Inga slaskbelöningar…

Tarzan in action
Foto: Lena Kerje

Svårt att träna i snö och kyla

Det är inte så lätt att få till bra träningar nu när det är kallt, halt och massa snö. 

Jag tränar så gott jag kan på vägen och parkeringen här hemma och däremellan (fast alltför sällan) försöker jag hyra någon hall. Vi har en stående träningstid på onsdagkvällar tillsammans med träningsgänget i en maskinhall en bit härifrån. Den är stor (jättestor!) men oisolerad med cementgolv förutom enstaka partier där det ligger typ balkongmattor. Funkar jättebra att träna där i bland när det inte är alltför kallt ute, för då blir det ännu kallare därinne. Plus att man inte vill köra alltför mycket fartmoment på det hårda underlaget. Vid några tillfällen har jag även hyrt Dogscense lokal inne i Mjölby. Den är inte så stor, men trevlig och framförallt varm.

Jag längtar verkligen tills det står en hall här hemma. Projektet går framåt, fast sakta. Vi har tagit ner lite skog i dungen, lagt in om bygglov och ska träffa bank och revisor nästa vecka. Vilken halleverantör det blir än ännu inte bestämt men vi har fått pris på markarbete (dränering, platta mm) att ta med i kalkylen. 

The fabulous four <3

Så kan ett träningspass se ut

Någon skrev för ett tag sedan och ville att jag skulle ge exempel på hur ett typiskt träningspass ser ut för oss. Det varierar såklart men så här såg passet ut häromdagen då jag lyckades hitta en stor, tom skolgård som var så där perfekt med ett litet lager snö som föll i stora flingor. Mjukt, mysigt och inte ett dugg halt. Det kändes nästan som att träna på bomull.

Inga slaskbelöningar

Generellt försöker jag dra ner på mina belöningar och har blivit mer restriktiv med “slaskbelöningar” till höger och vänster. Istället använder jag mig mer av beröm, i synnerhet då det gäller enkla uppgifter. Då han får belöning – vilket han självklart får med (o)jämna mellanrum – så är det väldigt sällan några snabba belöningar. Sådana gynnar inte hans hjärna så det blir nästan alltid en liten “tänk-på-vad-du-nyss-gjort-paus” innan belöningen kommer. 

Värm upp hjärnan

Trasans hjärna värmde jag upp med ordförståelse. Stå, sitt, ner, backa, ligg, upp, varsågod,ut! när jag gick med ryggen mot honom och han inte såg mitt ansikte. Det är bra pre-training för en hund som han, som gärna gör men inte alltid lyssnar på exakt vad. 

När skallen var uppvärmd blev det ett par minuters fotgående i extremt långsam marsch. Och då menar jag vääääldigt lååååångsam. Inga halter, inte så mycket vändningar och trixande utan bara gående för att få honom slappna av och ta djupa andetag (gäller även mig). När han kändes skapligt lugn ökade jag tempot, la in språngmarsch, halter och Z-skiften. I läggandet vill han gärna lägga sig lite framåt istället för rakt ner så där har jag kampanj på snabbt och rakt ner just nu. 

Tävlingsmässig kedja

Därefter gjorde jag tävlingsmässig kedja med Z-vittring-dirigeringsapportering-fjärr-ruta. Slutbelöning för stadga innan inkallningen i rutan. Noterade i huvudet de svagare bitarna och ska jobba lite extra med positionen efter ingången till sidan i apporteringsmomenten, läggandet i z och inga omtag på apporten innan ingång. 

Lite annat pill

Vi fortsatte med dirigering, höger, vänster, framåt, bakåt som back up till framåtskicket. Från början hade Tarzan vansinnigt svårt att gå ett par steg sakta, så när jag  t e x skulle flytta åt vänster så hann han typ 10 meter – swish!- innan jag fick stopp på honom. Han har en reaktionssnabbhet på en nanosekund och det är inte alltid lätt att hinna med i svängarna. Men nu har han lärt sig att röra sig sakta, och det fick han bättre förståelse för då jag slutade belöna så snabbt. Och jag i min tur har lärt mig reagera snabbare då det blir fel. 

Det blev även ingångsträning till sidan med apport plus lite påminnelse att lyssna bättre (ta mina momentrutiner) då vi ställer upp inför ett nytt moment.

