar om retorik! Och om att ge och ta.

 

Jomen så är det allt. Mycket i livet handlar om att förmedla något, göra sig förstådd och få respons från mottagaren eller mottagarna. Det kan gälla alltfrån triviala vardagssaker till mer invecklade förklaringsmodeller.

Oavsett om det handlar om att förmedla en superbra strategi i hundträningen för någon som inte testat just detta tänk förut, eller förklara för sin man varför man absolut behöver en till hund i flocken, så handlar det om att nå fram… och att övertyga. M a o så måste man vara en god retoriker.

På sajten retorik.se kan man läsa följande:

”Retorik betyder talarkonst, vältalighet och vältalighetslära. Aristoteles kallade retoriken läran om konsten att övertyga. Det är också den tolkningen vi gör på denna sida. För oss är retorik läran om hur man på bästa sätt övertygar människor. Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd. Detta synsätt, som ytligt sett ser ut att ta lätt på sanningen, är förmodligen också orsaken till att retoriken under lång tid varit i vanrykte. Retorik är en teknik. En kraftfull teknik. Och det är också därför man måste väga in moraliska synpunkter innan man använder den.”

Själv älskar jag meningen ”Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd.” För vad är egentligen sant? Finns det några kristallklara sanningar som alla kan ta till sig? Eller handlar det om att sannolikheten för att det man säger faktiskt funkar, är good enough för att köpa argumentet?

Mellan varven brukar jag sätta mig ner och rannsaka mig själv – styrkor och brister – och fundera över vad jag skulle vilja förändra och förbättra hos mig själv. För mig är det en ständigt pågående process detta med självrannsakan och utveckling. Jag vill bli lite bättre på väldigt mycket och för att fixa det måste jag bli medveten om exakt vad och varför.

Det finns massor med saker jag är mer eller mindre kass på. Jag skulle kunna räkna upp ett helt gäng, men då skulle ingen orka genom blogginlägget. Vissa av de sakerna är viktiga för mig och jag kämpar ständigt med att bli bättre på dessa. Andra saker spelar inte så himla stor roll – det är kanske mer omgivningen (läs familjen) som lider av dem.  

Men så finns det några bitar jag tycker jag är riktigt bra på. Och en av dessa är just retorik. Jag har gått enstaka kurser i ämnet som hjälpt mig en del, men känner spontant att jag – ända sedan jag var liten – har haft talang för den biten. Kanske för att jag alltid haft en genuint intresse av att förstå människor.

”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på den ”brukade min fd chef Anna Engman på Laser&Hudårdskliniken säga då vi förhandlade med någon leverantör eller skulle få igenom ett kontrakt. Anna – som mycket sorgligt gick bort i cancer för fyra år sedan – blev lite av min livsmentor. Hon är en av de klokare och mer genuina människor jag haft förmånen att lära känna och jag har lärt mig otroligt mycket av henne. Inte bara då det gäller hudvård, laserteknik och annat som har med den estetiska biten att göra, utan minst lika mycket då det gäller att förhandla, nå fram med sitt budskap och få människor att trivas.

Under de fjorton år som jag jobbade som hudterapteut på Laser&Hudvårdskliniken så hade vi aldrig någonsin några konflikter bland personalen! Men fatta… aldrig någonsin på alla dessa år!!! Och jag skulle vilja påstå att nästan allt var Annas förtjänst. Hon fick oss att trivas, vilja anstränga sig, känna teamkänsla och kvala upp ärmarna lite extra då det var tuffa perioder. I grund och botten tror jag det berodde på att vi alla var övertygade om att vi tjänade på det och ville att vi skulle lyckas – tillsammans. 

Jag saknar Anna ofantligt mycket. Ofta när jag hamnar i svåra beslutssituationer brukar jag tänka ”Hur skulle Anna ha gjort..?” På så sätt kommer hon alltid vara min mentor, även fast hon inte längre finns rent fysiskt.

”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på det”… Den meningen hade jag förankrat ordentligt när det gällde att övertyga Leffe om nödvändigheten i att under 2019 skaffa en ny valp. Man kan säga att det var en långt pågående process innan jag slutligen la fram det hela. Och faktum är att det gick mycket lättare än jag befarat! Jag tror Leffe nästan kände att även han tjänade på en fjärde hund i flocken… (nja nästan då…).

I slutänden handlar det om att ge och ta. Att alla parter ska trivas och känna att de får utdelning på ett eller annat sätt. Och att sannolikheten att det hela kommer bli riktigt bra i slutänden är väldigt stor. 😉

Nya tankar, ideér och projekt

Min själsfrände <3
Bild: Fotografingela

Tack för oss!

I helgen hade Lillemor och jag vårt sista talangläger. 

Det blev en bra avslutning på de tre åren och till detta läger hade vi tagit in norska landslagsföraren Hege Johnson som bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och goda humör på ett fantastiskt sätt. Jag tror alla fick med sig många bra tankar hem, i synnerhet då det gäller att sätta hundarna i rätt uppgiftstanke både innan och efter momenten.

På filmsnutten nedan visar Hege med sin härliga bc Herman, hur man kan träna ställande i fart. 

Den nya landslagsledningen med Andreas Rundqvist och Anette Andersson var på plats och presenterade sig på lördagsmorgonen, och jag tror de kommer göra ett riktigt bra jobb med talangtruppen fortsättningsvis. Tveka inte att söka om du och din hund uppfyller kriterierna!

Mer om lägret kommer man kunna läsa om i SBK:s lydnadsblogg framöver, och det blir också det sista inlägget vi kommer göra där.

Lite vemodigt att säga hej då till detta härliga gäng!

Egen satsning 

Det har varit roliga år och väldigt kul att få möta så många duktiga, drivna och trevliga lydnadstalanger. Men nu kommer jag satsa desto mer på High5 Hundkurser och även min egen hundträning. I går kväll satt jag och gjorde upp en ganska långsiktig plan för Smileys fortsatta träning (mitt träningsgäng tycker nog jag varit rätt slarvig med planeringen ett tag!) där mycket fokus kommer ligga på att öppna upp honom mer och få honom att fokusera, lyssna och reagera snabbt på rätt ord – även i (för honom) lite svåra situationer.

Vi ska även prova på bruksgrenen rapport, och på fredag är det dags att åka till Jörgen och Monica i Hulan för en liten introduktion. Jag är ingen bruksmänniska men är det någon gren jag tycker känns lite lockande så är det just rapport. Dessutom tror jag Smiley skulle passa för det. Han har långa ben, är snabb rakt fram, mental stark och stabil och rätt självständig. Vi ska i alla fall testa och alltid lär vi oss något nytt! Ett litet aber är att jag inte har någon mottagare (Leffe är en hårt prövad man ändå…) men om vi nu fastnar för detta kan jag säkert ragga upp någon lämplig och intresserad person, ha ha. 

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen! Foto: Daniel Eidenskog

Nytillskott under 2019

Det kommer bli ett nytillskott i flocken under nästa år. Inte för att jag på något sätt behöver fyra hundar (och jag hade absolut inte skaffat en till om jag hade kunnat fortsätta tävla med fina Tarzan) men jag inser hur “sårbar” man är med bara en hund i aktiv träning. Den lilla nykomlingen kommer i första hand få träna lydnad, valla och leva ett allmänt härligt hundliv här med oss andra i flocken. Forts följer… 

Nya kurser och projekt

Jag planerar nya kurser och projekt under 2019 och bl a kommer jag ha en ungdomssatsning (upptill 25 år) i tävlingslydnad. Lydnaden har ju – precis som brukset – en ganska hög medelålder, och jag tror det vore bra att försöka öka intresset för lydnadssporten hos ungdomarna. Om man missar i rekryteringen finns stor risk att en sport successivt dör ut och försvinner. Lydnadssporten känns ju lite allmänt svajig just nu och jag känner för egen del att  jag vill fokusera på nya kreativa och inspirerande tankar för att hålla min egen ånga uppe. 🙂

Jag har också haft ett möte med en samarbetspartner där vi diskuterade kring ett projekt med lite mer “helhetstänk” i hundträningen. Det känns som en spännande idé och vi kommer bolla vidare kring detta.

Kurshelg med Lillemor

Till helgen kommer Lillemor Edström hit och håller kurs i tävlingslydnad. Lördagen börjar med en föreläsning med temat “Ur domarens perspektiv” där hon kommer prata om vad hon som lydnadsdomare vill se (och helst inte se) hos de tävlande och resten av helgen kommer ägnas åt praktisk träning för kursdeltagarna. Själv kommer jag stå för markservice och däremellan bara sitta ner, softa och få inspiration. Det kommer kännas väldigt gott och välbehövligt!

2018 har varit ett ledsamt år för mig på många sätt, men nu börjar jag kunna glädjas åt allt nytt och roligt som händer i stället för att bara sörja det gamla. Man glömmer inte, men kan minnas utan att tårarna konstant rinner av saknad över en vän som inte längre finns eller sörja ett mål som aldrig kommer uppnås. 

 

Kick-off och kurspremiär i High5 Hundsporthall

I söndags hade vi en liten kick-off för träningshallen. Mycket trevligt och gemytligt.

Tanken från början var att ha en lite större invigning med mycket folk, diverse aktiviteter och jippon. Men allteftersom tiden gick insåg jag att det inte skulle funka eftersom det var så mycket som var tvunget att bli färdigt i själva hallen, samtidigt som jag har full av kurser, träningar och planering inför kommande. Så istället för Grand Opening blev det Small Opening, men inte desto mindre mysigt. 🙂

I ärlighetens namn är jag lite slutkörd just nu. En kompis påpekade att hon tyckte jag såg lite “tom ut på blicken” och ungefär så känner jag mig just nu, ha ha. Men nu börjar det mesta falla på plats och jag kan börja fokusera mer på jobbet i stället för att splittra upp tankarna på massa annat.

Kurspremiär

I går var det premiär för kursverksamheten i hallen – en temakurs i fritt följ för ett litet trevligt gäng. Det gick jättebra och både hundar och förare verkade trivas. I dag är det privatträningar hela eftermiddagen och därefter en kursstart i Startklass-Klass 1.

Sista talanglägret

I helgen har Lillemor och jag vårt sista talangläger. Vi kommer vara i Tånga Hed och inbjuden gästtränare är norska Hege Johnsson. I tre år har jag varit delaktig som mental coach i Talangtruppen och det har varit jätteroligt. Men samtidigt är jag glad att vi från början beslutade oss för att bara binda oss för tre år. Det är ganska lagom. Nu är det dags för en ny ledning att ta över – Andreas Rundqvist och Anette Andersson – och jag är övertygad om att de kommer göra ett grymt bra jobb med truppen. 

Ortopedbesök

I veckan var Smiley på besök hos duktiga ortopeden Eva Solstrand som gick igenom honom från topp till tå. Hon konstaterade att han avlastar yttre delen av höger baktass, förmodligen en biverkning av skadan i vänster bogled som han drogs med länge innan de hittade felet. Jag har märkt att han gärna drar in rumpan då han går fritt följ, och även rör sig på dubbla spår på promenaderna. Och det var mycket riktigt så konstaterade Eva när hon studerade hans rörelser. Så nu har jag fått ett program där jag successivt ska lära honom att belasta hela högra baktassen, inte bara den inre delen. I ö kändes han fin både muskelärt och ledmässigt men Eva rådde mig att ge honom god tid att “växa i kostymen” för hans kroppskontroll lämnar fortfarande en del att önska. 😉

Rapporthund

Om Smiley håller för det är jag lite sugen på att prova på rapport med honom. Han är grymt snabb och har en vägvinnande galopp rakt fram. Dessutom är han mentalt stark och jag tror hans långa ben och hans psyke skulle passa för rapportgrenen. Men vi får se. Jag har i alla fall bokat in Jörgen och Monica i Hulan för att introducera oss i denna bruksgren. 😉 Forts följer…

Foto: Daniel Eidenskog

 

 

 

Vad får DIG att ta i lite extra?

