Träning handlar om så mycket mer än teknik

av Heléne Lindström | jul 19, 2018 | Bloggen | 6 Kommentarer

En röstblogg (Vad heter det? En rogg… eller en plogg???) om vikten av att jobba med sig själv och inte bara med sin hund. 🙂

Grundträning, grundträning… och ännu mer grundträning!!

av Heléne Lindström | jul 17, 2018 | Bloggen | 3 Kommentarer

Nordic Paws Smiley 1 år sedan. Jag blir fortfarande lika glad av att ha honom i mitt liv. 🙂

Smiley och jag jobbar vidare med massa grundträning. Eftersom han är en hund som har lätt att gå in i eye och ”fastna” i saker han ser – och tankar han tänker – så lägger jag en hel del träning på att han ska klara hålla fokus på mig i olika situationer plus snabbt kunna växla mellan olika typer av uppgifter. Ibland är han jätteduktig på det, andra gånger funkar det sämre.

Jag försöker förstå vad skillnaden som gör skillnaden är (för att citera Kjell Enhager) och ibland är det rätt uppenbart medan jag inte alls begriper andra gånger. Men ibland måste man acceptera att man inte hittar förklaringar direkt utan bara jobba vidare på den linje man tycker känns rätt. Förr eller senare kommer bitarna falla på plats.

Uppställningar, avslut och transporter mellan punkter är en sak som jag tränar i princip varje pass. Jag vill t e x inte att han släpper fokus på mig då vi ställer upp även om vi står länge på punkten, utan att han har en hög (ja lagom hög alltså) förväntan just där. Antingen blir det belöning eller så blir det uppgift. Och det ska vara lika ballt oavsett. Typ. 🙂

Positionen i fria följet, snabba sättanden i fria följet, explosiva starter i fartmoment (får vi träna begränsat så därför gäller det att planera de jag gör på ett bra sätt) korrekta gripanden på apporten, kunna välja bort störningar och synintryck som lockar fram hans eye och ingångar till sidan är andra saker vi tränar mycket på och som han också behöver mycket träning i.

Jag har aldrig kunnat träna massa fritt följ med Tarzan, eller jobbat detaljer i det momentet, för då har han hetsat upp sig och jag har fått ljud. I stället har jag fått tänka helhet och försökt få ihop ett fritt följ där han hållt sig någorlunda ”på mattan” utan att bry mig om att det inte riktigt sett ut som jag önskat. Jag är glad att jag valde den strategin med honom för jag tror faktiskt inte vi hade haft något fritt följ alls annars – i alla fall inte ett tyst sådant! Däremot har jag aldrig på dessa år behövt jobba upp eller belöna Tarzan för tempo, för han har det i sig. Det spelar ingen roll hur, när eller var, heller inte om det är första eller 25:e skicket eller inkallningen jag gjort – han springer lika fort ändå där för att han vet inget annat sätt att springa på. Men de lite mer “tänkande” delarna i träningen har han haft svårare för – även om han efterhand lärt sig utföra dem på ett rätt bra sätt sätt ändå. 

Kanske just därför så känns det extra roligt att få jobba fritt följ med Smiley som tycker det är skojigt och lite fränt, men inte alls lägger på stress på samma sätt som Tarzan. Med Smiley kan jag träna detaljer på ett helt annat sätt och verkligen försöka jobba utifrån den målbild jag har då det gäller  honom. Och målbilden för just honom är ett samlat men ganska “pampigt” fritt följ med en fin position, ganska upprest vid sidan och ett härligt engagemang och fin energi – fast utan stress.

Jag kan ”pilla” med positioner i stegförflyttningar och backande utan att han ljudar. Jag kan upprepa flera sättanden i rad utan att han går i taket. Och jag kan tala om för honom att ”Oups, inte så – utan SÅ ska det vara!” och han tar min förklaring på ett bra sätt utan att bli frustrerad eller upprörd.

Jag tror att i princip vad man än jobbar med så kommer det främja träningen i stort, inte bara just den sak man valt att träna. Om jag tränar fokus i uppställningar så kommer det gynna fokus i andra sammanhang också, och det kommer även påverka andra delar i träningen gynnsamt – även sådant som inte har med just fokus att göra. Eftersom träning är en  helhet och allt bygger på kommunikation och samarbete så kommer hunden och jag bli bättre och bättre på att tyda varandras språk, förstå uppgifterna och känna glädje i att göra saker tillsammans.

Nu får det f-n snart vara nog!!!

av Heléne Lindström | jul 5, 2018 | Bloggen | 20 Kommentarer

Foto: Ingela Karlsson

Saker och ting blir inte alltid som man hoppats på och planerat för.

I går fick jag ett jobbigt besked som – bland mycket annat – innebär att Tarzans tävlingskarriär är över.

Vid ultraljud och röntgen på kliniken hittade man ett ganska omfattande hjärtfel samt förändringar och skador i lungvävnad och luftsstrupe. De kommer gå vidare med att försöka hitta orsaken och sätta in lämplig behandling, men några flera tävlingar kommer det inte att bli tal om för vår del.

Det är väldigt ledsamt och tungt att inse, och jag har nog inte riktigt hunnit smälta det hela ännu.

Under senare delen av våren började jag märka att Trasan inte riktigt var som vanligt. Han kunde bli extremt flåsig även efter en kortare stunds träning, och trots att han snabbt återhämtade sig så tyckte jag det var märkligt för han är både välmusklad och i god kondition. Inte heller har han varit minsta värmekänslig tidigare utan snarare blivit snäppet bättre då termometern visat på +25 eller mer.

Jag tycker också han stundtals haft en slags stress och frustration i sig som jag inte var van vid. Grabben har alltid varit impulsiv och haft lätt att varva upp men jag har väldigt sällan upplevt honom stressad och belastad. Men så har han känts senaste tiden – både på tävling och i bland även i träningen. Ingen bra känsla.

Dessutom har han druckit och kissat mer än vanligt vilket gjorde mig orolig, så jag bokade en veterinärtid för honom i maj. Det var samma dag vi fick ta farväl av Mick och just då orkade inte med mer veterinärbesök, så jag bokade av och fick ny tid i går.

Men inte i min vildaste fantasi hade jag trott på ett så sorgligt besked. Och inte mindre ledsen blir jag när jag tänker på hur jobbigt han måste haft det, i och med att han inte kunnat syresätta kroppen ordentligt och hjärtat fått jobba på högvarv. Men han lever ju för att träna, ta i och springa och har alltid haft en sjuhelsikes kämparglöd i sig så han har väl helt enkelt inte känt efter. Älskade lilla hund.

2018 har inte varit mitt år… Varför kunde vi inte ha fått några år till på tävlingsbanan? Kunde vi inte fått starta på årets SM som jag sett fram emot så himla mycket?! Varför kunde vi inte få fortsätta med det vi båda älskar att göra tillsammans?

Nu hoppas jag bara innerligt att det här inte visar sig ha en skittaskig prognos så att jag dessutom förlorar honom i förtid. ”Prognosen beror på diagnosen” som veterinären sa, och vi ska gå vidare med nya prover och undersökningar för att kunna komma fram till varför hjärtat och lungorna ser ut som de gör på en i övrigt frisk och välmående individ. En teori man har är att det är lungparasiterna som vi slogs mot förra året som är den primära orsaken och anledningen till den skadade lungvävnaden, som i sin tur orsakat hjärtproblemen. Forts följer…

Jag är ledsen, besviken… och också förbannad! Fast jag vet inte på vem och vad. Jag önskar att jag kunde få skälla ut någon riktigt ordentligt – någon som var ansvarig för det här. Men det finns ju ingen att skälla på. Det är ju bara att tugga i sig skiten och inse fakta.

Fast jag säger som Leffe sa när jag hem från kliniken och stortjöt i går… ”Nu får det f-n snart vara nog!!”

Att träna en lydnadshund med “eye” – en ny erfarenhet för mig

av Heléne Lindström | jul 1, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Smiley har fått komma igång och träna lite mer, även enstaka fartmoment. Än så länge håller benet fint även om han fortfarande inte har samma rörlighet och mjukhet i vänster fram som i höger. Men vi trappar upp successivt och hoppas att det håller.

Fortsatt rehab med styrka, balans och smidighetsträning och kontroller hos vår sponsor www.dynamicrehab.se

Smiley är en kul kille och rolig att träna. Inte den allra mest snabblärda men jag upplever att det beror mer på kroppen än knoppen. Han är arbetsvillig och lite halvtokig – en udda mix mellan oerhört barnslig och väldigt seriös. Jag upplever honom som trygg i sig själv, cool i huvudet men samtidigt rätt “mycket hund”.

Av de fyra hundar jag haft och tränat (Jackson, Mick, Tarzan och Smiley) är Smiley den mest fysiska och ”brötiga”. Han är som en ångvält och när han kommer farande och hoppar på mig är det som att få en cementklump mitt i magen. Mina blåmärken är oräkneliga och Leffe är lite orolig över att bli anmäld för hustrumisshandel. “Ingen kommer tro på att det är den där gängliga fyrbenta typen som är orsaken!” påstår han. 🙂

Det som har varit svårast i träningen med Smiley är att han lätt går in i valltänk och eyear. Varken Mick eller Tarzan har haft sådana tendenser då vi tränat så det är helt nytt för mig. Från början kändes det som ett ganska stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa – och om jag skulle lösa det!. Men jag har  bollat tankar med duktiga hundtränare som har erfarenehet av eyeande hundar och är så tacksam över alla goda råd som generöst delas ut och människor som glatt delar sina erfarenheter bara för att de verkligen vill hjälpa till. Tack!. <3

Men så har jag klurat en del själv, för det är ju ändå jag som känner honom bäst.  Hur tänker han? Varför gör han på ett visst sätt i en viss situation? Hur uppfattar han det jag försöker förmedla? Och under de relativt få månader som vi har tränat tillsammans tycker jag redan vi börjat förstå varandra bättre.

Från att till en början totalt låsa sig totalt på stillastående saker som koner, leksaker apporter mm och smygit mot dem som en panter så kan han nu ta i och springa på rätt bra. Men jag måste hela tiden tänka på hur, var och när jag belönar och lägga upp träningen på ett sätt som minimerar hans eyeande.

Ett klassiskt misstag som jag gjorde i början var att ”tagga honom” på leksaken eller apporten genom att hålla i honom och låta honom fokusera innan han fick gå iväg. Men jag märkte snabbt att det inte var någon bra strategi på en hund med mycket valltänk. Så där fick jag tänka om.

Överlag har jag tänkt reaktionssnabbhet i stället för tempo. Eftersom han från början inte kunde vara snabb mot en stilla leksak som han såg, började jag träna honom på att kvickt vända och ta en som låg bakom honom. Var han inte snabb nog så fick någon knycka grejen för honom. Han går igång  på konkurrens så den övningen funkade klockrent. Efter det fick han göra samma typ av övning, men då höll jag leksaken i min hand så han såg den. Var han inte snabb nog på mitt belöningord så drog jag undan leksaken.

Efter det hade jag en leksak bakom och en i min hand, och så var han tvungen att lyssna på vilket ord jag sa. Var det Ut! (som betyder ”vänd och ta den bakom”) ellr Bus! (som betyder ”ta den i min hand). Det blev ju ytterligare en svårighet för då var han först tvungen att lyssna på rätt ord, fatta ett snabbt beslut och därefter reagera kvickt. Det hela blev en rolig lek för oss båda och han fick bra träning i att  inte fastna i en viss tanke utan vara öppen så hjärnan kunde reagera snabbt.

En annan sak han har svårt för (vilket till viss del säkert hör ihop med hans eye) är att han gärna vill låsa på andra hundar som leker eller tränar i närheten. Och där har jag valt att sätta ett tydligt förbud i kombination med höga belöningar i form av häftiga sociala belöningar och kampbelöningar hos mig. Och för att ingen ska missförstå “förbud” (och tro att jag elar honom eller vrider om örat och skriker FY!!)  så vill jag förtydliga att jag helt lugnt säger “app app” (= Nää, du får inte stirra på den hunden!) och så berättar jag vad jag vill att han ska göra i stället “Watch!” (=Titta på mig!). Och belönar ordentligt när han klarar att bryta tanken.

Jag väntar inte ut honom i sådana lägen utan försöker bryta hans tanke så fort som möjligt. Helst vill jag inte att han hamnar i den alls men dit har vi inte riktigt kommit än. Det är otroligt självbelönande att få stå och eya och svårt att jobba mot sådna instinkter så den känslan ska vill jag ha så lite av som möjligt i lydnasdträningen. 

Häromveckan klarade han av att jobba fint med mig trots att träningskompisarna körde både lek och fartmoment runtomkring oss. Han tappade lite fokus ett par gånger men kom snabbt på sig själv utan att jag behövde agera vilket givetvis gav massa cred. Och då blir han så nöjd över sig själv. 🙂

Under Smileys långa rehab var min tanke att jobba med hans fokus just i sådana här situationer efter som vi inte fick göra så mycket annat, men eftersom han inte fick belasta benet kunde jag ju inte lekbelöna honom. Och godisbelöningar var absolut inte tillräckligt för att han skulle ”orka” tänka bort störningarna. Så det är först nu vi kunnat börja träna det lite mer.

Det är en lång väg kvar men jag tycker han tar sig mer och mer. Och med facit i hand kanske det har varit bra att han varit tvungen att vila under en lång period. Dels har han fått växa till sig lite både fysiskt och mentalt, och dels har jag fått tid att klura på vår fortsatta träning. Och så jag jag fått träna mitt tålamod. 

