I morse vaknade jag, och för första gången sedan Mick fick somna in var han inte det första jag tänkte på. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Tror ingen som inte haft ett djur riktigt nära sig kan förstå hur mycket man kan sörja och sakna sin fyrbenta vän. Man vet om att man en dag måste säga farväl men orkar ändå inte riktigt tänka tanken ut… Nog om detta.
Jag började dagen med en rastrunda tillsammans med vovvarna och sedan frukost på altanen. Frukost för mig består av en dubbel espresso, juice och en rostad macka. Jag mår bra av att äta ganska lite på morgonen men desto mer till lunch. Jag jobbar liksom upp aptiten under dagens lopp!
Eftersom jag numera arbetar på med hundträning på heltid så försöker jag strukturera upp mina dagar så gott det går för mig som i grunden är rätt spontan och går mycket på lust&känsla. Det betyder att jag efter frukost sätter mig vid datorn några timmar och jobbar, vilket kan innebära administrativt arbete – typ bokföring (får nästan ångest av själva ordet!!) – men även planering, utskick, svara på mail och annat som är mer lustfyllt än just debet och kredit. 😉
Jag har några privat träningar eller träningsgrupper nästan varje dag i veckan och försöker i möjligaste mån få in dem på förmiddagarna eller framåt kvällen. Då har jag har några timmar mitt på dagen för egen träning eller annat vardagligt som måste fixas, typ städa åka och handla eller andra måsten. Jag jobbar ofta helger och då är timmarna i veckan mitt på dagen värdefulla.
Från ca kl 16 och framåt bokar jag in resten av privat träningarna. Tycker jag hittat ett system som funkar ganska bra då det gäller att planera dagarna. Men i dag hade jag inga träningar alls på förmiddagen utan jobbade vid datorn fram till kl 11 och sedan gick jag ut och tränade hundarna ett par timmar.
Kul att få växla om och vara kursdeltagare
I går hade vi heldagskurs här på Talludden för Åsa&Modde Sellidj. Några träningsvänner var på privat träning för Åsa och gillade hennes tänk, och då blev vi andra nyfikna förstås.
Det blev en bra träningsdag med en hel del nya tankar och infallsvinkar på saker. Kul och givande att ta in tränare från en annan sport är den man själv snöat in på (i detta fallet IPO).
Mycket fokus på just fokus, exakt postition i fria följet, mycket attityd och stort engagemang hos hunden och NOLL blicksläpp. Mycket av detta kommer jag bygga vidare på i Smileys träning. Åsa och Modde gillade Smilets look och attityd men ville ha honom lite längre bak i postion än jag haft honom. ”Hunden har alltid en tendens att glida fram efterhand så det är bättre att med en unga hunden till en början fokusera på en position som ligger 5 cm längre bak än idealpositionen.” Extremt viktigt med belöningsplacering och rätt hantering av belöningarna för att hunden verkligen skulle förstå vad vi som förare menade. Vissa saker var lite nytt för mig (och även de andra lydnadsnördarna som var med) men samtidigt lätt att ta tills sig och omvandla till “eget tänk”. 🙂
Smilet håller tungan rätt i munnen 😉 Foto: Daniel Eidenskog
Jag fick även bra tips kring ingång med apporten där jag vill ha en ännu större koncentration och uppgiftstanke hos Tarzan. Han fick göra långa apporteringsingångar i extremt hög fart (Yippie-ki-yey sa Trasan!!) och direkt växla ner till fokus, stadga och djup koncentration innan ingång… och vara kvar i den känslan ganska länge innan han fick släppa apporten.
Resten av torsdagen
Jag jobbade vidare utifrån de tips och tankar jag fick i går och det kändes bra, lite nytt och väldigt roligt. Och som Åsa sa ”Efter sådär 500 repetitioner kan du kanske räkna med att det sitter hyfsat…”. Vi hann väl med 5-10 i dag. 😉
Från kl 15 och framåt har jag haft privat träningar av olika slag fram till 19.30. Mestadels ekipage som kommer regelbundet men även två helt nya med lite ”udda raser”. Kul!
I morgon fredag åker jag till Ronneby för kurs fram till söndagkväll tillsammans med Jenny Wibäck. Det ska bli superkul att återse Jenny och också träffa många av de ekipage jag haft förmånen att jobba med tidigare ner hos Carina Lundin i Blekinge. Och förhoppningsvis hinner Jenny och jag med lite egen träning. Ser fram mot helgen!
”Alltså, hundsporten har blivit så himla dyr!” klagade en bekant till mig.
Och det är klart, har man flera hundar som man tävlar och räknar in allt som ingår i konceptet så blir det ju en slant. Men allting är relativt och om jag jämför med t e x hästsporten (för att inte tala och bilsporten!!) så är hundsporten en lågbudgetsport. Därmed inte sagt att det på något sätt är gratis att träna/tävla hund.
Vad kan man då göra för att minimera kostnaderna? Förutom att försöka hålla hundarna hyfsat friska vill säga och slippa svindyra veterinärkostnader… (och hur mycket man än försöker så går det inte alltid!!). Och vissa kostnader kommer man ju inte undan.
Har man tur och är lite ”på hugget” så kan man få sponsorer på t e x foder, fyskontroller, leksaker, täcken, halsband, kläder mm. Och det blir ju en trevlig besparing – och förhoppningsvis också ett trevligt samarbete. Men jag tror inte det är så himla vanligt att man blir sponsrad med pengar i hundsporten, även om det säkert förekommer.
När Mick var ung och vi siktade på SM i lydnad så startade jag en vänklubb ”Mick Jagger & The rolling bones”. Jag gick ut med en förfrågan till våra vänner – både privatpersoner och de som hade företag – och frågade om de ville vara med och stötta oss ekonomiskt genom att bli medlemmar i vänklubben.
I gengäld anordnade jag två träffar per år då jag bjöd in alla till en trevlig dag med italiensk buffé och bubbel. Jag visade lite lydnad med Mick och hade diverse andra aktiviteter typ lotteri, tipspromenad, någon gästföreläsare mm. Dessutom fick alla regelbundna mail och uppdateringar från oss.
Om jag minns rätt så kostade det 500 kr/år för privatpersoner och 2000 kr för företag. Får man tillräckligt många medlemmar så blir det en slant. Och framförallt blev det givande och roligt både för medlemmarna och mig. 😉 Jag kom att tänka på det nyligen när jag pratade med en fd medlem som undrade om jag inte kan starta en ny vänklubb för hon tyckte det var så himla trevligt på den tiden. J
Vi får väl se hur det blir framöver, men just nu är jag tacksam för de sponsorer jag har: Morrhåret Hundsport, Dynamic Rehab och Revolution Race (läs mer under ”Sponsorer”) Stort tack till er! J
På förmiddagen den 14 maj fick han somna in i mitt knä efter att han hastigt blivit sämre igen under natten. Hans visade prov på hjärtsvikt p g a ormbettet, han var orolig och hade svårt att gå. Veterinären misstänkte att hans inre organ höll på att ge upp och beslutet var ganska lätt – om än oändligt sorgligt att ta.
Senaste veckan då han legat inlagd har varit en riktig berg-o-dalbana då vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi som har djur vet ju att vi en dag kommer få ta farväl av dem och ju äldre de blir desto mer tror jag vi på något sätt förbereder oss, även om tanken är så jobbig att tänka fullt ut att vi bara snuddar vid den.
Men när stunden är inne är det ändå så ofantligt sorgligt. Man har så mycket minnen tillsammans. Saker som bara delat med varandra och ingen annan. Roliga minnen fyllda av glädje och skratt. Men också ledsamma stunder när ens fyrbenta vän givit en tröst, kraft och ny energi bara genom att finnas där.
Jag skulle kunna skriva massor om Mick. Hur fin, vacker, vänlig och speciell han var och berätta om vårt liv tillsammans. Vad vi fick uppleva och vad vi missade. Men det är så lätt att det man skriver bara blir sentimentalt när man är så här ledsen så jag väljer i stället att tänka på hur tacksam jag är att jag har fått ha honom hos mig i nästan tolv år.
Jag är också glad över att vi under året fick chansen att prova på nosework tillsammans. Det blev en grej som bara vi gjorde och han tyckte det var så himla kul att få ha mig för sig själv och göra ”viktiga” saker, utan de andra hundarna. Precis som vi gjorde när han var yngre och ännu inte råkat ut för massa skador som gjorde att vi fick lägga alla tankar på lydnadstävlande åt sidan.
Vid sista NW-tillfället som var för en och en halv vecka sedan var vi med våra kurskompisar på Morrhåret Hundsport och hundarna fick leta eukalyptus mellan fodersäckar, tuggben och annat spännande. Mick var full av entusiasm och väldigt stolt då han hittade gömmorna. Ett fint sista minne från vår korta ”noseworkarriär”.
Tårarna rinner oavbrutet och det kommer dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonen och gör ont i magen. Men jag vet att den dagen kommer då jag kan skratta åt dråpliga minnen och bara känna tacksamhet över att fått ha honom hos mig en tid.
Klia era hundar lite extra bakom örat, eller på rumpan i dag. Ge dem en köttbulle eller två vid matbordet och sätt er någonstans och bara umgås med dem i gräset. Ibland behövs inte så mycket mer än så.
Återigen stort tack för er stora medkänsla, varma tankar och för allt fint ni skriver. Det gör mig väldigt rörd, tacksam och betyder mycket. <3
Ni som följer High5 på Facebook vet att jag fick åka in akut med Mick till kliniken i tisdags då han successivt blivit mer och mer loj och hans ena framben börjat svullna upp.
Jag ska inte dra storyn igen och för att göra en lång – och otroligt jobbig historia – kort så har de nu kommit fram till att det med största sannolikhet är ett ormbett som är orsaken. Läget har varit väldigt kritiskt och vid flera tillfällen var hans värden så dåliga och hans tillstånd så illa att vi var inställda på att mista honom.
I fredagsnatt vände det och svullnaden (som spridit sig till bröstkorg och buk) började långsamt gå tillbaka samtidigt som hans värden förbättrades. Han kan nu äta, dricka och röra sig och gnistan i ögonen är tillbaka. Han är en kämpe! Jag hoppas få hämta hem honom på söndag, men först måste vi se att hans värden ligger stabilt och hans stora sår är under kontroll.
Det som jag funderar på är när han kan ha blivit biten och att det tog så förhållandevis lång tid innan symtomen kom. Man vill gärna ha förklaringar på saker och framförallt vara förberedd om något liknade skulle hända igen (gud förbjude!).
På måndagen märkte jag att Mick var lite halvslö, men inte på det sätt att jag kopplade det till att han var dålig. På morgonpromenaden strosade han runt lite men var inte lika företagsam då det kom till att hämta pinnar, bada i dikena och rulla stenar som han brukar. Men det var varmt och jag tänkte att det säkert berodde på det.
Under dagen var fortsatte han vara mer stillsam än vanligt och på tisdagmorgonen ville han inte gå ur sin korg. Jag var tvungen att locka på honom och då han kom märkte jag att hans ena framben var aningen svullet vid armbågen. Jag ringde veterinären och fick en jourtid lite senare. Från det att jag lastade in honom i bilen och vi åkte iväg några timmar senare blev han hastigt sämre och när vi kom fram var var han riktigt dålig och jag fick lämna in honom direkt för provtagning och intensivvård. Proverna visade först på en bakterieinfektion/lymfangit men efterhand började de mer och mer misstänka ormbett och justerade medicineringen efter den diagnosen.
Är det någon av er som varit med om att det tagit så lång tid innan er hund blivit riktigt dålig efter ett ormbett? Jag försöker hitta förklaringar och få mer vetskap om vad man ska vara uppmärksam på för tecken. Om hundarna är lösa på promenaden är det väldigt lätt att missa ett huggormsbett om hunden inte skriker till eller reagerar kraftigt på annat sätt. Men jag har alltid trott att symtomen kommer snabbt och att hunden blir svullen och dålig ganska omgående.
Ni som har erfarenhet får gärna höra av er. Tacksam för all info.
Nu håller jag tummen för att Mick fortsätter pigga på sig och att hans ben läker fint. <3
Titt som tätt dyker det upp förfrågningar om sponsring här på bloggen. Vissa produkter är märkligare än andra och vissa inte så hundträningsrelaterade – typ överdragsskydd till bilsäten, koftor med söta blommor på, armband till klockor mm. Trevliga och bra saker i sig men inget jag spontant kopplar samman med hundträning (även om skyddsöverdrag till bilsäten skulle kunna platsa!).
Men så dyker det upp produkter som jag spontant känner att jag gärna provar, och tycker jag det känns bra skriver jag gärna om det på bloggen. En sådan produkt är AddPocket.
Jag har testat produkten både i träningen (som belöningsficka) men inte minst på promenaderna då jag vill ha med mig diverse saker ut i skogen – utan att ha en massa kläder med olika fickor. Kanske gå i en vanlig hoodtröja, som i dag då det är 17 grader varmt här.
AddPocket är smidig att sätta fast runt höften och det känns inte att man har den på sig. Jag kan tänka mig att om man kör spår, uppletande mm är det helt perfekt att koppla på.
Den finns i olika färger, själv gillade jag den camofärgade – passar bra till de snygga brallorna från Revolution Race. 😉
Bältet är vändbart så man har två varianter på fickor.
Om du blir sugen på att testa AddPocket så får du nu 15%rabatt om du använder rabattkoden high5. Vill du läsa mer gå in här:
100 % närvaro – fina Mick i vallhagen
Bild: Fotografingela
Har du någon gång känt ”Herrejäklar vad bra jag var i dag!” efter ett träningspass eller då du kommer ut från tävlingsplanen?
Det behöver inte nödvändigtvis innebära att träningen/tävlingen i sig gått som en dans, men du själv har varit på topp. Du har fattat snabba beslut, kunnat läsa en situation i god tid, tajmat dina belöningar, varit tydlig och klar i huvudet och hela tiden haft en go energi.
Jag har funderat över vad det är som gör att jag känner mig så “bra” ibland och andra gånger är så himla rörig i skallen och har långt mellan tanke och handling. För den där “braiga” känslan skulle jag gärna vilja kunna plocka fram på beställning i stället för att låta omständigheterna avgöra.
Svaret jag kommit fram till är att det handlar om närvaro. De gånger jag är som bäst är jag 100% närvarande i det jag gör. Och det oavsett vad min hund gör, tänker och känner.
Det gäller inte bara hundträning utan en massa andra situationer i livet också. Jag är helt enkelt som bäst när jag kan vara helt närvarande i det jag gör just där och då.
Och så har vi motsatsen – de gånger jag gör något, men är splittrad i tanken. Jag kanske har 50% fokus på det jag gör, 20% på det jag gjort innan, 20% på det jag borde göra i stället och 10% någon helt annanstans. Det blir sällan riktigt bra.
Eftersom jag är blivit medveten om hur mycket det betyder försöker jag träna på det så ofta jag kan. Det kan handla om att i ett samtal verkligen lyssna på vad den andre säger – utan att avbryta eller börja tänka på något annat. Eftersom jag är en ganska otålig människa som har ett snabbt tempo i mig själv, kommer jag ibland på mig med att avsluta meningar åt andra som är lite mer eftertänksamma. Jag vet liksom vad de ska säga och får de inte fram det snabbt nog så lägger jag orden i munnen på dem. Det är rätt oförskämt, men det går liksom av bara farten.
Men tillbaka till hundträningen. Vid de tillfällen jag är helt närvarande så läser jag min hund väldigt snabbt, vilket innebär att jag kan ta till Plan B illa kvickt när det inte går precis som jag tänkt. Stöter vi på problem så hittar min hjärna snabbt en strategi utan att jag blir känslomässigt påverkad och jag är öppen i sinnet och redo för det mesta…känns det som i alla fall.
För ett tag sedan läste jag på Annelie Pompes blogg: http://www.anneliepompe.com hur hon tänker då hon har ett späckat schema med masssa föreläsningar, resor, sponsosrmöten mm. Hon skrev att hon skärmar av sina tankar och bara fokuserar på det som ligger närmast i tid. ”Om jag inte skulle klara att fokusera på en sak i taget skulle jag bli sönderstressad” Men det är klart, har man världsrekord i fridykning, bestigit världens högsta berg och utsatt sig för saker vi vanliga aldrig skulle drömma om, då är man mentalt stark och har lärt sig kontrollera sina tankar och känslor.
Men även vi som inte fridyker 126 meter ner i det mörka havet och bestiger Mount Everest, utan ägnar oss åt att lära hunden springa rakt fram 10 m och gå ett fint fritt följ vid sidan behöver kunna fokusera på rätt sak vid rätt tillfälle. Och för att bli duktig på något måste man träna på det, det gäller inte minst den mentala biten.
Vill man ha många tillfällen att träna (och det vill man förmodligen) så är ett hett tips att inte bara träna sig tillsammans med hunden utan i alla tänkbara sammanhang. På jobbet, i möten, bland familj och vänner, på promenaden i skogen, i affären… you name it.
Träna korta stunder och försök att bli snabbare och snabbare på att hitta din närvaroknapp. Blir du skicklig på det kommer du förmodligen bli belönad genom en go känsla av flow och energi. Det svåra känns lätt. Frustrationen byts ut mot kloka, konstruktiva handlingar. Och plötsligt hittar du kanske lösningen på ett problem som du grunnat över under en lång tid.
Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.
Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.
Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström.
Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.
Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.
På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3
Smiley, 7 veckor
Smiley 10 månader
Tarzan
Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara “proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.
I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.
Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.
Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan.
Foto: Daniel Eidenskog
Mick
Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.
Tiger
Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.
Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?
Inom dressyrridningen pågår just nu en debatt kring sportens syfte och vad som egentligen ska bedömas. Är det god ridning, harmoni och samspel mellan häst och ryttare som ska stå i centrum, eller är det flashiga, spektakulära rörelser hos hästen som ska generera de högsta poängen hos domarna?