 

Foto: Daniel Eidenskog

Jag vet!!! Sorry!

Just nu är jag usel på att blogga just vilket flera påpekat. Några har t o m undrat om bloggen är nedlagd. 

Nej, den är inte nedlagd. Jag har bara varit tvungen att prioritera andra saker en tid. Men förhoppningsvis kommer det bli mer tid för bloggande framöver, så håll ut! Och tack för att ni tycker till och engagerar er. 🙂 

På en kurs jag hade nyligen kom vi in på frågan vad som rent konkret gör att vi utvecklas inom ett visst område (i det aktuella fallet handlade det om hundträning, närmare bestämt tävlingslydnad). En av deltagarna svarade typ så här “Jag utvecklas av att träna mycket och ofta. Och för att göra det måste jag känna inspiration. Och för att känna inspiration måste jag ha något/någon som inspirerar mig. Något kan vara att bli varse de framsteg jag gör i träningen och glädjas åt dem. Någon kan vara en träningskompis som talar om för mig att jag är på rätt spår och att det jag gör ser bra ut. Eller så kan någon var min hund som svarar med entusiasm och energi i träningen.” 

Jag tycker det var ett klokt svar, kanske för att jag själv känner på samma sätt. Men alla tänker och känner inte som jag. Vi är olika och jag tror vi alla  “går igång” på olika saker.

Ett tydligt exempel är då jag och en kompis för många år sedan åkte iväg med våra hästar och tränade dressyr för en duktig och erfaren tränare i Smålandstrakten. Just denna tränare tillhörde kanske inte de mest pedagogiska jag träffat. Den feedback vi fick var ganska fåordig, och jag minns faktiskt inte att hon någonsin sa ett enda positivt ord under de timmar vi jobbade oss svettiga i hennes ridhus. Det var antingen helt neutralt eller så var det negativt. 

När vi åkte hem från träningen var min kompis förbannad – men ändå supertaggad! “Vi ska f-n visa kärringen vad vi går för! Hon ska få se att vi kan!!” Så kände hon. Själv kände jag mig mest nedslagen. Jag tänkte att oavsett vad vi gör kommer hon aldrig “se oss” och notera våra eventuella framsteg. Hon kommer alltid att hitta brister att fokusera på, och eftersom jag själv var väldigt väl medveten om just de bristerna så behövde jag inte få det påpekat av någon annan. Vad jag verkligen behövde var någon som talade om för mig att brister är till för att omvandlas till styrkor och dessutom visa mig vägen framåt. Och gärna med lite energi och glimten i ögat i stället för ett torrt konstaterande ” Din häst är för spänd och du rider med för lite yttertygel!”

Efter ett tag bytte jag tränare, och ett halvår därefter bytte även min kompis efter att ha insett att ingenting någonsin kommer vara bra nog … Själv bytte jag därför att jag höll på att tappa glädjen och drivet i ridningen.

Min nya tränare var minst lika skicklig som den tidigare, och hade dessutom förmågan att blanda konstruktiv kritik (Gör så här i stället!) med positiv feedback (Jag ser att du verkligen tränat på detta och det ser mycket bättre ut nu!!”) Vilket gjorde att jag efter varje träning åkte hem med massa inspiration att träna ännu mer, och jobba ännu hårdare!

Men vi är alla olika “och går igång” på olika saker. Det är viktigt att tänka på – inte minst när man jobbar som instruktör. Att tro att alla är och tänker precis som jag vore ett misstag. Därför försöker jag verkligen se vad var och en behöver för att ta i lite extra, jobba på och komma vidare. Och jag har som mål att bli ännu bättre på just den biten!

Vad inspirerar dig! Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna fast du egentligen skulle vilja göra något annat? Vad/vem/vilka får dig att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och ta i lite extra? Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna, träna och träna en tidig söndagsmorgon i ruskväder och på sikt lyfter dig till en nivå där du aldrig varit förut?

Fundera på det och se till att få mer av det/den/dem i ditt liv! 🙂

 

 

 

Träningstävling, vallning, Tarzan, kurser och träningshallen…

Smiley Lindström – en “brötig”, glad och snäll prick.

Träningstävling med Smilet

Jag tänker vänta med vidare tävlande för Smileys del tills nästa år. Mest för att jag just nu inte hinner träna så mycket som jag vill och behöver, men även för att han behöver tid på sig för att mogna i knoppen, men framförallt i kroppen.

Vi fick i alla fall möjlighet att vara med på en träningstävling utanför Västra Harg och det nappade jag på. Jag känner gänget som anordnade det hela och det brukar alltid vara väldigt trivsamt  hos dem med mycket trevligheter runt omkring själva hundaktiviteterna. Denna gång bjöds det grillad korv och varm glögg. Tror aldrig jag ätit godare korv eller druckit glögg som smakat så himla bra. 😉

Min tanke var att köra några av klass 1-momenten och belöna mitt i, men just där jag planerat en belöning sket det sig så vi körde vidare glada i hågen.

Summa sumarium: Jag är jättenöjd med fria följet där han har fin attityd, rytm och position. Betyg 9,5.

Ställandet under gång var distinkt och bra, men han satte sig inte ner på mitt första sittkommando vid återgången.

Läggandet visste jag var svårt i kedja, och trots ett dk från mig så stod han i stället för att lägga sig. Betyg 0. Och eftersom det inte blev tillfälle att belöna honom där – och han kändes fin f ö – så körde vi vidare med glatt mod.

Ingångarna till sidan behöver jag jobba på rent generellt för de drar ner på i ö fina moment

På helheten fick vi kommentaren ”Mkt bra samarbete, härligt ekipage!” och trots nollan hamnade vi på 284 poäng. Men jag bryr mig inte så mycket om moment och poäng ännu utan lägger prio på helhet och samarbete. Det som känns allra bäst är att det inte är så stor skillnad på honom i träningen och i tävlingssituaionen (inte ännu i alla fall). Det som känns halvkasst i träningen är halvkasst på tävling och det som är bra håller hög kvalité även i tävlingsmässiga kedjor utan belöning.

Vi tränar vidare och jag låter honom få den tid han behöver för att utvecklas.

Vallning

Det har nu gått sex månader sedan Smileys operation och vi har fått sätta igång att valla. Han har – peppar peppar – inte haltat en enda gång efter operationen hos Helen Backman på Valla Djursjukhus, så jag hoppas innerligt att hans skada nu är helt utläkt.

Vi har hunnit med två tillfällen hos Karin Söderberg och det märktes stor skillnad från gång ett till gång två. Nu ska jag försöka hänga i och åka en gång i veckan så länge det går att valla. Egentligen har jag inte tid just nu när all prio ligger på att få färdig träningshallen. Men samtidigt tycker jag det är så viktigt att vi kommer i gång att valla (vi ligger ju liksom långt efter duktiga syskon som verkligen ser kalasfina ut i vallningen!) och Karin är så himla bra på att plocka fram det bästa hos både förare och hund. Jag har en timme till Karin, vallar en timme och åker hem direkt så det blir “bara” tre timmar som jag måste vara iväg, och den tiden får jag se till att avvara.

Efter en förmiddag i fårhagen…

Tarzan

I måndags var jag på återbesök med Tarzan hos veterinären för nytt ultraljud hjärta. Det visade sig att han svarat bra på både hjärt- och lungmedicinen. Det finns fortfarande läckage och pålagringar på bägge hjärtklaffarna men det var mindre läckage denna gång och hjärtat arbetade bättre. Jätteskönt! Han kommer få fortsätta äta medicin livet ut men han mår bra och är precis lika pigg och galen som han alltid varit så det känns bra. Min fina, underbara krigare som jag tycker så vansinnigt mycket om. Tänk om jag kunde klona honom och få en liten Mini-Tarzan igen. Jag skulle inte tveka en sekund!! 

Min själsfrände <3
Bild: Fotografingela

Kurser

Det är fullt drag på kursverksamheten, privatträningarna och coachtillfällena. Jag lägger fortlöpande ut nya kurser och de blir fulla på några timmar vilket känns helt galet kul!! Mycket tid och planering går det åt för att göra upp en så bra kursplan som möjligt för varje enskild kurs. Denna höst har jag en hel del nya upplägg som jag inte provat tidigare. Spännande, men samtidigt lite scary innan jag vet hur det funkar. Hittills har det blivit ett bra utfall och det gäller för mig att se till att det fortsätter så. 

Mina härliga, galna kursdeltagare! Ett himla riv efter Hundlands apporter!

Träningshallen

De sista gipsskivorna sätts på plats i dag. Sedan väntar spackling, målning av väggar och tak, armaturer (12 st LED-armaturer) ska sättas upp, mattan ska läggas in och luftvärmepumpar ska installeras. Plus lite annat smått&gott. Om dryga tre veckor ska det vara färdigt och jag har ett lätt stresspåslag… Men vad hjälper det? Det kan inte gå snabbare än det gör nu och alla jobbar järnet för att få ihop det hela i tid. Forts följer… 

I helgen som kommer ska jag i alla fall ha lite semester för då kommer de här stjärnorna på besök. Det ska bli skönt att få lite “egentid”. 🙂

Fatima & Wimze

 

Lite av varje…

Hittade den här underbara bilden på Mick i mitt bildbibliotek. Fotograf är Lena Kerje. Jag saknar honom väldigt, väldigt mycket och tänker på honom i olika sammanhang varje dag. Vackra Mick.

 

Hinner inte träna!

Jag hinner inte alls träna så mycket som jag skulle vilja och behöva just nu. 

Den mesta tiden går åt till jobb och planering kring hallen och de tillfällen jag har över träna blir inte direkt planerade, utan mer spontana. Jag hade en tanke på att tävla klass 1 med Smiley i höst men häromdagen när jag körde genom klass 1 momenten kändes det inte riktigt såsom jag vill att det ska göra. Han behöver få mer träning på uthållighet och länkning och dessutom tränas mer i att kunna fokusera på sina uppgifter även fast andra hundar leker och springer i närheten. Han har blivit mycket bättre på det, men det behöver fortfarande tränas jättemycket.

Men jag känner inte av någon tävlingshets. Med Tarzan (som var två år när jag fick honom) tog det drygt två år innan vi överhuvudtaget debuterade på tävlingsplanen. Om man har tur och får ha sin hund frisk och skadefri så tänker jag att den ska vara som allra bäst då den är någonstans mellan 4 och 9 år. 

Kloka Peder Fredriksson

Jag tänker på en intervju jag läste med Peder Fredriksson. Han sa: ”Jag låter unghästen mogna lugn och ro. Den ska hitta sig själv som individ och vi ska hitta varandra som team. Hästen ska orka med jobbet och tävlingssituationen både fysiskt och mentalt och jag är noga med att aldrig ta ut max av hästen innan jag känner att den är 100% mogen för det. Och det tar oftast många år. Många hästar kommer upp snabbt och är riktiga stjärnskott, men försvinner lika fort. Man undrar vad som egentligen hände. Höll den inte fysiskt? Eller pallade den inte tävlingssituationen rent mentalt i längden?”

Han är klok den mannen och jag gillar verkligen inställningen han har till sin fyrbenta vän.

Tarzan

Tarzan ska på återbesök för nytt ultraljud på hjärtat i början av oktober. Då får vi se hur han svarat på medicinen. Han är pigg, glad och vansinnigt träningssugen men dricker fortfarande väldigt mycket så denna gång ska vi även kolla koncentrationen i urinen. Njurar och leverprover var bra förr gången vi kollade så jag hoppas det inte tillstött något nu.

Hallen

Äntligen är arbetet med hallen igång igen och nu är det isolering av väggar och tak som gäller. I går träffade vi elektrikern som ska dra elen och vi pratade lux, spänningar och olika typer av ljuskällor om vartannat. Han var väldigt tålmodig och förklarade så att jag tror jag fattade skillnaderna… 😉 Nu väntar vi på lite olika prisförslag beroende på vad vi väljer. Budget för hallbygget är redan spräckt så det gäller att hålla lite i slantarna nu även om vi sjävklart vill göra det så bra som möjligt.