Mick i nysnö

Gruppmoment

Vi avslutade med tävlingsmässiga gruppmoment (så tävlingsmässiga de nu blir när man är själv). Sammanlagt tog träningen drygt 45 minuter vilket är ett ganska normallångt pass för vår del. Under det passet fick han åtta godbitar (jag hade medvetet räknat innan jag stoppade ner dem i fickan) och tre lekbelöningar. Resten beröm, sociala belöningar och tävlingsbelöningar. Det är ganska lite för att vara jag på ett 45 minuter långt pass och jag övar mig själv på att våga lita på att det håller med färre belöningar. Lite scary, men nyttigt. 

Självklart ska man belöna under inlärning och då man vill förstärka vissa saker, men då det gäller den mer erfarna hunden kanske det kan vara bra att fundera över vad vi egentligen belönar och varför. Är det för vår skull eller för hundens? Och vad lär sig hunden genom att vi belönar just där och då?

Skydda hu(n)den

By the way. Det är inte bara hundens tassar som far illa då det är riktigt kallt utan även huden i ansiktet på oss. Ett tips är att investera i en bra klimatcreme som skyddar under kalla och blåsiga vinterdagar så man inte får en massa onödiga rodnader eller brustna blodkärl på kinder och näsa.

Hälsar hudterapeuten. 🙂 

 

 

Finbesök, Strawberry Daiquiri och massa fritt följ

Susann och Sting

Jag har haft besök av Susann Wastensson och hennes hundar ett par dagar.

Det var ett tag sedan vi sågs och vi hade mycket att ta igen – både träning, träningssnack och gamla minnen från vår ungdom.  På 80-talet var vi discobrudar med enorma axelvaddar, stora örhängen och rosa benvärmare och Linköpings innediscon var flitigt besökta. Vi kollade genom gamla fotoalbum och insåg att det runnit en del vatten under broarna sedan dess. Men annars såg vi ungefär likadana ut nu som då… eller…? not! 😉 

En favoritdrink på den tiden var Strawberry Daiquiri och jag såg till att köpa hem lite rom och jordbubbar när Susann kom så vi kunde återuppliva den ljuva smaken med tillhörande minnen. 

Men vi drack inte bara Daiquiri och pratade svunna tider, vi tränade våra hundar och nördade in oss i fria följ och diverse annat också. Susanns hund Joy är en äldre kusin till Smiley och det var roligt att se vilken fin utveckling Susann och Joy gjort i träningen. Joy ser ut att kunna bli precis hur bra som helst, speciellt nu när Susann bestämt sig för att satsa på lydnaden med henne medan Sting ska få tävla htm och freestyle. Man kan liksom inte hinna med att göra allt med alla, och dessutom göra det bra!

Givetvis hade Susann fått till ett strålande fritt följ även på Joy (jag hade inte väntat mig något annat iofs) och jag passade på att bolla lite tankar kring Smileys fria följ. Susann tyckte glädjande nog att han var läcker och såg fin ut i både look, energi och position vilket var roligt att höra av en fritt följ-guru.

Ingen hund är den andra lik och man får anpassa träningen efter den individ man har. Däremot vill jag gärna att hunden från början förstår mitt grundsystem, även om det systemet modifieras för att passa hundindividen. Med Smiley har jag tänkt annorlunda då det gäller fritt följ än jag gjort med tidigare hundar. Man kan sammanfatta det hela med tanken ”Häng på och följ mig så kommer det dyka upp någon form av belöning där jag vill att du ska ha ditt fokus!” Det ska vara plättlätt och roligt att följa vid sidan och jag har strävat efter att hitta ett slags flow i gåendet istället för att fokusera på teknik nu i början. Rätt eller fel vet jag inte ännu, men det har känts bra för Smiley (och mig) och känns det bra så brukar det vara rätt. 

Stora svängar i stället för vinkar bara för att få det flytigt. Pondus, trygghet och harmoni i mig själv som jag försökt överföra till Smiley. Och efter hans sätt att svara på detta har jag anpassat mina belöningar. Men de har alltid kommit i lodlinjen någonstans mellan min armhåla och mitt knät. Däremot har jag anpassat aktiviteten i dem – har han varit för speedad har dom kommit lugnare och i stadgetanke och har han behövt mer engagemang och uppgiftstanke har jag lagt på mer aktivitet vid ”leveransen”.