Bo Tibblin, en av Sveriges ledande dressyrprofiler, menar att dressyren förskjutits mer och mer mot show i stället för klassisk god ridkonst. Han anser också att dressyrdomarna har ett stort ansvar genom att deras bedömning i princip styr hela sporten. Det domarna premierar blir automatiskt det som uppfödare och tävlande strävar mot.
Tibblin är ganska hård i sin kritik och menar på att domarna måste ha kunskap och “öga” nog att se skillnad på hästmaterial och god ridning. Det i sin tur kräver gedigen utbildning i ridkonstens grunder och han jämför det svenska systemet med det tyska, där det är helt andra krav på att varje domare ska ha en tränarutbildning i botten.
Men det är inte bara inom dressyren det skapas mode och trender. Det förekommer säkerligen inom nästan alla sporter och visst ser vi dessa trender även inom lydnadssporten?
I den “nya” bedömningen vill man premiera mångfalden av raser inom sporten genom att hundindividen ska bedömas. ” Hänsyn ska tas till rasen/individen vid bedömning av hastighet. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona omedelbart och villigt, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska hunden tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag”.
Den tanken är god. Men det där med “rastypiskt” vänder jag mig lite emot. Individer inom samma ras kan se väldigt olika ut och ha olika förutsättningar för både rörelser, tempo och explosivitet. Kanske borde man ha förtydligat det hela ännu mer och inte bara fokuserat på tempot? Typ “Hundens engagemang och villighet att utföra sina uppgifter ska vara av avgörande betydelse för bedömningen. Likaså samarbete, kommunikation och harmoni mellan hund och förare.”
Att trender kommer och går är nog inte så mycket att göra åt. Kanske det t o m är av godo i vissa fall. Det viktiga är att vi inte glömmer bort grundtanken bakom sporten så att det till sist bara är en liten grupp hundar – stöpta i samma form – som kan konkurrera på toppen. Det vore väldigt synd och framförallt enformigt och tråkigt att titta på. Till och med en lydnadsnörd som jag – som gillar fart och show – skulle definitivt tröttna. 😉
Det är det som gäller nu. Eller rättare sagt, det är det som borde gälla nu. Jag brukar intala mig själv att jag är ganska stresstålig, men f..n vet… Just nu hoppar tankarna runt i alla möjliga riktningar, och i stället för att fokusera på det jag ska göra här&nu så tänker jag på vad jag borde gjort tidigare och vad jag måste göra snart. Anti-mindfullness kan man kalla det för. Men jag jobbar på att bli bättre på att vara i nuet.
Budgetanalyser, bankbesök, byggnadskonstruktioner och möten med revisorn blandas med kurser på hemmaplan och externt, privat träningar och inte minst planering inför den kommande hösten och vintern. Planering pågår även inför kommande poddar med Maria B (jätteroligt med den positiva respons vi fått, stort tack!!:)) och så försöker jag vara noga med Smileys rehabträning och även få till ett och annat lydnadspass med Trasan. Tack och lov att dagarna är längre så att det går att förlägga träningen till kvällen.
Foto: Ingela Karlsson
När jag har mycket omkring mig så tänker jag att det är ett superbra tillfälle att träna mig själv mentalt. Nyckelorden är fokus och koncentration. Därför jobbar jag stenhårt på att skjuta undan tankar som tränger sig på (de där som påminner om vad jag borde gjort och måste göra) och försöker fokusera på det jag faktiskt gör just för stunden. Men det är inte lätt. I bland störs jag ut löjligt lätt av små saker och ju mindre motiverad jag är för uppgiften desto lättare tappar jag fokus.
Jag har jobbat som egen företagare mellan 1984 och 2004 i olika branscher. Det började 1984 då jag startade “Helénes hudvård” direkt efter min utbildning till hudterapeut. Jag jobbade i första hand med olika hudproblem såsom acne och oönskad hårväxt i ansiktet men även en hel del makeup till vardag och fest. En kväll i veckan höll jag makeup-kurser på kliniken och det var nästans alltid fullt med kunder som ville lära sig alltifrån vardagsmake up till hur man sminkar sig till fest.
När jag träffade Leffe och vi fick vårt första barn 1991 kände jag att jag ville bredda mina vyer, och efter barnledigheten fick jag möjlighet att börja jobba på reklambyrån som Leffe då drev tillsammans med sin kompanjon Stanley Dickens. Jag startade som lite “alltiallo” men fick efterhand egna små uppdrag inom copy och design. Jag gjorde loggor, skrev reklamtexter, artiklar och däremellan fick jag vara med på mässor, konferenser och utställningar som värdinna och hade hand om catering mm. Det var en jätterolig tid och jag lärde mig otroligt mycket, framförallt då det gällde att “läsa människor” och hitta rätt kommunikationskanal för olika personer.
Efter att ha varit anställd några år på reklambyrån sa jag till Leffe att “Nu vill jag starta en egen liten reklamverksamhet!”. Min käre man var väl aningen skeptisk till min idé men jag var desto mer entusiastisk. Och så blev det. Jag sa upp mig på reklambyrån och startade upp mitt lilla företag som jag döpte till “Write Now!”. Tanken var att jag skulle erbjuda copy och design till mindre företag med föresatsen att det skulle vara snabba leveranser och personlig service. Och det gick ganska bra i början. Jag fick hyfsat mycket jobb och en del fasta kunder. Men jag fick hela tiden jaga nya uppdrag och efter ett tag kände jag mig fullständigt sönderstressad.
Vissa månader fick jag in ganska mycket jobb, andra nästan inga alls. Det blev ohållbart i längden och jag tror faktiskt jag hade gått in i den berömda väggen om jag fortsatt på den banan. Så jag la ner mitt lilla företag och ägnade en månad åt att fundera över vad jag skulle göra istället. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad var jag genuint intresserad av?
Leffe tyckte jag skulle söka jobb inom det jag faktiskt var utbildad för, dvs hudterapeut. Men jag var envis och tyckte att “Nää, det har jag ju gjort! Jag vill göra nya saker!”
En sak som jag brann för – och fortfarande tycker är fantastiskt – är italiensk mat. När Leffe och jag träffades besökte vi ofta Italien eftersom Leffe hade mycket kontakter där inom racingen. Numera reser vi inte dit så ofta (åtminstone inte tillsammans) men vi har ändå mycket anknytning till landet eftersom Leffes dotter är tillsammans med en italiensk kille och de bor just nu på en italiensk vingård i Piemonte. Och vår yngste son bor omväxlande i Milano och Stockholm och utbildar sig till tolk och översättare i just italienska. Så visst finns det mycket italienskt i vårt liv. 🙂
Tillbaka till mitt tidigare yrkesliv. Jag bestämde mig för att börja importera italienska delikatesser och starta upp en cateringverksamhet. På den tiden bodde vi på Nydala och hade en stor ateljé ovanför garaget där det trängdes alltifrån pastasåser till dolce och charkvaror i hyllorna. Jag startade upp en klubb som jag döpte till “Casalinga Club” (betyder typ husfruns klubb) som raskt fick ett stort antal medlemmar, och där bjöd jag in till avsmakningakvällar 1-2 gånger i månaden. Dessutom fick jag en hel del cateringuppdrag till fester, bröllop mm och det var himla kul, om än ganska stressigt mellan varven. Men vi hade grymt skoj på våra medlemskvällar, och även om det i inbjudan stod att folk var välkomna mellan typ kl 18 och 21 så gick de sista sällan hem förrän långt efter midnatt, och hade då köpt med sig en stor del av mitt lager. 🙂
Men var sak har sin tid. Och då jag av en tillfällighet fick erbjudande om en anställning på Laser&Hudvårdskliniken 2004 i Linköping – där jag dessutom fick chansen att utbilda mig till laserterapeut – tackade jag ja. Och där blev jag kvar fram tills för förra året, 2017. Parallellt jag började jobba med egna hundkurser 2012 på deltid.
Nu har jag beslutat mig för att satsa på hundkurser, privat träningar och mental coaching på heltid. Och ett stort steg i samband med detta är just projektet med hundträningshallen. Jag kommer fortsätta försöka utveckla mig själv och tänka lite utanför boxen, såsom jag alltid gjort.
Det som driver mig är lusten. Lusten att våga. Lusten att se saker ur nya synvinklar. Och lusten att följa min magkänsla.
Visst finns det saker i mitt liv som jag ångrat. Saker jag med facit i hand skulle gjort annorlunda. Men jag har aldrig ångrat de val jag gjort då det gäller jobbprojekt. De har visserligen varit mer eller mindre lönsamma men samtliga har lärt mig massa nya saker och gjort att jag fått nya tankar, erfarenheter och infallsvinklar.
Jag är som bäst när jag har siktet framåt och som sämst när jag känner att jag “fastnat” i ett visst mönster. Så välkommen att hänga på nya tankar, idéer och upptåg på High5. Jag hoppas kunna inspirera andra till att våga se nya möjligheter och låta sig drivas av lusten till utveckling. 🙂
Välkommen till High5 Hundkurser och träningshallen som beräknas så klar sensommaren 2018. 🙂
Nu är det premiär för Maria Brandels och min pod “Hundtränarpodden-olika vägar till framgång.” Det första avsnittet är en liten presentation av oss och vår tanke med podden, men i kommande avsnitt får ni ta del av många olika gästers tankar och erfarenheter kring hundar och hundträning.
Podden riktar sig till alla som har hund med någon form av mål i sikte. Det kan gälla vardag, träning, tävling och allt däremellan.
Idén föddes när vi satt och spånande kring hur man på olika sätt kan utveckla sig som hundtränare. Vi kom fram till att det är lätt att “snöa in” på sin egen gren och glömma bort hur mycket man har att lära av människor som jobbar med hund inom helt andra områden.
Vi har redan en lång lista på spännande gäster som vi vill bjuda in (några har redan fått frågan och tackat ja!) och har du några förslag på “intervjuoffer” så hör gärna av dig till oss. Tanken är ju att podden ska inspirera hundtränare inom många olika områden.
Du kan följa oss på facebooksidan “Hundtränarpodden- olika vägar till framgång” och själva podden ligger på itunes. Fb-sidan kommer uppdateras regelbunden med info, tips och tankar och podden beräknas komma ut ca var 14:e dag.
Filmen som du kan kika på nedan är en liten introduktion till podden och den är formad och producerad av Daniel Eidenskog & Suprprised Puppy Films.
Till vår hjälp har vi även Lena Kerje & Kerje Original som lägger ut våra podavsnitt och även har gjort vår fina logga.
Vårt första podavsnitt sponsras av Morrhåret Hundsport i Vadstena. Stort tack till er alla som hjälper oss på vägen!
I helgen var jag inbjuden av Johanna på Ludvika BK att hålla kurs på Lerkulans Hundcenter i Skinnskatteeberg.
Det blev en supertrevlig helg med mycket rolig hundträning där både hundar och förare bjöd på sig själva, och på kvällarna var vi ett litet gäng som bodde kvar på Lerkulan och roade oss med egen hundträning och efterföljande mat och bubbel. 🙂
Lerkulans Hundcenter är ett mysigt ställe med en väldigt “vänlig” atmosfär. Bara en sådan sak att det finns mängder av prylar (foder, leksaker, halsband…) som hänger framme och där man bara kan ta vad man ville ha och swisha pengar. Jag frågade givetvis Lotta, som är en av ägarna, om det inte blev mycket svinn och hon svarade “Nej, vi har inte märkt av något svinn. Och vi litar på att människor gör rätt för sig” Jag tycker det är en så härlig inställning!
Likaså finns inga förbudsskyltar eller uppmaningar till besökare att göra si eller så utan man litar på att folk som kommer har sunt förnuft och vet att man inte går in med leriga skor eller struntar i att rengöra om hunden skulle kissa på mattan.
Givetvis hämtade jag inspiration till hallen här hemma (som ska påbörjas nu i april med markarbete och gjutning av platta bara snöeländet försvinner!) och tänker att just den där trevliga atmosfären och mysfaktorn vill jag också försöka skapa.
Vi har nu slutligen bestämt att hallen kommer bli 10×24 m med en liten hörna för teori, fika och samvaro men vi kommer inte sätta upp väggar och göra ett “eget rum” för det som vi tänkte från början, utan det kommer bli en liten del av själva hallen med staket runt i stället. Åh vad jag ser fram mot detta!!!! 🙂 🙂 🙂
I dag är det måndag och en aningen lugnare dag utan kurser eller privat träningar, med däremot jobb vid datorn. Ganska skönt efter en intensiv kurshelg. I morgon åker jag till Köping och träffar Maria B för ett kul projekt som är på g och resten av veckan är inbokad med träningar (som jag hoppas kunna hålla här hemma bara det inte fryser på för mycket igen).
Smiley påbörjar sin rehab på torsdag hos Marie Söderström. “Min” veterinär Helene Backman har varit i kontakt med Marie och de har gemensamt diskuterat kring Smileys rehab vilket jag uppskattar oerhört mycket. Jag tror det vore en ernom fördel om ortopeder och fysioterapeuter hade mer samarbete kring patienterna även om – som i detta fallet – Helene jobbar för Evidensia och Marie för Anicura. Samarbete över gränserna…det gillar jag! 🙂
På torsdag ska Mick och jag påbörja en noseworkkurs tillsammans med några av våra vänner. Det ska bli jätteroligt! Vi har varit på två privatlektioner innan så vi har ett hum om hur det går till, men nu ska vi lära oss mera. Spännande!
I samarbete med Fritidsfabriken och Revolution Race
I går var det faktiskt antydan till vår här i Ullekalv och för första gången i år skippade jag termobyxorna och satte på mig mina nya fina brallor från Revolution Race. Tröjan och mössan har jag använt tidigare under vintern (älskar dem!) men byxorna är mer lämpade för vår, höst och sommar så i går bestämde jag mig för att det var vår. 🙂
Är det något jag har i mängd och parti så är det jackor av alla de slag och former. Jag är en jackorna av guds nåde och borde verkligen inte sukta efter fler just nu. Men det är svår att låta bli när man ser de här: https://www.fritidsfabriken.se/10-vindjackor-skaljackor-dam?p=2 Vi får se var det hela slutar. 🙂 För visst blir man sugen på lite nytt när man känner våren i antågande.
Vill du se mer av Fritidsfabriken och Revolution Races kollektion så klicka på loggan under “Sponsorer”. Supernygga, praktiska och väldigt sköna kläder både för hundträningen och promenaden. Och inte minst…otroligt prisvärda!
Vanligtvis brukar jag vara hyfsat noga med vad jag äter.
Med det inte sagt att jag är något hälsofreak, räknar kalorier eller bara äter vego. Men jag vill äta mat som jag känner att kroppen mår bra av och som gör att jag orkar hålla i gång både hjärna och ben efter bästa förmåga. För min del innebär det att jag försöker undvika att “slaskäta” och äter så ren mat som möjligt, och gärna ekologiskt om det finns. Det brukar funka ganska bra för jag har hittat en balans som känns lätt att leva efter. Mycket grönsaker och frukt och mycket medelhavsmat.
Men efter jul har jag av någon konstig anledning kommit in i en dålig trend med mycket skräpmat. Och jag märker direkt att jag blir tröttare, mer lättirriterad och att blodsockret pendlar under dagen. Så förra veckan bestämde jag mig att nu måste jag tillbaka till goda vanor igen och som en tydlig markering för mig själv påbörjade jag en 10-dagars detox. Det innebär mest frukt, fruktjuicer, grönsaker, grönsaksjuicer och örtteer men för att stå ut i 10 dagar så äter jag även lite ägg, ost och havregrynsgröt. Inget socker, ingen alkohol, inget kött eller fisk och …nu kommer det värsta – inget kaffe!!
Att inte dricka kaffe känns för mig som en slags sorg. Inte så att jag dricker enorma mängder kaffe varje dag. Men när jag tar min morgonkopp, sätter mig i kökssoffan och tittar ut på rådjuren som går och betar en bit bort eller lägger armen om Trasan som gärna vill sitta så nära mig som möjligt, ja då är jag lycklig. Eller när jag träffar vänner och vi sätter oss med varsin kopp kaffe och pratar om livet, då är jag också lycklig. Och samma sak då jag suttit och jobbat vid datorn länge och Leffe kommer förbi och frågar om jag vill ha en espresso. Kaffe är på något sätt förknippat med lycka, trygghet, avkoppling och välmående.
Det är inte samma sak med te. Te är gott och jag dricker gärna en kopp Earl Grey Green på kvällen. Men det kan aldrig ersätta det lilla lyckorus jag får när jag känner doften av kaffe.
Jag tänker att om något gör en så glad så måste det ju vara bra för en. Den teorin la jag fram till en av våra söner som raskt opponerade med “Jamen du blir ju glad över ett glas Prosecco, kokosprickar och en burgare på Donken också, så den teorin håller knappast”. Hrm, det är inte riktigt samma sak tycker jag. Jag dricker ju inte Prosecco varje dag, och inte äter jag kokosprickar eller Mc Feast heller varje dag. Och med facit i hand ska man inte lägga fram sina teorier till folk som inte begriper. 😉
Hur som helst, nu har jag fem dagar kvar på min detox. Fem dagar till utan kaffe. Jag vet att jag kommer klara det för jag är mentalt stark! Tror jag i alla fall… 🙂
Smakar det så kostar det. Och jag kan tänka mig att betala lite mer för något som smakar riktigt gott. Men då ska det jädrar i min låda vara vällagat!
Detsamma gäller då jag ska betala för besök på veterinärkliniken. Jag vet redan från början att det kommer kosta, men å andra sidan har jag på något sätt blivit luttrad. Det vet jag eftersom jag jag tänkte “Vad skönt, inte mer!” då notan slutade på 4600 kr vid ett av Smileys besök. Leffe som var med höll på att få hicka! “Vad har de gjort? Bytt ut varenda del i kroppen på honom eller??!!” var hans reaktion.