Träningstävling med Tarzan… och Smiley!!!

av Heléne Lindström | jun 6, 2018 | Bloggen | 4 Kommentarer

Två grabbar som träningstävlat. Fina priser för både två- och fyrbenta! 🙂

Träningstävling med Tarzan…

Det blir bara en till start för mig och Trasan innan Lydnads-SM så därför tackade jag ja till att vara med på en träningstävling som ett gäng anordnat några mil härifrån. Det är samma glada gäng som fixade den superroliga 5-kampen som vi fick vara med på förra året. Kreativa brudar! 🙂

Det blev ett bra tillfälle att köra genom programmet med Trasan helt tävlingsmässigt. Han kändes ungefär som han gör på träning just nu och vårt program bjöd inte på några större överraskningar åt något håll – vilket i hans fall är är positivt.

Ett hetsigt och lite studsigt fritt följ som vanligt, men ett relativt bra zäta med stabila skiften och skapliga transporter däremellan. Övriga moment gjorde han riktigt fint och jag är extra nöjd med inkallningen och vittringen som även i mina ögon var klockrena 10:or. Gruppmoment (med statister) blev också ganska bra men jag måste få till ett mer distinkt nedläggande efter sittandet. Han har svårt med läggandet just där…

Tjejerna hade hyrt in  en “riktig” lydnads/bruksdomare, vilket såklart är extra värdefullt, och Trasan knåpade ihop 295 poäng. Eftersom både han och jag behöver mycket träning och även en hel del tävlande för att vara på topp (vilket vi av flera skäl inte kunnat åstadkomma den senaste tiden) så är jag riktigt nöjd med vårt program.

…och med Smiley!

En av tjejerna frågade om jag inte skulle passa på att köra en Startklass med Smiley. Min första tanke var ”Neeej! Han är ju inte tränad för det alls, speciellt inte springmomenten. Och vi har ju inte ens kommit igång med vår träning än, utan mest tränat följsamhet, fokus i startpositioner, fasthållande av apport och gruppmoment (som vi fått ok till av veterinären).

Men å andra sidan är det ju inte så himla mycket spring i Startklass och hindret kan man ju köra med bara typ tre plankor för att inte fresta på hans ben. Så varför inte? Det kunde ju vara värdefull info för framtiden och jag bestämde mig för att prova och kanske lägga in en belöning i någon transport eller så.

Och bra träning för mig själv att helt oplanerat kliva ur min comfortzon. Jag som alltid vill vara väl förberedd! Svårt nog för en lydnadsmänniska som jag… med visst kontrollbehov. 😉

Ovan känsla

Sååå ovant det var att gå in på en “tävlingsplan” med en annan hund än Tarzan! Jag inser hur samkörda Trasan och jag blivit under årens lopp – som ett gammalt gift par! – och det här som jag hade vid min sida var något helt nytt. Smiley kändes plötsligt som en alien. Skulle han förbli en Smiley eller transformera sig till ett monster?!!! Jag känner honom ju inte alls i just denna situation ännu.

Smilet var aningen ofokuserad när vi gick in och ville gärna upp hångla upp tävlingsledaren som han tyckte såg trevlig ut… Men vi har tränat mycket på att ställa upp på olika startpunkter med fokus på mig och den träningen visade sig ha varit värdefull.

Lill-killen samlade ihop sina långa spindelben – plus sin hjärna- och vi lyckades få till ett fritt följ som kändes över förväntan. Domaren gillade det också och gav oss 9,5 i betyg med avdrag för ett sättande som han tyckte vara aningen långsamt. ”Bra position och kontakt. Lite långsamt första sitt” var hans kommentar. 

I övrigt fick vi betygen:

Inkallning 10

Sättande under gång 10

Apportering 7,5 (slarvigt gripande) Han har jättesvårt att gripa apporten korrekt framifrån i fart! Måste kampanja det…

Fjärr 10

Hopp (3 plankor) 10

Helhet 10

S:a 190,5 p.

Jag är så nöjd med Smilet som visserligen inte var helt fokuserad mellan momenten (hade lite svårt att släppa en hund som lekte med sin matte en bit från planen) men jobbade på fint i momenten. 

Han är fortfarande väldigt valpig i både knopp och kropp och behöver jobba upp sin kroppskontroll en hel del. Därför kommer jag ta det väldigt lugnt och förmodligen inte starta honom ”på riktigt” förrän nästa år när vi fått chansen att träna ordentligt. Hans ben har hållt hittills och han har inte haltat sedan operationen – peppar peppar – och jag hoppas innerligt att det fortsätter på samma sätt.

Tävling – en motivationshöjare och drivkraft

Jag gillar att tävla. Det är i sig en drivkraft för mig att hänga i, träna och fortsätta utvecklas. Men jag har inga som helst problem med att vänta med att starta en ung hund om jag tycker att den behöver mer fysisk eller mental mognad. Mitt mål är att toppa hunden någonstans mellan 4 och 9 års ålder och jag vill att den ska hålla länge och tycka tävling är lika häftigt när den är 9,10 år som när den är ung. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha igen det hela längre fram. 

Men det var jättekul att testa av Smilet som faktiskt fixade tävlingssituationen bättre än jag förväntat (eller rättare sagt… jag hade nog inte förväntat mig varken det ena eller andra eftersom jag inte var förberedd!). Och efteråt kom jag på att jag faktiskt glömde belöna honom mitt i programmet som jag hade tänkt. Men det gick ju ok ändå. Och både han och jag fick fick med en riktigt go känsla av lättsamhet i en helt tävlingsmässig situation, vilket hela tiden var mitt mål.

Och när man räknade ut dagens bästa lydnadshund visade det sig att Smilet procentuellt varit snäppet bättre än Trasan! Och fick fint pris för det. 🙂

Fast frågar du Trasan tycker han det hela är urlöjligt med tanke på hur enkla saker Smilet fått göra i jämförelse. Smilet själv verkar lyckligt obekymrad om både resultat och prestationer. Han är fullt upptagen med att nyfiket upptäcka livets alla fröjder! Fast lite mallig över sina priser är han allt ändå!!!!

Trasan: Var inte så jäkla mallig Lilleman. Det du gjorde var plättlätt i jämförelse med med mig!
Smiley: Farbror Trasan, du är en dålig förlorare. “Second place is first loser” vet du väl. Vinna eller försvinna är det som gäller!!! 🙂

Lite grunder för kvickare sitt i fotposition

av Heléne Lindström | jun 5, 2018 | Bloggen | 4 Kommentarer

Tiger tränar utgångsposition Foto: Yvonne Öster

En sak är säker, border collien är ingen “sittande hund”

Många av de bc jag sett i träning – inklusive mina egna – har naturligt haft ganska lätt för att ställa och lägga sig snabbt. Däremot har åtminstone jag fått jobba en hel del för att få till kvicka sättanden. Och med tanke på vad border collien är avlad för är det ju inte så konstigt. Den ska kunna stanna och lägga sig snabbt bland fåren men däremot har jag inte sett någon som sitter  i vallsammanhang.

Med Smiley har jag också fått träna mycket då det gäller att kvickt få ner rumpan. Han är långbent, har lång rygg och är fortfarande valpig i sitt sätt att röra sig. Dessutom är han ganska stor i sina rörelser, och om man ska prata i ridtermer så har han svårt att korta upp och samla sig. Så med en biten kommer jag få fortsätta jobba en hel del. Men han är rolig att träna och har en blandning av djup seriositet och humor/barnslighet som jag verkligen gillar.

När Åsa var här förra veckan fick vi bra tips på olika grundövningar för fokus och koncentration, men även då det gäller kvickare sitt i fotposition och att bli rak&parallell i sina framben.

Då det gäller kvickheten i sättandet gäller det att hunden inte är “för lång”  och lägger för mycket vikt på sin framdel. Dessutom måste den vara avslappnad och inte spänna sig för då kommer musklerna att hålla emot i stället för att släppa efter och låta rumpan bli tung mot marken.

För att skapa ett bra utgångsläge så vill jag att hunden tänker uppåt och inte framåt och så tränar jag små korta steg framåt och även i vändningar. Och så kommer belöningen när han sitter ner med vikten på bakdelen. Nu i början får han toucha min hand men får inte belöning förrän han sitter korrekt. Jag tycker  det också är en bra övning för att hålla fokus hela tiden och inte släppa blicken bara för att hunden svalt sin godbit. Det är lätt att den “checkar ut” en sekund eller två efter avslutad belöning om man inte är uppmärksam.

Vi har tränat några pass på det här sättet och det redan har givit resultat – inte bara i den enskilda övningen utan även då vi gör halt under själva fotgåendet. För mig var det här ett nytt sätt att träna och det är kul att testa nya varianter – i synnerhet om det fungerar. 🙂 

Jag bad Leffe filma för att bättre illustrera hur vi gör. Vi fick filma om tre gånger. Första gången glömde han slå på videoläge. Andra gången hade han tummen för så man bara såg Smilets framben och hörde mina “Japp!” Men tredje gången gillt…

Fast Leffe skakar bara på huvudet och kan inte för sitt liv begripa hur någon enda människa kan tycka det här intressant. Man måste väl vara nörd antar jag. 🙂

Min torsdag

av Heléne Lindström | maj 31, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Tarzan in action
Foto: Daniel Eidenskog

Struktur…?

I morse vaknade jag, och för första gången sedan Mick fick somna in var han inte det första jag tänkte på. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Tror ingen som inte haft ett djur riktigt nära sig kan förstå hur mycket man kan sörja och sakna sin fyrbenta vän. Man vet om att man en dag måste säga farväl men orkar ändå inte riktigt tänka tanken ut… Nog om detta.

Jag började dagen med en rastrunda tillsammans med vovvarna och sedan frukost på altanen. Frukost för mig består av en dubbel espresso, juice och en rostad macka. Jag mår bra av att äta ganska lite på morgonen men desto mer till lunch. Jag jobbar liksom upp aptiten under dagens lopp!

Eftersom jag numera arbetar på med hundträning på heltid så försöker jag strukturera upp mina dagar så gott det går för mig som i grunden är rätt spontan och går mycket på lust&känsla. Det betyder att jag efter frukost sätter mig vid datorn några timmar och jobbar, vilket kan innebära administrativt arbete – typ bokföring (får nästan ångest av själva ordet!!) – men även planering, utskick, svara på mail och annat som är mer lustfyllt än just debet och kredit. 😉

Jag har några privat träningar eller träningsgrupper nästan varje dag i veckan och försöker i möjligaste mån få in dem på förmiddagarna eller framåt kvällen. Då har jag har några timmar mitt på dagen för egen träning eller annat vardagligt som måste fixas, typ städa åka och handla eller andra måsten. Jag jobbar ofta helger och då är timmarna i veckan mitt på dagen värdefulla.

Från ca kl 16 och framåt bokar jag in resten av privat träningarna. Tycker jag hittat ett system som funkar ganska bra då det gäller att planera dagarna. Men i dag hade jag inga träningar alls på förmiddagen utan jobbade vid datorn fram till kl 11 och sedan gick jag ut och tränade hundarna ett par timmar.

Kul att få växla om och vara kursdeltagare

I går hade vi heldagskurs här på Talludden för Åsa&Modde Sellidj. Några träningsvänner var på privat träning för Åsa och gillade hennes tänk, och då blev vi andra nyfikna förstås.

Det blev en bra träningsdag med en hel del nya tankar och infallsvinkar på saker. Kul och givande att ta in tränare från en annan sport är den man själv snöat in på (i detta fallet IPO).

Mycket fokus på just fokus, exakt postition i fria följet, mycket attityd och stort engagemang hos hunden och NOLL blicksläpp. Mycket av detta kommer jag bygga vidare på i Smileys träning. Åsa och Modde gillade Smilets look och attityd men ville ha honom lite längre bak i postion än jag haft honom. ”Hunden har alltid en tendens att glida fram efterhand så det är bättre att med en unga hunden till en början fokusera på en position som ligger 5 cm längre bak än idealpositionen.” Extremt viktigt med belöningsplacering och rätt hantering av belöningarna för att hunden verkligen skulle förstå vad vi som förare menade. Vissa saker var lite nytt för mig (och även de andra lydnadsnördarna som var med) men samtidigt lätt att ta tills sig och omvandla till “eget tänk”. 🙂

Smilet håller tungan rätt i munnen 😉 Foto: Daniel Eidenskog

Jag fick även bra tips kring ingång med apporten där jag vill ha en ännu större koncentration och uppgiftstanke hos Tarzan. Han fick göra långa apporteringsingångar i extremt hög fart (Yippie-ki-yey sa Trasan!!) och direkt växla ner till fokus, stadga och djup koncentration innan ingång… och vara kvar i den känslan ganska länge innan han fick släppa apporten.

Resten av torsdagen

Jag jobbade vidare utifrån de tips och tankar jag fick i går och det kändes bra, lite nytt och väldigt roligt.  Och som Åsa sa ”Efter sådär 500 repetitioner kan du kanske räkna med att det sitter hyfsat…”. Vi hann väl med 5-10 i dag. 😉

Från kl 15 och framåt har jag haft privat träningar av olika slag fram till 19.30. Mestadels ekipage som kommer regelbundet men även två helt nya med lite ”udda raser”. Kul!