Smiley är en lång och högbent hund vars huvud ofta jobbar aktivt medan kroppen inte alltid klarar att hänga med skallen. Det gör att han ibland blir lite frustrerad. Han vill mycket men kroppen sladdrar i väg åt motsatt håll och vid vissa tillfällen märker jag att han blir lite stressad över det.

Susann och jag diskuterade kring det och kom fram till att jag inte får stressa på honom genom att försöka locka fram saker han fysiskt inte är kapabel till ännu. Om han tar i allt han kan för att klara svänga runt sin kropp och sätta sig snabbt vid sidan så måste det vara tillräckligt, även om jag tycker han är långsam runt och ner (och omedvetet jämför med Tarzan fastän jag vet att det är superkorkat!!) Försöker jag få Smiley att ta i mer än han klarar blir han ofta frusterad och någongång har det även kommit ljud eftersom han förmodligen tar i precis så mycket han kan just där och då.

Jag ser såååå fram emot att få honom helt friskförklarad så jag kan sätta igång och bygga upp hans kropp och låta honom springa lös i skog och mark och hitta sin egen balans. Nästa vecka ska vi till en annan ortoped på en annan klinik som ska få gå igenom hela honom och göra en komplett hältutredning.

Jag vill ju träna på! Och Smiley vill spinga och busa!! Tillsammans vill komma i gång och börja sätta mål utan att hela tiden bli avbrutna av vila, antiinflammatoriskt och skittrista koppelpromenader!!

Nedan en film från en väldigt liten Smiley till en betydligt större. <3 

 

High5:s sponsorekipage 2018

Molly och Rakoo

Molly Karlberg och Mitchen’s Rakoo

Efter att ha läst 43 presentationer av ambitiösa och duktiga lydnadsekipage, och kikat på lika många  tävlingsmässiga lydnadsprogram, blev det till sist Molly Karlberg med working kelipen Rakoo som blev vårt sponsorekipage 2018.

Några av ekipagen som visat intresse hade kommit långt i sin tävlingskarriär och deltagit på både SM och rankingtävlingar, men jag valde att satsa på ett lite mer “grönt” ekipage som ännu inte kommit så långt. Rakoo är visserligen uppklassad till Class 3 men de har ännu inte hunnit debutera. Filmen var från ett klass 2-program och visade prov på många fina kvalitéer (tekniskt fina delar, fin utstrålning, balans och energi) och ekipaget har tränat regelbundet för Maria Brandel sedan starten. 

Molly kommer under året få ett antal träningar och möjlighet att bolla tankar mellan träningstillfällena. Hon kommer också bli coachad mentalt och få hjälp med planering och utvärdering av både träning och tävling. 

Den här satsningen gör jag i samarbete med Marika på Morrhåret Hundsport i Vadstena som kommer vara med och sponsra med gåvor och träningsmaterial.

Nedan kan du läsa Mollys presentation av sig själv och sin hund. Det ska bli roligt att följa detta – för mig – okända ekipage under året. 🙂 

Hej!

Molly Karlberg heter jag och bor på Ingarö utanför Stockholm med min man, dotter och Working Kelpien, Mitchen’s Rakoo, 3 år.

Rakoo hamnade lite av en slump hos mig har varit med nu sedan augusti 2016, så ganska exakt 1,5 år tillsammans. Han är en glad rackare, snäll som få och med massor av energi, vilja, fart och styrka. Han fattar snabbt och tycker att träning är det roligaste som finns.

Från att ha stått på noll, inte kunnat någonting, har vi nu på kort tid tagit oss genom klasserna och är snart redo för Class 3. Vi tränar även Bruks/spår och ska starta i Lägre.

Det finns inga begränsningar hos denna underbara hund. De ligger hos mig. Han gör allt jag ber om. Gör han inte det är det för att jag förklarat det dåligt.

Så här långt har jag aldrig kommit i lydnad. Rakoo är min första riktiga lydnadshund och vi klickar på alla plan – det är en fantastisk känsla!

Vi ser enormt fram emot att blir coachade av Heléne! Det kommer bli ett spännande och händelserikt år, det är jag alldeles säker på!