Vi planerar invigning av hallen den 4 november. Håll tummarna att den är färdig tills dess!

Lydnadsträning och vallträning

I morgon ska det i alla fall bli tid för lite egen träning för då kommer Maria Brandel hit och drillar några av oss i träningsgänget. Och så ska jag försöka hinna starta upp Smiley i vallningen hos Karin Söderberg så fort vi bara har tid. Jag ser filmer på Smilets duktiga syskon som vallar superfint och har kommit väldigt långt. Själva har vi inte ens fått av linan ännu…

 Vandring

Både Leffe och jag kände båda att vi behövde en dag off utan tankar på hallbyggen, jobb, racing och annat så vi har bestämt att göra en heldagsvandring med hundarna någonstans i Östergötland. Om någon av er har bra förslag på vandringsleder (gärna med lite omväxlande terräng) så får ni gärna maila mig. Vi har Östgötaleden som går föbi oss några hundra meter hemifrån men vi skulle vilja testa något nytt. Kanske Kisa/Pinnarp, runt Vättern, Omberg eller något annat.

Intervju med en SM-vinnare “Wimze skall känna sig som en kung!”

Fatima och Wimze på VM. Morrhåret Hundsport har sponsrat de fina halsbanden till VM-hundarna.

(I samarbete med Morrhåret Hundsport)

Fatima Spaho och Wimze har gått från klarhet till, och vi har haft förmånen att följa deras resa från att de fick en plats i talangtruppen tills dess att de blev bästa svenska ekipage på VM i år, och dessutom knep ett SM-guld några månader efter. Här ger Fatima några svar på vad som är deras framgångskoncept. 

1.Först och främst, stort grattis till SM-guld! Fantastiskt – om än inte direkt förvånande!

Tack …jag går fortfarande runt med ett leende. Helt fantastiskt och magiskt!

2. Kan du berätta om Wimze. Vad är hans styrkor, vad har varit svårast med honom, och hur har ni lyckats hitta ett så bra teamwork?

Wimze är en kille på dryga 4 år som gillar att vara centrum. Han är en hård kille med stor portion självförtroende. Han älskar att träna och är pigg på allt vad träning gäller, han är också öppen för förslag såsom ett bad i havet men gillar också sovmornar om tillfälle ges. Vi har lagt mycket tid på träning i olika miljöer för att få Wimze att kunna fokusera på rätt saker. Han älskar publik och applåder och det är en belöning som man får när man varit riktigt duktig.

Vår stora styrka är att vi verkligen älskar att träna tillsammans, för vad slår egentligen ett pass på tu man hand.

3. Vad är din styrka som hundtränare?

Min styrka är att jag är målmedveten, noggrann och väldigt envis. Planerar och är väldigt strukturerad.

4. Är du en tävlingsmänniska?

Absolut….. men också ödmjuk inför det faktum att alla på en tävling / träning behövs.

5. Hur kan en vanlig träningsvecka se ut för er då ni inte har tävling på g?

Varje vecka är ganska noga planerad, även vilodagar, men ibland ställer ju mitt jobb ” allt på ända ” . Då gäller det att vara lite flexibel och tänka om. Vi tränar nästan varje dag, skulle säga 50/50 med träningsvänner/själva. Jag lägger ca 1 tim på egen träning vid varje tillfälle och brukar köra 2 pass på ca 20-30 minuter åt gången. Att ha bra träningsvänner är guld värd, utan dom står man sig slätt. Vi är ett gäng som tränar ihop i olika konstelationer vilket funkar jättebra. Dom absolut bästa träningarna har Wimzen och jag på tu man hand. Inte mindre behöver vi vår träningsvänner.

6. Hur gör du för att toppa formen inför tävling?

Normalt petar jag ganska mycket men inför en tävling blir det en mix av helhet och belöningar. Jag vill ha en känsla av att vi löser allt och att Wimze skall känna sig som en kung.

7. Vad är era närmaste tränings- och tävlingsmål?

Vårt närmaste träningsmål är att få till några bra tränings- tävliningar och höja oss några snäpp i våra svagare moment.

Närmaste tävlingsmålet är att vi ska göra en bra rankingtävling i Fjärås om två veckor och därefter förhoppningsvis bli uttagen till NM.

8. Om du ska nämna en enda sak som du tror är en stor bidragande anledning till att ni blivit ett vinnarteam – vad skulle det vara?

En mix av envishet och kärlek till varandra!

Tack Fatima för att du tog dig tid att medverka! Jag och Farbror Tarzan önskar er all lycka framöver! 🙂

Jobba, planera & fira

Fredag – efter en intensiv vecka.

Jag har bestämt mig för att fredagarna i möjligaste mån ska vara en ”halvledig” dag, åtminstone efter kl 16. Övriga dagar måste jag försöka strukturera upp så de följer ett visst mönster, annars blir det kaos (har jag märkt..!)

Jag är ingen strukturerad person i grund&botten, men just därför måste jag ta mig i kragen och få mer diciplin i mitt sätt att lägga upp arbetsdagen. Tråkigt men nödvändigt.

Ungefär så här kommer en vardag att se ut:

Efter frukost och morgonrastning kommer jag lägga in egen träning mellan kl 9-11.

Mellan kl 11 och 14 blir det administrativt arbete (kolla anmälningar& avanmälningar, planera kurs, skriva kompendier, skicka ut kursbrev, fakturera, svara på mail, checka inbetalningar, bokföra mm mm) plus lunch och en lite längre promenad med grabbarna.

Mellan 14 och 18 är det privat träningar och därefter kurs från kl 18.30-ca 20.30/20.45.

Givetvis kommer jag ändra dagsrutiner när det behövs men det här känns som ett rätt bra koncept so far.

Jag har kört igång tre nya kurser den här veckan, en temakurs i fritt följ, en temakurs i apportering och en grundkurs i tävlingslydnad. En del ”gamla”(eller rättare sagt tidigare kända!) elever och en del nya som jag inte träffat tidigare. Både Smiley och Trasan har fått vara visningshundar, fast på olika kurser.

Smilet har fått vara med på grundkursen och visa hur man ska göra för att få matte att ta fram leksaken igen efter att hon plockat bort den, genom att direkt söka kontakt utan att ”checka ut”.

Och Trasan har varit med på apporteringskursen och visat grundövningar i apportering – både hur man griper blixtsnabbt (Trasans favoritövning!) och hur man håller föremålet stilla i munnen.

Det har varit jättebra kursväder den här veckan och det är ju himla tur eftersom träningshallen inte är klar att användas ännu. Sista halvtimmen har det blivit mörkt men då knäpper jag på belysningen så det fungerar väldigt bra ändå. Men såklart man längtar tills hallen blir klar!

I kväll kommer träningsgänget hit. Vi ska i första hand fira Idas fina SM-prestation, men också Maria&Zacks snygga runda förra helgen som gav höga poäng och uppflyttning till klass 3. Och så ville visst Smilet vara med på ett hörn och fira sin Starklassdebut. 😉 Hur som helst… det finns mycket roligt att fira.

Innan vi börjar fira har vi bestämt att vara lite ambitiösa och planera vår kommande träning under september. Jag tycker det är jättekul att vara med och planera varandras träning för då har man också lite ”koll” på varann – både då det gäller att gå vidare eller backa och påminna om bättre grunder.

 

 

Intervju med Michelle Holmlund “Jag jobbar ständigt med mitt pannben!”

 

Läs om tjejen som just nu har båda sina hundar högst på rankinglistan. Som ständigt jobbar med sitt pannben – både i hundträningen och livet i övrigt. Och som säger att man “aldrig är starkare än sitt crew!” 

Berätta om din resa – från det att du började träna hund, tills i dag.

Mitt hundande började med grannens labradortik, först var det promenader, ofta stod jag och lurade i trädgården och sprang dit och bad om att få låna deras hund så fort jag såg att de kommit hem. Suget efter mer växte och på något vänster lyckades jag övertala mina föräldrar om en egen labrador. Så vi djupdök i hundungdomverksamheten, testade alla sporter som gick egentligen och körde ungdomsmästerskapen flera år.

Just då tänkte jag ju aldrig riktigt prestation på samma sätt, jag höll på med ridning och även simtävlingar vid sidan om detta och hundtävlingarna var alltid mer bonus än något annat.
Huvudsysslan var ju alltid lydnaden och vi lyckades ändå ta oss upp i dåvarande ELIT men där tog det stopp. Rätt tufft att inse att hunden var mer nöjd med en mer lagom dos träning och en desto-mindre dos tävling. Där började önskan efter en hund som ville samma saker och jag testade brukshundsras över några år men det passade inte mig. Så av en slump föll jag in på border collie (som jag aldrig skulle ha..) och känner mig som hemma. Där står jag nu idag med två stycken dundertjejer från Karin Söderbergs kennel Vallhunden.


Beskriv dina två hundar – styrkor, svagare bitar och personlighet i stort.

Kellie och Peak är väldigt typolika, den ena tänker och den andra springer så utmaningen ligger alltid i att få den ena att springa mer och den andra att tänka mer. Kellie är väldigt snäll och gullig och personlig och känner massor, medans Peak ibland är mer som en räcertraktor med humor.  De kompletterar varandra väldigt bra och det har utmanat och utvecklat mig väldigt mycket att få jobba två så olika hundar paralellet mot samma mål.
De väcker inspiration till varandras träning vilket jag tycker gjort träningen roligare och mer givande för mig.

 

Hur kan en ”vanlig” träningsvecka ut för dig då du inte har tävling nära?

En vanlig vecka för oss ser oftast ut som så att vi sitter på jobbet till 17 tiden och efter det brukar jag åka till någon brukshundsklubb/gräsmatta och tränar 1-2 h beroende på tid och årstid. Några gånger i veckan tränar vi själva och några med sällskap. Jag tycker det är viktigt att få till passen då man tränar själv också för att verkligen få möjlighet att njuta av varandra.  Sedan rör vi oss hemmåt för kvällsbestyren.
Jag gillar rutiner men såklart aviker vissa dagar. Någon gång i månaden beroende på vad vi har för event brukar vi åka till vår sponsor DogMotion för att kolla igenom att hundarna ligger rätt i fas även fysiskt så att de klarar den träningsmängden som vår satsning också innebär.

Hur laddar du inför större tävlingar?

Jag laddar väll egentligen lite på samma sätt för mindre som större tävlingar, jag har min formtoppningssträcka som innebär olika träningsfaser innan vi kommer in i slutspurten inför tävling där jag bara vill att hunden känner sig bäst, ball och fantastisk.
Veckan innan tävling gör jag inte så jättemycket träningsmässigt mer än lite boost-pass och motion.

Hur tänker du kring inlärning och träning av den unga hunden? 

Jag tänker i mitt huvud att mina främst tankar i det är att jag vill att hunden får växa till sig. Allt har sin tid och jag vill inte slösa på hunden fysiskt innan den mentalt och tillväxtmässigt är där jag tycker jag har nytta av inlärningsstegen.
Jag vill nog att valparna ska lära sig vardagsregler och om livet och så gillar jag att tända dom lite i allt som komma skall. De ska tändas i vallningen, de ska tändas så smått i lydnadsmomenten och de ska lära sig att vara med och kunna beté sig. Egentligen tycker jag bara valpar behöver kunna kom, nej , gå här och stanna. Rent konkret.
Sedan är ju relationen ett work in progress att de ska upptäcka hur mycket värdefullt som kan hända om de håller sig när och är uppmärksamma.

Vad är din styrka som hundtränare?

Jag tror det är mitt superfokus.  Jag är inte nödvändigtvis den mest strukturerade tränaren, men när jag ställt in mig på ett mål så kan jag nästintill inte sluta tänka på det och det är ständigt närvarande i mina tankar. Möjligtvis att en sekundär styrka är att jag inte är rädd för att be om hjälp.  Tillsamman är man starkare och varje viktigt minne är starkare om man får dela det med någon värdefull.