I morgon fredag åker jag till Ronneby för kurs fram till söndagkväll tillsammans med Jenny Wibäck. Det ska bli superkul att återse Jenny och också träffa många av de ekipage jag haft förmånen att jobba med tidigare ner hos Carina Lundin i Blekinge. Och förhoppningsvis hinner Jenny och jag med lite egen träning. Ser fram mot helgen!

Hundsporten – en dyr sport?

av Heléne Lindström | maj 29, 2018 | Bloggen | 0 Kommentarer

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

”Alltså, hundsporten har blivit så himla dyr!” klagade en bekant till mig.

Och det är klart, har man flera hundar som man tävlar och räknar in allt som ingår i konceptet så blir det ju en slant. Men allting är relativt och om jag jämför med t e x hästsporten (för att inte tala och bilsporten!!) så är hundsporten en lågbudgetsport. Därmed inte sagt att det på något sätt är gratis att träna/tävla hund.

Vad kan man då göra för att minimera kostnaderna? Förutom att försöka hålla hundarna hyfsat friska vill säga och slippa svindyra veterinärkostnader… (och hur mycket man än försöker så går det inte alltid!!). Och vissa kostnader kommer man ju inte undan.

Har man tur och är lite ”på hugget” så kan man få sponsorer på t e x foder, fyskontroller, leksaker, täcken, halsband, kläder mm. Och det blir ju en trevlig besparing – och förhoppningsvis också ett trevligt samarbete. Men jag tror inte det är så himla vanligt att man blir sponsrad med pengar i hundsporten, även om det säkert förekommer.

När Mick var ung och vi siktade på SM i lydnad så startade jag en vänklubb ”Mick Jagger & The rolling bones”. Jag gick ut med en förfrågan till våra vänner – både privatpersoner och de som hade företag – och frågade om de ville vara med och stötta oss ekonomiskt genom att bli medlemmar i vänklubben.

I gengäld anordnade jag två träffar per år då jag bjöd in alla till en trevlig dag med italiensk buffé och bubbel. Jag visade lite lydnad med Mick och hade diverse andra aktiviteter typ lotteri, tipspromenad, någon gästföreläsare mm. Dessutom fick alla regelbundna mail och uppdateringar från oss.

Om jag minns rätt så kostade det 500 kr/år för privatpersoner och 2000 kr för företag. Får man tillräckligt många medlemmar så blir det en slant. Och framförallt blev det givande och roligt både för medlemmarna och mig. 😉 Jag kom att tänka på det nyligen när jag pratade med en fd medlem som undrade om jag inte kan starta en ny vänklubb för hon tyckte det var så himla trevligt på den tiden. J

Vi får väl se hur det blir framöver, men just nu är jag tacksam för de sponsorer jag har: Morrhåret Hundsport, Dynamic Rehab och Revolution Race (läs mer under ”Sponsorer”) Stort tack till er! J

Huggormsbett?

av Heléne Lindström | maj 12, 2018 | Bloggen | 14 Kommentarer

Ni som följer High5 på Facebook vet att jag fick åka in akut med Mick till kliniken i tisdags då han successivt blivit mer och mer loj och hans ena framben börjat svullna upp.

Jag ska inte dra storyn igen och för att göra en lång – och otroligt jobbig historia – kort så har de nu kommit fram till att det med största sannolikhet är ett ormbett som är orsaken. Läget har varit väldigt kritiskt och vid flera tillfällen var hans värden så dåliga och hans tillstånd så illa att vi var inställda på att mista honom.

I fredagsnatt vände det och svullnaden (som spridit sig till bröstkorg och buk) började långsamt gå tillbaka samtidigt som hans värden förbättrades. Han kan nu äta, dricka och röra sig och gnistan i ögonen är tillbaka. Han är en kämpe! Jag hoppas få hämta hem honom på söndag, men först måste vi se att hans värden ligger stabilt och hans stora sår är under kontroll.

Det som jag funderar på är när han kan ha blivit biten och att det tog så förhållandevis lång tid innan symtomen kom. Man vill gärna ha förklaringar på saker och framförallt vara förberedd om något liknade skulle hända igen (gud förbjude!). 

På måndagen märkte jag att Mick var lite halvslö, men inte på det sätt att jag kopplade det till att han var dålig. På morgonpromenaden strosade han runt lite men var inte lika företagsam då det kom till att hämta pinnar, bada i dikena och rulla stenar som han brukar. Men det var varmt och jag tänkte att det säkert berodde på det.

Under dagen var fortsatte han vara mer stillsam än vanligt och på tisdagmorgonen ville han inte gå ur sin korg. Jag var tvungen att locka på honom och då han kom märkte jag att hans ena framben var aningen svullet vid armbågen. Jag ringde veterinären och fick en jourtid lite senare. Från det att jag lastade in honom i bilen och vi åkte iväg några timmar senare blev han hastigt sämre och när vi kom fram var var han riktigt dålig och jag fick lämna in honom direkt för provtagning och intensivvård. Proverna visade först på en bakterieinfektion/lymfangit  men efterhand började de mer och mer misstänka ormbett och justerade medicineringen efter den diagnosen.

Är det någon av er som varit med om att det tagit så lång tid innan er hund blivit riktigt dålig efter ett ormbett? Jag försöker hitta förklaringar och få mer vetskap om vad man ska vara uppmärksam på för tecken. Om hundarna är lösa på promenaden är det väldigt lätt att missa ett huggormsbett om hunden inte skriker till eller reagerar kraftigt på annat sätt. Men jag har alltid trott att symtomen kommer snabbt och att hunden blir svullen och dålig ganska omgående.

Ni som har erfarenhet får gärna höra av er. Tacksam för all info.

Nu håller jag tummen för att Mick fortsätter pigga på sig och att hans ben läker fint. <3

En betydligt piggare kille. 🙂

AddPocket

av Heléne Lindström | maj 5, 2018 | Bloggen | 1 kommentar

Sponsrat inlägg av AddPocket

Titt som tätt dyker det upp förfrågningar om sponsring här på bloggen. Vissa produkter är märkligare än andra och vissa inte så hundträningsrelaterade  – typ överdragsskydd till bilsäten, koftor med söta blommor på, armband till klockor mm. Trevliga och bra saker i sig men inget jag spontant kopplar samman med hundträning (även om skyddsöverdrag till bilsäten skulle kunna platsa!).

Men så dyker det upp produkter som jag spontant känner att jag gärna provar, och tycker jag det känns bra skriver jag gärna om det på bloggen. En sådan produkt är AddPocket.

Jag har testat produkten både i träningen (som belöningsficka) men inte minst på promenaderna då jag vill ha med mig diverse saker ut i skogen – utan att ha en massa kläder med olika fickor. Kanske gå i en vanlig hoodtröja, som i dag då det är 17 grader varmt här.

AddPocket är smidig att sätta fast runt höften och det känns inte att man har den på sig. Jag kan tänka mig att om man kör spår, uppletande mm är det helt perfekt att koppla på.

Den finns i olika färger, själv gillade jag den camofärgade – passar bra till de snygga brallorna från Revolution Race. 😉

Bältet är vändbart så man har två varianter på fickor.

Om du blir sugen på att testa AddPocket så får du nu 15%rabatt om du använder rabattkoden high5. Vill du läsa mer gå in här:

Start

Mitt gäng

av Heléne Lindström | apr 17, 2018 | Bloggen | 6 Kommentarer

The fabulous four <3

Smiley

Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.

Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.

Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström. 

Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.

Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.

På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3

Smiley, 7 veckor

Smiley 10 månader

Tarzan

Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara “proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.

I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.

Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.

Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan. 

Foto: Daniel Eidenskog

Mick

Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.

Tiger

Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.

Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?

Foto: Lena Kerje

Mode och trender – på gott och ont

av Heléne Lindström | apr 13, 2018 | Bloggen | 4 Kommentarer

Bild: Lena Kerje

Trender kommer och går.

Inom dressyrridningen pågår just nu en debatt kring sportens syfte och vad som egentligen ska bedömas. Är det god ridning, harmoni och samspel mellan häst och ryttare som ska stå i centrum, eller är det flashiga, spektakulära rörelser hos hästen som ska generera de högsta poängen hos domarna?

Bo Tibblin, en av Sveriges ledande dressyrprofiler, menar att dressyren förskjutits mer och mer mot show i stället för klassisk god ridkonst. Han anser också att dressyrdomarna har ett stort ansvar genom att deras bedömning i princip styr hela sporten. Det domarna premierar blir automatiskt det som uppfödare och tävlande strävar mot. 

Tibblin är ganska hård i sin kritik och menar på att domarna måste ha kunskap och “öga” nog att se skillnad på hästmaterial och god ridning. Det i sin tur kräver gedigen utbildning i ridkonstens grunder och han jämför det svenska systemet med det tyska, där det är helt andra krav på att varje domare ska ha en tränarutbildning i botten.

Men det är inte bara inom dressyren det skapas mode och trender. Det förekommer säkerligen inom nästan alla sporter och visst ser vi dessa trender även inom lydnadssporten?

I den “nya” bedömningen vill man premiera mångfalden av raser inom sporten genom att hundindividen ska bedömas. ” Hänsyn ska tas till rasen/individen vid bedömning av hastighet. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona omedelbart och villigt, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska hunden tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag”.

Den tanken är god. Men det där med “rastypiskt” vänder jag mig lite emot. Individer inom samma ras kan se väldigt olika ut och ha olika förutsättningar för både rörelser, tempo och explosivitet. Kanske borde man ha förtydligat det hela ännu mer och inte bara fokuserat på tempot? Typ “Hundens engagemang och villighet att utföra sina uppgifter ska vara av avgörande betydelse för bedömningen. Likaså samarbete, kommunikation och harmoni mellan hund och förare.” 

Att trender kommer och går är nog inte så mycket att göra åt. Kanske det t o m är av godo i vissa fall. Det viktiga är att vi inte glömmer bort grundtanken bakom sporten så att det till sist bara är en liten grupp hundar – stöpta i samma form – som kan konkurrera på toppen. Det vore väldigt synd och framförallt enformigt och tråkigt att titta på. Till och med en lydnadsnörd som jag – som gillar fart och show – skulle definitivt tröttna. 😉

Bild: Fotografingela

Jag drivs av lust till ständig utveckling

av Heléne Lindström | apr 11, 2018 | Bloggen | 4 Kommentarer

En sak i taget. 

Det är det som gäller nu. Eller rättare sagt, det är det som borde gälla nu. Jag brukar intala mig själv att jag är ganska stresstålig, men f..n vet… Just nu hoppar tankarna runt i alla möjliga riktningar, och i stället för att fokusera på det jag ska göra här&nu så tänker jag på vad jag borde gjort tidigare och vad jag måste göra snart. Anti-mindfullness kan man kalla det för. Men jag jobbar på att bli bättre på att vara i nuet.

Budgetanalyser, bankbesök, byggnadskonstruktioner och möten med revisorn blandas med kurser på hemmaplan och externt, privat träningar och inte minst planering inför den kommande hösten och vintern. Planering pågår även inför kommande poddar med Maria B (jätteroligt med den positiva respons vi fått, stort tack!!:)) och så försöker jag vara noga med Smileys rehabträning och även få till ett och annat lydnadspass med Trasan. Tack och lov att dagarna är längre så att det går att förlägga träningen till kvällen.

Foto: Ingela Karlsson

När jag har mycket omkring mig så tänker jag att det är ett superbra tillfälle att träna mig själv mentalt. Nyckelorden är fokus och koncentration. Därför jobbar jag stenhårt på att skjuta undan tankar som tränger sig på (de där som påminner om vad jag borde gjort och måste göra) och försöker fokusera på det jag faktiskt gör just för stunden. Men det är inte lätt. I bland störs jag ut löjligt lätt av små saker och ju mindre motiverad jag är för uppgiften desto lättare tappar jag fokus. 

Jag har jobbat som egen företagare mellan 1984 och 2004 i olika branscher. Det började 1984 då jag startade “Helénes hudvård” direkt efter min utbildning till hudterapeut. Jag jobbade i första hand med olika hudproblem såsom acne och oönskad hårväxt i ansiktet men även en hel del makeup till vardag och fest. En kväll i veckan höll jag makeup-kurser på kliniken och det var nästans alltid fullt med kunder som ville lära sig alltifrån vardagsmake up till hur man sminkar sig till fest. 

När jag träffade Leffe och vi fick vårt första barn 1991 kände jag att jag ville bredda mina vyer, och efter barnledigheten fick jag möjlighet att börja jobba på reklambyrån som Leffe då drev tillsammans med sin kompanjon Stanley Dickens. Jag startade som lite “alltiallo” men fick efterhand egna små uppdrag inom copy och design. Jag gjorde loggor, skrev reklamtexter, artiklar och däremellan fick jag vara med på mässor, konferenser och utställningar som värdinna och hade hand om catering mm. Det var en jätterolig tid och jag lärde mig otroligt mycket, framförallt då det gällde att “läsa människor” och hitta rätt kommunikationskanal för olika personer. 

Efter att ha varit anställd några år på reklambyrån sa jag till Leffe att “Nu vill jag starta en egen liten reklamverksamhet!”. Min käre man var väl aningen skeptisk till min idé men jag var desto mer entusiastisk. Och så blev det. Jag sa upp mig på reklambyrån och startade upp mitt lilla företag som jag döpte till “Write Now!”. Tanken var att jag skulle erbjuda copy och design till mindre företag med föresatsen att det skulle vara snabba leveranser och personlig service. Och det gick ganska bra i början. Jag fick hyfsat mycket jobb och en del fasta kunder. Men jag fick hela tiden jaga nya uppdrag  och efter ett tag kände jag mig fullständigt sönderstressad. 