Molly och Rackarn

Del 3. Fritt följ – hur kvalitetssäkrar man det?

Susann Wastensson och jag har känt varandra sedan vi var tonåringar, men då var det mest hennes syster och jag som umgicks eftersom vi hade häst i samma stall. Susann var redan då intresserad av hundar och hundträning och den passionen har hållt i sig under åren. Hon har tidigare varit med i svenska lydnadslandslaget med sin härliga bc Fonzie och även om lydnaden fortfarande ligger henne varmt om hjärtat så är det heelwork to music som är prio ett just nu.

Förutom att Susann är en fantastisk person som tar sig fram i livet med en enorm portion envishet och jävlar anamma i kombination med ödmjukhet och vänlighet så är hon en fena på att få fram snygga fria följ på sina hundar. De går liksom inte – de dansar fram på ett sätt så man blir alldeles lycklig när man ser dem. I ett tidigare blogginlägg gjorde jag en intervju med Susann tillsammans med en film på hennes dåvarande fyra helt olika hundar i momentet fritt följ.

Så självklart vill jag även denna gång passa på att fråga henne hur hon gör för att kvalitetssäkra momentet.

1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år?  

Sting är ju så högtempererad och energisk så energi behöver jag inte träna med honom. Jag ”leker” mycket ff , så som jag gjorde vid inlärning. Det håller uppe glädjen. Lexie (som var en betydligt mer lågtempererad hund än Sting) hade ett rätt dåligt ff när hon var ung, men blev bara bättre och bättre ju äldre hon blev. Det berodde på att hon blev tryggare och gladare i momentet och med att jag ”lekte” fritt följ väldigt mkt med henne. 
Jag tycker även att positionen har hållt rätt bra över tid men med Sting har jag just nu lite problem med backandet, känner att han går för långt bak så där måste jag jobba för att få honom tillbaks i rätt position. Sen kan ju Htm göra att hunden smiter in i fel position ibland. T e x när man gör helt om så snurrar Sting och kommer snyggt in på höger sida. 😉 Men där får jag ta och tänka till lite på hur jag rör mig. Är ju så himla viktigt hur jag gör med kroppen.  
 

2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?

Tror att man tränar mer teknik än känsla. Gör det kanske lite svårt och petigt för hunden som i sin tur blir frustrerad och osäker på vad den ska göra och var den ska vara. 

 
Mer om Susanns tankar kan du höra i intervjun (varning för dålig filmkkvalité och dåligt ljud) och även kika på filmen i länken nedan. Själv älskar jag energin och looken på samtliga hundar – och inte minst Susanns egen. <3
 

Del 2. Fritt följ – hur kvalitetssäkrar man det?

Ingela och Skoja på Lydnads-SM

Miniserien om fritt följ fortsätter. I det här avsnittet berättar Ingela Karlsson hur hon tänker kring momentet. Ingela tävlade sin bc-tik Viska sju år i rad på lydnads-SM, och de gick till final i flera. På sitt sista SM var Viska 10 år och hennes fria följ höll fortfarande fin kvalité. Kanske det till stor del beror på att Ingela älskar att träna fritt följ och hela tiden hittar kreativa lösningar för att balansera engagemang och teknik.
 
Numera är Viska pensionerad och det är Skoja – och Skojas dotter Smickra – som är Ingelas teamkompisar i träning och på tävlingsplanen. 
 
1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet år efter år? 
Jag försöker bevara det genom att träna mycket på samma sätt som jag lär in det, i mitt fall föremål/godis under armen och en hög förväntan. 
Jag analyserar inte så mycket hit och dit, för i mitt fall skulle jag trasa sönder momentet med alla analyser. Jag är ingen person som analyserar speciellt mycket överhuvudtaget utan ser på hunden i “här och nu” och går mycket på känslan tror jag.
Jag jobbar för att hunden ska behålla energin år efter år, tycka det är kul och spännande att gå vid sidan. Innan jag börjar köra fritt följ leker jag mycket med hunden så den ska knyta an till mig, se upp till mig och vänta på mer.
Jag delar upp momentet. Uthållighet utan teknik för sig, uthållighet med teknik för sig, teknik för sig, och så helhetsträning lite varje pass fast kanske inte alltid så länge.
Tekniken tränar jag mycket inomhus hemma. Då får jag så att säga överträning på det och får till flera pass varje dag. Jag störningstränar hundarna i enkla situationer, genom att ha den i hög förväntan så den har fokus på mig. Och så varierar jag typen av störning.
Grunderna återkommer jag ständigt till och jag är noga med att ha min hund i ett högt engagemang.
Hunden får den belöning den älskar mest, fast den går alltid genom mig och jag vill se att hunden tänker på sin uppgift och vad den gör – inte går och tänker på vad den ska få.  
 