Och ja, 4600 kr är mycket pengar. I synnerhet om det bara är en del av en längre utredning av hunden. Men vad gör vi inte för våra älskade djur? Så klart vi vill hitta vad som felar och göra allt som står i vår makt för att de ska bli friska. Så långt är jag med och kan acceptera att betala för kompetens och dyr utrustning som finns på de stora klinikerna runt om i landet.
Vad jag däremot inte kan acceptera (än mindre begripa) är varför det i det priset inte kan ingå ett telefonsamtal när jag som djurägare glömt fråga en viktig sak under besöket, och ringer för att få en telefontid hos veterinären för att ställa en kort fråga. Nej, då är jag tvungen att beställa en ny tid på kliniken och betala ny klinikavgift. Känns inte bra och gör mig smått förbannad.
Inte heller gillar jag när när man försöker få mig som djurägare att fortsätta med diverse undersökningar och prover trots att man ställt diagnos på hunden. Att fortsätta utreda njurarna på en hund som just fått diagnosen anaplasma bara för att vara säker på att det inte är fel på njurarna känns märkligt. I synnerhet då den inte haft problem med att kissa eller visat andra tecken på att det skulle vara fel på njurarna. Det är nästan så man tror att vederbörande är ute efter att dra in mer slantar på mitt besök…
Däremot finns det saker jag gillar. Som att bli uppringd dagen efter en operation bara för att man vill kolla hur hunden mår. Och få med en “journalkopia” anpassad till mig som lekman att läsa där det tydligt står vad veterinären gjort under operationen, vad de hittat och hur jag ska ta hand om min hund på bästa sätt efteråt. Ofta är det så mycket muntlig info efter en operation, och som djurägare kan det vara svårt att ta in allt på en gång. Jag har ofta kommit på saker i bilen hem som jag undrat över eller t o m redan glömt bort. Då underlättar det såklart att ha fått med skriftlig info hem. Det kanske t o m sparar det där telefonsamtalet som jag så väl behövde, men aldrig fick.
Det har skrivits väldigt mycket om svensk djursjukvård på sistone, i synnerhet bland hästfolk. Ponnymamman http://ponnymamman.se/category/djursjukvarden/ hade för en tid sidan en debatt om rikskapitalägda Evedinsia och Anicura där många höll med henne och andra inte.
Själv tänker jag att det måste varit oerhört svårt som veterinär och djursjukvårdare att tvingas anpassa sin verksamhet och yrkeskompetens till de nya direktiv som ställdes då klinikerna blev uppköpta. Så klart alla vill göra sitt yttersta för att ge så god vård som möjligt och tillgodose alla djurägare på bästa sätt. Men att samtidigt ha kniven på strupen och vara tvungen att dra runt ekonomin, utan att egentligen kunna påverka så himla mycket, måste vara tufft.
Jag brukar trösta mig med att hur dyrt det än blir med alla veterinärbesök med mina hundar så kommer det aldrig upp i de summor jag betalade som hästägare. My God! Jag kan få ångest bara av tanken. För att inte tala om all utrustning. Sadel för 30.000, kandar för 8.000- 10.000, träns, täcken, lindor mm mm. Lägg till det foder, hovslagare, försäkring…
Hmm, med tanke på det har jag nog råd med några fler halsband. 🙂
Efter Smileys operation i måndags så har jag fått planera om en del bland veckans aktiviteter.
Killen måste hållas stilla och lugn inomhus och första dagarna fick han bara gå ut och rastas max ett par minuter. Det har inneburit att jag varit tvungen att synka mina jobb och aktiviteter med Leffes, så att han kunnat vara inne med Smiley är jag varit ute och promenerat med de andra hundarna eller haft träningar. Det har funkat ganska bra och i onsdags fick både han och Tarzan följa med in till Linköping då jag hade privat träning i Anicurahallen. Smiley skötte sig jättefint i buren inne i hallen trots att han var väldigt intresserad av vad vi gjorde där ute på planen. Om drygt en vecka ska vi på återbesök på veterinärkliniken, och ser det bra ut då så påbörjar vi rehab lite lugnt.
Man räknar med att hans ledkapsel behöver ca tre månader på sig att läka och därefter får vi förhoppningsvis sätta i gång med lite lätt lydnadsträning igen. Jag hade planerat den här våren med Smiley på helt annat sätt än med vila och rehab, men nu är det som det är och jag försöker tänka positivt och långsiktigt. Vår tid kommer förhoppningsvis – det dröjer bara lite längre än jag hoppats på.
Tillsvidare får jag försöka hitta annan stimulans för honom är träning och i morse åkte vi med Leffe in till Linköping. Det märks verkligen att Smilet är en riktig lantis för ögonen var stora som tefat när han försökte ta in alla nya intryck. Bussar som pyste, massa människor som passerade nära på trottoaren, cyklister, skolklasser, människor som sprang till bussen…
Det enda han tyckte var lite konstigt var mammor med barnvagnar. Tror inte riktigt han fattade hur ekipaget hängde i hop. Han tittade länge efter alla barnvagnar som försvann, och man riktigt såg hur hjärnan gick på högvarv. Vi avslutade promenaden med en fika inne på Simons. Förutom att de har stans godaste bakverk får man trevligt nog ta med hunden in om den inte gör för mycket väsen av sig. Leffe och några vänner hade frukostmöte där så Smilet och jag trängde in oss i hörnet medan vi blev serverade cappuchino och nybakade bullar.
Fränt värre! Undrar just om man kan få en egen bulle…
Det har blivit lite dåligt med träning för Tarzans del ett tag. Sporadiska pass med lite pill här och där är inte vad han egentligen behöver, men det är vad han har fått. I går blev det i alla fall lite bra träning på vägen här hemma (planen är alldeles för mycket snö på ännu) tillsammans med Annica och Yrrol. Så bra som det nu går att träna på en väg…
Man undrar just när träningssäsongen sätter i gång på allvar…
När Annica åkt hem tog jag fram sparken, satte dragsele på Mick och Tarzan och så körde vi spark på vägarna runt Ullekalv. Mysigt! Tarzan fick ligga lite före och dra mest, för Mick orkar inte ta i så mycket med sin rygg. Micken tyckte ändå det var väldigt roligt och ansåg säkert att han drog lika bra som Trasan. 🙂 Bitvis var det superbra underlag och då gled sparken lätt medan hundarna galopperade fram och jag bara stod på sparken och njöt.
Jag får täta rapporter från vårt sponsorekipage Molly och Rakoo. Roligt att läsa om och se utveckligen i deras träning. Det är så spännande att försöka hitta rätt frekvens i träningen för varje enskilt ekipage. Jag tycker det handlar mycket om att vara genuint intresserad av kommunikation och mentalisering, d v s förmågan att förstå sina både sina egna och andras tankar och känslor och kunna skilja på detta. Bara för att jag är och fungerar på ett visst sätt så innebär inte det att andra är/gör det. Sättet jag gillar att träna eller få återkoppling på, kanske inte alls passar en annan person. Därför är det bra att få bilda sig en uppfattning om personen (och givetvis även hunden) innan träningen börjar.
Med Molly och Rakoo känns det som att vi gemensamt hittat en linje som både hund och matte trivs att följa. Molly är förhållandevis “grön” inom tävlingslydnaden men hon har också riktigt “gröna hundtränarfingrar” och fin känsla. Det ska verkligen bli roligt att följa dem under året – både på tränings- och tävlingsplanen.
Jag hinner inte riktigt med tiden känns det som. Klockan och jag är osynkade på något sätt. Men just i dag har jag kommit i kapp med mycket som jag legat efter med och det känns himla gott.
Helgen gick i rasande fart. Fredagen spenderades till stor del i Anicurahallen och började med ett par timmars privat träning innan Sofia och Lix dök upp och vi fortsatte med träning av våra egna hundar. Sofia och jag träffades då vi båda kom med i den allra första omgången av Talangtruppen, då med Mick och Tia. Sedan har vi följts åt genom åren och försöker ses med jämna mellanrum även om det tyvärr blir alltför sällan. Men det viktiga är ju att man håller kontakten.
Sofia sov över och på lördagen mötte vi upp delar av träningsgänget för några timmars träning i Susanne Medalens mysiga, varma hall innan Sofia åkte vidare mot Stockholm.
På söndagen kom Molly Karlberg och hennes fina working kelpie Rakoo för första tillfället av årets sponsorträffar. Vi började med att gå igenom vad Molly själv ansåg var prio ett i den fortsatta träningen av momenten och vad hon behöver förändra/förbättra då det gäller sig själv, i både tränings- och tävlingssituationen. Därefter gick vi ut och tittade på momenten i Class 3 för att jag skulle få en uppfattning om hur de såg ut och slutligen sammanfattade vi dagen och Molly fick ett antal läxor att jobba vidare med till nästa gång vi ses.
Strax innan lunch dök Marika upp och Molly fick med sig en stor goodiebag med massa fina presenter från Morrhåret Hundsport. Den här sponorsatsningen av ett lovande lydnadsekipage gör jag tillsammans med Morrhåret och mötet med Molly och Rakoo kändes väldigt ”rätt”. Ett ekipage med fin utstrålning och hög träningsbarhet hos både hund och förare. 🙂
Molly & Rakoo
Goodiebag från Morrhåret Hundsport
Hallen börjar falla på plats – i alla fall i våra huvuden
Fler och fler bitar gällande hallbygget faller på plats. Vi har fått offert på markarbetet, själva hallen samt även uppsättning av densamma och har preliminärt tackat ja till en av leverantörerna. Nu handlar det mest om när själva markarbetet (grävjobb, dränering och gjutning av platta) kan påbörjas. Jag är som alltid optimistisk och otålig men å andra sidan kan det faktiskt löna sig ibland. 😉
Kalla vindar och heta tips
I dag är det grymt kallt, snöar och blåser smådjävlar. Jag skulle åkt iväg till min vän Ingela i Fyllingarum men vi ställde in det med tanke på vädret. Träning är bara att glömma (hade var gott med en varm inomhushall just nu) och promenaderna med hundarna blir inte långa. Tigge terrier har varit lite ur form på förmiddagen men blev piggare efter att han spytt upp diverse odefinierbara och superäckliga! saker som han säkerligen gottade i sig under kvällspromenaden i går utan att jag såg det. Blä!!
Själv har jag roat mig med att planera massa aktiviteter till nästa höst och vinter i hallen. Förutom egna kurser, träningstävlingar, clinics och föreläsningar kommer det gästinstruktörer hit. Några är redan inbokade, andra på g. Jag har redan fått många heta tips av er och ni får gärna komma med fler förslag både på kurser och gästinstruktörer. Pm:a eller maila. 🙂
Hundhårsavstötande lakan?
Resten av eftermiddagen ska jag skriva färdigt en artikel till Brukshunden samt förbereda inför ett spännande projekt som är på gång tillsammans med en annan person. Sedan blir det en tripp in till stan för att köpa nya lakan. Jag vet inte vad det är för fel på oss men vi konsumerar sängkläder som andra konsumerar toalettpapper (ingen liknelse i övrigt). Leffes teori är att det är hundarna som skitar ner och sliter ut dem och att hundhåren aldrig försvinner i tvättmaskinen. Dessutom blir de noppriga och “kliiga” efter ett antal tvättar. Så jag tror problemet ligger i att vi köper för dålig kvalité. Det måste väl finnas mjuka, svala och sköna hundhårsavstötande lakan någonstans… eller?!
Bra färg. Skön kvalité. Frågan är om de är hundhårsavstötande..?
Vi som tillhör De Otåligas Skara har ibland lite svårt att förlika oss med att vissa saker faktiskt tar tid.
Jag har inga problem med att berätta för kursdeltagare eller träningsvänner att man måste låta vissa saker få mogna i lugn och ro utan att stressa fram något. Men när jag pratar till mig själv låter det annorlunda. Då går saker och ting oftast alldeles för sakta. Och det gäller inte bara hundträningen utan en hel massa andra saker också.
Är otålighet en bra eller dålig egenskap?
Både och skulle jag vilja påstå. Otålighet är bra så tillvida att man ofta har ett slags driv i sig själv och hela tiden jobbar för att det ska hända saker. Många har lätt att tänka att man borde göra det&det men det är inte lika lätt att faktiskt få det gjort. Där har Vi Otåliga ofta en fördel, för vi ser till att det inte bara stannar vid en tanke. Jag gillar Petter A Stordalens uttlande då hans säger: – ”Många skulle ha kunna gjort precis det jag har gjort. Men det var jag som gjorde det.”
När jag var yngre led jag ofta av prestationsångset. Jag ville väldigt mycket men det var långt ifrån alltid jag lyckades så bra som jag hoppats. Det gällde allt från idrottsprestationer till skolarbete och annat. Vissa saker var viktigare än andra att lyckas med. Idrott – och senare ridningen – var t e x viktigare än skolarbetet (till mina föräldrars förtret) och jag blev mer besviken över ett dåligt lopp eller taskigt längdhopp än ett mediokert resultat på ett prov.
Hur yttrar sig besvikelse?
Det är säkert olika från person till person men i mitt fall handlade det om att jag grämde mig över att inte ha gjort precis lika bra ifrån mig som jag visste att jag kunde. När jag många år senare började med mental träning för egen del träffade jag en duktig coach som hjälpte mig sortera ut tankar och känslor. Det kunde låta ungefär såhär:
C: Kan du förklara varför du blir så väldigt besviken?
Jag: För att jag vet att jag kunde ha gjort det mycket bättre.
C: Varför gjorde du inte det då?
Jag: Jag försökte men det gick inte.
C: Du kanske inte försökte tillräckligt?
Jag: Jamen jag tyckte att jag gjorde det. Jag gjorde precis så gott jag kunde men det räckte inte till.
C: Men om du gjorde så gott du kunde, vad skulle du kunna ha gjort annorlunda då?
Jag: Ehh…Men alltså… Det är ju det jag inte vet!! Och det gör mig så frustrerad!
C: Kanske du inte vet det i dag. Men om du fortsätter träna på det sätt du tror är bäst för dig så kommer du säkert att upptäcka hur du successivt kan förbättra dig. När du vet bättre kommer du också kunna prestera bättre.
Än i dag försöker tänka på de kloka orden när jag tycker att saker och ting går alltför långsamt eller när jag blir besviken över att jag inte lyckats så bra som jag hade hoppats.
Att vara ärlig mot sig själv
Ibland kan jag i ärlighetens namn också inse att jag faktiskt inte gjort mitt bästa. Jag har inte tagit uppgiften på tillräckligt stort allvar utan slarvat över vissa saker för att något annat varit roligare eller mer betydelsefullt just då. Eller jag helt enkelt inte haft möjlighet att förbereda mig så som jag skulle ha velat. Och då är det ju dumt att bli besviken om man inte lyckas riktigt bra, för det skulle ju i så fall innebära att resultat mera handlar om tur än hårt arbete.
Är besvikelse en bra drivkraft?
Jag tror det är det för vissa. Det finns nog ganska många personer som hela tiden drivs framåt därför att de aldrig är riktigt nöjda. Men det gäller inte mig.
Jag jobbar som allra hårdast och bäst när jag känner mig riktigt nöjd med det jag presterar. Känslan av att vara nöjd gör att jag mår bra – nästan som en liten kick. Och den känslan vill jag återkomma till och helst förstärka ännu mer. I den känslan har jag också lätt att hitta en flow i det jag gör. Nöjd för mig är inte detsamma som “nu behöver jag inte anstränga mig mera” – tvärtom tar jag i lite extra.
Men jag har också lärt mig med åren att inte vara helt beroende av en bra känsla för att kunna prestera. Logiskt och statistiskt vet jag att träning, jobb och livet i största allmänhet ibland kommer kännas kasst. Jag kommer också göra massa mer eller mindre dåliga prestationer i alla möjliga situationer, och jag kommer också bli besviken många gånger. Men det får inte hindra mig från att ändå försöka göra mitt bästa. Det är en stor konst att kunna göra en bra prestation även när man har motflyt, känslan inte är på topp eller man har låg energi. Likaså att hänga i och fortsätta jobba även om framgångarna låter vänta på sig. Den som väntar på något gott väntar visserligen alltid för länge… men ändå… 😉
Smiley <3 Det kanske ser ut som att grabben försöker sluka energi men han är tvärtom en riktig energizer. Tröja från Revolution Race
Vad är det som gör att vissa personer kan fylla en med så mycket sprudlande, positiv energi medan andra kan dränera en fullständigt. Eller är det snarare så att vi låter oss dräneras? Och finns det något sätt att skydda sig mot energitjuvarna?
Ett sätt är att undvika de individer som snor ens energi. Men det går ju inte alltid. I vissa lägen måste vi konfronteras med dem och kanske t o m jobba ihop på en arbetsplats.
Jag hade nyligen ett långt samtal med en vän som var helt tom på energi, och dessutom ganska nedstämd, efter att ha konfronterats med en energislukare. ”Hur gör man för att inte låta sig påverkas? ”Hur skulle du ha gjort?” undrade hon.
Jag berättade för henne att för många herrans år sedan jobbade jag som sjukvårdsbiträde och nästan varje dag var jag tvungen att tillbringa ett antal timmar med en person bland personalen som slukade energi från sin omgivning.
I början tyckte jag det var svinjobbigt för jag blev väldigt påverkad av hennes tråkiga kommentarer. Dessutom kunde jag gå och fundera över varför hon sa som hon gjorde och vad jag (och andra) hade gjort för att förtjäna det. En gång försökte jag berätta att jag tyckte hon var orättvis men hon lyckades snabbt vända det till att det var jag som gjort fel, så jag insåg att det där med att prata ut om saker med vissa personer inte alltid funkar. Vill man inte förstå så vill man inte.
Men efterhand började jag inse att man faktiskt inte behöver begripa sig på alla människor. En del kommer man aldrig förstå sig på, och det finns heller ingen anledning att lägga energi på att försöka. Antingen undviker man dem (om det går) eller så hittar man en strategi för att hantera dem.