Vissa månader fick jag in ganska mycket jobb, andra nästan inga alls. Det blev ohållbart i längden och jag tror faktiskt jag hade gått in i den berömda väggen om jag fortsatt på den banan. Så jag la ner mitt lilla företag och ägnade en månad åt att fundera över vad jag skulle göra istället. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad var jag genuint intresserad av?

Leffe tyckte jag skulle söka jobb inom det jag faktiskt var utbildad för, dvs hudterapeut. Men jag var envis och tyckte att “Nää, det har jag ju gjort! Jag vill göra nya saker!” 

En sak som jag brann för – och fortfarande tycker är fantastiskt – är italiensk mat. När Leffe och jag träffades besökte vi ofta Italien eftersom Leffe hade mycket kontakter där inom racingen. Numera reser vi inte dit så ofta (åtminstone inte tillsammans) men vi har ändå mycket anknytning till landet eftersom Leffes dotter är tillsammans med en italiensk kille och de bor just nu på en italiensk vingård i Piemonte. Och vår yngste son bor omväxlande i Milano och Stockholm och utbildar sig till tolk och översättare i just italienska. Så visst finns det mycket italienskt i vårt liv. 🙂

Tillbaka till mitt tidigare yrkesliv. Jag bestämde mig för att börja importera italienska delikatesser och starta upp en cateringverksamhet. På den tiden bodde vi på Nydala och hade en stor ateljé ovanför garaget där det trängdes alltifrån pastasåser till dolce och charkvaror i hyllorna. Jag startade upp en klubb som jag döpte till “Casalinga Club”  (betyder typ husfruns klubb) som raskt fick ett stort antal medlemmar, och där bjöd jag in till avsmakningakvällar 1-2 gånger i månaden. Dessutom fick jag en hel del cateringuppdrag till fester, bröllop mm och det var himla kul, om än ganska stressigt mellan varven. Men vi hade grymt skoj på våra medlemskvällar, och även om det i inbjudan stod att folk var välkomna mellan typ kl 18 och 21 så gick de sista sällan hem förrän långt efter midnatt, och hade då köpt med sig en stor del av mitt lager. 🙂

Men var sak har sin tid. Och då jag av en tillfällighet fick erbjudande om en anställning på Laser&Hudvårdskliniken 2004 i Linköping – där jag dessutom fick chansen att utbilda mig till laserterapeut – tackade jag ja. Och där blev jag kvar fram tills för förra året, 2017. Parallellt jag började jobba med egna hundkurser 2012 på deltid.

Nu har jag beslutat mig för att satsa på hundkurser, privat träningar  och mental coaching på heltid. Och ett stort steg i samband med detta är just projektet med hundträningshallen. Jag kommer fortsätta försöka utveckla mig själv och tänka lite utanför boxen, såsom jag alltid gjort.

Det som driver mig är lusten. Lusten att våga. Lusten att se saker ur nya synvinklar. Och lusten att följa min magkänsla.

Visst finns det saker i mitt liv som jag ångrat. Saker jag med facit i hand skulle gjort annorlunda. Men jag har aldrig ångrat de val jag gjort då det gäller jobbprojekt. De har visserligen varit mer eller mindre lönsamma men samtliga har lärt mig massa nya saker och gjort att jag fått nya tankar, erfarenheter och infallsvinklar. 

Jag är som bäst när jag har siktet framåt och som sämst när jag känner att jag “fastnat” i ett visst mönster. Så välkommen att hänga på nya tankar, idéer och upptåg på High5. Jag hoppas kunna inspirera andra till att  våga se nya möjligheter och låta sig drivas av lusten till utveckling. 🙂 

Välkommen till High5 Hundkurser och träningshallen som beräknas så klar sensommaren 2018. 🙂

Hundtränarpodden – olika vägar till framgång

av Heléne Lindström | apr 7, 2018 | Bloggen | 6 Kommentarer

Nu är det premiär för Maria Brandels och min pod “Hundtränarpodden-olika vägar till framgång.” Det första avsnittet är en liten presentation av oss och vår tanke med podden, men i kommande avsnitt får ni ta del av många olika gästers tankar och erfarenheter kring hundar och hundträning. 

Podden riktar sig till alla som har hund med någon form av mål i sikte. Det kan gälla vardag, träning, tävling och allt däremellan. 

Idén föddes när vi satt och spånande kring hur man på olika sätt kan utveckla sig som hundtränare. Vi kom fram till att det är lätt att “snöa in” på sin egen gren och glömma bort hur mycket man har att lära av människor som jobbar med hund inom helt andra områden.

Vi har redan en lång lista på spännande gäster som vi vill bjuda in (några har redan fått frågan och tackat ja!) och har du några förslag på “intervjuoffer” så hör gärna av dig till oss. Tanken är ju att podden ska inspirera hundtränare inom många olika områden.

Du kan följa oss på facebooksidan “Hundtränarpodden- olika vägar till framgång” och själva podden ligger på itunes. Fb-sidan kommer uppdateras regelbunden med info, tips och tankar och podden beräknas komma ut ca var 14:e dag. 

Filmen som du kan kika på nedan är en liten introduktion till podden och den är formad och producerad av Daniel Eidenskog & Suprprised Puppy Films. 

Till vår hjälp har vi även Lena Kerje & Kerje Original som lägger ut våra podavsnitt och även har gjort vår fina logga.

Vårt första podavsnitt sponsras av Morrhåret Hundsport i Vadstena. Stort tack till er alla som hjälper oss på vägen!

En intensiv och rolig kurshelg

av Heléne Lindström | mar 26, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Gullrumpan Smiley 🙂 

I helgen var jag inbjuden av Johanna på Ludvika BK att hålla kurs på Lerkulans Hundcenter i Skinnskatteeberg.

Det blev en supertrevlig helg med mycket rolig hundträning där både hundar och förare bjöd på sig själva, och på kvällarna var vi ett litet gäng som bodde kvar på Lerkulan och roade oss med egen hundträning och efterföljande mat och bubbel. 🙂

Lerkulans Hundcenter är ett mysigt ställe med en väldigt “vänlig” atmosfär. Bara en sådan sak att det finns mängder av prylar (foder, leksaker, halsband…) som hänger framme och där man bara kan ta vad man ville ha och swisha pengar. Jag frågade givetvis Lotta, som är en av ägarna, om det inte blev mycket svinn och hon svarade “Nej, vi har inte märkt av något svinn. Och vi litar på att människor gör rätt för sig” Jag tycker det är en så härlig inställning!

Likaså finns inga förbudsskyltar eller uppmaningar till besökare att göra si eller så utan man litar på att folk som kommer har sunt förnuft och vet att man inte går in med leriga skor eller struntar i att rengöra om hunden skulle kissa på mattan. 

Man kan läsa mer om vad Lerkulans Hundcenter erbjuder här: http://www.lerkulanshundcenter.se

Givetvis hämtade jag inspiration till hallen här hemma (som ska påbörjas nu i april med markarbete och gjutning av platta bara snöeländet försvinner!) och tänker att just den där trevliga atmosfären och mysfaktorn vill jag också försöka skapa. 

Vi har nu slutligen bestämt att hallen kommer bli 10×24 m med en liten hörna för teori, fika och samvaro men vi kommer inte sätta upp väggar och göra ett “eget rum” för det som vi tänkte från början, utan det kommer bli en liten del av själva hallen med staket runt i stället. Åh vad jag ser fram mot detta!!!! 🙂 🙂 🙂 

I dag är det måndag och en aningen lugnare dag utan kurser eller privat träningar, med däremot jobb vid datorn. Ganska skönt efter en intensiv kurshelg. I morgon åker jag till Köping och träffar Maria B för ett kul projekt som är på g och resten av veckan är inbokad med träningar (som jag hoppas kunna hålla här hemma bara det inte fryser på för mycket igen).

Smiley påbörjar sin rehab på torsdag hos Marie Söderström. “Min” veterinär Helene Backman har varit i kontakt med Marie och de har gemensamt diskuterat kring Smileys rehab vilket jag uppskattar oerhört mycket. Jag tror det vore en ernom fördel om ortopeder och fysioterapeuter hade mer samarbete kring patienterna även om – som i detta fallet – Helene jobbar för Evidensia och Marie för Anicura. Samarbete över gränserna…det gillar jag! 🙂 

På torsdag ska Mick och jag påbörja en noseworkkurs tillsammans med några av våra vänner. Det ska bli jätteroligt! Vi har varit på två privatlektioner innan så vi har ett hum om hur det går till, men nu ska vi lära oss mera. Spännande! 

Den här fina näsan ska få jobba.

Ge mig kaffe och ingen kommer bli skadad!

av Heléne Lindström | mar 17, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Vanligtvis brukar jag vara hyfsat noga med vad jag äter. 

Med det inte sagt att jag är något hälsofreak, räknar kalorier eller bara äter vego. Men jag vill äta mat som jag känner att kroppen mår bra av och som gör att jag orkar hålla i gång både hjärna och ben efter bästa förmåga. För min del innebär det att jag försöker undvika att “slaskäta” och äter så ren mat som möjligt, och gärna ekologiskt om det finns. Det brukar funka ganska bra för jag har hittat en balans som känns lätt att leva efter. Mycket grönsaker och frukt och mycket medelhavsmat. 

Men efter jul har jag av någon konstig anledning kommit in i en dålig trend med mycket skräpmat. Och jag märker direkt att jag blir tröttare, mer lättirriterad och att blodsockret pendlar under dagen. Så förra veckan bestämde jag mig att nu måste jag tillbaka till goda vanor igen och som en tydlig markering för mig själv påbörjade jag en 10-dagars detox. Det innebär mest frukt, fruktjuicer, grönsaker, grönsaksjuicer och örtteer men för att stå ut i 10 dagar så äter jag även lite ägg, ost och havregrynsgröt. Inget socker, ingen alkohol, inget kött eller fisk och …nu kommer det värsta – inget kaffe!! 

Att inte dricka kaffe känns för mig som en slags sorg. Inte så att jag dricker enorma mängder kaffe varje dag. Men när jag tar min morgonkopp, sätter mig i kökssoffan och tittar ut på rådjuren som går och betar en bit bort eller lägger armen om Trasan som gärna vill sitta så nära mig som möjligt, ja då är jag lycklig. Eller när jag träffar vänner och vi sätter oss med varsin kopp kaffe och pratar om livet, då är jag också lycklig. Och samma sak då jag suttit och jobbat vid datorn länge och Leffe kommer förbi och frågar om jag vill ha en espresso. Kaffe är på något sätt förknippat med lycka, trygghet, avkoppling och välmående. 

Det är inte samma sak med te. Te är gott och jag dricker gärna en kopp Earl Grey Green på kvällen. Men det kan aldrig ersätta det lilla lyckorus jag får när jag känner doften av kaffe.

Jag tänker att om något gör en så glad så måste det ju vara bra för en. Den teorin la jag fram till en av våra söner som raskt opponerade med “Jamen du blir ju glad över ett glas Prosecco, kokosprickar och en burgare på Donken också, så den teorin håller knappast”. Hrm, det är inte riktigt samma sak tycker jag. Jag dricker ju inte Prosecco varje dag, och inte äter jag kokosprickar eller Mc Feast heller varje dag. Och med facit i hand ska man inte lägga fram sina teorier till folk som inte begriper. 😉

Hur som helst, nu har jag fem dagar kvar på min detox. Fem dagar till utan kaffe. Jag vet att jag kommer klara det för jag är mentalt stark! Tror jag i alla fall… 🙂

Jag gjorde det bästa jag kunde. Och när jag kunde ännu bättre, så gjorde jag ännu bättre.

av Heléne Lindström | feb 23, 2018 | Bloggen | 4 Kommentarer

Vi som tillhör De Otåligas Skara har ibland lite svårt att förlika oss med att vissa saker faktiskt tar tid.

Jag har inga problem med att berätta för kursdeltagare eller träningsvänner att man måste låta vissa saker få mogna i lugn och ro utan att stressa fram något. Men när jag pratar till mig själv låter det annorlunda. Då går saker och ting oftast alldeles för sakta. Och det gäller inte bara hundträningen utan en hel massa andra saker också.

Är otålighet en bra eller dålig egenskap?

Både och skulle jag vilja påstå. Otålighet är bra så tillvida att man ofta har ett slags driv i sig själv och hela tiden jobbar för att det ska hända saker. Många har lätt att tänka att man borde göra det&det men det är inte lika lätt att faktiskt få det gjort. Där har Vi Otåliga ofta en fördel, för vi ser till att det inte bara stannar vid en tanke. Jag gillar Petter A Stordalens uttlande då hans säger: – ”Många skulle ha kunna gjort precis det jag har gjort. Men det var jag som gjorde det.” 

När jag var yngre led jag ofta av prestationsångset. Jag ville väldigt mycket men det var långt ifrån alltid jag lyckades så bra som jag hoppats. Det gällde allt från idrottsprestationer till skolarbete och annat. Vissa saker var viktigare än andra att lyckas med. Idrott – och senare ridningen – var t e x viktigare än skolarbetet (till mina föräldrars förtret) och jag blev mer besviken över ett dåligt lopp eller taskigt längdhopp än ett mediokert resultat på ett prov.

Hur yttrar sig besvikelse?