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
Jag tror generellt har man har för bråttom att sätta i hop momentet det trots att inte det är klart, för man har så bråttom att ge sig ut och tävla. Det håller kanske i början men sedan fallerar det oftast.
I allmänt tycker jag att man utbildar sin hund i momentet alldeles “för mycket” och snabbt första året och tänker tävling för snabbt innan allt är grundat och klart. Och det är ju svårare att reparera det om man hastar och måste träna om det.
Många tar sig inte tiden att lära in alla delar. Fritt följ innehåller mycket teknik, och där ser man många hundar som inte är genomarbetade i varje del. 
Jag ser momentet som ett pussel. Hunden måste behärska varenda liten pusselbit, för att det ska kunna läggas i hop i sin fin helhet. Man kan inte lägga ett helt pussel om någon bit saknas. 
Jag upplever också att många är rädda för att ha hunden lite högt. Lydnaden i dag ska vara så prydlig att många är livrädda för ett studs hit och dit. Man måste kunna kombinera energi och teknik på ett klokt sätt.
 
Hunden och jag ska kännas som ett team och älska det vi gör, trots att vi tävlat den högsta klassen i nio, tio år. Det är mitt mål!

Del 1. Fritt följ – hur kvalitetssäkrar man det???

Bild: Fotografingela

Fritt följ. Ett moment som definitivt inte är lika fritt som namnet vill påskina.

Inte nog med att hunden ska gå vid sidan i en precis position, hålla sitt huvud stilla och med en jämn kontakt och jämna steg följa våra svängar, tempoväxlingar och förflyttningar. Den ska dessutom göra det under en längre tid (åtminstone känns det vääääldigt långt vid vissa tillfällen…).

För att få till det måste vi på ett klokt sätt förklara för hunden hur vi vill att den ska röra sig och dessutom motivera den till att tycka det är riktigt trevligt. Och det är inte alltid helt plättlätt att få ihop teknik, precision och engagemang. 

Ganska ofta ser man unga hundar med väldigt fint fritt följ – både attitydsmässigt och tekniskt. Men till skillnad mot de flesta andra moment som vanligtvis blir bättre och bättre med åren upplever jag att det är lite tvärtom då det gäller fritt följ (även om det självfallet inte gäller alla!). Och det är denna svårighet som den här bloggserien kommer handla om i första hand.

Vad är det som gör att det är så svårt att behålla balansen mellan energi och precision? Petar vi för mycket i små “bagateller” och är för nitiska? Eller tvärtom – släpper vi genom alltför mycket som vi egentligen inte vill ha? Drar vi upp hunden för högt så den ligger i fel aktivitetsnivå och har en alltför stor belöningsförväntan? Tränar vi för ”tråkigt” så att den knappt har någon förväntan alls? Lägger vi in alltför mycket egna känslor (osäkerhet, frustration, missnöjdhet, ängslan…) och går och känner in och känner av alltför mycket?

Jag ställde frågorna ”Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet” och ”Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?” till några förare som tävlar/har tävlat på hög nivå långt upp i hundåren. Svaren kommer presenteras i flera bloggavsnitt framöver. Håll till godo! 

Först några ord från lydnadsdomare Lillemor Edström, som har erfarenhet både från domarhåll, som tränare och även tävlande på landslagsnivå under många år. 

Lillemor: “Eftersom jag anser att fritt följ är det viktigaste momentet i lydnaden så gäller det att alltid träna det! Med glädje och allvar!

Jag tror många slarvar med träningen av momentet. Man har fått ett jättefint fritt följ från början och är nöjd med det, och så börjar man släppa igenom små misstag som snabbt sätter spår.
 