Hur har du jobbat med dig själv mentalt för att bli så bra som du bara kan?

Jag jobbar ständigt med mitt pannben, det genomsyrar så mycket mer än bara hundträningen. Den ständiga balansen i att bli starkare utan att bli okänslig och avtrubbad i sitt sätt att tackla livet och vara.
Förut var jag duktigare på att förtränga sådant jag inte hade lust att hantera, nu skulle jag väll säga att jag har enklare för att inte känna så mycket kring förluster och motgångar. Samt att på samma vis bli bättre på att fira alla vinster, stora som små.
Det är så lätt att vara rädd för att förlora istället för att glädjas åt att man kan vinna.

Vad är de närmaste målen för dig och dina hundar?

Just nu har jag inga konkreta resultatmål utan jag är mer insnöad i en utvecklingsperiod där jag har prestationsmål, träningsprestationsmål.
Nu senast tog jag båda hundarna till SM-FINAL, det kändes stort och var definitivt en punkt på min bucketlist.

Hur  hanterar du bakslag och misslyckanden?

Jag försöker att med logik fundera på om jag tjänar på att vältra mig i känslan eller om det bara är ett slöseri med tid.
Alltså ibland så finns det ju fördelar med att verkligen känna efter i ett nederlag för att det är därifrån som vi får glöden att ge oss i kast med nästa försök, nästa satsning. Ibland är ju ett nederlag baserat på att någon annan var bättre tävlingsmässigt och det är ju inget att hänga läpp över. Inte om vi gjorde vårt bästa. Då var vi ju fortfarande vårt bästa och det är bara att åka hem och fortsätta jobba på att bli bättre.

Jag vet att du har en träningsgrupp som du tränar mycket med. Hur fungerar det och hur får ni ut det mesta av varandra?

Ja men precis, vi är 4 stycken med samma ambitioner som tränar tillsammans några gånger i veckan och även umgås utanför träningen.
Det är otroligt värdefullt att ha ett gäng där man lärt känna varandra på flera plan och kan stötta både med rätt träning, bra träning som i med och motgångar tävlingsmässigt. Det är en fantastisk känsla att känna som att man alltid är ett lag som tävlar.
Att vara flera olika personer kan ju bli svårt, men vi pratar mycket om klimat och det egna ansvaret för att ge varandra förutsättningar att ge bra hjälp. Vi kör genomgång innan kring vad varje ekipage behöver, engagerar oss och diskuterar mycket. Utöver all träning, det blir ju rätt slitigt, så försöker vi att verkligen fira segrar, skåla för utveckling och skratta och kanske ta en straff-shot för klantigt missade poäng 😉
Man är aldrig starkare än sitt crew!

Stort tack för din medverkan Michelle! 🙂

Är det dyrt att gå på hundkurs?

Mycket pengar eller dyrt? Inte nödvändigtvis samma sak.

Jag tycker det beror på vad man menar med dyrt. Att betala mycket pengar för något betyder inte nödvändigtvis att det är dyrt.

T e x betalade jag nyligen mycket pengar för att röntga en hund, men samtidigt tyckte jag inte det var särskilt dyrt med tanke på vad jag fick för pengarna – vad röntgenutrustningen kostar och den utbildning personalen som utförde behandlingen måste ha kostat.

Allting är relativt. Men en sak är säker, att arbeta på heltid med någon annans hobby är alltid lite vanskligt när det gäller att ta betalt. För personen som går kurs handlar det ofta om en rolig hobby, för instruktören är det ett yrke och många gånger ett heltidsarbete som man ska försöka försörja sig på.

En egen liten undersökning

Jag har roat mig med att undersöka vad en timmes privatträning kostar runt om i landet och det skiljer en hel del – närmare bestämt mellan 280 kr upp till 1250 kr. Och det finns säkert både billigare och dyrare timpris.

Där timpriset låg på 280 kr är jag tveksam över om instruktören hade F-skattsedel. För i så fall skulle det betyda att det blev ungefär 112 kr över, vilket innebär att man får ha en sjuhelsikes massa privat träningar för att få ihop till mat och potatis.

Priset 1250 kr fanns i Stockholmsområdet och i det priset ingick inte någon hallhyra, utan ville man boka hall så fick man betala det utöver. Vad jag förstod jobbade instruktören heltid och betalade F-skatt vilket innebär att det bli ungefär 500 kr över per timme när skatt och sociala avgifter är betalda.

”Medelpriset” för en timmes privat träning verkar ligga på ca 500 kr – dyrare i de större städerna och billigare ut på landsbygden. Priset verkar också lite beroende på instruktörens egna meriter inom området (fast det stämde inte fullt ut…). 

Om momsen ingår i de 500 kronorna (vilket den gör då man riktar sig till privatpersoner) så försvinner 100 kr. Av de 400 som är kvar betalar man skatt och sociala avgifter och då återstår i grova drag 200 kr till instruktören. 

Vad tar man hänsyn till då man sätter priset?

Då det gäller kurser verkar det som att de mer tävlingsinriktade kurserna (oavsett gren) kostar mer än valp&allmänlydnadskurser.

Antal deltagare spelar också in. Kurser med 4-6 deltagare är dyrare än de med 8 st och uppåt. Och det verkar ju ganska logiskt.

Som privat instruktör betalar man sina utbildningar själv. Ibland är det väldigt dyrt att gå special/fortutbildningar samtidigt som det är en nödvändighet för att hålla sig ajour inom sitt yrke.

Många instruktörer hyr dessutom någon form av inomhushall eller betalar ränta&amortering för en egen. Det är självklart också något som måste tas med i kalkylen då man sätter priser.

Är det bättre att gå kurs privat än på Brukshundsklubben?

Inte nödvändigtvis. Det finns en hel massa bra – både kurser och instruktörer – på våra klubbar som håller hög kvalité. Eftersom det handlar om ideellt arbete är kurspriset givetvis mycket lägre och det kan väl vara en nog så bra anledning att gå kurs där.

Men allt handlar ju om vad och hur man värderar olika saker. Får man utdelning för det man betalar för? Fine, då är det förmodligen värt pengarna även om det handlar om en lite större summa. Får man inte den utdelning man hoppats på så kan även den billigaste kurs kännas alltför dyr.

 

Minnen med Mick

 

Jag tänker på Mick varje dag.

Inte hela tiden, men han gör sig ofta påmind i olika situationer. På promenderna ser jag ofta ”hans stenar” som ligger vid gräskanten (Micken hade ”stenmani” redan som liten och en av hans stora hobbies var att rulla stenar med näsan medan han lät som en sämre operasångare).

Jag ser hål som han grävt, grenar som han tuggat på och hans halsband som fortfarande ligger i hallen.

Han finns med mig på så många olika sätt och det känns både ledsamt och bra på samma gång. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att gråta en skvätt och det kommer nog dröja en tid till innan jag fixar det, för han känns fortfarande väldigt levande i mitt minne.

Jag minns hur han doftade (alltid gott), hur hans tassar kändes och hur gott det var att pussa honom i den den där lilla gropen mellan ögonen. Micken själv var däremot inte överdrivet förtjust i att bli pussad och hånglad med. Han stod ut, mest för att han var en artig kille, men mysigt…nää det tyckte han inte att det var.

Däremot hade han stort behov av att vara med, och ville gärna att flocken skulle vara samlad. Då blev han lugn och kunde gå och lägga sig en lite bit bort, fast ändå ha full koll på att ingen försvann.

Foto: Lena Kerje

Jag minns också vår lilla morgonstund i badrummet ”Morgonmys med Mick”. Han var den enda hund som fick följa med in i badrummet, och han la sig vid mina fötter när jag borstade tänderna och väntade utanför duschen när jag duschade (till skillnad från Tarzan och Smiley som helst är med INNE i duschen!). När jag var klar så hade vi en lite mysstund när jag masserade hans rygg eller kliade honom bakom öronen en stund.

På något sätt visste jag att de där stunderna skulle bli extra värdefulla att tänka tillbaka på den dagen han inte längre fanns, och precis så är det.

Som tur är har jag väldigt många fina bilder på Micken som finns lite överallt, både på väggarna, borden och i min dator och telefon. Han blev alltid bra på bild, oavsett i vilken situation han blev fotad i. Alltid upprest, stolt och vacker – i alla fall i mina ögon.

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

Bild: Fotografingela

The fabulous four <3

Jag är väldigt glad över att jag fick ha honom i mitt liv i nästan 11 år. Det som gör ont är att han fick ett så jobbigt och tråkigt slut efter en dryg veckas intensivvård på djursjukhuset. Jag är ledsen över att jag inte kunde ha honom hemma men å andra sidan ville vi ju göra allt vi kunde för att han skulle tillfriskna efter ormbettet och då var kliniken den bästa plats han kunde vara på.

Nu blev det inte så, och det är en sorg i sig. Men man kan inte göra mer än vad vi gjorde, och jag är glad över att jag fick vara med honom då han tog sitt sista andetag med huvudet i mitt knä. Lugnt och fridfullt med massa kärlek omkring sig.

Livet går vidare även om det tappat lite av den skönhet som vi fick njuta av i nästan 11 år.

 

 

Tävlingsdebut och tack till sponsorer!

Smiley med apport från Collision Course som säljs i Sverige genom nystartade företaget Hundlands.

Tävlingsdebut

I onsdagskväll var det debut på tävlingsplanen för Smiley.

Jag hade egentligen tänkt vänta till efter årsskiftet att tävla honom. Dels för att jag var osäker på om hans ledkapsel skulle hålla och dels för jag tycker han behöver mycket mer träning i många delar – både fysiskt och mentalt. Inte alls så att jag tycker momenten måste sitta ”perfekt” för att tävla, mer att hunden är mentalt och fysiskt mogen/förberedd för att ge bra förutsättningar för trevlig feeling i tävlingssammanhang.

Men Startklassen är ju ”snäll” såtillvida att den är kort och inte så krävande. Och eftersom jag missade SM med Tarzan kändes det kul att åtminstone få lite tävlingskänsla (inga jämförelser i övrigt..!).

Det blev lång väntan för oss på Linköpings BK. Först gick Klass 1 och därefter Startklass . Dessutom drog jag sista startnumret (12) så det hann bli mörkt innan det var dags för oss att gå in på planen.

Utan att trötta ut er med massa detaljer hit och dit så blev det en bra debut för oss. Smiley kändes ungefär som han gör på träning och de brister som kom fram har vi även i träningen. Det jag var mest orolig för var att han skulle låsa på någon hund som lekte eller sprang utanför planen, men det var lugnt på den fronten som tur var. Lite nyfiken på TL och domare (Hej hej, är ni också här?!:) och aningen splittrad mellan vissa moment, men på det stora hela gjorde vi ett bra program och slutade på 191 poäng. Mest glad åt 9,5 på fria följet och 10:an på helheten med kommentaren ”Kanon!”. 

Träning för Åsa Sellidj

Vi i träningsgänget har tränat en del för Åsa Sellidj (som tränar/tävlar IPO) under sommaren, och hon har hjälpt oss hitta ett väldigt bra system mellan momenten. Jag kan inte föra Smiley på samma sätt som jag gjort med Tarzan, för Smiley måste styras upp mer och ha mycket mer fokus på mig. Vi tränar transporter och uppställningspunkter varenda träningspass, och i stort sätt satt det bra även på tävlingen. Inte 100% men sisådär 93%… 😉

Åsa är väldigt noggrann och har mycket energi – både som person och i träningen – vilket passar mig bra. Smiley har fått mer pondus, självförtroende “j:r anamma” överlag och det bygger vi vidare på. Jag tycker det är värdefullt att  träna för någon som ser och fokuserar mycket på allt som händer utanför själva momenten. Dessutom är det positiv, trevlig träning med glimten i ögat och det passar både mig och resten av gänget. 