Det är säkert olika från person till person men i mitt fall handlade det om att jag grämde mig över att inte ha gjort precis lika bra ifrån mig som jag visste att jag kunde. När jag många år senare började med mental träning för egen del träffade jag en duktig coach som hjälpte mig sortera ut tankar och känslor. Det kunde låta ungefär såhär:

C: Kan du förklara varför du blir så väldigt besviken?

Jag: För att jag vet att jag kunde ha gjort det mycket bättre.

C: Varför gjorde du inte det då?

Jag: Jag försökte men det gick inte.

C: Du kanske inte försökte tillräckligt?

Jag: Jamen jag tyckte att jag gjorde det. Jag gjorde precis så gott jag kunde men det räckte inte till.

C: Men om du gjorde så gott du kunde, vad skulle du kunna ha gjort annorlunda då?

Jag: Ehh…Men alltså… Det är ju det jag inte vet!! Och det gör mig så frustrerad!

C: Kanske du inte vet det i dag. Men om du fortsätter träna på det sätt du tror är bäst för dig så kommer du säkert att upptäcka hur du successivt kan förbättra dig. När du vet bättre kommer du också kunna prestera bättre.

Än i dag försöker tänka på de kloka orden när jag tycker att saker och ting går alltför långsamt eller när jag blir besviken över att jag inte lyckats så bra som jag hade hoppats.

Att vara ärlig mot sig själv

Ibland kan jag i ärlighetens namn också inse att jag faktiskt inte gjort mitt bästa. Jag har inte tagit uppgiften på tillräckligt stort allvar utan slarvat över vissa saker för att något annat varit roligare eller mer betydelsefullt just då. Eller jag helt enkelt inte haft möjlighet att förbereda mig så som jag skulle ha velat. Och då är det ju dumt att bli besviken om man inte lyckas riktigt bra, för det skulle ju i så fall innebära att resultat mera handlar om tur än hårt arbete. 

Är besvikelse en bra drivkraft?

Jag tror det är det för vissa. Det finns nog ganska många personer som hela tiden drivs framåt därför att de aldrig är riktigt nöjda. Men det gäller inte mig.

Jag jobbar som allra hårdast och bäst när jag känner mig riktigt nöjd med det jag presterar. Känslan av att vara nöjd gör att jag mår bra – nästan som en liten kick. Och den känslan vill jag återkomma till och helst förstärka ännu mer. I den känslan har jag också lätt att hitta en flow i det jag gör. Nöjd för mig är inte detsamma som “nu behöver jag inte anstränga mig mera” – tvärtom tar jag i lite extra.

Men jag har också lärt mig med åren att inte vara helt beroende av en bra känsla för att kunna prestera. Logiskt och statistiskt vet jag att träning, jobb och livet i största allmänhet ibland kommer kännas kasst. Jag kommer också göra massa mer eller mindre dåliga prestationer i alla möjliga situationer, och jag kommer också bli besviken många gånger. Men det får inte hindra mig från att ändå försöka göra mitt bästa. Det är en stor konst att kunna göra en bra prestation även när man har motflyt, känslan inte är på topp eller man har låg energi. Likaså att hänga i och fortsätta jobba även om framgångarna låter vänta på sig. Den som väntar på något gott väntar visserligen alltid för länge… men ändå… 😉 

Jag älskar halsbanden från Smolk. 😉

Skydda dig mot energitjuvarna!

av Heléne Lindström | feb 21, 2018 | Bloggen | 1 kommentar

Smiley <3   Det kanske ser ut som att grabben försöker sluka energi men han är tvärtom en riktig energizer.     Tröja från Revolution Race

Vad är det som gör att vissa personer kan fylla en med så mycket sprudlande, positiv energi medan andra kan dränera en fullständigt. Eller är det snarare så att vi låter oss dräneras? Och finns det något sätt att skydda sig mot energitjuvarna?

Ett sätt är att undvika de individer som snor ens energi. Men det går ju inte alltid. I vissa lägen måste vi konfronteras med dem och kanske t o m jobba ihop på en arbetsplats.

Jag hade nyligen ett långt samtal med en vän som var helt tom på energi, och dessutom ganska nedstämd, efter att ha konfronterats med en energislukare. ”Hur gör man för att inte låta sig påverkas? ”Hur skulle du ha gjort?” undrade hon.

Jag berättade för henne att för många herrans år sedan jobbade jag som sjukvårdsbiträde och nästan varje dag var jag tvungen att tillbringa ett antal timmar med en person bland personalen som slukade energi från sin omgivning.

I början tyckte jag det var svinjobbigt för jag blev väldigt påverkad av hennes tråkiga kommentarer. Dessutom kunde jag gå och fundera över varför hon sa som hon gjorde och vad jag (och andra) hade gjort för att förtjäna det. En gång försökte jag berätta att jag tyckte hon var orättvis men hon lyckades snabbt vända det till att det var jag som gjort fel, så jag insåg att det där med att prata ut om saker med vissa personer inte alltid funkar. Vill man inte förstå så vill man inte.

Men efterhand började jag inse att man faktiskt inte behöver begripa sig på alla människor. En del kommer man aldrig förstå sig på, och det finns heller ingen anledning att lägga energi på att försöka. Antingen undviker man dem (om det går) eller så hittar man en strategi för att hantera dem.

Humor är och har alltid varit en bra strategi för mig. Personen i exemplet ovan var en rätt förutsägbar typ och efter ett tag lärde man sig att förutse vad hon skulle kommentera. Så jag började slå vad med mig själv om hur lång tid det skulle ta innan hon kommenterade det jag just gjort. Och när hon väl gjorde det kunde jag knappt hålla mig för skratt. Till slut gick jag nästan och väntade på de där kommentarerna för det hela hade plötsligt blivit väldigt komiskt. Vid ett tillfälle då en kollega till mig blivit ledsen över en tråkig kommentar från energislukerskan berättade jag om mitt sätt att hantera det. Det hela slutade med att vi slog vad med varandra och garvade ihop. Och efter ett drygt halvår försvann den tråkiga personen från arbetsplatsen och stämningen blev helt annorlunda och så mycket trevligare. Tänk att en enda människa kan sluka energi från en hel avdelning.

Inte alltid, men väldigt ofta går det att se det komiska i en tråkig, obehaglig eller jobbig situation. Och med tiden lär man sig förhoppningsvis också hantera situationer och personer på ett sätt så att de tar minsta möjliga energi ifrån en.

Man får en slags detektor som larmar i god tid. Och då brukar jag vara lite på min vakt. Inte otrevlig eller så (hoppas jag inte i alla fall) men jag sätter på mig filtret som gör att de där långa energitentaklerna som gärna vill suga ut lite av min egen energi, inte når fram.

Men så finns det så många andra härliga ”energizers” som frikostigt delar ut energi till höger och vänster till alla som är mottagliga. De är som en vitaminshot som höjer humöret och ökar kreativiteten hos sin omgivning. Där behöver man inget filter utan kan bara öppna upp och ta emot. Och förhopningsvis även ge tillbaka en del. <3

Ny samarbetspartner: Fritidsfabriken&Revolution Race

av Heléne Lindström | feb 20, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

I samarbete med Fritidsfabriken&Revolution Race

I dag är jag glad över att få presentera en ny samarbetspartner – Fritidsfabriken&Revolution Race.

Jag vet att många aktiva hundägare tränar, vandrar och vistas i kläder från Fritidsfabriken. Och det är inte så konstigt. Deras utbud är stort och kläderna både funktionella och superläckra – en annars inte alltför vanlig kombination. Och inte minst… priserna ligger betydligt lägre än hos många andra säljare av hund&fritidskläder.

Här följer ett utdrag från presentationen av företaget – skriven av Niclas och Pernilla som är dess grundare.

”Vi är uppstickarna i en alltför överprissatt bransch, som vet att det går att tillverka supersnygga outdoorkläder med grymt bra passform i de bästa materialen till ett helt ok pris. Vårt mål är att du som kund ska vara mer nöjd med våra plagg som med ett dubbelt så dyrt. Vi är inte nöjda förrän du som kund är nöjd med våra produkter!

Ett plagg ska kunna användas vid flera aktiviteter, multifunktionella plagg är vad vi eftersträvar. Välsittande funktionsplagg i rätt material, hybridkläder som kombinerar slitstarka material med stretchmaterial för bästa funktion och passform.

 Revolution Race startades 2013 och hittills har alla kollektioner sålt slut fortare än vi räknat med. Vi växer så det knakar och fler och fler upptäcker att våra produkter verkligen håller vad vi lovar. Väldigt många kunder som handlat hos oss kommer tillbaks och köper fler produkter, ett bättre betyg kan man inte få! Vi lyssnar verkligen på våra kunder, flera färgval, ändringar och förbättringar vi gjort på våra produkter kommer efter feedback från kunder.

 Vi följer Europas och Sveriges direktiv gällande kemikalier och jobbar kontinuerligt på att bli ännu bättre. Vi har själva varit på plats i våra fabriker i Vietnam för att säkerhetsställa att arbetsförhållanden, löner m.m följer landets lagar och Code of conduct. ”

Kika in på deras sida och frossa bland coola byxor i spännande färgkombinationer, läckra jackor med snygg passform och tröjor så sköna att man vill sova i dem. Länken finns även som klickbar banner under “Sponsorer” 

fritidsfabriken.se

Mer nyheter från Fritidsfabriken&Revolution Race kommer framöver.  Nu väntar jag bara på att man ska börja producera hundtäcken i samma snygga design. Tarzan vill gärna ha ett med djungelmönster säger han. 😉

Sila mygg och svälja kameler

av Heléne Lindström | feb 16, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

OBS! Hunden på bilden har inget med innehållet i texten att göra… 😉
Foto: Daniel Eidenskog

Pia & Pepp

För drygt ett år sedan kontaktade en tjej (vi kan kalla henne Pia) mig för att boka tid för träning och coaching.

Pia har en hund av vallhundsras (vi kan kalla den Pepp), en pigg och träningsglad liten tik med mycket motor. Tillsammans hade ekipaget gjort två starter i gamla elitklassen med två andrapris som resultat. “Och när jag kommer till dig vill jag inte att du talar om för mig att jag måste gå tillbaka och grundträna bättre, för det är det enda vi gör just nu!!” var hennes ord innan vi avslutade samtalet. Och jag lovade att jag skulle försöka undvika just den meningen. 🙂  

Pia visade sig vara en väldigt ambitiös och noggrann person som har höga mål och tränar mycket. Hon och hennes hund har ett fint samarbete och den där glimten i ögat som jag gillar så mycket! Pia vet hur hon vill att momenten med Pepp ska se ut, och i nästan alla fall hade hon lyckats komma till  (eller åtminstone väldigt nära) sin målbild. Utom i två moment -fritt följ och fjärr.

På hugget!

I fria följet var Pepp på hugget i dubbel bemärkelse. Om hon inte fick sin belöning när hon tyckte det var dags, så hoppade hon upp och nafsade Pia i armen. Och det hade hon gjort på tävling också. På träning däremot hade Pia lyckats kringgå problemet genom att belöna strax innan det hela uppstod. Hon berättade detta för mig på ett väldigt klarsynt sätt och erkände samtidigt att hon mycket väl förstod att det inte fick problemet att försvinna, men att hon inte ville inte “säga till sin hund”,  i synnerhet inte i fotgåendet eftersom hon var rädd att det skulle belasta deras samarbete. 

Fjärrfrustration

Då det kom till fjärren hade Pepp flashiga skiften men ganska mycket förflyttning både framåt och bakåt. Pia ville ha “mycket tryck” i skiftena och ett aktivt ställande från både sitt och ligg, och eftersom Pepp har lätt för rörelse samtidigt som hon har lätta tassar blev här en liten konflikt – både för Pepp (som inte fick ihop kombinationen hopp/stå med stadga i tassarna) och för Pia (som kände att hon inte kunde förklara för sin hund vad hon egentligen ville).

Ett tekniskt problem blir ett mentalt problem

När det kommer ett nytt ekipage hit för träning och coaching så brukar jag försöka utgå från hur föraren lärt in de olika sakerna från början i stället för att börja ändra radikalt på hela träningsprocessen (om det nu inte behövs förstås). Det är alltid lättare att hitta en lösning utifrån den röda tråd som förhoppningsvis redan finns än att börja på en helt ny.

Vi kollade genom alla momenten i Cl 3, och även om jag inte vetat om det från början kunde jag redan då de ställde upp inför fjärren se att här finns en issue. Mest syntes det på Pia, som från att varit en ganska avspänd och lättsam hundtränare, plötsligt blev en helt annan – betydligt allvarligare och mera spänd variant. Och inte blev det bättre av att Pepp ljudade på första skiftet och gjorde resten i raketfart på egen hand. Suck, sa Pia! Voff, sa Pepp. 

Alternativa lösningar

När de tränat färdigt gick vi in igen och började brainstorma kring fjärren (och även fria följet, men det kändes som ett något enklare problem att lösa). Jag tyckte att Pia fokuserat alltför mycket på en hög aktivitet i fjärrskiftena och sa att om det varit min hund skulle jag vilja få den tänka mycket mera stadga än rörelse.

Det resonemanget kunde Pia köpa. Vad hon däremot hade svårare att ta till sig var då jag sa att hon skulle försöka få Pepp att göra skiftena långsammare. “Men jag vill ju inte ha sega skiften!!” var hennes kommentar. Jag svarade att den risken nog var mikroskopisk med den typen av hund men Pia var inte helt övertygad. Vi gjorde i alla fall upp en träningsplan för fjärren till kommande träff efter fyra veckor – både då det gällde den tekniska träningen för Pepp och vad Pia skulle fokusera på och tänka för att inte stressa Pepp eller sig själv…men det hör ju liksom ihop. 