Humor är och har alltid varit en bra strategi för mig. Personen i exemplet ovan var en rätt förutsägbar typ och efter ett tag lärde man sig att förutse vad hon skulle kommentera. Så jag började slå vad med mig själv om hur lång tid det skulle ta innan hon kommenterade det jag just gjort. Och när hon väl gjorde det kunde jag knappt hålla mig för skratt. Till slut gick jag nästan och väntade på de där kommentarerna för det hela hade plötsligt blivit väldigt komiskt. Vid ett tillfälle då en kollega till mig blivit ledsen över en tråkig kommentar från energislukerskan berättade jag om mitt sätt att hantera det. Det hela slutade med att vi slog vad med varandra och garvade ihop. Och efter ett drygt halvår försvann den tråkiga personen från arbetsplatsen och stämningen blev helt annorlunda och så mycket trevligare. Tänk att en enda människa kan sluka energi från en hel avdelning.
Inte alltid, men väldigt ofta går det att se det komiska i en tråkig, obehaglig eller jobbig situation. Och med tiden lär man sig förhoppningsvis också hantera situationer och personer på ett sätt så att de tar minsta möjliga energi ifrån en.
Man får en slags detektor som larmar i god tid. Och då brukar jag vara lite på min vakt. Inte otrevlig eller så (hoppas jag inte i alla fall) men jag sätter på mig filtret som gör att de där långa energitentaklerna som gärna vill suga ut lite av min egen energi, inte når fram.
Men så finns det så många andra härliga ”energizers” som frikostigt delar ut energi till höger och vänster till alla som är mottagliga. De är som en vitaminshot som höjer humöret och ökar kreativiteten hos sin omgivning. Där behöver man inget filter utan kan bara öppna upp och ta emot. Och förhopningsvis även ge tillbaka en del. <3
I dag är jag glad över att få presentera en ny samarbetspartner – Fritidsfabriken&Revolution Race.
Jag vet att många aktiva hundägare tränar, vandrar och vistas i kläder från Fritidsfabriken. Och det är inte så konstigt. Deras utbud är stort och kläderna både funktionella och superläckra – en annars inte alltför vanlig kombination. Och inte minst… priserna ligger betydligt lägre än hos många andra säljare av hund&fritidskläder.
Här följer ett utdrag från presentationen av företaget – skriven av Niclas och Pernilla som är dess grundare.
”Vi är uppstickarna i en alltför överprissatt bransch, som vet att det går att tillverka supersnygga outdoorkläder med grymt bra passform i de bästa materialen till ett helt ok pris. Vårt mål är att du som kund ska vara mer nöjd med våra plagg som med ett dubbelt så dyrt. Vi är inte nöjda förrän du som kund är nöjd med våra produkter!
Ett plagg ska kunna användas vid flera aktiviteter, multifunktionella plagg är vad vi eftersträvar. Välsittande funktionsplagg i rätt material, hybridkläder som kombinerar slitstarka material med stretchmaterial för bästa funktion och passform.
Revolution Race startades 2013 och hittills har alla kollektioner sålt slut fortare än vi räknat med. Vi växer så det knakar och fler och fler upptäcker att våra produkter verkligen håller vad vi lovar. Väldigt många kunder som handlat hos oss kommer tillbaks och köper fler produkter, ett bättre betyg kan man inte få! Vi lyssnar verkligen på våra kunder, flera färgval, ändringar och förbättringar vi gjort på våra produkter kommer efter feedback från kunder.
Vi följer Europas och Sveriges direktiv gällande kemikalier och jobbar kontinuerligt på att bli ännu bättre. Vi har själva varit på plats i våra fabriker i Vietnam för att säkerhetsställa att arbetsförhållanden, löner m.m följer landets lagar och Code of conduct. ”
Kika in på deras sida och frossa bland coola byxor i spännande färgkombinationer, läckra jackor med snygg passform och tröjor så sköna att man vill sova i dem. Länken finns även som klickbar banner under “Sponsorer”
Mer nyheter från Fritidsfabriken&Revolution Race kommer framöver. Nu väntar jag bara på att man ska börja producera hundtäcken i samma snygga design. Tarzan vill gärna ha ett med djungelmönster säger han. 😉
OBS! Hunden på bilden har inget med innehållet i texten att göra… 😉
Foto: Daniel Eidenskog
Pia & Pepp
För drygt ett år sedan kontaktade en tjej (vi kan kalla henne Pia) mig för att boka tid för träning och coaching.
Pia har en hund av vallhundsras (vi kan kalla den Pepp), en pigg och träningsglad liten tik med mycket motor. Tillsammans hade ekipaget gjort två starter i gamla elitklassen med två andrapris som resultat. “Och när jag kommer till dig vill jag inte att du talar om för mig att jag måste gå tillbaka och grundträna bättre, för det är det enda vi gör just nu!!” var hennes ord innan vi avslutade samtalet. Och jag lovade att jag skulle försöka undvika just den meningen. 🙂
Pia visade sig vara en väldigt ambitiös och noggrann person som har höga mål och tränar mycket. Hon och hennes hund har ett fint samarbete och den där glimten i ögat som jag gillar så mycket! Pia vet hur hon vill att momenten med Pepp ska se ut, och i nästan alla fall hade hon lyckats komma till (eller åtminstone väldigt nära) sin målbild. Utom i två moment -fritt följ och fjärr.
På hugget!
I fria följet var Pepp på hugget i dubbel bemärkelse. Om hon inte fick sin belöning när hon tyckte det var dags, så hoppade hon upp och nafsade Pia i armen. Och det hade hon gjort på tävling också. På träning däremot hade Pia lyckats kringgå problemet genom att belöna strax innan det hela uppstod. Hon berättade detta för mig på ett väldigt klarsynt sätt och erkände samtidigt att hon mycket väl förstod att det inte fick problemet att försvinna, men att hon inte ville inte “säga till sin hund”, i synnerhet inte i fotgåendet eftersom hon var rädd att det skulle belasta deras samarbete.
Fjärrfrustration
Då det kom till fjärren hade Pepp flashiga skiften men ganska mycket förflyttning både framåt och bakåt. Pia ville ha “mycket tryck” i skiftena och ett aktivt ställande från både sitt och ligg, och eftersom Pepp har lätt för rörelse samtidigt som hon har lätta tassar blev här en liten konflikt – både för Pepp (som inte fick ihop kombinationen hopp/stå med stadga i tassarna) och för Pia (som kände att hon inte kunde förklara för sin hund vad hon egentligen ville).
Ett tekniskt problem blir ett mentalt problem
När det kommer ett nytt ekipage hit för träning och coaching så brukar jag försöka utgå från hur föraren lärt in de olika sakerna från början i stället för att börja ändra radikalt på hela träningsprocessen (om det nu inte behövs förstås). Det är alltid lättare att hitta en lösning utifrån den röda tråd som förhoppningsvis redan finns än att börja på en helt ny.
Vi kollade genom alla momenten i Cl 3, och även om jag inte vetat om det från början kunde jag redan då de ställde upp inför fjärren se att här finns en issue. Mest syntes det på Pia, som från att varit en ganska avspänd och lättsam hundtränare, plötsligt blev en helt annan – betydligt allvarligare och mera spänd variant. Och inte blev det bättre av att Pepp ljudade på första skiftet och gjorde resten i raketfart på egen hand. Suck, sa Pia! Voff, sa Pepp.
Alternativa lösningar
När de tränat färdigt gick vi in igen och började brainstorma kring fjärren (och även fria följet, men det kändes som ett något enklare problem att lösa). Jag tyckte att Pia fokuserat alltför mycket på en hög aktivitet i fjärrskiftena och sa att om det varit min hund skulle jag vilja få den tänka mycket mera stadga än rörelse.
Det resonemanget kunde Pia köpa. Vad hon däremot hade svårare att ta till sig var då jag sa att hon skulle försöka få Pepp att göra skiftena långsammare. “Men jag vill ju inte ha sega skiften!!” var hennes kommentar. Jag svarade att den risken nog var mikroskopisk med den typen av hund men Pia var inte helt övertygad. Vi gjorde i alla fall upp en träningsplan för fjärren till kommande träff efter fyra veckor – både då det gällde den tekniska träningen för Pepp och vad Pia skulle fokusera på och tänka för att inte stressa Pepp eller sig själv…men det hör ju liksom ihop.
“Håll ordning på gaddarna!”
I fria följet var vi helt överens om att Pia måste hitta en annan strategi än att kamouflera problemet genom att belöna i förebyggande syfte. Dels genom att träna uthållighet i andra situationer än just fotgående, för att på så sätt öka förståelsen för att hålla fokus även då belöningen dröjer. Och så var vi tvungna att hitta ett sätt att tala om för Pepp att det faktiskt inte är okej att nafsa matte i armen eftersom vi insåg att problemet inte skulle försvinna som genom ett trollslag, oavsett strategi.
Jag frågade hur Pia gör i vardagssituationer då Pepp gör saker som hon inte borde. Pia tänkte en stund och sa: “Då hon hoppar på folk t e x säger jag “A a…inte så!” till henne”.
Jag: Vad gör hon då då? Pia: Hon brukar oftast sluta. Jag: Är du arg när du säger till henne? Pia: Nää, jag vet ju att hon är en hoppig hund så jag brukar bara tala om för henne att lägga band på sig och sluta hoppa. Jag: Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak när hon biter dig i fotgåendet, utan att vara arg?
Pia funderade en kort stund och sa sedan att hon nog skulle kunna tänka sig att prova det, fast det tog emot lite att “säga till” hunden i en träningssituation. Jag svarade att jag nog mera tycker det hör till allmän hyfs att inte bita sin matte, oavsett om det gäller vardag eller träning. 😉 Jag berättade också att Tarzan ibland nafsar mig (fast i benet) när han anser sig ha knallat omkring för länge vid min sida utan att det händer nå´t. Och att jag då brukar tala om för honom att det inte ingår i momentet att bita sin matte. Det kanske inte får honom att sluta för all framtid men jag märker att han tycker det är “gött” att jag på ett enkelt sätt hjälper honom att förstå rätt och fel, utan att han blir osäker. Jag brukar säga “Nähäru min bästa herre, håll ordning på gaddarna!” med visst eftertryck. Om han kunde prata skulle han säkert svara “Skulle bara kolla så du inte somnat matte…” med glimten i ögat. 😉
Hur gick det då för Pia?
Pepp är numera lydnadschampion och Pia siktar på SM 2018 (eller senast 2019 som hon säger). De brukar numera få mellan 8 och 8,5 på sin fjärr mot tidigare 0-5, detta sedan Pia tänkt om, skippat hoppstå och fått aaaaningen långsammare skiften, men fortfarande med tryck och med nästan ingen förflyttning. Och framförallt, Pepp är tyst och trygg och matte är glad och avspänd.
I fria följet nafsar Pepp nästan aldrig i armen på träning trots att Pia numera aldrig “belönar bort problemet”, däremot har hon fått något enstaka nafs i benet på tävling. 😉 Hon jobbar på att få bort nafsandet helt och hållet, även på tävling, men det blev en radikal förbättring då Pepp förstod att hon faktiskt inte fick bitas. Dessutom har de jobbat mycket med fokus/uthållighet i andra situationer vilket har smittat över även i fotgåendet.
Jag hoppas de kommer till start på årets SM och gör de inte det så kommer de säkert vara med 2019. Pia har godkänt att jag skriver om henne och Pepp (de heter ju något annat irl) och garvade gott då hon fick läsa genom texten. Speciellt då hon blev påmind om hur himla rädd hon varit för att få sega skiften. “Sa jag verkligen så?” sa hon. “Japp, det gjorde du”, svarade jag. “Ha ha, jag tänk vad man kan oroa sig för fel saker” skrattade Pia. 🙂
I bland tror jag vi silar mygg och sväljer kameler. Eller hur var det nu… 😉
Det är inte så lätt att få till bra träningar nu när det är kallt, halt och massa snö.
Jag tränar så gott jag kan på vägen och parkeringen här hemma och däremellan (fast alltför sällan) försöker jag hyra någon hall. Vi har en stående träningstid på onsdagkvällar tillsammans med träningsgänget i en maskinhall en bit härifrån. Den är stor (jättestor!) men oisolerad med cementgolv förutom enstaka partier där det ligger typ balkongmattor. Funkar jättebra att träna där i bland när det inte är alltför kallt ute, för då blir det ännu kallare därinne. Plus att man inte vill köra alltför mycket fartmoment på det hårda underlaget. Vid några tillfällen har jag även hyrt Dogscense lokal inne i Mjölby. Den är inte så stor, men trevlig och framförallt varm.
Jag längtar verkligen tills det står en hall här hemma. Projektet går framåt, fast sakta. Vi har tagit ner lite skog i dungen, lagt in om bygglov och ska träffa bank och revisor nästa vecka. Vilken halleverantör det blir än ännu inte bestämt men vi har fått pris på markarbete (dränering, platta mm) att ta med i kalkylen.
The fabulous four <3
Så kan ett träningspass se ut
Någon skrev för ett tag sedan och ville att jag skulle ge exempel på hur ett typiskt träningspass ser ut för oss. Det varierar såklart men så här såg passet ut häromdagen då jag lyckades hitta en stor, tom skolgård som var så där perfekt med ett litet lager snö som föll i stora flingor. Mjukt, mysigt och inte ett dugg halt. Det kändes nästan som att träna på bomull.
Inga slaskbelöningar
Generellt försöker jag dra ner på mina belöningar och har blivit mer restriktiv med “slaskbelöningar” till höger och vänster. Istället använder jag mig mer av beröm, i synnerhet då det gäller enkla uppgifter. Då han får belöning – vilket han självklart får med (o)jämna mellanrum – så är det väldigt sällan några snabba belöningar. Sådana gynnar inte hans hjärna så det blir nästan alltid en liten “tänk-på-vad-du-nyss-gjort-paus” innan belöningen kommer.
Värm upp hjärnan
Trasans hjärna värmde jag upp med ordförståelse. Stå, sitt, ner, backa, ligg, upp, varsågod,ut! när jag gick med ryggen mot honom och han inte såg mitt ansikte. Det är bra pre-training för en hund som han, som gärna gör men inte alltid lyssnar på exakt vad.
När skallen var uppvärmd blev det ett par minuters fotgående i extremt långsam marsch. Och då menar jag vääääldigt lååååångsam. Inga halter, inte så mycket vändningar och trixande utan bara gående för att få honom slappna av och ta djupa andetag (gäller även mig). När han kändes skapligt lugn ökade jag tempot, la in språngmarsch, halter och Z-skiften. I läggandet vill han gärna lägga sig lite framåt istället för rakt ner så där har jag kampanj på snabbt och rakt ner just nu.
Tävlingsmässig kedja
Därefter gjorde jag tävlingsmässigkedja med Z-vittring-dirigeringsapportering-fjärr-ruta. Slutbelöning för stadga innan inkallningen i rutan. Noterade i huvudet de svagare bitarna och ska jobba lite extra med positionen efter ingången till sidan i apporteringsmomenten, läggandet i z och inga omtag på apporten innan ingång.
Lite annat pill
Vi fortsatte med dirigering, höger, vänster, framåt, bakåt som back up till framåtskicket. Från början hade Tarzan vansinnigt svårt att gå ett par steg sakta, så när jag t e x skulle flytta åt vänster så hann han typ 10 meter – swish!- innan jag fick stopp på honom. Han har en reaktionssnabbhet på en nanosekund och det är inte alltid lätt att hinna med i svängarna. Men nu har han lärt sig att röra sig sakta, och det fick han bättre förståelse för då jag slutade belöna så snabbt. Och jag i min tur har lärt mig reagera snabbare då det blir fel.
Det blev även ingångsträning till sidan med apport plus lite påminnelse att lyssna bättre (ta mina momentrutiner) då vi ställer upp inför ett nytt moment.
Mick i nysnö
Gruppmoment
Vi avslutade med tävlingsmässiga gruppmoment (så tävlingsmässiga de nu blir när man är själv). Sammanlagt tog träningen drygt 45 minuter vilket är ett ganska normallångt pass för vår del. Under det passet fick han åtta godbitar (jag hade medvetet räknat innan jag stoppade ner dem i fickan) och tre lekbelöningar. Resten beröm, sociala belöningar och tävlingsbelöningar. Det är ganska lite för att vara jag på ett 45 minuter långt pass och jag övar mig själv på att våga lita på att det håller med färre belöningar. Lite scary, men nyttigt.
Självklart ska man belöna under inlärning och då man vill förstärka vissa saker, men då det gäller den mer erfarna hunden kanske det kan vara bra att fundera över vad vi egentligen belönar och varför. Är det för vår skull eller för hundens? Och vad lär sig hunden genom att vi belönar just där och då?
Skydda hu(n)den
By the way. Det är inte bara hundens tassar som far illa då det är riktigt kallt utan även huden i ansiktet på oss. Ett tips är att investera i en bra klimatcreme som skyddar under kalla och blåsiga vinterdagar så man inte får en massa onödiga rodnader eller brustna blodkärl på kinder och näsa.
Jag har haft besök av Susann Wastensson och hennes hundar ett par dagar.
Det var ett tag sedan vi sågs och vi hade mycket att ta igen – både träning, träningssnack och gamla minnen från vår ungdom. På 80-talet var vi discobrudar med enorma axelvaddar, stora örhängen och rosa benvärmare och Linköpings innediscon var flitigt besökta. Vi kollade genom gamla fotoalbum och insåg att det runnit en del vatten under broarna sedan dess. Men annars såg vi ungefär likadana ut nu som då… eller…? not! 😉
En favoritdrink på den tiden var Strawberry Daiquiri och jag såg till att köpa hem lite rom och jordbubbar när Susann kom så vi kunde återuppliva den ljuva smaken med tillhörande minnen.