Ur domarögon tittar jag på uppställning, position, parallell, DK förare, halter, stegförflyttningar av både hund o förare, 90 graders vinklar, förändringar i olika gångarter, backandet, vändningar på stället!”
 
Helena Lindholm tävlade i landslaget med sin fina jaktgolden Picknick under flera år. Nu har hon en ny ung hund på g – jaktgolden Ginger – och här kommer hennes tankar kring fritt följ.
 
 
Helena: 

1. Hur gör du för att behålla kvalitén i fria följet?
“Aldrig ge avkall på hundens attityd. Fritt följ får aldrig bli tråkigt. Noga noga med grundträningen och skynda långsamt. Dela upp i små delar och se till att varje del är stark innan nästa läggs till. Med en stabil grund håller det längre utan reparationer. Har jag en tydlig grundträning kan jag också snabbt gå tillbaka till den när det slirar. Försöker hitta ett behagligt “flow” en skön känsla i mig och hunden. Försöker fånga ögonblicken då hunden självmant jobbar aktivt med att tex justera sin position.Viktigt att man jobbar med varandra och inte drar åt olika håll om det ska hålla länge. Jag lär in “engagemangsövningar” som jag kan lägga in helt random för att kontrollera att hunden verkligen arbetar. Överträning för att kolla att hunden verkligen vet vad det går ut på samt inte lägger sig till ro. Störningsträning så att även en rutinerad hund får utmaning. Jag tycker om att tänka på ff som en dans där man håller samma takt och ingen trampar den andre på tårna. Jag vill ha precision men det får inte bli för tekniskt liksom.
 
2. Vad tror du är det största misstaget man som förare gör då man tränar fritt följ?
“Går för fort fram!! Inte grundat nog. Inte tillräckligt konsekvent. Släpper igenom för mycket. Inte är ordentligt tydlig med vad uppgiften är. Låter det bli lite av en kamp i stället för en övning i samarbete och ömsesidig följsamhet.
 
Jag tror lite av det du uppfattar som att hundarna blir sämre med tiden, beror på att hundens attityd i de andra momenten (fartmomenten) spiller över på ff. Vi jagar fart och motiverar upp springmomenten – går bra i början men efterhand får man lätt en påverkan på fokusmomenten pga för hög aktivitetsnivå. Ibland handlar det kanske också om hundar som tappat belöningsförväntan och/eller kanske tidigare gått för mycket på belöningsförväntan utan att riktigt förstått uppgiften.
Det är lätt att “glömma” att momenten/beteendena är föränderliga och därmed missa att uppmärksamma små glidningar åt olika håll. 
 
Som förare och hund är man också ganska utsatt i ff. Det pågår ganska länge, misstagen är tydliga både för en själv träningskamrater, domare och tävlingspublik. Förare och hund påverkar varandra i attityd och känsla. Brister i samarbete och relation blir smärtsamt uppenbara. Det kan bli att man går smyger sig… – “Face your fear”! ?”
 
Stort tack Lillemor och Helena! I nästa inlägg får du ta del av tankar från några andra förare med erfarenhet från en lång tävlingskarriär.  
 
 
 

Sponsorekipage och lydnadskurser på High5

Bild: Fotografingela Halsband från Morrhåret Hundsport

På High5:s facebooksida la jag för några veckor sedan in om att det fanns möjlighet att bli sponsorekipage på High5. Texten lydde:

Under året kommer jag ta emot ett sponsorekipage i tävlingslydnad.

Det ekipaget kommer bli sponsrat med fem praktiska träningstillfällen, mental coaching samt hjälp att planera årets tränings- och tävlingssäsong.

Kriterier för att söka är att du och din hund är uppflyttad till Cl 3 i lydnad (du behöver inte ha startat ännu), är målmedveten i din träning och beredd att jobba både mentalt och praktiskt för att nå de mål vi gemensamt sätter upp.

Om du är intresserad av att bli sponsorekipage så skriv ett mail med presentation av dig och din hund. Du ska även skicka in en film på ett tävlingsmässigt program i klass 2 eller 3. Skicka filmen via spred.se eller länka till youtube.