Nytt sponsorsamarbete

Jag har fått ett fint erbjudande om sponsorsamarbete med nystartade företaget Hundlands. Vi har bl a fått testa Collision Course snygga apporter och kommer även bli sponsrade med norska Canelanas suveräna produkter (jackor, tröjor, hundtäcken, bäddar mm). Mer om Hundlands kommer framöver. 

Stort tack till mina samarbetspartners som på olika sätt supportrar min verksamhet, tränande och tävlande – Morrhåret Hundsport, Revolution Race, Hundlands och Dynamic Rehab. Stort tack också till Jenny Mellåker/Mellåker Web&Vovve som ser till att min hemsida blir fin och uppdaterad på bästa sätt.  Jag är väldigt tacksam över förtroendet att få samarbeta med er! 

Vår sponsor Morrhåret Hundsport i Vadstena sponsrar med foder, halsband mm och ser alltid till att vi får testa nyheter på leksaksfronten. Det uppskattas! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad händer mellan momenten?

Jag tränar mycket på att hitta ett bra system i transporter, uppställningar och starter med den unga hunden. Vad passar just denna hunden? Och vad passar mig?

Har sättet vi bekräftar/belönar på tävling något värde för hunden? Om inte, hur skapar vi den känsla och förväntan som vi vill att den ska ha? Hur gör vi transporterna mellan startpunkterna värdefulla? Vilken tanke vill vi att hunden ska ha efter att belöningen försvunnit – oavsett om det gäller en tävlingsmässig belöning/bekräftelse eller en godbit/leksak.

För min del är första steget att hunden aldrig får ”checka ut” efter att leksaken försvunnit eller godbiten är svald. Men om jag vill att den direkt ska tänka träning/uppgift igen så gäller det att jag själv inte tar en mental paus då belöningen försvunnit utan är i uppgiftstanke – precis som jag vill att hunden ska vara. Att stanna upp, börja knöla ner leksaken i fickan, prata med träningskompisen och fundera på vad jag ska göra härnäst är ingen bra strategi om jag vill att min hund ska lära sig vara ”på”.

Det här kan man jobba med på olika sätt men jag brukar vända mig från hunden så att den aktivt måste ta kontakt igen. I början kommer hunden kanske försöka komma åt leksaken igen men jag visar tydligt med min hand vart jag vill att den ska söka sig.

Den handen kommer också var en signal för ”transport” (och inte fritt följ) på tävling framöver. Jag vill att hunden hänger på med engagemang och väntar in vidare information från mig. Smiley är en ganska utåtriktad hund som lätt låser på andra hundar som springer eller leker så med honom är den här träningen helt nödvändig.

Samma procedur kommer jag använda mig av på tävling då ett moment är slut. Han får gärna hoppa upp på mig (eller snurra som Tarzan väljer att göra), visa att han glad är och gillar det vi gör, men då jag börjar gå  vill jag att han direkt tänker transport-ny uppgift och samlar ihop sig vid sidan för att hänga på. Momentövergången är en aktiv uppgift och hunden ska vara öppen och ”på” för vidare information.

Det här är inget som fungerar av sig självt (åtminstone har det aldrig gjort det för mig!) utan något man får träna in. Alla vi som tränar och tävlar har olika tankar på hur vi vill ha våra hundar mellan momenten och hur vi ska avsluta momenten på tävling, och det är självklart också beroende på vad som passar hunden. Man får hitta sin egen linje men jag tror är viktigt att det finns en tanke bakom.

 

Vad betyder “Fot!”?

Smilet 🙂 Foto: Sanna Krans

För länge sedan när jag gick på kurs med min dåvarande jack russell hade jag problem med att han ofta satte sig snett vid sidan efter en inkallning eller apportering. ”Säg FOT! Precis innan han ska sätta” sig sa min instruktör, och trots att jag var en ganska oerfaren hundtränare tänkte jag ”Men hur ska det hjälpa honom sätta sig rakt? Fot betyder ju något annat för honom, eller…?”

Ja vad menar vi egentligen när vi säger fot? För många hundar tror jag fot betyder väldigt mycket. Det betyder 1. Kom in och sätt dig vid sidan – rakt i position och med fokus. 2. Sitt stilla vid sidan – med kontakt. 3. Följ med mig vid sidan oavsett hur jag går – i rätt position och med kontakt. 4. Var inte för hetsig, men heller inte för loj!

Om hunden sätter sig snett upprepar vi kanske ”Fot!”. Om hunden tappar position då vi går = Fot! Om hunden tränger = Fot! Om hunden släpper blicken = Fot! Om hunden är hetsig vid sidan = FOOOOT! Om vi märker att hunden inte riktigt är med då vi ska börja gå = FOTTTEEE!

Ofta finns det en mängd kriterier för kommandot fot och jag tror det är väldigt svårt för hunden att veta exakt vad vi menar vid de olika tillfällena. Jag tror också fot ofta blir ett ”slaskkommando” som vi tar till när vi ska gå in på planen, och även i transporterna mellan momenten, och då är vi inte alls lika noggranna med hur hunden går.

Om man jämför kommandot ”fot” med t e x ”down” (som jag använder för att min hund ska fälla sig bakåt från stå i fjärren) så är kriteriet för ”down” väldigt tydligt. Det betyder stå stilla med alla fyra tassarna och fäll kroppen bakåt. Konkret för mig – antingen blir det rätt eller så blir det fel. Det finns liksom inget mellanting. Och är det solklart för mig brukar vara lättare för hunden att förstå vad jag menar (trots att det sättet att lägga sig ner är rätt onaturligt för hunden i det här fallet).

Själv har jag efter lite funderande tagit bort ordet ”fot” helt och hållet ur ordlistan. I stället har jag ett annat kommando som bara betyder en enda sak för Smiley, och det är ”håll kontakt”. Positionen försöker jag förstärka enbart genom belöningsplaceringarna, och ska han göra en kort ingång till sidan så heter det något annat än ”fot”.

Det blev plötsligt så enkelt och tydligt för oss båda. Lätt för mig att hålla på kriteriet och tydligt för Smiley vad jag menar.

På Tarzan – som är en hetsig och lättfrustrerad kille – har jag inte haft något kommando alls i fria följet eftersom han ofta svarat med ljud då jag sagt något i just det momentet. I övriga moment har han inte ljudat men just i fria följet har han ofta legat på gränsen. Jag har också varit tvungen att tänka väldigt mycket på var, när och hur jag belönat för t e x position, för att försöka få honom aningen lugnare och mer samlad. I ärlighetens namn har jag väl inte har lyckats så jättebra med just den biten, men jag brukar trösta mig med att han i alla fall varit tyst… och att det faktiskt kunde ha sett ännu galnare ut. 😉

Smiley är coolare i skallen än Trasan och inte lika lättfrusterad. Han har inte så nära till ljud (peppar, peppar) och de få gånger han ljudat så har det varit då han inte förstått alls vad jag menat. ”Men förklara så jag begriper då människa!!!”

Jag tror på att göra det enkelt, både för sig själv och hunden. Så Smilet och jag tränar vidare. Men inte på Fot! utan på Watch! 🙂

Nedan några fina “fotande” vänner som jag hittade i bildarkivet. 

Ingela och Skoja på Lydnads-SM

Jenny och Pingu på Lydnads-SM

Sharon och Koe på Lydnads-SM

Jackson

Marika och Mixtra

Trasan 😉

Tiger Foto: Lena Kerje

Mick <3

Ditte och Abby

Grundträning, grundträning… och ännu mer grundträning!!

Nordic Paws Smiley 1 år sedan. Jag blir fortfarande lika glad av att ha honom i mitt liv. 🙂

Smiley och jag jobbar vidare med massa grundträning. Eftersom han är en hund som har lätt att gå in i eye och ”fastna” i saker han ser – och tankar han tänker – så lägger jag en hel del träning på att han ska klara hålla fokus på mig i olika situationer plus snabbt kunna växla mellan olika typer av uppgifter. Ibland är han jätteduktig på det, andra gånger funkar det sämre.

Jag försöker förstå vad skillnaden som gör skillnaden är (för att citera Kjell Enhager) och ibland är det rätt uppenbart medan jag inte alls begriper andra gånger. Men ibland måste man acceptera att man inte hittar förklaringar direkt utan bara jobba vidare på den linje man tycker känns rätt. Förr eller senare kommer bitarna falla på plats.

Uppställningar, avslut och transporter mellan punkter är en sak som jag tränar i princip varje pass. Jag vill t e x inte att han släpper fokus på mig då vi ställer upp även om vi står länge på punkten, utan att han har en hög (ja lagom hög alltså) förväntan just där. Antingen blir det belöning eller så blir det uppgift. Och det ska vara lika ballt oavsett. Typ. 🙂

Positionen i fria följet, snabba sättanden i fria följet, explosiva starter i fartmoment (får vi träna begränsat så därför gäller det att planera de jag gör på ett bra sätt) korrekta gripanden på apporten, kunna välja bort störningar och synintryck som lockar fram hans eye och ingångar till sidan är andra saker vi tränar mycket på och som han också behöver mycket träning i.

Jag har aldrig kunnat träna massa fritt följ med Tarzan, eller jobbat detaljer i det momentet, för då har han hetsat upp sig och jag har fått ljud. I stället har jag fått tänka helhet och försökt få ihop ett fritt följ där han hållt sig någorlunda ”på mattan” utan att bry mig om att det inte riktigt sett ut som jag önskat. Jag är glad att jag valde den strategin med honom för jag tror faktiskt inte vi hade haft något fritt följ alls annars – i alla fall inte ett tyst sådant! Däremot har jag aldrig på dessa år behövt jobba upp eller belöna Tarzan för tempo, för han har det i sig. Det spelar ingen roll hur, när eller var, heller inte om det är första eller 25:e skicket eller inkallningen jag gjort – han springer lika fort ändå där för att han vet inget annat sätt att springa på. Men de lite mer “tänkande” delarna i träningen har han haft svårare för – även om han efterhand lärt sig utföra dem på ett rätt bra sätt sätt ändå. 

Kanske just därför så känns det extra roligt att få jobba fritt följ med Smiley som tycker det är skojigt och lite fränt, men inte alls lägger på stress på samma sätt som Tarzan. Med Smiley kan jag träna detaljer på ett helt annat sätt och verkligen försöka jobba utifrån den målbild jag har då det gäller  honom. Och målbilden för just honom är ett samlat men ganska “pampigt” fritt följ med en fin position, ganska upprest vid sidan och ett härligt engagemang och fin energi – fast utan stress.

Jag kan ”pilla” med positioner i stegförflyttningar och backande utan att han ljudar. Jag kan upprepa flera sättanden i rad utan att han går i taket. Och jag kan tala om för honom att ”Oups, inte så – utan SÅ ska det vara!” och han tar min förklaring på ett bra sätt utan att bli frustrerad eller upprörd.

Jag tror att i princip vad man än jobbar med så kommer det främja träningen i stort, inte bara just den sak man valt att träna. Om jag tränar fokus i uppställningar så kommer det gynna fokus i andra sammanhang också, och det kommer även påverka andra delar i träningen gynnsamt – även sådant som inte har med just fokus att göra. Eftersom träning är en  helhet och allt bygger på kommunikation och samarbete så kommer hunden och jag bli bättre och bättre på att tyda varandras språk, förstå uppgifterna och känna glädje i att göra saker tillsammans.

 

Nu får det f-n snart vara nog!!!

Foto: Ingela Karlsson

Saker och ting blir inte alltid som man hoppats på och planerat för.

I går fick jag ett jobbigt besked som – bland mycket annat – innebär att Tarzans tävlingskarriär är över.

Vid ultraljud och röntgen på kliniken hittade man ett ganska omfattande hjärtfel samt förändringar och skador i lungvävnad och luftsstrupe. De kommer gå vidare med att försöka hitta orsaken och sätta in lämplig behandling, men några flera tävlingar kommer det inte att bli tal om för vår del.