Men vi drack inte bara Daiquiri och pratade svunna tider, vi tränade våra hundar och nördade in oss i fria följ och diverse annat också. Susanns hund Joy är en äldre kusin till Smiley och det var roligt att se vilken fin utveckling Susann och Joy gjort i träningen. Joy ser ut att kunna bli precis hur bra som helst, speciellt nu när Susann bestämt sig för att satsa på lydnaden med henne medan Sting ska få tävla htm och freestyle. Man kan liksom inte hinna med att göra allt med alla, och dessutom göra det bra!
Givetvis hade Susann fått till ett strålande fritt följ även på Joy (jag hade inte väntat mig något annat iofs) och jag passade på att bolla lite tankar kring Smileys fria följ. Susann tyckte glädjande nog att han var läcker och såg fin ut i både look, energi och position vilket var roligt att höra av en fritt följ-guru.
Ingen hund är den andra lik och man får anpassa träningen efter den individ man har. Däremot vill jag gärna att hunden från början förstår mitt grundsystem, även om det systemet modifieras för att passa hundindividen. Med Smiley har jag tänkt annorlunda då det gäller fritt följ än jag gjort med tidigare hundar. Man kan sammanfatta det hela med tanken ”Häng på och följ mig så kommer det dyka upp någon form av belöning där jag vill att du ska ha ditt fokus!” Det ska vara plättlätt och roligt att följa vid sidan och jag har strävat efter att hitta ett slags flow i gåendet istället för att fokusera på teknik nu i början. Rätt eller fel vet jag inte ännu, men det har känts bra för Smiley (och mig) och känns det bra så brukar det vara rätt.
Stora svängar i stället för vinkar bara för att få det flytigt. Pondus, trygghet och harmoni i mig själv som jag försökt överföra till Smiley. Och efter hans sätt att svara på detta har jag anpassat mina belöningar. Men de har alltid kommit i lodlinjen någonstans mellan min armhåla och mitt knät. Däremot har jag anpassat aktiviteten i dem – har han varit för speedad har dom kommit lugnare och i stadgetanke och har han behövt mer engagemang och uppgiftstanke har jag lagt på mer aktivitet vid ”leveransen”.
Smiley är en lång och högbent hund vars huvud ofta jobbar aktivt medan kroppen inte alltid klarar att hänga med skallen. Det gör att han ibland blir lite frustrerad. Han vill mycket men kroppen sladdrar i väg åt motsatt håll och vid vissa tillfällen märker jag att han blir lite stressad över det.
Susann och jag diskuterade kring det och kom fram till att jag inte får stressa på honom genom att försöka locka fram saker han fysiskt inte är kapabel till ännu. Om han tar i allt han kan för att klara svänga runt sin kropp och sätta sig snabbt vid sidan så måste det vara tillräckligt, även om jag tycker han är långsam runt och ner (och omedvetet jämför med Tarzan fastän jag vet att det är superkorkat!!) Försöker jag få Smiley att ta i mer än han klarar blir han ofta frusterad och någongång har det även kommit ljud eftersom han förmodligen tar i precis så mycket han kan just där och då.
Jag ser såååå fram emot att få honom helt friskförklarad så jag kan sätta igång och bygga upp hans kropp och låta honom springa lös i skog och mark och hitta sin egen balans. Nästa vecka ska vi till en annan ortoped på en annan klinik som ska få gå igenom hela honom och göra en komplett hältutredning.
Jag vill ju träna på! Och Smiley vill spinga och busa!! Tillsammans vill komma i gång och börja sätta mål utan att hela tiden bli avbrutna av vila, antiinflammatoriskt och skittrista koppelpromenader!!
Nedan en film från en väldigt liten Smiley till en betydligt större. <3
Efter att ha läst 43 presentationer av ambitiösa och duktiga lydnadsekipage, och kikat på lika många tävlingsmässiga lydnadsprogram, blev det till sist Molly Karlberg med working kelipen Rakoo som blev vårt sponsorekipage 2018.
Några av ekipagen som visat intresse hade kommit långt i sin tävlingskarriär och deltagit på både SM och rankingtävlingar, men jag valde att satsa på ett lite mer “grönt” ekipage som ännu inte kommit så långt. Rakoo är visserligen uppklassad till Class 3 men de har ännu inte hunnit debutera. Filmen var från ett klass 2-program och visade prov på många fina kvalitéer (tekniskt fina delar, fin utstrålning, balans och energi) och ekipaget har tränat regelbundet för Maria Brandel sedan starten.
Molly kommer under året få ett antal träningar och möjlighet att bolla tankar mellan träningstillfällena. Hon kommer också bli coachad mentalt och få hjälp med planering och utvärdering av både träning och tävling.
Den här satsningen gör jag i samarbete med Marika på Morrhåret Hundsport i Vadstena som kommer vara med och sponsra med gåvor och träningsmaterial.
Nedan kan du läsa Mollys presentation av sig själv och sin hund. Det ska bli roligt att följa detta – för mig – okända ekipage under året. 🙂
Hej!
Molly Karlberg heter jag och bor på Ingarö utanför Stockholm med min man, dotter och Working Kelpien, Mitchen’s Rakoo, 3 år.
Rakoo hamnade lite av en slump hos mig har varit med nu sedan augusti 2016, så ganska exakt 1,5 år tillsammans. Han är en glad rackare, snäll som få och med massor av energi, vilja, fart och styrka. Han fattar snabbt och tycker att träning är det roligaste som finns.
Från att ha stått på noll, inte kunnat någonting, har vi nu på kort tid tagit oss genom klasserna och är snart redo för Class 3. Vi tränar även Bruks/spår och ska starta i Lägre.
Det finns inga begränsningar hos denna underbara hund. De ligger hos mig. Han gör allt jag ber om. Gör han inte det är det för att jag förklarat det dåligt.
Så här långt har jag aldrig kommit i lydnad. Rakoo är min första riktiga lydnadshund och vi klickar på alla plan – det är en fantastisk känsla!
Vi ser enormt fram emot att blir coachade av Heléne! Det kommer bli ett spännande och händelserikt år, det är jag alldeles säker på!
Susann Wastensson och jag har känt varandra sedan vi var tonåringar, men då var det mest hennes syster och jag som umgicks eftersom vi hade häst i samma stall. Susann var redan då intresserad av hundar och hundträning och den passionen har hållt i sig under åren. Hon har tidigare varit med i svenska lydnadslandslaget med sin härliga bc Fonzie och även om lydnaden fortfarande ligger henne varmt om hjärtat så är det heelwork to music som är prio ett just nu.
Förutom att Susann är en fantastisk person som tar sig fram i livet med en enorm portion envishet och jävlar anamma i kombination med ödmjukhet och vänlighet så är hon en fena på att få fram snygga fria följ på sina hundar. De går liksom inte – de dansar fram på ett sätt så man blir alldeles lycklig när man ser dem. I ett tidigare blogginlägg gjorde jag en intervju med Susann tillsammans med en film på hennes dåvarande fyra helt olika hundar i momentet fritt följ.
Så självklart vill jag även denna gång passa på att fråga henne hur hon gör för att kvalitetssäkra momentet.
1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år?
Sting är ju så högtempererad och energisk så energi behöver jag inte träna med honom. Jag ”leker” mycket ff , så som jag gjorde vid inlärning. Det håller uppe glädjen. Lexie (som var en betydligt mer lågtempererad hund än Sting) hade ett rätt dåligt ff när hon var ung, men blev bara bättre och bättre ju äldre hon blev. Det berodde på att hon blev tryggare och gladare i momentet och med att jag ”lekte” fritt följ väldigt mkt med henne.
Jag tycker även att positionen har hållt rätt bra över tid men med Sting har jag just nu lite problem med backandet, känner att han går för långt bak så där måste jag jobba för att få honom tillbaks i rätt position. Sen kan ju Htm göra att hunden smiter in i fel position ibland. T e x när man gör helt om så snurrar Sting och kommer snyggt in på höger sida. 😉 Men där får jag ta och tänka till lite på hur jag rör mig. Är ju så himla viktigt hur jag gör med kroppen.
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
Tror att man tränar mer teknik än känsla. Gör det kanske lite svårt och petigt för hunden som i sin tur blir frustrerad och osäker på vad den ska göra och var den ska vara.
Mer om Susanns tankar kan du höra i intervjun (varning för dålig filmkkvalité och dåligt ljud) och även kika på filmen i länken nedan. Själv älskar jag energin och looken på samtliga hundar – och inte minst Susanns egen. <3
Miniserien om fritt följ fortsätter. I det här avsnittet berättar Ingela Karlsson hur hon tänker kring momentet. Ingela tävlade sin bc-tik Viska sju år i rad på lydnads-SM, och de gick till final i flera. På sitt sista SM var Viska 10 år och hennes fria följ höll fortfarande fin kvalité. Kanske det till stor del beror på att Ingela älskar att träna fritt följ och hela tiden hittar kreativa lösningar för att balansera engagemang och teknik.
Numera är Viska pensionerad och det är Skoja – och Skojas dotter Smickra – som är Ingelas teamkompisar i träning och på tävlingsplanen.
1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år?
Jag försöker bevara det genom att träna mycket på samma sätt som jag lär in det, i mitt fall föremål/godis under armen och en hög förväntan.
Jag analyserar inte så mycket hit och dit, för i mitt fall skulle jag trasa sönder momentet med alla analyser. Jag är ingen person som analyserar speciellt mycket överhuvudtaget utan ser på hunden i “här och nu” och går mycket på känslan tror jag.
Jag jobbar för att hunden ska behålla energin år efter år, tycka det är kul och spännande att gå vid sidan. Innan jag börjar köra fritt följ leker jag mycket med hunden så den ska knyta an till mig, se upp till mig och vänta på mer.
Jag delar upp momentet. Uthållighet utan teknik för sig, uthållighet med teknik för sig, teknik för sig, och så helhetsträning lite varje pass fast kanske inte alltid så länge.
Tekniken tränar jag mycket inomhus hemma. Då får jag så att säga överträning på det och får till flera pass varje dag. Jag störningstränar hundarna i enkla situationer, genom att ha den i hög förväntan så den har fokus på mig. Och så varierar jag typen av störning.
Grunderna återkommer jag ständigt till och jag är noga med att ha min hund i ett högt engagemang.
Hunden får den belöning den älskar mest, fast den går alltid genom mig och jag vill se att hunden tänker på sin uppgift och vad den gör – inte går och tänker på vad den ska få.
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
Jag tror generellt har man har för bråttom att sätta i hop momentet det trots att inte det är klart, för man har så bråttom att ge sig ut och tävla. Det håller kanske i början men sedan fallerar det oftast.
I allmänt tycker jag att man utbildar sin hund i momentet alldeles “för mycket” och snabbt första året och tänker tävling för snabbt innan allt är grundat och klart. Och det är ju svårare att reparera det om man hastar och måste träna om det.
Många tar sig inte tiden att lära in alla delar. Fritt följ innehåller mycket teknik, och där ser man många hundar som inte är genomarbetade i varje del.
Jag ser momentet som ett pussel. Hunden måste behärska varenda liten pusselbit, för att det ska kunna läggas i hop i sin fin helhet. Man kan inte lägga ett helt pussel om någon bit saknas.
Jag upplever också att många är rädda för att ha hunden lite högt. Lydnaden i dag ska vara så prydlig att många är livrädda för ett studs hit och dit. Man måste kunna kombinera energi och teknik på ett klokt sätt.
Hunden och jag ska kännas som ett team och älska det vi gör, trots att vi tävlat den högsta klassen i nio, tio år. Det är mitt mål!
Fritt följ. Ett moment som definitivt inte är lika fritt som namnet vill påskina.
Inte nog med att hunden ska gå vid sidan i en precis position, hålla sitt huvud stilla och med en jämn kontakt och jämna steg följa våra svängar, tempoväxlingar och förflyttningar. Den ska dessutom göra det under en längre tid (åtminstone känns det vääääldigt långt vid vissa tillfällen…).
För att få till det måste vi på ett klokt sätt förklara för hunden hur vi vill att den ska röra sig och dessutom motivera den till att tycka det är riktigt trevligt. Och det är inte alltid helt plättlätt att få ihop teknik, precision och engagemang.
Ganska ofta ser man unga hundar med väldigt fint fritt följ – både attitydsmässigt och tekniskt. Men till skillnad mot de flesta andra moment som vanligtvis blir bättre och bättre med åren upplever jag att det är lite tvärtom då det gäller fritt följ (även om det självfallet inte gäller alla!). Och det är denna svårighet som den här bloggserien kommer handla om i första hand.
Vad är det som gör att det är så svårt att behålla balansen mellan energi och precision? Petar vi för mycket i små “bagateller” och är för nitiska? Eller tvärtom – släpper vi genom alltför mycket som vi egentligen inte vill ha? Drar vi upp hunden för högt så den ligger i fel aktivitetsnivå och har en alltför stor belöningsförväntan? Tränar vi för ”tråkigt” så att den knappt har någon förväntan alls? Lägger vi in alltför mycket egna känslor (osäkerhet, frustration, missnöjdhet, ängslan…) och går och känner in och känner av alltför mycket?
Jag ställde frågorna ”Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet” och ”Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?” till några förare som tävlar/har tävlat på hög nivå långt upp i hundåren. Svaren kommer presenteras i flera bloggavsnitt framöver. Håll till godo!
Först några ord från lydnadsdomare Lillemor Edström, som har erfarenhet både från domarhåll, som tränare och även tävlande på landslagsnivå under många år.
Lillemor: “Eftersom jag anser att fritt följ är det viktigaste momentet i lydnaden så gäller det att alltid träna det! Med glädje och allvar!
Jag tror många slarvar med träningen av momentet. Man har fått ett jättefint fritt följ från början och är nöjd med det, och så börjar man släppa igenom små misstag som snabbt sätter spår.
Ur domarögon tittar jag på uppställning, position, parallell, DK förare, halter, stegförflyttningar av både hund o förare, 90 graders vinklar, förändringar i olika gångarter, backandet, vändningar på stället!”
Helena Lindholm tävlade i landslaget med sin fina jaktgolden Picknick under flera år. Nu har hon en ny ung hund på g – jaktgolden Ginger – och här kommer hennes tankar kring fritt följ.
Helena:
1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet?
“Aldrig ge avkall på hundens attityd. Fritt följ får aldrig bli tråkigt. Noga noga med grundträningen och skynda långsamt. Dela upp i små delar och se till att varje del är stark innan nästa läggs till. Med en stabil grund håller det längre utan reparationer. Har jag en tydlig grundträning kan jag också snabbt gå tillbaka till den när det slirar. Försöker hitta ett behagligt “flow” en skön känsla i mig och hunden. Försöker fånga ögonblicken då hunden självmant jobbar aktivt med att tex justera sin position.Viktigt att man jobbar med varandra och inte drar åt olika håll om det ska hålla länge. Jag lär in “engagemangsövningar” som jag kan lägga in helt random för att kontrollera att hunden verkligen arbetar. Överträning för att kolla att hunden verkligen vet vad det går ut på samt inte lägger sig till ro. Störningsträning så att även en rutinerad hund får utmaning. Jag tycker om att tänka på ff som en dans där man håller samma takt och ingen trampar den andre på tårna. Jag vill ha precision men det får inte bli för tekniskt liksom.
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
“Går för fort fram!! Inte grundat nog. Inte tillräckligt konsekvent. Släpper igenom för mycket. Inte är ordentligt tydlig med vad uppgiften är. Låter det bli lite av en kamp i stället för en övning i samarbete och ömsesidig följsamhet.
Jag tror lite av det du uppfattar som att hundarna blir sämre med tiden, beror på att hundens attityd i de andra momenten (fartmomenten) spiller över på ff. Vi jagar fart och motiverar upp springmomenten – går bra i början men efterhand får man lätt en påverkan på fokusmomenten pga för hög aktivitetsnivå. Ibland handlar det kanske också om hundar som tappat belöningsförväntan och/eller kanske tidigare gått för mycket på belöningsförväntan utan att riktigt förstått uppgiften.
Det är lätt att “glömma” att momenten/beteendena är föränderliga och därmed missa att uppmärksamma små glidningar åt olika håll.
Som förare och hund är man också ganska utsatt i ff. Det pågår ganska länge, misstagen är tydliga både för en själv träningskamrater, domare och tävlingspublik. Förare och hund påverkar varandra i attityd och känsla. Brister i samarbete och relation blir smärtsamt uppenbara. Det kan bli att man går smyger sig… – “Face your fear”! ?”
Stort tack Lillemor och Helena! I nästa inlägg får du ta del av tankar från några andra förare med erfarenhet från en lång tävlingskarriär.
Bild: Fotografingela Halsband från Morrhåret Hundsport
På High5:s facebooksida la jag för några veckor sedan in om att det fanns möjlighet att bli sponsorekipage på High5. Texten lydde:
Under året kommer jag ta emot ett sponsorekipage i tävlingslydnad.
Det ekipaget kommer bli sponsrat med fem praktiska träningstillfällen, mental coaching samt hjälp att planera årets tränings- och tävlingssäsong.
Kriterier för att söka är att du och din hund är uppflyttad till Cl 3 i lydnad (du behöver inte ha startat ännu), är målmedveten i din träning och beredd att jobba både mentalt och praktiskt för att nå de mål vi gemensamt sätter upp.
Om du är intresserad av att bli sponsorekipage så skriv ett mail med presentation av dig och din hund. Du ska även skicka in en film på ett tävlingsmässigt program i klass 2 eller 3. Skicka filmen via spred.se eller länka till youtube.
Välkommen att maila vid intresse. Sista dagen att söka är 31/1. helenelindstrom6@hotmail.com
Sedan dess har det kommit in massa ansökningar – fler än jag hade anat. Det finns fortfarande en liten tid att skicka in mail och film, så tveka inte om du uppfyller kriterierna och är intresserad. Som en bonus till det ekipage som blir uttaget kommer Morrhåret Hundsport att vara med och sponsra med diverse fina och värdefulla presenter. 🙂
Det finns några platser kvar på vårens och sommarens kurser. Kika in på kurssidan om det finns plats kvar på någon kurs som passar dig. 🙂
Ett extra lydnadsläger tillsammans med Ditte Andersson är inlagt i maj. Lägret vi har i juli blev snabbt fullbokat så därför har vi lagt in ett likadant “Tävla och träna med hjärta och hjärna” 18-20 maj.