“Håll ordning på gaddarna!”

I fria följet var vi helt överens om att Pia måste hitta en annan strategi än att kamouflera problemet genom att belöna i förebyggande syfte. Dels genom att träna uthållighet i andra situationer än just fotgående, för att på så sätt öka förståelsen för att hålla fokus även då belöningen dröjer. Och så var vi tvungna att hitta ett sätt att tala om för Pepp att det faktiskt inte är okej att nafsa matte i armen eftersom vi insåg att problemet inte skulle försvinna som genom ett trollslag, oavsett strategi. 

Jag frågade hur Pia gör i vardagssituationer då Pepp gör saker som hon inte borde. Pia tänkte en stund och sa: “Då hon hoppar på folk t e x säger jag “A a…inte så!” till henne”.

Jag: Vad gör hon då då? Pia: Hon brukar oftast sluta. Jag: Är du arg när du säger till henne? Pia: Nää, jag vet ju att hon är en hoppig hund så jag brukar bara tala om för henne att lägga band på sig och sluta hoppa. Jag: Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak när hon biter dig i fotgåendet, utan att vara arg? 

Pia funderade en kort stund och sa sedan att hon nog skulle kunna tänka sig att prova det, fast det tog emot lite att “säga till” hunden i en träningssituation. Jag svarade att jag nog mera tycker det hör till allmän hyfs att inte bita sin matte, oavsett om det gäller vardag eller träning. 😉 Jag berättade också att Tarzan ibland nafsar mig (fast i benet) när han anser sig ha knallat omkring för länge vid min sida utan att det händer nå´t. Och att jag då brukar tala om för honom att det inte ingår i momentet att bita sin matte. Det kanske inte får honom att sluta för all framtid men jag märker att han tycker det är “gött” att jag på ett enkelt sätt hjälper honom att förstå rätt och fel, utan att han blir osäker. Jag brukar säga “Nähäru min bästa herre, håll ordning på gaddarna!” med visst eftertryck. Om han kunde prata skulle han säkert svara “Skulle bara kolla så du inte somnat matte…” med glimten i ögat. 😉

Hur gick det då för Pia?

Pepp är numera lydnadschampion och Pia siktar på SM 2018 (eller senast 2019 som hon säger). De brukar numera få mellan 8 och 8,5 på sin fjärr mot tidigare 0-5, detta sedan Pia tänkt om, skippat hoppstå och fått aaaaningen långsammare skiften, men fortfarande med tryck och med nästan ingen förflyttning. Och framförallt, Pepp är tyst och trygg och matte är glad och avspänd. 

I fria följet nafsar Pepp nästan aldrig i armen på träning trots att Pia numera aldrig “belönar bort problemet”, däremot har hon fått något enstaka nafs i benet på tävling. 😉 Hon jobbar på att få bort nafsandet helt och hållet, även på tävling, men det blev en radikal förbättring då Pepp förstod att hon faktiskt inte fick bitas. Dessutom har de jobbat mycket med fokus/uthållighet i andra situationer vilket har smittat över även i fotgåendet. 

Jag hoppas de kommer till start på årets SM och gör de inte det så kommer de säkert vara med 2019. Pia har godkänt att jag skriver om henne och Pepp (de heter ju något annat irl) och garvade gott då hon fick läsa genom texten. Speciellt då hon blev påmind om hur himla rädd hon varit för att få sega skiften. “Sa jag verkligen så?” sa hon. “Japp, det gjorde du”, svarade jag. “Ha ha, jag tänk vad man kan oroa sig för fel saker” skrattade Pia. 🙂 

I bland tror jag vi silar mygg och sväljer kameler. Eller hur var det nu… 😉 

Inga slaskbelöningar…

av Heléne Lindström | feb 11, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Tarzan in action
Foto: Lena Kerje

Svårt att träna i snö och kyla

Det är inte så lätt att få till bra träningar nu när det är kallt, halt och massa snö. 

Jag tränar så gott jag kan på vägen och parkeringen här hemma och däremellan (fast alltför sällan) försöker jag hyra någon hall. Vi har en stående träningstid på onsdagkvällar tillsammans med träningsgänget i en maskinhall en bit härifrån. Den är stor (jättestor!) men oisolerad med cementgolv förutom enstaka partier där det ligger typ balkongmattor. Funkar jättebra att träna där i bland när det inte är alltför kallt ute, för då blir det ännu kallare därinne. Plus att man inte vill köra alltför mycket fartmoment på det hårda underlaget. Vid några tillfällen har jag även hyrt Dogscense lokal inne i Mjölby. Den är inte så stor, men trevlig och framförallt varm.

Jag längtar verkligen tills det står en hall här hemma. Projektet går framåt, fast sakta. Vi har tagit ner lite skog i dungen, lagt in om bygglov och ska träffa bank och revisor nästa vecka. Vilken halleverantör det blir än ännu inte bestämt men vi har fått pris på markarbete (dränering, platta mm) att ta med i kalkylen. 

The fabulous four <3

Så kan ett träningspass se ut

Någon skrev för ett tag sedan och ville att jag skulle ge exempel på hur ett typiskt träningspass ser ut för oss. Det varierar såklart men så här såg passet ut häromdagen då jag lyckades hitta en stor, tom skolgård som var så där perfekt med ett litet lager snö som föll i stora flingor. Mjukt, mysigt och inte ett dugg halt. Det kändes nästan som att träna på bomull.

Inga slaskbelöningar

Generellt försöker jag dra ner på mina belöningar och har blivit mer restriktiv med “slaskbelöningar” till höger och vänster. Istället använder jag mig mer av beröm, i synnerhet då det gäller enkla uppgifter. Då han får belöning – vilket han självklart får med (o)jämna mellanrum – så är det väldigt sällan några snabba belöningar. Sådana gynnar inte hans hjärna så det blir nästan alltid en liten “tänk-på-vad-du-nyss-gjort-paus” innan belöningen kommer. 

Värm upp hjärnan

Trasans hjärna värmde jag upp med ordförståelse. Stå, sitt, ner, backa, ligg, upp, varsågod,ut! när jag gick med ryggen mot honom och han inte såg mitt ansikte. Det är bra pre-training för en hund som han, som gärna gör men inte alltid lyssnar på exakt vad. 

När skallen var uppvärmd blev det ett par minuters fotgående i extremt långsam marsch. Och då menar jag vääääldigt lååååångsam. Inga halter, inte så mycket vändningar och trixande utan bara gående för att få honom slappna av och ta djupa andetag (gäller även mig). När han kändes skapligt lugn ökade jag tempot, la in språngmarsch, halter och Z-skiften. I läggandet vill han gärna lägga sig lite framåt istället för rakt ner så där har jag kampanj på snabbt och rakt ner just nu. 

Tävlingsmässig kedja

Därefter gjorde jag tävlingsmässig kedja med Z-vittring-dirigeringsapportering-fjärr-ruta. Slutbelöning för stadga innan inkallningen i rutan. Noterade i huvudet de svagare bitarna och ska jobba lite extra med positionen efter ingången till sidan i apporteringsmomenten, läggandet i z och inga omtag på apporten innan ingång. 

Lite annat pill

Vi fortsatte med dirigering, höger, vänster, framåt, bakåt som back up till framåtskicket. Från början hade Tarzan vansinnigt svårt att gå ett par steg sakta, så när jag  t e x skulle flytta åt vänster så hann han typ 10 meter – swish!- innan jag fick stopp på honom. Han har en reaktionssnabbhet på en nanosekund och det är inte alltid lätt att hinna med i svängarna. Men nu har han lärt sig att röra sig sakta, och det fick han bättre förståelse för då jag slutade belöna så snabbt. Och jag i min tur har lärt mig reagera snabbare då det blir fel. 

Det blev även ingångsträning till sidan med apport plus lite påminnelse att lyssna bättre (ta mina momentrutiner) då vi ställer upp inför ett nytt moment.

Mick i nysnö

Gruppmoment

Vi avslutade med tävlingsmässiga gruppmoment (så tävlingsmässiga de nu blir när man är själv). Sammanlagt tog träningen drygt 45 minuter vilket är ett ganska normallångt pass för vår del. Under det passet fick han åtta godbitar (jag hade medvetet räknat innan jag stoppade ner dem i fickan) och tre lekbelöningar. Resten beröm, sociala belöningar och tävlingsbelöningar. Det är ganska lite för att vara jag på ett 45 minuter långt pass och jag övar mig själv på att våga lita på att det håller med färre belöningar. Lite scary, men nyttigt. 

Självklart ska man belöna under inlärning och då man vill förstärka vissa saker, men då det gäller den mer erfarna hunden kanske det kan vara bra att fundera över vad vi egentligen belönar och varför. Är det för vår skull eller för hundens? Och vad lär sig hunden genom att vi belönar just där och då?

Skydda hu(n)den

By the way. Det är inte bara hundens tassar som far illa då det är riktigt kallt utan även huden i ansiktet på oss. Ett tips är att investera i en bra klimatcreme som skyddar under kalla och blåsiga vinterdagar så man inte får en massa onödiga rodnader eller brustna blodkärl på kinder och näsa.

Hälsar hudterapeuten. 🙂 

Finbesök, Strawberry Daiquiri och massa fritt följ

av Heléne Lindström | feb 9, 2018 | Bloggen | 5 Kommentarer

Susann och Sting

Jag har haft besök av Susann Wastensson och hennes hundar ett par dagar.

Det var ett tag sedan vi sågs och vi hade mycket att ta igen – både träning, träningssnack och gamla minnen från vår ungdom.  På 80-talet var vi discobrudar med enorma axelvaddar, stora örhängen och rosa benvärmare och Linköpings innediscon var flitigt besökta. Vi kollade genom gamla fotoalbum och insåg att det runnit en del vatten under broarna sedan dess. Men annars såg vi ungefär likadana ut nu som då… eller…? not! 😉 

En favoritdrink på den tiden var Strawberry Daiquiri och jag såg till att köpa hem lite rom och jordbubbar när Susann kom så vi kunde återuppliva den ljuva smaken med tillhörande minnen. 

Men vi drack inte bara Daiquiri och pratade svunna tider, vi tränade våra hundar och nördade in oss i fria följ och diverse annat också. Susanns hund Joy är en äldre kusin till Smiley och det var roligt att se vilken fin utveckling Susann och Joy gjort i träningen. Joy ser ut att kunna bli precis hur bra som helst, speciellt nu när Susann bestämt sig för att satsa på lydnaden med henne medan Sting ska få tävla htm och freestyle. Man kan liksom inte hinna med att göra allt med alla, och dessutom göra det bra!

Givetvis hade Susann fått till ett strålande fritt följ även på Joy (jag hade inte väntat mig något annat iofs) och jag passade på att bolla lite tankar kring Smileys fria följ. Susann tyckte glädjande nog att han var läcker och såg fin ut i både look, energi och position vilket var roligt att höra av en fritt följ-guru.

Ingen hund är den andra lik och man får anpassa träningen efter den individ man har. Däremot vill jag gärna att hunden från början förstår mitt grundsystem, även om det systemet modifieras för att passa hundindividen. Med Smiley har jag tänkt annorlunda då det gäller fritt följ än jag gjort med tidigare hundar. Man kan sammanfatta det hela med tanken ”Häng på och följ mig så kommer det dyka upp någon form av belöning där jag vill att du ska ha ditt fokus!” Det ska vara plättlätt och roligt att följa vid sidan och jag har strävat efter att hitta ett slags flow i gåendet istället för att fokusera på teknik nu i början. Rätt eller fel vet jag inte ännu, men det har känts bra för Smiley (och mig) och känns det bra så brukar det vara rätt. 

Stora svängar i stället för vinkar bara för att få det flytigt. Pondus, trygghet och harmoni i mig själv som jag försökt överföra till Smiley. Och efter hans sätt att svara på detta har jag anpassat mina belöningar. Men de har alltid kommit i lodlinjen någonstans mellan min armhåla och mitt knät. Däremot har jag anpassat aktiviteten i dem – har han varit för speedad har dom kommit lugnare och i stadgetanke och har han behövt mer engagemang och uppgiftstanke har jag lagt på mer aktivitet vid ”leveransen”.

Smiley är en lång och högbent hund vars huvud ofta jobbar aktivt medan kroppen inte alltid klarar att hänga med skallen. Det gör att han ibland blir lite frustrerad. Han vill mycket men kroppen sladdrar i väg åt motsatt håll och vid vissa tillfällen märker jag att han blir lite stressad över det.

Susann och jag diskuterade kring det och kom fram till att jag inte får stressa på honom genom att försöka locka fram saker han fysiskt inte är kapabel till ännu. Om han tar i allt han kan för att klara svänga runt sin kropp och sätta sig snabbt vid sidan så måste det vara tillräckligt, även om jag tycker han är långsam runt och ner (och omedvetet jämför med Tarzan fastän jag vet att det är superkorkat!!) Försöker jag få Smiley att ta i mer än han klarar blir han ofta frusterad och någongång har det även kommit ljud eftersom han förmodligen tar i precis så mycket han kan just där och då.

Jag ser såååå fram emot att få honom helt friskförklarad så jag kan sätta igång och bygga upp hans kropp och låta honom springa lös i skog och mark och hitta sin egen balans. Nästa vecka ska vi till en annan ortoped på en annan klinik som ska få gå igenom hela honom och göra en komplett hältutredning.