Det är väldigt ledsamt och tungt att inse, och jag har nog inte riktigt hunnit smälta det hela ännu.

Under senare delen av våren började jag märka att Trasan inte riktigt var som vanligt. Han kunde bli extremt flåsig även efter en kortare stunds träning, och trots att han snabbt återhämtade sig så tyckte jag det var märkligt för han är både välmusklad och i god kondition. Inte heller har han varit minsta värmekänslig tidigare utan snarare blivit snäppet bättre då termometern visat på +25 eller mer.

Jag tycker också han stundtals haft en slags stress och frustration i sig som jag inte var van vid. Grabben har alltid varit impulsiv och haft lätt att varva upp men jag har väldigt sällan upplevt honom stressad och belastad. Men så har han känts senaste tiden – både på tävling och i bland även i träningen. Ingen bra känsla.

Dessutom har han druckit och kissat mer än vanligt vilket gjorde mig orolig, så jag bokade en veterinärtid för honom i maj. Det var samma dag vi fick ta farväl av Mick och just då orkade inte med mer veterinärbesök, så jag bokade av och fick ny tid i går.

Men inte i min vildaste fantasi hade jag trott på ett så sorgligt besked. Och inte mindre ledsen blir jag när jag tänker på hur jobbigt han måste haft det, i och med att han inte kunnat syresätta kroppen ordentligt och hjärtat fått jobba på högvarv. Men han lever ju för att träna, ta i och springa och har alltid haft en sjuhelsikes kämparglöd i sig så han har väl helt enkelt inte känt efter. Älskade lilla hund.

2018 har inte varit mitt år… Varför kunde vi inte ha fått några år till på tävlingsbanan? Kunde vi inte fått starta på årets SM som jag sett fram emot så himla mycket?! Varför kunde vi inte få fortsätta med det vi båda älskar att göra tillsammans?

Nu hoppas jag bara innerligt att det här inte visar sig ha en skittaskig prognos så att jag dessutom förlorar honom i förtid. ”Prognosen beror på diagnosen” som veterinären sa, och vi ska gå vidare med nya prover och undersökningar för att kunna komma fram till varför hjärtat och lungorna ser ut som de gör på en i övrigt frisk och välmående individ. En teori man har är att det är lungparasiterna som vi slogs mot förra året som är den primära orsaken och anledningen till den skadade lungvävnaden, som i sin tur orsakat hjärtproblemen. Forts följer…

Jag är ledsen, besviken… och också förbannad! Fast jag vet inte på vem och vad. Jag önskar att jag kunde få skälla ut någon riktigt ordentligt – någon som var ansvarig för det här. Men det finns ju ingen att skälla på. Det är ju bara att tugga i sig skiten och inse fakta.

Fast jag säger som Leffe sa när jag hem från kliniken och stortjöt i går… ”Nu får det f-n snart vara nog!!”

Att träna en lydnadshund med “eye” – en ny erfarenhet för mig

Smiley har fått komma igång och träna lite mer, även enstaka fartmoment. Än så länge håller benet fint även om han fortfarande inte har samma rörlighet och mjukhet i vänster fram som i höger. Men vi trappar upp successivt och hoppas att det håller.

Fortsatt rehab med styrka, balans och smidighetsträning och kontroller hos vår sponsor www.dynamicrehab.se

Smiley är en kul kille och rolig att träna. Inte den allra mest snabblärda men jag upplever att det beror mer på kroppen än knoppen. Han är arbetsvillig och lite halvtokig – en udda mix mellan oerhört barnslig och väldigt seriös. Jag upplever honom som trygg i sig själv, cool i huvudet men samtidigt rätt “mycket hund”.

Av de fyra hundar jag haft och tränat (Jackson, Mick, Tarzan och Smiley) är Smiley den mest fysiska och ”brötiga”. Han är som en ångvält och när han kommer farande och hoppar på mig är det som att få en cementklump mitt i magen. Mina blåmärken är oräkneliga och Leffe är lite orolig över att bli anmäld för hustrumisshandel. “Ingen kommer tro på att det är den där gängliga fyrbenta typen som är orsaken!” påstår han. 🙂

Det som har varit svårast i träningen med Smiley är att han lätt går in i valltänk och eyear. Varken Mick eller Tarzan har haft sådana tendenser då vi tränat så det är helt nytt för mig. Från början kändes det som ett ganska stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa – och om jag skulle lösa det!. Men jag har  bollat tankar med duktiga hundtränare som har erfarenehet av eyeande hundar och är så tacksam över alla goda råd som generöst delas ut och människor som glatt delar sina erfarenheter bara för att de verkligen vill hjälpa till. Tack!. <3

Men så har jag klurat en del själv, för det är ju ändå jag som känner honom bäst.  Hur tänker han? Varför gör han på ett visst sätt i en viss situation? Hur uppfattar han det jag försöker förmedla? Och under de relativt få månader som vi har tränat tillsammans tycker jag redan vi börjat förstå varandra bättre.

Från att till en början totalt låsa sig totalt på stillastående saker som koner, leksaker apporter mm och smygit mot dem som en panter så kan han nu ta i och springa på rätt bra. Men jag måste hela tiden tänka på hur, var och när jag belönar och lägga upp träningen på ett sätt som minimerar hans eyeande.

Ett klassiskt misstag som jag gjorde i början var att ”tagga honom” på leksaken eller apporten genom att hålla i honom och låta honom fokusera innan han fick gå iväg. Men jag märkte snabbt att det inte var någon bra strategi på en hund med mycket valltänk. Så där fick jag tänka om.

Överlag har jag tänkt reaktionssnabbhet i stället för tempo. Eftersom han från början inte kunde vara snabb mot en stilla leksak som han såg, började jag träna honom på att kvickt vända och ta en som låg bakom honom. Var han inte snabb nog så fick någon knycka grejen för honom. Han går igång  på konkurrens så den övningen funkade klockrent. Efter det fick han göra samma typ av övning, men då höll jag leksaken i min hand så han såg den. Var han inte snabb nog på mitt belöningord så drog jag undan leksaken.

Efter det hade jag en leksak bakom och en i min hand, och så var han tvungen att lyssna på vilket ord jag sa. Var det Ut! (som betyder ”vänd och ta den bakom”) ellr Bus! (som betyder ”ta den i min hand). Det blev ju ytterligare en svårighet för då var han först tvungen att lyssna på rätt ord, fatta ett snabbt beslut och därefter reagera kvickt. Det hela blev en rolig lek för oss båda och han fick bra träning i att  inte fastna i en viss tanke utan vara öppen så hjärnan kunde reagera snabbt.

En annan sak han har svårt för (vilket till viss del säkert hör ihop med hans eye) är att han gärna vill låsa på andra hundar som leker eller tränar i närheten. Och där har jag valt att sätta ett tydligt förbud i kombination med höga belöningar i form av häftiga sociala belöningar och kampbelöningar hos mig. Och för att ingen ska missförstå “förbud” (och tro att jag elar honom eller vrider om örat och skriker FY!!)  så vill jag förtydliga att jag helt lugnt säger “app app” (= Nää, du får inte stirra på den hunden!) och så berättar jag vad jag vill att han ska göra i stället “Watch!” (=Titta på mig!). Och belönar ordentligt när han klarar att bryta tanken.

Jag väntar inte ut honom i sådana lägen utan försöker bryta hans tanke så fort som möjligt. Helst vill jag inte att han hamnar i den alls men dit har vi inte riktigt kommit än. Det är otroligt självbelönande att få stå och eya och svårt att jobba mot sådna instinkter så den känslan ska vill jag ha så lite av som möjligt i lydnasdträningen. 

Häromveckan klarade han av att jobba fint med mig trots att träningskompisarna körde både lek och fartmoment runtomkring oss. Han tappade lite fokus ett par gånger men kom snabbt på sig själv utan att jag behövde agera vilket givetvis gav massa cred. Och då blir han så nöjd över sig själv. 🙂

Under Smileys långa rehab var min tanke att jobba med hans fokus just i sådana här situationer efter som vi inte fick göra så mycket annat, men eftersom han inte fick belasta benet kunde jag ju inte lekbelöna honom. Och godisbelöningar var absolut inte tillräckligt för att han skulle ”orka” tänka bort störningarna. Så det är först nu vi kunnat börja träna det lite mer.

Det är en lång väg kvar men jag tycker han tar sig mer och mer. Och med facit i hand kanske det har varit bra att han varit tvungen att vila under en lång period. Dels har han fått växa till sig lite både fysiskt och mentalt, och dels har jag fått tid att klura på vår fortsatta träning. Och så jag jag fått träna mitt tålamod. 

 

Träningstävling med Tarzan… och Smiley!!!

Två grabbar som träningstävlat. Fina priser för både två- och fyrbenta! 🙂

Träningstävling med Tarzan…

Det blir bara en till start för mig och Trasan innan Lydnads-SM så därför tackade jag ja till att vara med på en träningstävling som ett gäng anordnat några mil härifrån. Det är samma glada gäng som fixade den superroliga 5-kampen som vi fick vara med på förra året. Kreativa brudar! 🙂

Det blev ett bra tillfälle att köra genom programmet med Trasan helt tävlingsmässigt. Han kändes ungefär som han gör på träning just nu och vårt program bjöd inte på några större överraskningar åt något håll – vilket i hans fall är är positivt.

Ett hetsigt och lite studsigt fritt följ som vanligt, men ett relativt bra zäta med stabila skiften och skapliga transporter däremellan. Övriga moment gjorde han riktigt fint och jag är extra nöjd med inkallningen och vittringen som även i mina ögon var klockrena 10:or. Gruppmoment (med statister) blev också ganska bra men jag måste få till ett mer distinkt nedläggande efter sittandet. Han har svårt med läggandet just där…

Tjejerna hade hyrt in  en “riktig” lydnads/bruksdomare, vilket såklart är extra värdefullt, och Trasan knåpade ihop 295 poäng. Eftersom både han och jag behöver mycket träning och även en hel del tävlande för att vara på topp (vilket vi av flera skäl inte kunnat åstadkomma den senaste tiden) så är jag riktigt nöjd med vårt program.

…och med Smiley!

En av tjejerna frågade om jag inte skulle passa på att köra en Startklass med Smiley. Min första tanke var ”Neeej! Han är ju inte tränad för det alls, speciellt inte springmomenten. Och vi har ju inte ens kommit igång med vår träning än, utan mest tränat följsamhet, fokus i startpositioner, fasthållande av apport och gruppmoment (som vi fått ok till av veterinären).

Men å andra sidan är det ju inte så himla mycket spring i Startklass och hindret kan man ju köra med bara typ tre plankor för att inte fresta på hans ben. Så varför inte? Det kunde ju vara värdefull info för framtiden och jag bestämde mig för att prova och kanske lägga in en belöning i någon transport eller så.

Och bra träning för mig själv att helt oplanerat kliva ur min comfortzon. Jag som alltid vill vara väl förberedd! Svårt nog för en lydnadsmänniska som jag… med visst kontrollbehov. 😉

Ovan känsla

Sååå ovant det var att gå in på en “tävlingsplan” med en annan hund än Tarzan! Jag inser hur samkörda Trasan och jag blivit under årens lopp – som ett gammalt gift par! – och det här som jag hade vid min sida var något helt nytt. Smiley kändes plötsligt som en alien. Skulle han förbli en Smiley eller transformera sig till ett monster?!!! Jag känner honom ju inte alls i just denna situation ännu.

Smilet var aningen ofokuserad när vi gick in och ville gärna upp hångla upp tävlingsledaren som han tyckte såg trevlig ut… Men vi har tränat mycket på att ställa upp på olika startpunkter med fokus på mig och den träningen visade sig ha varit värdefull.

Lill-killen samlade ihop sina långa spindelben – plus sin hjärna- och vi lyckades få till ett fritt följ som kändes över förväntan. Domaren gillade det också och gav oss 9,5 i betyg med avdrag för ett sättande som han tyckte vara aningen långsamt. ”Bra position och kontakt. Lite långsamt första sitt” var hans kommentar. 