Inom kort kommer en liten serie med intervjuer om momentet fritt följ här på bloggen. Tips och tankar kring hur man bibehåller ett snyggt och balanserat fritt följ långt upp i hundens tävlingskarriär.
När jag var tonåring och höll på med friidrott var det ganska lätt att sätta mål.
Om man sysslar med en sport som handlar om att springa fort eller hoppa långt så är det lätt att sätta konkreta träningsmål i form av resultat. Det är också förhållandevis lätt att lägga upp en träningsplanering och utgå från den. Om man har 4,15 i personbästa i längdhopp på träning och har som mål att hoppa 4,20 på tävling ett halvår senare finns det några olika saker att titta på:
Vad behöver förbättras då det gäller 1. hoppteknik (från det att man sätter fötterna på avstampsbrädan tills dess att man landar 2. springteknik och avståndsbedömning (från dess att man startar tills dess man gör avstamp) 3. kraft/riktning vid avstamp (handlar mycket om styrka och explosivitet och förmåga att ändra riktningen på energin utan att tappa den) 4. mentalt fokus (förmåga att inte låta spänningar hämma fysiken då det kommer till tävling)
Allt (förutom möjligtvis den mentala biten) är saker som är konkreta, mätbara och lätta att utvärdera. Med det inte sagt att det är lätt att bli duktig i längdhopp. Men det är lättare att sätta mätbara mål än då det gäller bedömningssporter som dressyr eller tävlingslydnad. Dels för att målen i sig är svårare att definiera och dels för att olika domare dömer utifrån sitt sätt att se på ens prestation.
Måste man ha tydliga mål för att bli bra på något?
Nej, det tror jag faktiskt inte. Om ditt mål är att bli bättre på det du gör så räcker det med att du tränar på och lär dig utifrån dina framsteg och misstag. Men om du vill nå till ett specifikt mål, t e x att vara bland de tre bästa på ett VM inom en tvåårsperiod, då måste du ha just den målbilden i åtanke då du planerar din träning.
“Det är så himla mycket att träna på och så mycket jag vill lära min hund, så ibland vet jag inte var jag ska börja!” De orden kom från hjärtat och uttalades (med en lätt suck) av en tjej som går på privat träning här. Vi resonerade kring hennes mål för året och hon berättade – lätt stressad – om allt ville uppnå med sin unga hund.
Jag tror att många känner precis som hon, i synnerhet då man har en ung hund. Man har hur mycket som helst att träna på och det är ju inte alltid så att allting går på räls. Vad jag också kan uppleva är att vissa fastnar för mycket i grundträning och inte kommer vidare, medan andra går väldigt fort fram och glömmer viktiga kunskaper på vägen. Men hur 17 gör man då för att hitta balansen? Och hur vet man om och när man gjort det?
Det är någonstans här som det blir svårt, och skillnaden mellan konkreta mål och diffusa (som att öka sitt personbästa med två tiondelar på 100 meter eller hoppa fem centimeter längre i längdhopp kontra att “bli bättre på fritt följ”) blir påtaglig. Men i stället för att låta det bli en ursäkt för att aldrig börja så kan man se det som en utmaning i sig.
En strategi som aldrig är fel är att börja göra något även om det återstår tusen saker. Att tänka “så här vill jag att min hunds ingångar till sidan ska se ut” och börja träna för att få till det, är ett mål i sig och ett steg i rätt riktning. Även om du efterhand upptäcker att din ursprungsplan för att få till snygga ingångar inte riktigt funkar, så har du i alla fall börjat och lärt dig något. Och den lärdomen kom av att du började någonstans.
För egen del har jag lätt att fastna i någon slags vision att “detta har ju funkat på mina tidigare hundar så det borde rimligen fungera även på Smiley” trots att jag så väl vet att varje hund är unik och man måste kunna läsa och tolka varje individ med öppna sinnen. Men att veta är en sak – att göra en helt annan. Och begreppet “kill your darlings” är väldigt användbart även i hundträningssammanhang. 😉
Vad kan jag göra i dag? Många gånger är det lättare att fundera över vad som (kanske) kommer hända i morgon än faktiskt påverka det som ska ske i dag.
Alla drömmar, visioner och uppfyllda mål har börjat någonstans. Med ett pyttesteg och en tanke på vad man kan göra just i dag! Så börja nu! 🙂
I går var det dags för besök på Anicurakliniken i Jönköping igen.
Nästan exakt en månad hann vi vara igång med lätt lydnadsträning och skogspromenader (med en stunds lösspringande för Smileys del )innan han återigen blev halt – denna gång på vänster fram mot tidigare höger.
Eftersom man uteslutit ocd/fcp på bogar och armbågar gjordes en ny grundlig undersökning. Smiley reagerade väldigt starkt då veterinären klämde på hans ben, både bak och fram. Det – plus det faktum att han vuxit väldigt mycket och snabbt plus att hältan flyttat på sig – gör att de nu tror han har panosteit. Man kunde se en tendens till det på CT:n vid förra besöket och eftersom det tydligen går i skov så ser man olika mycket vid olika tillfällen på röntgen. Prognosen på panosteit är god men det kan vara ett långdraget förlopp. Sköterskan som var med vid undersökningen berättade att hon haft det på sin schäfer. Han var halt från och till och kunde inte tränas ordentligt förrän han blev 2,5 år. Då försvann det som genom ett trollslag och sedan dess har han varit helt frisk.
När jag kom hem i går satt jag resten av kvällen och tog reda på allt jag bara kunde om panosteit. Allt från att läsa om det till att trakassera både vänner och personer jag inte känner som har/har haft det på sina hundar. Många verkar få den diagnosen när veterinärerna inte riktigt vet vad som felar. Ungefär som hästar som får diagnosen kotledsinflammation för att veterinären inte hittar något annat som stämmer med symtomen. Jag känner mig fortfarande osäker på om de hittat rätt, men man måste ju prova och utesluta bit för bit. Och symtomen stämmer ju onekligen på Smiley.
Att ha en unghund som inte får träna och leva “unghundsliv” är väldigt ledsamt. Man får hem sin valp, ser fram mot att få lära känna dem, träna den och visa den allt roligt som ett hundliv har att erbjuda. Och så blir det inte så. Och det allra värsta är att inte få veta exakt var felet sitter. Jag går och tänker på det mest hela tiden, men inser att så kan jag ju inte hålla på. Nu är det den här diagnosen som gäller och då får jag förhålla mig till det. Ingen idé att gå och grubbla, utan ta en dag i taget och försöka se positivt på det hela.
Smiley själv ser positivt på det mesta i tillvaron. Han är glad, obekymrad och oerhört social och kelig. En obrydd kille med mycket självförtroende och aptit på livet. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat och önskar bara att han ska få bli frisk! Men nu tar jag nya tag och hoppas på det bästa. Som tur är så är Trasan frisk och i toppform så jag har i alla fall en hund att träna.
Nu bär det snart iväg till Tånga Hed och årets första talangläger. Det ska bli kul och skönt att få skingra tankarna med lie annat än halta hundar.
Tack till alla fantastiska människor som på olika sätt engagerar sig, både vänner och personer jag inte känner. Jag tycker hundfolk generellt är genuint engagerade och ställer upp för varandra i både med- och motgång. Man vill varandra väl helt enkelt och det är väl en av de finaste egenskaper man kan besitta.
Det är en av de frågor jag bad Maria Brandel ge sitt svar på. Maria har god insikt i hur lydnaden ser ut, inte bara i Sverige utan även ute i Europa. Och genom sin stora erfarenhet – både som tävlande på hög nivå och flitigt anlitad instruktör – är det intressant att få veta hur hon tänker kring såväl inlärning som träning av den mer erfarna tävlingshunden. Stort tack för att du tog dig tid att svara Maria. Och imponerande snabb var du också! 😉
Hundträning handlar ju en del om om trender. Du som har möjlighet att se hundträningen från fler perspektiv än det svenska – hur tycker du att lydnadstrenden ser ut just nu och vart är den på väg?
Jag tycker att den just nu verkar påväg mot små snabba hundar med bra fokus och blixtsnabba reaktioner. Samtidigt en hög precision där precis allt bedöms. Ute i Europa är många domare också IPO domare så det är intressant vad som händer där just nu. Det påverkar nog lydnaden en hel del. Tillexempel tror jag tanken att hunden ska vara fokuserad i varje sekund kommer därifrån.
Vad tycker du man ska tänka på lite extra när man börjar med en ny, ung hund – förutom goda grunder och en bra träningsattityd?
Låt detaljer och moment vara lite sekundära. Engagemang, fokus och tävlingsträning är de svåra delarna i lydnad som behöver mest tid och arbete i anspråk om vi ska se på ”normal hunden”. Ha inte så bråttom ut på tävling om du fortfarande behöver mer engagemang och fokus. Jämför dig inte med andra utan låt saker och ting ta den tid de behöver.
Måste man ha en hund med “riktigt bra” förutsättningar för tävlingslydnad för att lyckas ta sig långt, eller handlar det mesta om bra och rätt anpassad träning för just den individ man har?
Det beror på vad man menar med att ta sig riktigt långt. Är det att komma till SM tror jag att man kan klara det med många hundar. Med bra träning kan man kompensera många brister som hunden har och det kan jag tycka är en kul utmaning i sig. Pratar vi steget längre, kanske att lyckas på VM så behövs i de allra flesta fall en hund med riktigt bra egenskaper. Och som trend i Europa kan man även se att många tävlande verkligen letar efter hundar med rätt förutsättningar och det finns en hel del uppfödare av Border Collie ute i Europa som verkligen strävar efter att få fram bra lydnadsämnen. Dock räcker det inte med ett bra ämne i teamet hund-förare. Rätt egenskaper betyder ju inte alltid lätta egenskaper. Så normalt sett behövs två bra ämnen – hunden OCH tränaren.
Vad tycker du är det vanligaste misstaget man gör då man börjar träna sin valp/unghund?
Att fokusera för mycket på de hundar man har haft innan och anpassa träningen efter det. Det bästa man kan göra är att försöka vara lite blank och se vad den nya hunden just behöver. Också att träna in delar och moment utan rätt fokus och engagemang genom att bli för fixerad på det tekniska är något som är ganska vanligt. Sedan om det dyker upp problem-ta hjälp av en tränare-vänta inte tills problemet är väl intränat-då blir vägen tillbaka så lång.
Hur tränar du den lite mer erfarna tävlingshunden för att den ska hålla långt upp i ålder och hela tiden förbättras?
Oh, mitt favoritämne. Jag har ju min stjärna Ylle, han fyller i dagarna 12 och är precis lika sugen på att träna som han varit i hela sitt liv. Det tror jag beror på två saker.
1. En riktigt stark fysik-alltid lika mycket promenader i ostigad terräng som träning-det har i perioder inneburit MYCKET eftersom jag också tränat mycket. Promenerat i ostigad terräng startade jag med direkt han kom hem som 8 veckors valp och gör fortfarande. Fysträna mycket-skogen är enkel och billig och avkoppling både för hund och tränare.
2. Vi har aldrig bara malt på med saker som han-utan så snart han kan har vi tagit nästa steg. Momenten kan ju en hund efter ett par år men här kommer det här med överträning och störningsträning in. När hunden kan-ta nästa steg- alltid. Det tror jag verkligen på och det är ju lika mycket motivation för tränaren-de flesta tappade sugar beror på brist på utveckling tror jag.
Finns det något annat du vill pusha för eller en tanke som du tycker man ska ha med sig i träningen?
Våga se de dåliga delarna i träningen som utvecklingspotentialer. Var medveten om svaga sidor utan att snöa in på dem. Framförallt tjata inte om det du är sämre på-träna på det istället. Gör ditt bästa –det kommer att ta dig jättelångt.
Italien har inte bara världens godaste mat, bästa modedesigners och vackraste språk – de har en även en världsmästare i lydnad.
Bravissimo! NO! Wow! Don´t wan´t that! Pronto! Hit him with the candy! 🙂 Engelska och italienska superlativer i kombination med lite mer kritiska utlåtanden genomsyrade gårdagen i Kungsörs Hundarena. På plats var Valentina Balli – som bjudits till Sverige av Maria Brandel. Under lördagen och söndagen hade Valentina clinic med efterföljande kurs och under måndagen var det “vanlig” kurs. Under helgen fanns förutom deltagare med hund ca 80 åhörare på plats för att få ta del av det italienska framgångskonceptet, medan vi på måndagen var en mindre skara som var där och lyssnade.
Valentina började med att i korthet beskriva sitt träningstänk. Hon sa bl a “Jag tänker hela tiden på att träna så ärligt som möjligt. Ganska ofta ser jag hundar som är helt fantastiska på träning men det är sällan man ser de hundarna prestera riktigt bra på tävling. Vad beror det på? Förmodligen för att vi hela tiden tränar i vårt komfortzon och är rädda för att blotta oss och våra svagheter. Men så håller det heller inte i längden på tävling.”
Träningen är ett arbete – leken är lönen
Om jag ska försöka beskriva gårdagen så var den ganska “osvensk”. Valentinas träningstankar och system skiljer sig en del dem man oftast möter hos svenska tränare (även om alla svenskar givetvis inte tränar och instruerar lika!).
Kastade bollar använder hon i princip aldrig, däremot kastar hon gärna godis (stora bitar!). Kampleken används desto flitigare men Valentina är observant på att hunden aldrig får tänka på sin belöning under tiden den gör sina uppgifter.
Hon var väldigt noga med de kriterier hon bestämt sig för och inte släppte genom något som inte levde upp till dessa. Hon var även mån om att hunden skulle vara mentalt och fysiskt redo för de uppgifter den skulle utföra. Till exempel började hon inte träna skiften i fjärren förrän hunden var “färdig” i kroppen och det fanns också andra saker som hon väntade med att träna tills hunden var både mentalt och fysiskt mogen.
“Träningen ska vara rolig både för oss och hundarna men jag vill ha ett ganska stort mått allvar i arbetet. Uppgifterna i sig ska vara ett arbete för hunden och ingen lek. Däremot får hunden lek som lön för ett bra jobb.” När man ser Valentinas hund Lycan i träning så är det lätt att förstå att hon lever som hon lär. Lyckan är den i särklass häftigaste hund jag sett och det beror inte på att den är reaktionssnabb och har tryck i alla sina rörelser för det finns många hundar som har. Men den är också extremt fokuserad, stabil och uppgiftsorienterad samt växlar blixtsnabbt från stadga till explosivitet. Vad som också imponerade på mig var att se den göra över tjugo fjärrskiften i rad med 100% fokus. I princip alla skiften såg likadana ut, var lika rappa och korrekta och han kunde säkert gjort tjugo till med samma fina kvalitet och attityd. Inga låsningar eller halvtaskiga uppsitt där inte.
Raka puckar
Hundarna på kursen i går var av olika åldrar och raser och samtliga förare var erfarna och hade bra koll på sin träning. Valentina var ganska rak i sin kommunikation, vilket till viss del säkert berodde på att engelska inte är hennes modersmål även om hon pratade det bra och var lätt att förstå. Men jag tror också att vi i Sverige är vana vid en mer “inlindad” form av kritik och feedback som bygger mycket på att våra kursdeltagare ska ha en bra känsla och känna sig duktiga. Här var kommentarer som “I don´t like that” och “That was not good enough” vanliga, samtidigt som hon kunde utbrista i “Braaaavo!!!” och “That was really good!!” när det verkligen var något som hon gillade.
Snygga ställanden och inlärning av vittring
För att nämna några rent träningstekniska bitar så jobbade hon med ställandena i inkallningen genom att lära hunden backa från föraren. “Hunden vill följa vår energi framåt och jag tränar mycket på att snabbt bryta den energin och lära hunden behålla riktningen mot mig men lägga sin energi bakåt istället” berättade hon. “The dog shouldn´t just stop, he should stop with his energy behind him! Do you follow me?” Jodå, vi förstod nog alla hennes tankar i teorin, och sättet att jobba med att följa handen för att sedan snabbt kunna bryta gåendet framåt och börja backa är ju en rörelse som gynnar låsta framtassar i ställandet på inkallningen framöver.
Då det gäller vittringen berättade hon att hon tränar länge med bara en enda gömd pinne och lär hunden ett ord/signal för nosarbete. När hon sedan introducerar fler pinnar är det först upptill 100 pinnar i ett “berg” medan den egna fortfarande är gömd. Efterhand blir det stora berget av pinnar till mindre berg som blir “plattare och plattare” för att som slutmål bara ha enstaka pinnar såsom på tävling. Då den egna läggs synlig är hon noga med att göra det lätt för hunden att välja rätt genom att återigen bygga det stora pinnberget bredvid igen. “ I vissa moment är jag inte minsta rädd för att få fel, medan jag i andra, t e x vittringen, är väldigt noga med att i hunden i princip aldrig får göra fel”.
Att bli trygg i sin egen tränarroll
Dagen var inspirerande och jag fick med en hel del bra tankar. Extra roligt var det att åka ihop tillsammans med träningsgänget och att få träffa många trevliga människor – nya som tidigare bekanta – på plats.
Det är lätt att bländas av ett koncept som uppenbarligen är extremt framgångsrikt för vissa ekipage (precis som vi i Sverige gärna försöker förstå vad finnarna gör som inte vi gör…), men jag tänker att det är ganska stor skillnad på det svenska och italienska sättet att vara i mångt och mycket – inte bara hundträning. Som alltid får man plocka russinen ur kakan. Vi är alla unika personer, har olika filosofier, värderingar, hundar och träningshistoria tillsammans med dem. Valentina har blivit bäst på sin grej. De finska förarna är bäst på sitt sätt att träna. Jenny Damm är bäst på sitt handlingssystem. Jag tror man måste våga vara sig själv och hitta en trygghet i sin egen hundtränarroll, först då blir man riktigt skicklig. Men givetvis ska man passa på att se och lära av de som inspirerar en. 🙂
Jag filmade en del från dagen men av hänsyn till deltagarna vill jag inte lägga ut något av det på nätet utan deras tillåtelse. Jag är övertygad om att det kommer läggas ut filmer, både på fb och på Marias sida inom kort.