Jag vill ju träna på! Och Smiley vill spinga och busa!! Tillsammans vill komma i gång och börja sätta mål utan att hela tiden bli avbrutna av vila, antiinflammatoriskt och skittrista koppelpromenader!!

Nedan en film från en väldigt liten Smiley till en betydligt större. <3 

Del 3. Fritt följ – hur kvalitetssäkrar man det?

av Heléne Lindström | feb 5, 2018 | Bloggen | 0 Kommentarer

Susann Wastensson och jag har känt varandra sedan vi var tonåringar, men då var det mest hennes syster och jag som umgicks eftersom vi hade häst i samma stall. Susann var redan då intresserad av hundar och hundträning och den passionen har hållt i sig under åren. Hon har tidigare varit med i svenska lydnadslandslaget med sin härliga bc Fonzie och även om lydnaden fortfarande ligger henne varmt om hjärtat så är det heelwork to music som är prio ett just nu.

Förutom att Susann är en fantastisk person som tar sig fram i livet med en enorm portion envishet och jävlar anamma i kombination med ödmjukhet och vänlighet så är hon en fena på att få fram snygga fria följ på sina hundar. De går liksom inte – de dansar fram på ett sätt så man blir alldeles lycklig när man ser dem. I ett tidigare blogginlägg gjorde jag en intervju med Susann tillsammans med en film på hennes dåvarande fyra helt olika hundar i momentet fritt följ.

Så självklart vill jag även denna gång passa på att fråga henne hur hon gör för att kvalitetssäkra momentet.

1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år?  

Sponsorekipage och lydnadskurser på High5

av Heléne Lindström | jan 30, 2018 | Bloggen | 0 Kommentarer

Bild: Fotografingela Halsband från Morrhåret Hundsport

På High5:s facebooksida la jag för några veckor sedan in om att det fanns möjlighet att bli sponsorekipage på High5. Texten lydde:

Under året kommer jag ta emot ett sponsorekipage i tävlingslydnad.

Det ekipaget kommer bli sponsrat med fem praktiska träningstillfällen, mental coaching samt hjälp att planera årets tränings- och tävlingssäsong.

Det finns några platser kvar på vårens och sommarens kurser. Kika in på kurssidan om det finns plats kvar på någon kurs som passar dig. 🙂 

Ett extra lydnadsläger tillsammans med Ditte Andersson är inlagt i maj. Lägret vi har i juli blev snabbt fullbokat så därför har vi lagt in ett likadant “Tävla och träna med hjärta och hjärna” 18-20 maj. 

Ny! 2018 Tävla och träna med hjärta och hjärna

Inom kort kommer en liten serie med intervjuer om momentet fritt följ här på bloggen. Tips och tankar kring hur man bibehåller ett snyggt och balanserat fritt följ långt upp i hundens tävlingskarriär.

Senaste Smiley-Nytt

av Heléne Lindström | jan 19, 2018 | Bloggen | 10 Kommentarer

Herr Långben

I går var det dags för besök på Anicurakliniken i Jönköping igen.

Nästan exakt en månad hann vi vara igång med lätt lydnadsträning och skogspromenader (med en stunds lösspringande för Smileys del )innan han återigen blev halt – denna gång på vänster fram mot tidigare höger.

Eftersom man uteslutit ocd/fcp på bogar och armbågar gjordes en ny grundlig undersökning. Smiley reagerade väldigt starkt då veterinären klämde på hans ben, både bak och fram. Det – plus det faktum att han vuxit väldigt mycket och snabbt plus att hältan flyttat på sig – gör att de nu tror han har panosteit. Man kunde se en tendens till det på CT:n vid förra besöket och eftersom det tydligen går i skov så ser man olika mycket vid olika tillfällen på röntgen. Prognosen på panosteit är god men det kan vara ett långdraget förlopp. Sköterskan som var med vid undersökningen berättade att hon haft det på sin schäfer. Han var halt från och till och kunde inte tränas ordentligt förrän han blev 2,5 år. Då försvann det som genom ett trollslag och sedan dess har han varit helt frisk.

När jag kom hem i går satt jag resten av kvällen och tog reda på allt jag bara kunde om panosteit. Allt från att läsa om det till att trakassera både vänner och personer jag inte känner som har/har haft det på sina hundar. Många verkar få den diagnosen när veterinärerna inte riktigt vet vad som felar. Ungefär som hästar som får diagnosen kotledsinflammation för att veterinären inte hittar något annat som stämmer med symtomen. Jag känner mig fortfarande osäker på om de hittat rätt, men man måste ju prova och utesluta bit för bit. Och symtomen stämmer ju onekligen på Smiley.

Att ha en unghund som inte får träna och leva “unghundsliv” är väldigt ledsamt. Man får hem sin valp, ser fram mot att få lära känna dem, träna den och visa den allt roligt som ett hundliv har att erbjuda. Och så blir det inte så. Och det allra värsta är att inte få veta exakt var felet sitter. Jag går och tänker på det mest hela tiden, men inser att så kan jag ju inte hålla på. Nu är det den här diagnosen som gäller och då får jag förhålla mig till det. Ingen idé att gå och grubbla, utan ta en dag i taget och försöka se positivt på det hela.

Smiley själv ser positivt på det mesta i tillvaron. Han är glad, obekymrad och oerhört social och kelig. En obrydd kille med mycket självförtroende och aptit på livet. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat och önskar bara att han ska få bli frisk! Men nu tar jag nya tag och hoppas på det bästa. Som tur är så är Trasan frisk och i toppform så jag har i alla fall en hund att träna. 

Nu bär det snart iväg till Tånga Hed och årets första talangläger. Det ska bli kul och skönt att få skingra tankarna med lie annat än halta hundar. 

Tack till alla fantastiska människor som på olika sätt engagerar sig, både vänner och personer jag inte känner. Jag tycker hundfolk generellt är genuint engagerade och ställer upp för varandra i både med- och motgång. Man vill varandra väl helt enkelt och det är väl en av de finaste egenskaper man kan besitta. 

Mitt gäng <3

“Tankar och trender inom lydnadssporten” Intervju med Maria Brandel.

av Heléne Lindström | jan 16, 2018 | Bloggen | 2 Kommentarer

Vad är “trenderna” inom lydnadssporten just nu? 

Det är en av de frågor jag bad Maria Brandel ge sitt svar på. Maria har god insikt i hur lydnaden ser ut, inte bara i Sverige utan även ute i Europa. Och genom sin stora erfarenhet – både som tävlande på hög nivå och flitigt anlitad instruktör – är det intressant att få veta hur hon tänker kring såväl inlärning som träning av den mer erfarna tävlingshunden. Stort tack för att du tog dig tid att svara Maria. Och imponerande snabb var du också! 😉 

Hundträning handlar ju en del om om trender. Du som har möjlighet att se hundträningen från fler perspektiv än det svenska – hur tycker du att lydnadstrenden ser ut just nu och vart är den på väg?

Jag tycker att den just nu verkar påväg mot små snabba hundar med bra fokus och blixtsnabba reaktioner. Samtidigt en hög precision där precis allt bedöms. Ute i Europa är många domare också IPO domare så det är intressant vad som händer där just nu. Det påverkar nog lydnaden en hel del. Tillexempel tror jag tanken att hunden ska vara fokuserad i varje sekund kommer därifrån.

 Vad tycker du man ska tänka på lite extra när man börjar med en ny, ung hund – förutom goda grunder och en bra träningsattityd?

Låt detaljer och moment vara lite sekundära. Engagemang, fokus och tävlingsträning är de svåra delarna i lydnad som behöver mest tid och arbete i anspråk om vi ska se på ”normal hunden”. Ha inte så bråttom ut på tävling om du fortfarande behöver mer engagemang och fokus. Jämför dig inte med andra utan låt saker och ting ta den tid de behöver.

 Måste man ha en hund med “riktigt bra” förutsättningar för tävlingslydnad för att lyckas ta sig långt, eller handlar det mesta om bra och rätt anpassad träning för just den individ man har?

Det beror på vad man menar med att ta sig riktigt långt. Är det att komma till SM tror jag att man kan klara det med många hundar. Med bra träning kan man kompensera många brister som hunden har och det kan jag tycka är en kul utmaning i sig. Pratar vi steget längre, kanske att lyckas på VM så behövs i de allra flesta fall en hund med riktigt bra egenskaper. Och som trend i Europa kan man även se att många tävlande verkligen letar efter hundar med rätt förutsättningar och det finns en hel del uppfödare av Border Collie ute i Europa som verkligen strävar efter att få fram bra lydnadsämnen. Dock räcker det inte med ett bra ämne i teamet hund-förare. Rätt egenskaper betyder ju inte alltid lätta egenskaper. Så normalt sett behövs två bra ämnen – hunden OCH tränaren.

 Vad tycker du är det vanligaste misstaget man gör då man börjar träna sin valp/unghund?

Att fokusera för mycket på de hundar man har haft innan och anpassa träningen efter det. Det bästa man kan göra är att försöka vara lite blank och se vad den nya hunden just behöver. Också att träna in delar och moment utan rätt fokus och engagemang genom att bli för fixerad på det tekniska är något som är ganska vanligt. Sedan om det dyker upp problem-ta hjälp av en tränare-vänta inte tills problemet är väl intränat-då blir vägen tillbaka så lång.

Hur tränar du den lite mer erfarna tävlingshunden för att den ska hålla långt upp i ålder och hela tiden förbättras?

Oh, mitt favoritämne. Jag har ju min stjärna Ylle, han fyller i dagarna 12 och är precis lika sugen på att träna som han varit i hela sitt liv. Det tror jag beror på två saker.

1. En riktigt stark fysik-alltid lika mycket promenader i ostigad terräng som träning-det har i perioder inneburit MYCKET eftersom jag också tränat mycket. Promenerat i ostigad terräng startade jag med direkt han kom hem som 8 veckors valp och gör fortfarande. Fysträna mycket-skogen är enkel och billig och avkoppling både för hund och tränare.

2. Vi har aldrig bara malt på med saker som han-utan så snart han kan har vi tagit nästa steg. Momenten kan ju en hund efter ett par år men här kommer det här med överträning och störningsträning in. När hunden kan-ta nästa steg- alltid. Det tror jag verkligen på och det är ju lika mycket motivation för tränaren-de flesta tappade sugar beror på brist på utveckling tror jag.

Finns det något annat du vill pusha för eller en tanke som du tycker man ska ha med sig i träningen?

Våga se de dåliga delarna i träningen som utvecklingspotentialer. Var medveten om svaga sidor utan att snöa in på dem. Framförallt tjata inte om det du är sämre på-träna på det istället. Gör ditt bästa –det kommer att ta dig jättelångt.

Forza Italia!

av Heléne Lindström | jan 9, 2018 | Bloggen | 0 Kommentarer

Det italienska framgångskonceptet

Italien har inte bara världens godaste mat, bästa modedesigners och vackraste språk – de har en även en världsmästare i lydnad.  

Bravissimo! NO! Wow! Don´t wan´t that! Pronto! Hit him with the candy! 🙂 Engelska och italienska superlativer i kombination med lite mer kritiska utlåtanden genomsyrade gårdagen i Kungsörs Hundarena. På plats var Valentina Balli – som bjudits till Sverige av Maria Brandel. Under lördagen och söndagen hade Valentina clinic med efterföljande kurs och under måndagen var det “vanlig” kurs.  Under helgen fanns förutom deltagare med hund ca 80 åhörare på plats för att få ta del av det italienska framgångskonceptet, medan vi på måndagen var en mindre skara som var där och lyssnade.

Valentina började med att i korthet beskriva sitt träningstänk. Hon sa bl a “Jag tänker hela tiden på att träna så ärligt som möjligt. Ganska ofta ser jag hundar som är helt fantastiska på träning men det är sällan man ser de hundarna prestera riktigt bra på tävling. Vad beror det på? Förmodligen för att vi hela tiden tränar i vårt komfortzon och är rädda för att blotta oss och våra svagheter. Men så håller det heller inte i längden på tävling.” 

Träningen är ett arbete – leken är lönen

Om jag ska försöka beskriva gårdagen så var den ganska “osvensk”. Valentinas träningstankar och system skiljer sig en del dem man oftast möter hos svenska tränare (även om alla svenskar givetvis inte tränar och instruerar lika!). 

Kastade bollar använder hon i princip aldrig, däremot kastar hon gärna godis (stora bitar!). Kampleken används desto flitigare men Valentina är observant på att hunden aldrig får tänka på sin belöning under tiden den gör sina uppgifter. 

Hon var väldigt noga med de kriterier hon bestämt sig för och inte släppte genom något som inte levde upp till dessa. Hon var även mån om att hunden skulle vara mentalt och fysiskt redo för de uppgifter den skulle utföra. Till exempel började hon inte träna skiften i fjärren förrän hunden var “färdig” i kroppen och det fanns också andra saker som hon väntade med att träna tills hunden var både mentalt och fysiskt mogen. 