I övrigt fick vi betygen:

Inkallning 10

Sättande under gång 10

Apportering 7,5 (slarvigt gripande) Han har jättesvårt att gripa apporten korrekt framifrån i fart! Måste kampanja det…

Fjärr 10

Hopp (3 plankor) 10

Helhet 10

S:a 190,5 p.

Jag är så nöjd med Smilet som visserligen inte var helt fokuserad mellan momenten (hade lite svårt att släppa en hund som lekte med sin matte en bit från planen) men jobbade på fint i momenten. 

Han är fortfarande väldigt valpig i både knopp och kropp och behöver jobba upp sin kroppskontroll en hel del. Därför kommer jag ta det väldigt lugnt och förmodligen inte starta honom ”på riktigt” förrän nästa år när vi fått chansen att träna ordentligt. Hans ben har hållt hittills och han har inte haltat sedan operationen – peppar peppar – och jag hoppas innerligt att det fortsätter på samma sätt.

Tävling – en motivationshöjare och drivkraft

Jag gillar att tävla. Det är i sig en drivkraft för mig att hänga i, träna och fortsätta utvecklas. Men jag har inga som helst problem med att vänta med att starta en ung hund om jag tycker att den behöver mer fysisk eller mental mognad. Mitt mål är att toppa hunden någonstans mellan 4 och 9 års ålder och jag vill att den ska hålla länge och tycka tävling är lika häftigt när den är 9,10 år som när den är ung. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha igen det hela längre fram. 

Men det var jättekul att testa av Smilet som faktiskt fixade tävlingssituationen bättre än jag förväntat (eller rättare sagt… jag hade nog inte förväntat mig varken det ena eller andra eftersom jag inte var förberedd!). Och efteråt kom jag på att jag faktiskt glömde belöna honom mitt i programmet som jag hade tänkt. Men det gick ju ok ändå. Och både han och jag fick fick med en riktigt go känsla av lättsamhet i en helt tävlingsmässig situation, vilket hela tiden var mitt mål.

Och när man räknade ut dagens bästa lydnadshund visade det sig att Smilet procentuellt varit snäppet bättre än Trasan! Och fick fint pris för det. 🙂

Fast frågar du Trasan tycker han det hela är urlöjligt med tanke på hur enkla saker Smilet fått göra i jämförelse. Smilet själv verkar lyckligt obekymrad om både resultat och prestationer. Han är fullt upptagen med att nyfiket upptäcka livets alla fröjder! Fast lite mallig över sina priser är han allt ändå!!!!

Trasan: Var inte så jäkla mallig Lilleman. Det du gjorde var plättlätt i jämförelse med med mig!
Smiley: Farbror Trasan, du är en dålig förlorare. “Second place is first loser” vet du väl. Vinna eller försvinna är det som gäller!!! 🙂

 

 

 

 

 

Lite grunder för kvickare sitt i fotposition

Tiger tränar utgångsposition Foto: Yvonne Öster

En sak är säker, border collien är ingen “sittande hund”

Många av de bc jag sett i träning – inklusive mina egna – har naturligt haft ganska lätt för att ställa och lägga sig snabbt. Däremot har åtminstone jag fått jobba en hel del för att få till kvicka sättanden. Och med tanke på vad border collien är avlad för är det ju inte så konstigt. Den ska kunna stanna och lägga sig snabbt bland fåren men däremot har jag inte sett någon som sitter  i vallsammanhang.

Med Smiley har jag också fått träna mycket då det gäller att kvickt få ner rumpan. Han är långbent, har lång rygg och är fortfarande valpig i sitt sätt att röra sig. Dessutom är han ganska stor i sina rörelser, och om man ska prata i ridtermer så har han svårt att korta upp och samla sig. Så med en biten kommer jag få fortsätta jobba en hel del. Men han är rolig att träna och har en blandning av djup seriositet och humor/barnslighet som jag verkligen gillar.

När Åsa var här förra veckan fick vi bra tips på olika grundövningar för fokus och koncentration, men även då det gäller kvickare sitt i fotposition och att bli rak&parallell i sina framben.

Då det gäller kvickheten i sättandet gäller det att hunden inte är “för lång”  och lägger för mycket vikt på sin framdel. Dessutom måste den vara avslappnad och inte spänna sig för då kommer musklerna att hålla emot i stället för att släppa efter och låta rumpan bli tung mot marken.

För att skapa ett bra utgångsläge så vill jag att hunden tänker uppåt och inte framåt och så tränar jag små korta steg framåt och även i vändningar. Och så kommer belöningen när han sitter ner med vikten på bakdelen. Nu i början får han toucha min hand men får inte belöning förrän han sitter korrekt. Jag tycker  det också är en bra övning för att hålla fokus hela tiden och inte släppa blicken bara för att hunden svalt sin godbit. Det är lätt att den “checkar ut” en sekund eller två efter avslutad belöning om man inte är uppmärksam.

Vi har tränat några pass på det här sättet och det redan har givit resultat – inte bara i den enskilda övningen utan även då vi gör halt under själva fotgåendet. För mig var det här ett nytt sätt att träna och det är kul att testa nya varianter – i synnerhet om det fungerar. 🙂 

Jag bad Leffe filma för att bättre illustrera hur vi gör. Vi fick filma om tre gånger. Första gången glömde han slå på videoläge. Andra gången hade han tummen för så man bara såg Smilets framben och hörde mina “Japp!” Men tredje gången gillt…

Fast Leffe skakar bara på huvudet och kan inte för sitt liv begripa hur någon enda människa kan tycka det här intressant. Man måste väl vara nörd antar jag. 🙂

Min torsdag

Tarzan in action
Foto: Daniel Eidenskog

Struktur…?

I morse vaknade jag, och för första gången sedan Mick fick somna in var han inte det första jag tänkte på. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Tror ingen som inte haft ett djur riktigt nära sig kan förstå hur mycket man kan sörja och sakna sin fyrbenta vän. Man vet om att man en dag måste säga farväl men orkar ändå inte riktigt tänka tanken ut… Nog om detta.

Jag började dagen med en rastrunda tillsammans med vovvarna och sedan frukost på altanen. Frukost för mig består av en dubbel espresso, juice och en rostad macka. Jag mår bra av att äta ganska lite på morgonen men desto mer till lunch. Jag jobbar liksom upp aptiten under dagens lopp!

Eftersom jag numera arbetar på med hundträning på heltid så försöker jag strukturera upp mina dagar så gott det går för mig som i grunden är rätt spontan och går mycket på lust&känsla. Det betyder att jag efter frukost sätter mig vid datorn några timmar och jobbar, vilket kan innebära administrativt arbete – typ bokföring (får nästan ångest av själva ordet!!) – men även planering, utskick, svara på mail och annat som är mer lustfyllt än just debet och kredit. 😉

Jag har några privat träningar eller träningsgrupper nästan varje dag i veckan och försöker i möjligaste mån få in dem på förmiddagarna eller framåt kvällen. Då har jag har några timmar mitt på dagen för egen träning eller annat vardagligt som måste fixas, typ städa åka och handla eller andra måsten. Jag jobbar ofta helger och då är timmarna i veckan mitt på dagen värdefulla.

Från ca kl 16 och framåt bokar jag in resten av privat träningarna. Tycker jag hittat ett system som funkar ganska bra då det gäller att planera dagarna. Men i dag hade jag inga träningar alls på förmiddagen utan jobbade vid datorn fram till kl 11 och sedan gick jag ut och tränade hundarna ett par timmar.

Kul att få växla om och vara kursdeltagare

I går hade vi heldagskurs här på Talludden för Åsa&Modde Sellidj. Några träningsvänner var på privat träning för Åsa och gillade hennes tänk, och då blev vi andra nyfikna förstås.

Det blev en bra träningsdag med en hel del nya tankar och infallsvinkar på saker. Kul och givande att ta in tränare från en annan sport är den man själv snöat in på (i detta fallet IPO).

Mycket fokus på just fokus, exakt postition i fria följet, mycket attityd och stort engagemang hos hunden och NOLL blicksläpp. Mycket av detta kommer jag bygga vidare på i Smileys träning. Åsa och Modde gillade Smilets look och attityd men ville ha honom lite längre bak i postion än jag haft honom. ”Hunden har alltid en tendens att glida fram efterhand så det är bättre att med en unga hunden till en början fokusera på en position som ligger 5 cm längre bak än idealpositionen.” Extremt viktigt med belöningsplacering och rätt hantering av belöningarna för att hunden verkligen skulle förstå vad vi som förare menade. Vissa saker var lite nytt för mig (och även de andra lydnadsnördarna som var med) men samtidigt lätt att ta tills sig och omvandla till “eget tänk”. 🙂

Smilet håller tungan rätt i munnen 😉 Foto: Daniel Eidenskog

Jag fick även bra tips kring ingång med apporten där jag vill ha en ännu större koncentration och uppgiftstanke hos Tarzan. Han fick göra långa apporteringsingångar i extremt hög fart (Yippie-ki-yey sa Trasan!!) och direkt växla ner till fokus, stadga och djup koncentration innan ingång… och vara kvar i den känslan ganska länge innan han fick släppa apporten.

Resten av torsdagen

Jag jobbade vidare utifrån de tips och tankar jag fick i går och det kändes bra, lite nytt och väldigt roligt.  Och som Åsa sa ”Efter sådär 500 repetitioner kan du kanske räkna med att det sitter hyfsat…”. Vi hann väl med 5-10 i dag. 😉

Från kl 15 och framåt har jag haft privat träningar av olika slag fram till 19.30. Mestadels ekipage som kommer regelbundet men även två helt nya med lite ”udda raser”. Kul!

I morgon fredag åker jag till Ronneby för kurs fram till söndagkväll tillsammans med Jenny Wibäck. Det ska bli superkul att återse Jenny och också träffa många av de ekipage jag haft förmånen att jobba med tidigare ner hos Carina Lundin i Blekinge. Och förhoppningsvis hinner Jenny och jag med lite egen träning. Ser fram mot helgen!

 

Hundsporten – en dyr sport?

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

”Alltså, hundsporten har blivit så himla dyr!” klagade en bekant till mig.

Och det är klart, har man flera hundar som man tävlar och räknar in allt som ingår i konceptet så blir det ju en slant. Men allting är relativt och om jag jämför med t e x hästsporten (för att inte tala och bilsporten!!) så är hundsporten en lågbudgetsport. Därmed inte sagt att det på något sätt är gratis att träna/tävla hund.

Vad kan man då göra för att minimera kostnaderna? Förutom att försöka hålla hundarna hyfsat friska vill säga och slippa svindyra veterinärkostnader… (och hur mycket man än försöker så går det inte alltid!!). Och vissa kostnader kommer man ju inte undan.

Har man tur och är lite ”på hugget” så kan man få sponsorer på t e x foder, fyskontroller, leksaker, täcken, halsband, kläder mm. Och det blir ju en trevlig besparing – och förhoppningsvis också ett trevligt samarbete. Men jag tror inte det är så himla vanligt att man blir sponsrad med pengar i hundsporten, även om det säkert förekommer.

När Mick var ung och vi siktade på SM i lydnad så startade jag en vänklubb ”Mick Jagger & The rolling bones”. Jag gick ut med en förfrågan till våra vänner – både privatpersoner och de som hade företag – och frågade om de ville vara med och stötta oss ekonomiskt genom att bli medlemmar i vänklubben.

I gengäld anordnade jag två träffar per år då jag bjöd in alla till en trevlig dag med italiensk buffé och bubbel. Jag visade lite lydnad med Mick och hade diverse andra aktiviteter typ lotteri, tipspromenad, någon gästföreläsare mm. Dessutom fick alla regelbundna mail och uppdateringar från oss.