Smiley <3 Han kan se ut som en liten vattenkammad pojkscout – men skenet bedrar… 😉 Bild: Fotografingela
Dagarna innan jul dök det upp ett paket på posten från min vän Sharon.
Det visade sig innehålla en bok. Och inte vilken bok som helst utan “Grit”, skriven av Angela Duckworth. Grit kan översättas till sisu, j-r anamma eller mental uthållighet och handlar om hur vi jobbar med dessa egenskaper för att på så sätt kunna nå de mål vi satt upp. En mycket uppskattad gåva och jag läser den varje dag. Hittills har jag kommit till sidan 233 (av 350) och boken ger mig många nya tankar men också nya infallsvinklar på tankar jag redan har. Det går även att lyssna på Angela Duckworths TED- talk om Grit. Tack Sharon!
En hel del av det som står i boken går direkt att relatera till hundträningen och ger uppslag till många diskussionsämnen i träningsgruppen. Hur kan vi bli bättre på att hitta kreativiteten och inspirationen vid motgång? Hur väljer vi att se på de situationer som uppkommer? Hur kan vi hjälpa och stötta varandra för att varje individ (två- som fyrbent) ska kunna utvecklas på bästa sätt?
Det sistnämnda är något som jag själv försöker påminna mig om. Det är lätt att tänka att alla fungerar som man själv, och då man ger råd utgår man ofta utifrån sin egen personlighet. Men alla är inte som jag och de tankar och strategier som fungerar super för mig kanske inte alls funkar för någon annan. I en träningsgrupp lär man känna varandra efter ett tag och vet ungefär hur olika individer fungerar i olika situationer. Men när man träffar människor för första gången eller har elever på träning sporadiskt gäller det att ha känselspröten ute. 🙂
Över till den mera praktiska delen av hundträningen. Jag har satt igång Tarzan lite smått igen efter vilan över jul och nyår. Nästa helg är vi inbjudna till en träningshelg i Göteborg och det ser jag verkligen fram emot. Även om han inte kommer vara fullt igång tills dess så ska det bli roligt att få ses och nörda in sig i träningen tillsammans med likasinnade.
Trasan&jag Bild: Fotografingela
Smiley får också träna en del, fast allra mest blir det att stärka upp hans gängliga kropp och vänta på att den ska “växa in” i hans långa ben. 😉 Han är väldigt högbent – högre än både Mick och Tarzan – fast väger fortfarande mindre än Trasan. (Trasan väger drygt 18 kg, Smilet ca 17 kg och Mick 24 kg). Jag hoppas att Herr Långben slutat växa på höjden nu när han har fyllt 8 månader, och att resten av kroppen så sakta kommer ifatt. Just nu är det mest ben åt alla möjliga håll.
I veckan var vi uppe i Klubbarp och tränade samtidigt som de hade kurs där. Planerna är stora så det finns gott om utrymme för alla, men Smilet var väldigt nyfiken på vad de andra sysslade med när de lekte, sprang eller skällde. Men i stället för att göra det mycket enklare för honom genom att av bryta uppgifterna och bara leka, så bestämde jag mig för att vi skulle jobba vidare med det jag planerat fast jag istället fick hjälpa honom lite mer. Med jämna mellanrum påminde jag honom om var han skulle ha sitt fokus och jag tycker han verkligen han ansträngde sig för att fixa det även om det inte alltid lyckades. Det positiva var att han inte “låste” på de andra hundarna utan var mer nyfiken i största allmänhet. Men efter ett tag märkte jag hur hjärnan inte orkade mer intryck för då hoppade han upp på mig, körde snabbt som tusan ner nosen och snodde bollen ur min ficka för att snurra runt i 180 och slå sig själv i skallen med den varv efter varv. 🙂
I övrigt har han blivit ganska duktig på att “tänka träning” direkt vi kommer in i en hall eller på en ny plan och han är rolig och tacksam att arbeta med på många sätt. Just nu jobbar jag mycket med att hitta flera strategiska belöningspunkter i fria följet eftersom mina träningsvänner upptäckte att han gärna vill jobba in med bakdelen för mycket bakom mig då vi går. Vi har tränat massa bakdelskontroll och jag har belönat för att han tänkt “rumpan in” i olika sammanhang men nu gäller det att försöka rakrikta honom lite mer i gåendet. Det är jäkligt svårt för jag känner och ser ju inte alls hans bakdel och framtill ser han bra ut. 🙂 Så jag har säkert belönat massor när han varit sned. I den kommande träningshallen här hemma kommer speglar vara av hög prio! 🙂
I helgen som kommer blir det träning och lite andra trevligheter med träningsgänget och på måndag åker vi till Kungsör för att vara åhörare på Valentina Balli-kursen över dagen. Det ska bli intressant att få ta del av hennes träningstankar. Rapport följer. 🙂
En dag när jag skulle rensa bland massa böcker hittade jag denna. Och en hel del minnen väcktes till liv.
Jag hade ramlat av min häst och skadat nyckelben och revben så illa att jag blev sjukskriven. Att sjukskriva sig var en ny erfarenhet för mig som inte varit sjukskriven sedan någon enstaka gång i mitten av 80-talet då jag började jobba som sjukvårdsbiträde på lasarettet i Linköping. Hur gjorde man när man sjukanmälde sig? Jag hade ingen susning men efter lite efterforskning fick jag ett telefonnummer. Damen i andra änden luren lät lätt road när jag berättade att jag blivit sjukskriven tre veckor av läkaren men att jag säkert inte behövde vara borta från jobbet så länge…
När det väl var gjort så låg eller satt jag i soffan och tyckte synd om mig. Varje försök till rörelse skar som knivar i kroppen och jag bad till gud att jag inte skulle få hosta för då var jag övertygad om att jag skulle dö smärtdöden!
Och långtråkigt blev det. Omtänksamma vänner och grannar kom med ljudböcker, hembakade kakor och små presenter så det gick absolut ingen nöd på mig.
Även Leffe gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tyckte jag skulle ”utnyttja tiden till att göra något jag skulle vilja, men vanligtvis inte hade tid till”. Bra tanke av honom men det enda jag riktigt ville var att komma upp på hästryggen så snabbt som möjligt igen och ge mig ut och fixa i stallet, men det fanns inte på kartan just då.
Så jag tänkte efter.
”Akvarell, sa jag. Jag vill måla akvarell.” Leffe tittade på mig som om jag tappat förståndet, men jag förklarade för honom att just akvarellmålande varit lite av en dröm som jag burit på. I ungdomsåren målade jag en hel del i olja men just det skira, eleganta och lite diffusa i akvarellmålning lockade mig att prova.
Leffe gav sig in till stan och kom tillbaka med akvarellpapper, färger och en instruktionsbok i akvarellmålning. Allt för att hålla sin fru lugn. Eftersom det var vänster sida jag skadat kunde jag ändå använda högerhand och arm skapligt bra. Och jag var helt övertygad om att jag efter några sidors läsning i boken snabbt skulle kunna sätta ett antal vackra linjer i skira färger på det lite buckliga akvarellpappret. Hur svårt kunde det vara liksom???
Efter att ha studerat akvarellkonsten några sidor insåg jag att det inte bara fanns en teknik utan många. Vått i torrt. Torrt i vått. Vått i vått. You name it!
Ja ja, tänkte jag. Jag provar väl så får jag väl ändra om det blir fel. Ha!!!!
Jag vet inte hur väl insatta ni är i måleritekniker men jag kan säga som så att man ändrar inte något som blir fel i akvarell. Då man målar i olja kan man måla över massa gånger och ingen vet hur mycket fel det blivit från början. I akvarell har man ett försök. Nail it or fail it!
Min karriär som akvarellkonstnär blev kort. Man kan faktiskt säga att den aldrig ens hann börja. Efter en massa svordomar, förkastade akvarellpapper med färger som flutit ihop till en grå massa och livliga diskussioner med Leffe om att det måste varit billiga jävla skitfärger han köpt, medan han bestämt hävdade att kvinnan i bokhandeln försäkrat att det var de bästa och mest prisvärda färgerna på marknaden.
Vad har då allt detta med hundträning att göra? För det här är ju i första hand en hundrelaterad blogg och 99% av er som läser har säkert anknytning till hundar i någon form.
Jo, jag tänker mig att akvarellmålning kontra oljemålning är lite som att tävla hund kontra träna hund. Vill du bli skicklig på akvarell måste du måla akvarell. Det räcker inte att vara en fena på olja och tro att det räcker för att lyckas med konsten att få till vackra akvareller.
Båda bygger visserligen på ett intresse för form och färg och kräver lite talang, men sätten att jobba på är helt olika. Medan oljan är trygg och säker (du kan göra om hur många gånger du vill, färgerna är mustiga och lätta att jobba med och det är inte jättesvårt att få till ett skapligt bra resultat) så kräver akvarellen att du vet exakt hur, var och varför du använder en viss färgblandning på ett visst ställe och kan förutse resultatet på förhand. För du har bara ett försök.
Vill man bli bra på en viss sak måste man träna på just precis den saken. Inte något som påminner om det man vill lyckas med – även om det känns sååå mycket tryggare, lättare och sparar både gråa hår och svordomar.
Det har inte blivit några bakslag på Smieys hälta – peppar, peppar – och jag har så smått börjat utöka träningen med liiiite mer fartiga övningar (fast bara enstaka och väldigt sparsamt). Tiden har får vara lös på promenaden är utökad till 10-15 minuter på, övrig tid går han i koppel.
Han har fortfarande rätt taskig kroppskontroll vilket gör att hans rörelser är valpiga och odistinkta, men jag märker ändå små förbättringar från vecka till vecka. Han är ju högbent (redan högre än både Tarzan och Mick, fast givetvis mycket gängligare) och jag tror det måste till mer fysisk mognad och stabilitet innan vissa saker faller på plats. Så vi skyndar långsamt och jobbar fortfarande mest med valpövningar. Precis som Maria Brandel påtalade i ett blogginlägg på No Limit Obedience nyss så brukar det sällan vara momenten i sig som är det svåraste att få till, och det gäller även Herr Långben.
Smiley har en del eye så därför blir det mycket fokus på att växla tanke snabbt, reagera fort och aldrig få cred för att fastna i för mycket “border collier-beteenden”. Det har redan blivit mycket, mycket bättre (med träning och goda råd från personer med mycket erfarenhet av just detta) och på sikt tror jag faktiskt vi kan vända det till en styrka.
I början kunde han absolut inte springa mot en leksak, matskål eller mot mig utan att bli smygig, men jag tycker det blivit betydligt bättre redan – och det trots en relativt liten träningsmängd. Jag väntar aldrig ut honom i de lägen han hamnar i fel tanke utan påminner honom direkt om vad han ska göra istället. Jag tror det är alltför självbelönande för en bc att hamna i “låsning” (precis som det är för vissa hundar att hamna i nosande) och den tanken vill jag bryta så snabbt som möjligt.
I övrigt är han rolig och tacksam att träna, har lätt att lära och vill gärna samarbeta. Dessutom är han miljöstark, positiv och jobbar fint utan stress. Lite barnslig i vissa situationer men mogen i andra.
I fria följet jobbar jag på att han ska ha sitt huvud på ett specifikt sätt och i en viss position. Inte ligga alltför för tight mot benet och inte söka mitt ansikte med blicken utan ha blickpunkten en bit ovanför min midja. Till skillnad mot tidigare hundar har jag aldrig jobbat med Smiley i baklängesmarsch (nos mot näsa) utan börjde följsamhetsövningarna direkt vid sidan. För tillfället är han lite fladdrig men jag går inte in och petar för mycket ännu eftersom jag i första hand vill att vi ska ha ett flytigt, frejdigt gående med fin rytm och en trevlig look, fast givetvis med en hyfsat bra grundposition. Jag tränar honom en del på att snabbt kunna korta och länga steget utan att tappa position och balans (man är ju gammal dressyrryttare!) vilket han haft ganska svårt för i och med att benen är långa och lever lite sitt eget liv. 🙂 Men även det blir bättre och bättre med träning och upprepningar.
Jag jobbar också mycket mer med uppställningar inför moment än vad jag gjort med tidigare hundar. Dels för att jag inte vill att Smiley ska börja låsa på koner, rutor, tävlingsledare eller kastade apporter och dels för att jag tycker det ser flott och proffsigt ut med en hund som direkt går in i uppgiftstanke och väntar på ytterligare information från sin förare.
Snabba reaktioner och att växla mellan hög koncentration och explosivitet är en också något vi tränar på.Även det har gått framåt trots att vi inte kunnat jobba med det så mycket som jag velat, men om han nu får fortsätta vara ohalt och sätter muskler så kommer vi kunna utveckla den biten ännu mer.
Tävlingsmässiga övergångar mellan moment är en annan bit viktig del. Ett kort fritt följ, tävlingsmässig belöning och övergång till ny uppgift. Smiley gillar sina belöningar men det känns inte som att han kommer få jättesvårt att jobba utan dom i framtiden.
Jag tror att alla egenskaper egentligen har två sidor – både en negativ och en positiv. Vissa saker som hunden från början kanske har svårt för tränar och grundar man automatiskt lite extra, och på sikt kan det kanske blir en styrka i stället.
En del saker som Smiley har väldigt lätt för har jag “lagt på is” och kommer fortsätta med länge fram. Ibland har jag en tendens att bara köra på vilket jag tror kan vara till nackdel länge fram. Med det menar jag absolut inte att man ska fastna i grundträning och lekövningar i all evinnerlighet, men å andra sidan försöker jag tänka långsiktigt.
Jag vill gärna att min hund ska vara “på topp” mellan fyra och åtta års ålder och därefter hoppas jag innerligt att den har både fysik och motivation att tävla ett par år till. Därför vill jag inte ta ut allt ur hunden i varje träningspass och maxa den mentalt och fysiskt då den är ung. Jag får påminna mig själv om detta titt som tätt, och glömmer jag någon gång bort det så har jag turen av att ha kloka vänner som säger till mig.
Jag passar på att skicka med ett litet extra tack till Ingela Karlsson som hjälper mig med bra idéer då det gäller att jobba med eye i lydnaden (eller rättare minimera eye i lydnaden…). Tack även till Malou Osviannikov som bollat tankar med mig så att Smiley mellan varven börjar kunna göra hyfsat snygga uppsitt. 🙂 Jag uppskattar verkligen generösa människor som frikostigt delar med sig av sina egna tankar och erfarenheter, och jag gör mitt bästa – på olika sätt – för att själv tillhöra den skaran.
Nedan en lite film på några av de saker vi jobbar på att utveckla.
Likaväl som det kan bli enformigt för en dressyrhäst (och inte minst för en ryttare) alltid träna på ridbanan eller i ridhuset kan nog en lydnadshund behöva lite omväxling (för att inte tala om föraren!) 😉
I bland när jag känner att det vore trevligt med lite omväxling förlägger jag dagens träningspass till skogen. Det finns egentligen ganska få saker man inte kan träna i skogen – t o m då det gäller Class 3. Rutan kan vara svår att få till – men däremot går det jättebra att träna dolda skicket innan rutan. Sändande till kon och vidare mot dirigeringsapporter är också lite knepigt (om man nu inte vill släpa med en massa material ut i skogen, och det vill inte jag) men runda träd, buskar eller annat man riktar mot går jättebra. Och dirigera höger vänster runt träd funkar också jättebra.
Följsamhet är perfekt att träna runt träden och skiftena i z går utmärkt att lägga in lite här och där. Inkallningen med stå och ligg – perfekt på stigen eller kanske ännu hellre i den mjuka mossan om man mer vill fokusera på tekniken i ställandet. Vittringen går jättebra att träna bland ett 50-tal kottar i skogen och fjärren på en stubbe eller trädstam är både kul och nyttig träning för kroppskontrollen.
Så egentligen är det bara fantasin som sätter gränser. Och har man lite ont om tid en dag kan det vara bra att kombinera skogspromenaden med lite lydnadsträning.
Jag bad vännen Annica Wiberg att filma några enkla övningar som går hur bra som helst att träna mellan träden i skogen. Fritt följ, z-skiften, inkallning med stå och ligg, runda busken, vittring och fjärr. Både Trasan och jag gillar skogsträningen, även om det inte är något vi gör varje dag. Och har man (o)tur kan man även få lite naturlig störning av rådjur som hoppar iväg en bit bort, mitt i fjärrdirigeringen. 😉
I fredags var det dags för Chokladpuddingarna att komma hit till Ullekalv för en träff.
“Puddingarna” består av sju halvgalna och matlagningsintresserade damer. Inte en enda hundnörd förutom jag. 🙂 Jag drog ihop detta gäng för första gången 1997 och sedan dess har vi setts – mer eller mindre regelbundet – för att laga mat hos varandra. Helt j-la otroligt, men himla kul att vi fortfarande träffas på det här sättet. Vårt receptarkiv är numera enormt och det är nästan så man får lust att göra någon slags kokbok utifrån det.
Den som är värdinna vid varje tillfälle bestämmer temat på menyn och handlar mat och vin, men “slipper” laga maten. Denna gång var det två puddingar som inte kunde komma så därför fixade jag förrätten innan de andra dök upp så att övriga kunde koncentrera sig på varmrätt och dessert. Menyn denna gång var från boken “Om jag vore din hemmafru” av Lotta Lundgren. Jag fick den roliga boken av vännen Sharon för ett tag sedan och hade plockat ut några rätter med den röda tråden koriander, ingefära, kanel, vanilj och anis – alltså lite typ julkryddor fast det ändå inte var julmat. Så här såg menyn ut:
Välkomstdrink: JP Chenet (rosa bubbel) med små varma crostini på chilisås, hackad lök och gratinerad ost över.