“Träningen ska vara rolig både för oss och hundarna men jag vill ha ett ganska stort mått allvar i arbetet. Uppgifterna i sig ska vara ett arbete för hunden och ingen lek. Däremot får hunden lek som lön för ett bra jobb.”  När man ser Valentinas hund Lycan i träning så är det lätt att förstå att hon lever som hon lär. Lyckan är den i särklass häftigaste hund jag sett och det beror inte på att den är reaktionssnabb och har tryck i alla sina rörelser för det finns många hundar som har. Men den är också extremt fokuserad, stabil och uppgiftsorienterad samt växlar blixtsnabbt från stadga till explosivitet. Vad som också imponerade på mig var att se den göra över tjugo fjärrskiften i rad med 100% fokus. I princip alla skiften såg likadana ut, var lika rappa och korrekta och han kunde säkert gjort tjugo till med samma fina kvalitet och attityd. Inga låsningar eller halvtaskiga uppsitt där inte. 

Raka puckar

Hundarna på kursen i går var av olika åldrar och raser och samtliga förare var erfarna och hade bra koll på sin träning. Valentina var ganska rak i sin kommunikation, vilket till viss del säkert berodde på att engelska inte är hennes modersmål även om hon pratade det bra och var lätt att förstå. Men jag tror också att vi i Sverige är vana vid en mer “inlindad” form av kritik och feedback som bygger mycket på att våra kursdeltagare ska ha en bra känsla och känna sig duktiga. Här var kommentarer som “I don´t like that” och “That was not good enough” vanliga, samtidigt som hon kunde utbrista i “Braaaavo!!!” och “That was really good!!” när det verkligen var något som hon gillade. 

Snygga ställanden och inlärning av vittring 

För att nämna några rent träningstekniska bitar så jobbade hon med ställandena i inkallningen genom att lära hunden backa från föraren. “Hunden vill följa vår energi framåt och jag tränar mycket på att snabbt bryta den energin och lära hunden behålla riktningen mot mig men lägga sin energi bakåt  istället” berättade hon. “The dog shouldn´t just stop, he should stop with his energy behind him! Do you follow me?” Jodå, vi förstod nog alla hennes tankar i teorin, och sättet att jobba med att följa handen för att sedan snabbt kunna bryta gåendet framåt och börja backa är ju en rörelse som gynnar låsta framtassar i ställandet på inkallningen framöver. 

Då det gäller vittringen berättade hon att hon tränar länge med bara en enda gömd pinne och lär hunden ett ord/signal för nosarbete. När hon sedan introducerar fler pinnar är det först upptill 100 pinnar i ett “berg”  medan den egna fortfarande är gömd. Efterhand blir det stora berget av pinnar till mindre berg som blir “plattare och plattare”  för att som slutmål bara ha enstaka pinnar såsom på tävling. Då den egna läggs synlig är hon noga med att göra det lätt för hunden att välja rätt genom att återigen bygga det stora pinnberget bredvid igen. “ I vissa moment är jag inte minsta rädd för att få fel, medan jag i andra, t e x vittringen, är väldigt noga med att i hunden i princip aldrig får göra fel”. 

Att bli trygg i sin egen tränarroll

Dagen var inspirerande och jag fick med en hel del bra tankar. Extra roligt var det att åka ihop tillsammans med träningsgänget och att få träffa många trevliga människor – nya som tidigare bekanta – på plats.

Det är  lätt att bländas av ett koncept som uppenbarligen är extremt framgångsrikt för vissa ekipage (precis som vi i Sverige gärna försöker förstå vad finnarna gör som inte vi gör…), men jag tänker att det är ganska stor skillnad på det svenska och italienska sättet att vara i mångt och mycket – inte bara hundträning. Som alltid får man plocka russinen ur kakan. Vi är alla unika personer, har olika filosofier, värderingar, hundar och träningshistoria tillsammans med dem. Valentina har blivit bäst på sin grej. De finska förarna är bäst på sitt sätt att träna. Jenny Damm är bäst på sitt handlingssystem. Jag tror man måste våga vara sig själv och hitta en trygghet i sin egen hundtränarroll, först då blir man riktigt skicklig. Men givetvis ska man passa på att se och lära av de som inspirerar en. 🙂 

Jag filmade en del från dagen men av hänsyn till deltagarna vill jag inte lägga ut något av det på nätet utan deras tillåtelse. Jag är övertygad om att det kommer läggas ut filmer, både på fb och på Marias sida inom kort. 

Ciao allora amici!

Vi jobbar på ännu mera Grit!! :)

av Heléne Lindström | jan 5, 2018 | Bloggen | 0 Kommentarer

Smiley <3 Han kan se ut som en liten vattenkammad pojkscout – men skenet bedrar… 😉 Bild: Fotografingela

Dagarna innan jul dök det upp ett paket på posten från min vän Sharon.

Det visade sig innehålla en bok. Och inte vilken bok som helst utan “Grit”, skriven av Angela Duckworth. Grit kan översättas till sisu,  j-r anamma eller mental uthållighet och handlar om hur vi jobbar med dessa egenskaper för att på så sätt kunna nå de mål vi satt upp. En mycket uppskattad gåva och jag läser den varje dag. Hittills har jag kommit till sidan 233 (av 350) och boken ger mig många nya tankar men också nya infallsvinklar på tankar jag redan har. Det går även att lyssna på Angela Duckworths TED- talk om Grit. Tack Sharon!

En hel del av det som står i boken går direkt att relatera till hundträningen och ger uppslag till många diskussionsämnen i träningsgruppen. Hur kan vi bli bättre på att hitta kreativiteten och inspirationen vid motgång? Hur väljer vi att se på de situationer som uppkommer? Hur kan vi hjälpa och stötta varandra  för att varje individ (två- som fyrbent) ska kunna utvecklas på bästa sätt?

Det sistnämnda är något som jag själv försöker påminna mig om. Det är lätt att tänka att alla fungerar som man själv, och då man ger råd utgår man ofta utifrån sin egen personlighet. Men alla är inte som jag och de tankar och strategier som fungerar super för mig kanske inte alls funkar för någon annan. I en träningsgrupp lär man känna varandra efter ett tag och vet ungefär hur olika individer fungerar i olika situationer. Men när man träffar människor för första gången eller har elever på träning sporadiskt gäller det att ha känselspröten ute. 🙂

Över till den mera praktiska delen av hundträningen. Jag har satt igång Tarzan lite smått igen efter vilan över jul och nyår. Nästa helg är vi inbjudna till en träningshelg i Göteborg och det ser jag verkligen fram emot. Även om han inte kommer vara fullt igång tills dess så ska det bli roligt att få ses och nörda in sig i träningen tillsammans med likasinnade. 

Trasan&jag Bild: Fotografingela

Smiley får också träna en del, fast allra mest blir det att stärka upp hans gängliga kropp och vänta på att den ska “växa in” i hans långa ben. 😉 Han är väldigt högbent – högre än både Mick och Tarzan – fast väger fortfarande mindre än Trasan. (Trasan väger drygt 18 kg, Smilet ca 17 kg och Mick 24 kg). Jag hoppas att Herr Långben slutat växa på höjden nu när han har fyllt 8 månader, och att resten av kroppen så sakta kommer ifatt. Just nu är det mest ben åt alla möjliga håll. 

I veckan var vi uppe i Klubbarp och tränade samtidigt som de hade kurs där. Planerna är stora så det finns gott om utrymme för alla, men Smilet var väldigt nyfiken på vad de andra sysslade med när de lekte, sprang eller skällde. Men i stället för att göra det mycket enklare för honom genom att av bryta uppgifterna och bara leka, så bestämde jag mig för att vi skulle jobba vidare med det jag planerat fast jag istället fick hjälpa honom lite mer. Med jämna mellanrum påminde jag honom om var han skulle ha sitt fokus och jag tycker han verkligen han ansträngde sig för att fixa det även om det inte alltid lyckades. Det positiva var att han inte “låste” på de andra hundarna utan var mer nyfiken i största allmänhet. Men efter ett tag märkte jag hur hjärnan inte orkade mer intryck för då hoppade han upp på mig, körde snabbt som tusan ner nosen och snodde bollen ur min ficka för att snurra runt i 180 och slå sig själv i skallen med den varv efter varv. 🙂

I övrigt har han blivit ganska duktig på att “tänka träning” direkt vi kommer in i en hall eller på en ny plan och han är rolig och tacksam att arbeta med på många sätt. Just nu jobbar jag mycket med att hitta flera strategiska belöningspunkter i fria följet eftersom mina träningsvänner upptäckte att han gärna vill jobba in med bakdelen för mycket bakom mig då vi går. Vi har tränat massa bakdelskontroll och jag har belönat för att han tänkt “rumpan in” i olika sammanhang men nu gäller det att försöka rakrikta honom lite mer i gåendet. Det är jäkligt svårt för jag känner och ser ju inte alls hans bakdel och framtill ser han bra ut. 🙂 Så jag har säkert belönat massor när han varit sned. I den kommande träningshallen här hemma kommer speglar vara av hög prio! 🙂

I helgen som kommer blir det träning och lite andra trevligheter med träningsgänget och på måndag åker vi till Kungsör för att vara åhörare på Valentina Balli-kursen över dagen. Det ska bli intressant att få ta del av hennes träningstankar. Rapport följer. 🙂

Smiley&jag önskar trevlig helg!

Likheten mellan akvarellmålning och att lyckas på tävling

av Heléne Lindström | Dec 31, 2017 | Bloggen | 8 Kommentarer

Gott Nytt År!

En dag när jag skulle rensa bland massa böcker hittade jag denna. Och en hel del minnen väcktes till liv.

Jag hade ramlat av min häst och skadat nyckelben och revben så illa att jag blev sjukskriven. Att sjukskriva sig var en ny erfarenhet för mig som inte varit sjukskriven sedan någon enstaka gång i mitten av 80-talet då jag började jobba som sjukvårdsbiträde på lasarettet i Linköping. Hur gjorde man när man sjukanmälde sig? Jag hade ingen susning men efter lite efterforskning fick jag ett telefonnummer. Damen i andra änden luren lät lätt road när jag berättade att jag blivit sjukskriven tre veckor av läkaren men att jag säkert inte behövde vara borta från jobbet så länge…

När det väl var gjort så låg eller satt jag i soffan och tyckte synd om mig. Varje försök till rörelse skar som knivar i kroppen och jag bad till gud att jag inte skulle få hosta för då var jag övertygad om att jag skulle dö smärtdöden!

Och långtråkigt blev det. Omtänksamma vänner och grannar kom med ljudböcker, hembakade kakor och små presenter så det gick absolut ingen nöd på mig.

Även Leffe gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tyckte jag skulle ”utnyttja tiden till att göra något jag skulle vilja, men vanligtvis inte hade tid till”. Bra tanke av honom men det enda jag riktigt ville var att komma upp på hästryggen så snabbt som möjligt igen och ge mig ut och fixa i stallet, men det fanns inte på kartan just då.

Så jag tänkte efter.

”Akvarell, sa jag. Jag vill måla akvarell.” Leffe tittade på mig som om jag tappat förståndet, men jag förklarade för honom att just akvarellmålande varit lite av en dröm som jag burit på. I ungdomsåren målade jag en hel del i olja men just det skira, eleganta och lite diffusa i akvarellmålning lockade mig att prova.

Leffe gav sig in till stan och kom tillbaka med akvarellpapper, färger och en instruktionsbok i akvarellmålning. Allt för att hålla sin fru lugn. Eftersom det var vänster sida jag skadat kunde jag ändå använda högerhand och arm skapligt bra. Och jag var helt övertygad om att jag efter några sidors läsning i boken snabbt skulle kunna sätta ett antal vackra linjer i skira färger på det lite buckliga akvarellpappret. Hur svårt kunde det vara liksom???

Efter att ha studerat akvarellkonsten några sidor insåg jag att det inte bara fanns en teknik utan många. Vått i torrt. Torrt i vått. Vått i vått. You name it!

Ja ja, tänkte jag. Jag provar väl så får jag väl ändra om det blir fel. Ha!!!!

Jag vet inte hur väl insatta ni är i måleritekniker men jag kan säga som så att man ändrar inte något som blir fel i akvarell. Då man målar i olja kan man måla över massa gånger och ingen vet hur mycket fel det blivit från början. I akvarell har man ett försök. Nail it or fail it!

Min karriär som akvarellkonstnär blev kort. Man kan faktiskt säga att den aldrig ens hann börja. Efter en massa svordomar, förkastade akvarellpapper med färger som flutit ihop till en grå massa och livliga diskussioner med Leffe om att det måste varit billiga jävla skitfärger han köpt, medan han bestämt hävdade att kvinnan i bokhandeln försäkrat att det var de bästa och mest prisvärda färgerna på marknaden.

Vad har då allt detta med hundträning att göra? För det här är ju i första hand en hundrelaterad blogg och 99% av er som läser har säkert anknytning till hundar i någon form.

Jo, jag tänker mig att akvarellmålning kontra oljemålning är lite som att tävla hund kontra träna hund. Vill du bli skicklig på akvarell måste du måla akvarell. Det räcker inte att vara en fena på olja och tro att det räcker för att lyckas med konsten att få till vackra akvareller.

Båda bygger visserligen på ett intresse för form och färg och kräver lite talang, men sätten att jobba på är helt olika. Medan oljan är trygg och säker (du kan göra om hur många gånger du vill, färgerna är mustiga och lätta att jobba med och det är inte jättesvårt att få till ett skapligt bra resultat) så kräver akvarellen att du vet exakt hur, var och varför du använder en viss färgblandning på ett visst ställe och kan förutse resultatet på förhand. För du har bara ett försök.

Vill man bli bra på en viss sak måste man träna på just precis den saken. Inte något som påminner om det man vill lyckas med – även om det känns sååå mycket tryggare, lättare och sparar både gråa hår och svordomar.

Gott Nytt år på er alla!