Om jag minns rätt så kostade det 500 kr/år för privatpersoner och 2000 kr för företag. Får man tillräckligt många medlemmar så blir det en slant. Och framförallt blev det givande och roligt både för medlemmarna och mig. 😉 Jag kom att tänka på det nyligen när jag pratade med en fd medlem som undrade om jag inte kan starta en ny vänklubb för hon tyckte det var så himla trevligt på den tiden. J

Vi får väl se hur det blir framöver, men just nu är jag tacksam för de sponsorer jag har: Morrhåret Hundsport, Dynamic Rehab och Revolution Race (läs mer under ”Sponsorer”) Stort tack till er! J

Månfares Mick Jagger

Foto: Lena Kerje

Mick kämpade på men det gick inte längre.

På förmiddagen den 14 maj fick han somna in i mitt knä efter att han hastigt blivit sämre igen under natten. Hans visade prov på hjärtsvikt p g a ormbettet, han var orolig och hade svårt att gå. Veterinären misstänkte att hans inre organ höll på att ge upp och beslutet var ganska lätt – om än oändligt sorgligt att ta.

Senaste veckan då han legat inlagd har varit en riktig berg-o-dalbana då vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi som har djur vet ju att vi en dag kommer få ta farväl av dem och ju äldre de blir desto mer tror jag vi på något sätt förbereder oss, även om tanken är så jobbig att tänka fullt ut att vi bara snuddar vid den.

Men när stunden är inne är det ändå så ofantligt sorgligt. Man har så mycket minnen tillsammans. Saker som bara delat med varandra och ingen annan. Roliga minnen fyllda av glädje och skratt. Men också ledsamma stunder när ens fyrbenta vän givit en tröst, kraft och ny energi bara genom att finnas där.

Jag skulle kunna skriva massor om Mick. Hur fin, vacker, vänlig och speciell han var och berätta om vårt liv tillsammans. Vad vi fick uppleva och vad vi missade. Men det är så lätt att det man skriver bara blir sentimentalt när man är så här ledsen så jag väljer i stället att tänka på hur tacksam jag är att jag har fått ha honom hos mig i nästan tolv år.

Jag är också glad över att vi under året fick chansen att prova på nosework tillsammans. Det blev en grej som bara vi gjorde och han tyckte det var så himla kul att få ha mig för sig själv och göra ”viktiga” saker, utan de andra hundarna. Precis som vi gjorde när han var yngre och ännu inte råkat ut för massa skador som gjorde att vi fick lägga alla tankar på lydnadstävlande åt sidan.

Vid sista NW-tillfället som var för en och en halv vecka sedan var vi med våra kurskompisar på Morrhåret Hundsport och hundarna fick leta eukalyptus mellan fodersäckar, tuggben och annat spännande. Mick var full av entusiasm och väldigt stolt då han hittade gömmorna. Ett fint sista minne från vår korta ”noseworkarriär”.

Tårarna rinner oavbrutet och det kommer dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonen och gör ont i magen. Men jag vet att den dagen kommer då jag kan skratta åt dråpliga minnen och bara känna tacksamhet över att fått ha honom hos mig en tid.

Klia era hundar lite extra bakom örat, eller på rumpan i dag. Ge dem en köttbulle eller två vid matbordet och sätt er någonstans och bara umgås med dem i gräset. Ibland behövs inte så mycket mer än så.

Återigen stort tack för er stora medkänsla, varma tankar och för allt fint ni skriver. Det gör mig väldigt rörd, tacksam och betyder mycket.  <3

Foto: Sofia Edlind

Foto: Fotografingela

Huggormsbett?

Ni som följer High5 på Facebook vet att jag fick åka in akut med Mick till kliniken i tisdags då han successivt blivit mer och mer loj och hans ena framben börjat svullna upp.

Jag ska inte dra storyn igen och för att göra en lång – och otroligt jobbig historia – kort så har de nu kommit fram till att det med största sannolikhet är ett ormbett som är orsaken. Läget har varit väldigt kritiskt och vid flera tillfällen var hans värden så dåliga och hans tillstånd så illa att vi var inställda på att mista honom.

I fredagsnatt vände det och svullnaden (som spridit sig till bröstkorg och buk) började långsamt gå tillbaka samtidigt som hans värden förbättrades. Han kan nu äta, dricka och röra sig och gnistan i ögonen är tillbaka. Han är en kämpe! Jag hoppas få hämta hem honom på söndag, men först måste vi se att hans värden ligger stabilt och hans stora sår är under kontroll.

Det som jag funderar på är när han kan ha blivit biten och att det tog så förhållandevis lång tid innan symtomen kom. Man vill gärna ha förklaringar på saker och framförallt vara förberedd om något liknade skulle hända igen (gud förbjude!). 

På måndagen märkte jag att Mick var lite halvslö, men inte på det sätt att jag kopplade det till att han var dålig. På morgonpromenaden strosade han runt lite men var inte lika företagsam då det kom till att hämta pinnar, bada i dikena och rulla stenar som han brukar. Men det var varmt och jag tänkte att det säkert berodde på det.

Under dagen var fortsatte han vara mer stillsam än vanligt och på tisdagmorgonen ville han inte gå ur sin korg. Jag var tvungen att locka på honom och då han kom märkte jag att hans ena framben var aningen svullet vid armbågen. Jag ringde veterinären och fick en jourtid lite senare. Från det att jag lastade in honom i bilen och vi åkte iväg några timmar senare blev han hastigt sämre och när vi kom fram var var han riktigt dålig och jag fick lämna in honom direkt för provtagning och intensivvård. Proverna visade först på en bakterieinfektion/lymfangit  men efterhand började de mer och mer misstänka ormbett och justerade medicineringen efter den diagnosen.

Är det någon av er som varit med om att det tagit så lång tid innan er hund blivit riktigt dålig efter ett ormbett? Jag försöker hitta förklaringar och få mer vetskap om vad man ska vara uppmärksam på för tecken. Om hundarna är lösa på promenaden är det väldigt lätt att missa ett huggormsbett om hunden inte skriker till eller reagerar kraftigt på annat sätt. Men jag har alltid trott att symtomen kommer snabbt och att hunden blir svullen och dålig ganska omgående.

Ni som har erfarenhet får gärna höra av er. Tacksam för all info.

Nu håller jag tummen för att Mick fortsätter pigga på sig och att hans ben läker fint. <3

En betydligt piggare kille. 🙂

 

 

AddPocket

 

Sponsrat inlägg av AddPocket

Titt som tätt dyker det upp förfrågningar om sponsring här på bloggen. Vissa produkter är märkligare än andra och vissa inte så hundträningsrelaterade  – typ överdragsskydd till bilsäten, koftor med söta blommor på, armband till klockor mm. Trevliga och bra saker i sig men inget jag spontant kopplar samman med hundträning (även om skyddsöverdrag till bilsäten skulle kunna platsa!).

Men så dyker det upp produkter som jag spontant känner att jag gärna provar, och tycker jag det känns bra skriver jag gärna om det på bloggen. En sådan produkt är AddPocket.

Jag har testat produkten både i träningen (som belöningsficka) men inte minst på promenaderna då jag vill ha med mig diverse saker ut i skogen – utan att ha en massa kläder med olika fickor. Kanske gå i en vanlig hoodtröja, som i dag då det är 17 grader varmt här.

AddPocket är smidig att sätta fast runt höften och det känns inte att man har den på sig. Jag kan tänka mig att om man kör spår, uppletande mm är det helt perfekt att koppla på.

Den finns i olika färger, själv gillade jag den camofärgade – passar bra till de snygga brallorna från Revolution Race. 😉

Bältet är vändbart så man har två varianter på fickor.

 

Om du blir sugen på att testa AddPocket så får du nu 15%rabatt om du använder rabattkoden high5. Vill du läsa mer gå in här:

Start

Det handlar om närvaro

100 % närvaro – fina Mick i vallhagen
Bild: Fotografingela

Har du någon gång känt ”Herrejäklar vad bra jag var i dag!” efter ett träningspass eller då du kommer ut från tävlingsplanen?

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att träningen/tävlingen i sig gått som en dans, men du själv har varit på topp. Du har fattat snabba beslut, kunnat läsa en situation i god tid, tajmat dina belöningar, varit tydlig och klar i huvudet och hela tiden haft en go energi.

Jag har funderat över vad det är som gör att jag känner mig så “bra” ibland och andra gånger är så himla rörig i skallen och har långt mellan tanke och handling. För den där “braiga” känslan skulle jag gärna vilja kunna plocka fram på beställning i stället för att låta omständigheterna avgöra.

Svaret jag kommit fram till är att det handlar om närvaro. De gånger jag är som bäst är jag 100% närvarande i det jag gör. Och det oavsett vad min hund gör, tänker och känner. 

Det gäller inte bara hundträning utan en massa andra situationer i livet också. Jag är helt enkelt som bäst när jag kan vara helt närvarande i det jag gör just där och då.

Och så har vi motsatsen – de gånger jag gör något, men är splittrad i tanken. Jag kanske har 50% fokus på det jag gör, 20% på det jag gjort innan, 20% på det jag borde göra i stället och 10% någon helt annanstans. Det blir sällan riktigt bra.

Eftersom jag är blivit medveten om hur mycket det betyder försöker jag träna på det så ofta jag kan. Det kan handla om att i ett samtal verkligen lyssna på vad den andre säger – utan att avbryta eller börja tänka på något annat. Eftersom jag är en ganska otålig människa som har ett snabbt tempo i mig själv, kommer jag ibland på mig med att avsluta meningar åt andra som är lite mer eftertänksamma. Jag vet liksom vad de ska säga och får de inte fram det snabbt nog så lägger jag orden i munnen på dem. Det är rätt oförskämt, men det går liksom av bara farten. 

Men tillbaka till hundträningen. Vid de tillfällen jag är helt närvarande så läser jag min hund väldigt snabbt, vilket innebär att jag kan ta till Plan B illa kvickt när det inte går precis som jag tänkt. Stöter vi på problem så hittar min hjärna snabbt en strategi utan att jag blir känslomässigt påverkad och jag är öppen i sinnet och redo för det mesta…känns det som i alla fall.

För ett tag sedan läste jag på Annelie Pompes blogg: http://www.anneliepompe.com   hur hon tänker då hon har ett späckat schema med masssa föreläsningar, resor, sponsosrmöten mm. Hon skrev att hon skärmar av sina tankar och bara fokuserar på det som ligger närmast i tid. ”Om jag inte skulle klara att fokusera på en sak i taget skulle jag bli sönderstressad” Men det är klart, har man världsrekord i fridykning, bestigit världens högsta berg och utsatt sig för saker vi vanliga aldrig skulle drömma om, då är man mentalt stark och har lärt sig kontrollera sina tankar och känslor.

 

Men även vi som inte fridyker 126 meter ner i det mörka havet och bestiger Mount Everest, utan ägnar oss åt att lära hunden springa rakt fram 10 m och gå ett fint fritt följ vid sidan behöver kunna fokusera på rätt sak vid rätt tillfälle. Och för att bli duktig på något måste man träna på det, det gäller inte minst den mentala biten.

Vill man ha många tillfällen att träna (och det vill man förmodligen) så är ett hett tips att inte bara träna sig tillsammans med hunden utan i alla tänkbara sammanhang. På jobbet, i möten, bland familj och vänner, på promenaden i skogen, i affären… you name it.

Träna korta stunder och försök att bli snabbare och snabbare på att hitta din närvaroknapp. Blir du skicklig på det kommer du förmodligen bli belönad genom en go känsla av flow och energi. Det svåra känns lätt. Frustrationen byts ut mot kloka, konstruktiva handlingar. Och plötsligt hittar du kanske lösningen på ett problem som du grunnat över under en lång tid. 

Mitt gäng

The fabulous four <3

Smiley

Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.

Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.

Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström. 

Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.

Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.

På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3

Smiley, 7 veckor

Smiley 10 månader

Tarzan

Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara “proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.

I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.

Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.

Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan. 

Foto: Daniel Eidenskog

Mick

Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.

Tiger

Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.

Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?

Foto: Lena Kerje