Förrätt: Randig morotssoppa med vanilj, kanel och citron
Varmrätt: Kinesisk kycklinggryta med calvados och ingefära. Till den en melonsallad med gurka och koriander.
Dessert: Päron chevré med anis och mandel
Det blev så himla gott! Jag hade inte lagat någon av rätterna förut men det blev en väldigt bra mix av smaker. Och som vanligt med det här gänget hålls det låda från början till slut. 🙂
Fem av puddingarna – Kristina, Helena, jag, Ammie och Eva. Saknas gör Wiveca och Mony.
Gott, rosa bubbel. Passar superbra till… typ allt! 😉
En himla rolig och matnyttig bok! 🙂
Alla ingredienser ligger framme i väntan på puddingarna.
Morotssoppan. Den blev visserligen inte så randig, men grymt god!
Träning
I lördags hade jag ett gäng på träning och sedan blev det träning för egen del med Trasan och Smilet. Jag får tänka på ganska olika sätt med de två grabbarna. Trasan som gärna blir lite för gasad och “gör utan att tänka”, växlar tanke snabbare än jag hinner blinka och kan bli lite osäker om det blir fel. Men med åren har vi blivit samkörda och hittat en ganska bra balans i det vi gör. Lite som ler- och långhalm. <3
Och så Smilet som lätt går in koncentrationstanke (och gärna fastnar där) men har mycket trygghet, självförtroende och är betydligt mer oförvägen och halvgalen på ett annat sätt. Fördelar och nackdelar med båda och väldigt spännande och utvecklande för egen del.
Foto: Ingela Karlsson
Foto: Sanna Krans
Söndagsmiddag och (kanske, kanske) en träningshall!!!!!
I söndags hade vi delar ut träningsgänget på middag och det blev en del planering och snack kring den (förhoppningsvis) kommande träningshallen här hemma. Vi fick många goda råd och bra tankar, bl a av Daniel som byggt en liknande hall (fast i syfte av maskinhall) hemma hos sina föräldrar. På måndag ska vi träffa banken och diskutera den ekonomiska biten och om det funkar så blir nästa steg bygglovsansökan. Åhh vad jag hoppas att detta går i lås! Vilken dröm det vore att få en uppvärmd träningshall här hemma!!!
Snö!
Vi har inte haft någon direkt snö här hemma – förrän i dag. När jag tittade ut i morse hade det fallit en mjuk, kritvit decimeter nysnö. Såå mysigt! Hundarna blev glatt överraskade och gullerumpan Smiley – som inte sett snö i hela sitt liv förut – blev alldeles tokig av lycka! Det blev först en 20 minuters promenad med Smilet som fick vara lös och njuta av snön och sedan tog jag med de andra på en längre vandring i skogen. Det var så magiskt vackert att man nästan blev religiös! Att gå i skogen då det fallit nysnö är som att gå i en stor, tyst, vacker sal där naturen bjuder på allt – och man bra tackar och tar emot. Helt underbart!
Recept
Om någon är sugen på morotssoppan som vi lagade i fredags (den var verkligen top notch) så kommer receptet här:
Randig morotssoppa med vanilj, kanel och citron
1,5 kg morötter, 1-2 kanelstänger, 75 g smör, 1 knapp tsk vaniljpuder, 1 citron, 3 dl morotsjuice, 2 msk lönnsirap
Skala och skär morötterna, lägg i kastrull tillsammans med kanelstängerna och häll på vatten så det täcks plus lite till. Koka morötterna ordentligt mjuka under lock. Ta upp kanelstängerna. Mixa kokvatten och morötter till en puré.
Tillsätt smör och vanilj, späd med vatten tills soppan känns lagom tjock. Smaka av med salt och håll soppan varm. Håll soppan varm. Tvätta citonen väl och riv med lätt hand av zesten (det yttersta gula skalet).
Rör samman morotsjuice, lönnsirap, zesten av hela citronen plus lite av citronsaften. Häll ner i den varma soppan och rör försiktigt ett varv med slev så att de två morotssopporna blandas lite – men inte helt.
Sleva upp på tallrikar och servera med en kvist koriander och gärna tillsamammansmed en bit tunnbröd ellr fröknäcke.
Efter många veckors koppelpromenader och träningsvila får vi starta upp lite lugn lydnadsträning och han får börja vara lös korta stunder på promenaden. Jag måste gå ensam med honom för annars sätter han igång och leka med dom andra och det blir race direkt, men så länge jag bara har honom så håller han sig ganska lugn då vi går.
Eftersom jag är en ganska otålig person – som dessutom älskar att dra på med massa fart och fläkt i träningen 😉 – är det aningen svårt för mig att lägga upp en bra träningsplan. Det är okej att han får leka och kampa lite tillsammans med mig men han får inte springa och framförallt inte springa fort och stanna, vända eller göra några andra häftiga rörelser i fart. Det utesluter en hel massa träning i form av fartmoment, häftiga belöningar och tekniska delar som kräver muskelstyrka och stabilitet. Eftersom Smiley har ett visst mått eye, ganska dålig kroppskontroll (lååånga ben och ännu inte fått chans att sätta några muskler) och relativt lätt för låsningar så skulle jag behöva jobba mycket med snabba reaktioner och explosivitet, men det får vänta. Man kan säga att jag får börja i en ände jag inte skulle valt själv om han hade fått vara skadefri och ohalt. Fokus före fart och flash…hrm… kan det gå måntro? 😉 Men det finns väl en mening med allt och det blir förhoppningsvis bra i slutänden.
Vad tränar vi då?
Vi tränar en hel del fritt följ, lite fjärrskiften, nosarbete, transporter/avslut/uppställningar, hålla apporten stilla i munnen och korta ingångar till sidan. Plus lite annat lugnt och stillsamt. Det blir också en del störningsträning då Smilet har ganska stort intresse av andra hundar som tränar och leker på planen och så älskar han människor, så i möjligaste mån tränar vi nära våra träningskamrater som får rabbla kommendering och bara finnas där i största allmänhet. Vi tränar också på att ha rätt fokus i uppställningar och avslut och jag kommer lägga mer vikt vid den biten med Smilet än jag gjort med tidigare hundar.
Då det gäller det fria följet har jag jobbat på ett för mig nytt sätt som jag inte gjort med någon annan hund tidigare. Smiley är inte lika hetsig och impulsiv som Tarzan och därför kan använda mig av snabba belöningar i följsamheten. Dessutom har jag haft lite IPO-tänk när jag tränat med Smilet, dels jobbat lite med fooddriving och även försökt “stolpa in” hans huvudposition. Det är långt kvar för att få det stabilt men jag tycker det börjar funka bra och han orkar hålla fokus längre och längre, fast ännu handlar det inte om några långa sträckor. Hans halter är fortfarande inte så rappa men jag tror det kommer med bättre förståelse och ökad stryka och kroppskontroll.
Han har ganska lätt att gå in i koncentrationstanke “a la border collie” och när han gör det åker hans svans lätt ner. Don´t like that… Jag är ett fan av svans och energi i gåendet så högsta prio är egentligen inte positionen och snabbheten i halterna ännu, utan mer hans look. Och det är nog det som är den allra största förbättringen tycker jag. Ju mer förståelse han får för vad som förvänts av honom desto mer har han släppt på smygandet, och numera känns han mycket mer “lös och ledig” i gåendet. Jag blir lite full i skratt då jag kikar på våra filmer för han har en extremt lång svans som liksom inte viftar som svansar brukar utan mera vispar runt lite hur som helst och lever sitt eget liv.
Långa ben. Lång svans. Lång kropp. Lång nos. Vad månde bliva? Ja, det vet man ju aldrig. Det viktigaste nu är att den lilla spindelmannen håller för träning och kan börja återgå till ett normalt valpliv. Jag kommer ta det väldigt lugnt och parallellt bygga upp hans fysik tillsammans med vår fysterapeut Marie Söderström på Dynamic Rehab. Stabilitetövningar, laser och så småningom styrketräning står på schemat.
Tack alla ni som hör av er och håller tummarna för Smilet. Det värmer såklart. <3
Glädjande nog är nästan alla kurser under våren och sommaren 2018 fullbokade.
Det finns i nuläget två platser kvar på valp&unghundskursen som är på tre tillfällen och där vi i första hand jobbar med den unga hundens attityd, samarbetsvilja, lekutvecklig och grundövningar inför de olika lydnadsmomenten.
Valp- och unghundstiden är spännande. Ofta är valpen ganska “samarbetsvillig” till en början och har lätt att ta kontakt, bjuda på beteenden osv. Efterhand som världen öppnar sig och den unga hunden blir mer och mer självständig är det inte alltid lika lätt att övertyga den om att det matte/husse kan erbjuda är mer intressant än hundkompisarna en bit bort eller dofterna på marken. Det är faser som man måste jobba sig igenom och med rätt redskap i form av bra belöningar, tydligt kroppsspråk, förmåga att förstå sin lilla “elev” och en egen bra träningsattityd blir det betydligt lättare.
När du går in på tävlingsplanen tillsammans med hunden är du förmodligen väldigt fokuserad på dina uppgifter. Om ni har tävlat tillsammans några år har du säkert också jobbat fram ett system som passar er båda bra. Du vet hur du förbereder och ställer upp inför varje moment, var du vill att din hund ska ha sitt fokus och var du själv ska ha din uppmärksamhet. Du vet troligen också hur du bäst bekräftar hunden efter respektive moment (det ser kanske inte likadant ut efter alla) och hur du snabbt får tillbaka den i uppgiftstanke igen.
Foto: Maria Sandström
Det kräver koncentration
Det kräver koncentration att hela tiden vara ”på”. Och trots att man är i bubblan måste man samtidigt vara öppen för ”viktig information” utifrån. Och då tänker jag inte så mycket på tävlingsledare, uppställningspunkter och liknande, utan mer den information man får från hunden. Jag minns flera tillfällen där jag varit så koncentrerad på mina egna uppgifter att jag missat både min hunds signaler, för att inte tala om skiftena i z:at…
Det finns tillfällen då jag borde ha kunnat läst av hunden bättre så jag hunnit justerat in honom på rätt frekvens innan det var försent. Vid andra tillfällen kunde jag kanske ha räddat oss från nollan om jag hade uppmärksammat situationen betydligt snabbare.
Allt det här handlar om mental träning, eller kanske snarare mental uppmärksamhet. Vissa tycks tänka att mental träning i huvudsak handlar om att mota bort prestationsångest eller minimera nervositet. Men det är den lilla delen i sammanhanget tycker jag.
Kan man konditionsträna hjärnan?
Japp, det kan man. Själv är jag ett stor fan av luffarschack (ni vet det där med fem kryss eller ringar i rad). Jag älskar luffarschack. Dels för att jag i princip alltid vinner (låter skrytigt men är faktiskt sant), men också för att det är en väldigt bra mental uthållighetsträning. Du måste vara 100% fokuserad på dina egna kryss men lika fokuserad på motståndarens ringar. Eller vice versa. Om man spelar mot någon som är riktigt skicklig så kan spelet pågå länge, och då får man banne mig konditionsträna hjärnan. Minsta ofokus och du är lost!
En annan grej jag brukar ägna mig åt är att rabbla alfabetet – fast varannan bokstav typ ACEGIK…osv och sedan börja om på BDFH…osv medan jag är ute och springer. Det kanske verkar urfånigt men att kombinera fysisk träning med mentalt tröttande övningar är väldigt effektivt – och superjobbigt!!
Just denna grej lärde jag mig av en racerförare. I racingen handlar det om att under lång tid hålla 100% fokus på var man sätter hjulen, exakt var man ska påbörja kurvan, när man ska växla, var konkurrenterna befinner sig mm – i extrema hastigheter. Om man brister i koncentration handlar det inte bara om några missade placeringar, utan mycket värre saker än så om man har otur. Så att racerförare jobbar otroligt mycket med mental uthållighet är inte konstigt.
Mental uppmärksamhet
Nu pågår ju ett lydnadsprogram inte så himla länge, och förhoppningsvis får man inte hjärnskakning eller bryter benet även om man nollar rutan. Men jag tänker att det finns ett värde i att jobba med mig själv likaväl som jag jobbar med min hund. Vi är ju ett team och jag vill inte vara den svaga länken.
Jag är helt övertygad om att övningar av det här slaget (det finns ju massa andra också såklart) hjälper mig att kunna fokusera bättre under press. De hjälper mig också att kunna fatta snabbare beslut och ha en viss split vision – även då jag är i min bubbla. På de senaste tävlingarna har jag faktiskt klarat både att vara i bubblan, läsa av hunden och säga rätt skiftesordning i z:at. Det måste bero på luffarschacksträningen!! 😉
Ps. Leffe (som i grunden är en mycket skickligare strateg och analytiker än jag) har vunnit vunnit EN gång över mig i luffis. EN gång är ingen gång säger jag. Och när jag frågar om vi ska köra ett parti så brukar han svara ”Nää… inte luffarschack! Det är ju skittråkigt!!!” Mmm, det kan ju inte vara så kul när man i princip aldrig vinner. 😉
Det råkade bara bli så att jag fick de allra bästa hundarna. Fruktansvärt orättvist kan man tycka, men slumpen rår man ju inte på. Förresten så har jag världens bästa barn också. Och man. 😉
Jag antar att det är precis samma sak för dig. Ja, ditt privatliv vet jag ju inte så mycket om men eftersom du läser min blogg så antar jag att du har hund. Och i så fall är jag helt övertygad om att även du har den allra bästa och mest fantastiska hunden/hundarna.
För de man älskar är ju bäst för just en själv. Men begreppet ”bäst” behöver ju inte nödvändigtvis betyda ofelbar.
Diana pratade lite humoristiskt om detta på talanglägret senast och tog upp exempel just med sin egen man (jag hoppas att Fredrik inte läser min blogg ha ha!). ”Jag kan se vissa brister hos honom men det innebär ju inte att jag älskar honom mindre för det. Men det kanske innebär att jag får träna honom lite bättre tillsammans med tvättmaskinen eller vad det nu kan vara…” 😉
Ibland är det svårt att se på den man älskar med nyanserad blick. Lite som när man är nyförälskad och ser individen i fråga genom ett rosa skimmer. Då det gäller de tvåbenta individerna brukar skimret blekna efter ett tag och bilden blir lite mer skarp och får högre upplösning. Det innebär (förhoppningsvis) inte att man slutar älska sin partner utan bara ser hen på ett mer realistiskt sätt, med fel och brister – precis som hos alla andra.
Jag tror inte ”den optimala tävlingshunden” existerar. Visst finns det individer med egenskaper som passar bra i tävlingssammanhang. Men det allra mesta är helt klart träningsbart.
En av mina träningskamrater som tittade på ekipagen under Nordiska reflekterade över att de hundar som placerade sig i toppen hade några saker gemensamt. 1. De var ganska lugna (m a o det fanns ingen stress) men hade bra tryck och tempo där det behövdes. 2. De var väldigt fokuserade och uppgiftsorienterade (d v s de verkade veta exakt vad som förväntades av dem) genom hela programmet – även mellan momenten. 3. De såg överlag väldigt trygga och oberörda ut i tävlingsmiljön och tillsammans med sin förare. Och förarna såg även de självsäkra och trygga ut.
Lugn. Fokus. Trygghet. Hur träningsbart är det ? Eller sitter det i generna från början?
Vad är ”lugn”? För mig innebär det att vara cool i huvudet och inte lägga på stress så fort det blir lite svårt eller jobbigt. En lugn hund behöver absolut inte vara loj, men den är stresstålig. Stress kan ju yttra sig på massa olika sätt och det är individuellt hur det ger sig uttryck.Till viss del är det ärftligt men jag tycker ändå det är ganska träningsbart.
Fokus är definitivt träningsbart. Att få hunden fokuserad och medveten om sina uppgifter i varje del av programmet är förvisso inte lätt – men absolut träningsbart. Förmodligen den del som är allra mest påverkbar av de tre.
Trygghet är också något som går att påverka. Visst är en del individer mer trygga i sig själva än andra, men här är nog vår roll som förare/teamkamrat väldigt avgörande. ”Vågar” hunden göra fel i träningen? Kan vi få den att spotta i nävarna även då den tycker miljön är jobbig eller uppgiften lite svår? Kan vi själva utstråla pondus och självsäkerhet då situationen blir tuff eller bli vi osäkra och försiktiga så fort hunden blir minsta belastad?
En sak är säker. Att lyckas på tävling handlar inte bara om att få momenten att hålla hög klass på träning, även om det givetvis är en viktig förutsättning. Men att tävla är något helt annat och där kommer det in en massa andra parametrar som påverkar momentkvalitén och prestationen.
För att återgå till ”den optimala tävlingshunden”. Jag tror det handlar om att plocka fram det optimala ur varje individ i stället för att låsa tanken vid att hunden måste vara på ett visst sätt. Vissa egenskaper som starka rädslor, extrem ljudkänslighet osv kan givetvis vara svårt att påverka men i övrigt tror jag det handlar mycket om vilja, målmedvetenhet och kreativitet hos oss som tränar. Att tro alla famgångsrika lydnadshundar är födda som fartraketer med utpräglad samarbetsvilja och hög koncentrationsförmåga stämmer ju inte alls. Det handlar mera om vad man vill och förmår göra med den individ man har.
Min bild av en skicklig tävlingsförare är den som klarar att plocka ut russinen ur kakan och göra dem till fikon (ja ni fattar liknelsen även om den var halvkass). Och som genom bra träning kan minimera bristerna och mixa allt detta till en stark helhet som håller hög kvalité även under press. För att göra det tror jag man måste kunna se både sig själv och sin hund objektivt – med styrkor och brister – för att kunna fokusera på rätt saker då man tränar.
Lätt? Nää definitivt inte. Men en målbild som är väl värd och rolig att jobba för. Om man nu gillar att tävla vill säga. 🙂
Senaste kommentarer