Välkommen att maila vid intresse.  Sista dagen att söka är 31/1.
helenelindstrom6@hotmail.com

Sedan dess har det kommit in massa ansökningar – fler än jag hade anat. Det finns fortfarande en liten tid att skicka in mail och film, så tveka inte om du uppfyller kriterierna och är intresserad. Som en bonus till det ekipage som blir uttaget kommer Morrhåret Hundsport att vara med och sponsra med diverse fina och värdefulla presenter. 🙂

Det finns några platser kvar på vårens och sommarens kurser. Kika in på kurssidan om det finns plats kvar på någon kurs som passar dig. 🙂 

Ett extra lydnadsläger tillsammans med Ditte Andersson är inlagt i maj. Lägret vi har i juli blev snabbt fullbokat så därför har vi lagt in ett likadant “Tävla och träna med hjärta och hjärna” 18-20 maj. 

Ny! 2018 Tävla och träna med hjärta och hjärna

Inom kort kommer en liten serie med intervjuer om momentet fritt följ här på bloggen. Tips och tankar kring hur man bibehåller ett snyggt och balanserat fritt följ långt upp i hundens tävlingskarriär.

 

 

Dessa förbannade mål! ;)

Bild: Fotografingela

När jag var tonåring och höll på med friidrott var det ganska lätt att sätta mål.

Om man sysslar med en sport som handlar om att springa fort eller hoppa långt så är det lätt att sätta konkreta träningsmål i form av resultat. Det är också förhållandevis lätt att lägga upp en träningsplanering och utgå från den. Om man har 4,15 i personbästa i längdhopp på träning och har som mål att hoppa 4,20 på tävling ett halvår senare finns det några olika saker att titta på:

Vad behöver förbättras då det gäller 1. hoppteknik (från det att man sätter fötterna på avstampsbrädan tills dess att man landar 2. springteknik och avståndsbedömning (från dess att man startar tills dess man gör avstamp)  3. kraft/riktning vid avstamp (handlar mycket om styrka och explosivitet och förmåga att ändra riktningen på energin utan att tappa den) 4. mentalt fokus (förmåga att inte låta spänningar hämma fysiken då det kommer till tävling)

Allt (förutom möjligtvis den mentala biten) är saker som är konkreta, mätbara och lätta att utvärdera. Med det inte sagt att det är lätt att bli duktig i längdhopp. Men det är lättare att sätta mätbara mål än  då det gäller bedömningssporter som dressyr eller tävlingslydnad. Dels för att målen i sig är svårare att definiera och dels för att olika domare dömer utifrån sitt sätt att se på ens prestation.

Måste man ha tydliga mål för att bli bra på något?

Nej, det tror jag faktiskt inte. Om ditt mål är att bli bättre på det du gör så räcker det med att du tränar på och lär dig utifrån dina framsteg och misstag. Men om du vill nå till ett specifikt mål, t e x att vara bland de tre bästa på ett VM inom en tvåårsperiod, då måste du ha just den målbilden i åtanke då du planerar din träning. 

“Det är så himla mycket att träna på och så mycket jag vill lära min hund, så ibland vet jag inte var jag ska börja!” De orden kom från hjärtat och uttalades (med en lätt suck) av en tjej som går på privat träning här. Vi resonerade kring hennes mål för året och hon berättade – lätt stressad – om allt ville uppnå med sin unga hund.

Jag tror att många känner precis som hon, i synnerhet då man har en ung hund. Man har hur mycket som helst att träna på och det är ju inte alltid så att allting går på räls. Vad jag också kan uppleva är att vissa fastnar för mycket i grundträning och inte kommer vidare, medan andra går väldigt fort fram och glömmer viktiga kunskaper på vägen. Men hur 17 gör man då för att hitta balansen? Och hur vet man om och när man gjort det? 

Det är någonstans här som det blir svårt, och skillnaden mellan konkreta mål och diffusa (som att öka sitt personbästa med två tiondelar på 100 meter eller hoppa fem centimeter längre i längdhopp kontra att “bli bättre på fritt följ”) blir påtaglig. Men i stället för att låta det bli en ursäkt för att aldrig börja så kan man se det som en utmaning i sig. 

En strategi som aldrig är fel är att börja göra något även om det återstår tusen saker. Att tänka “så här vill jag att min hunds ingångar till sidan ska se ut” och börja träna för att få till det, är ett mål i sig och ett steg i rätt riktning. Även om du efterhand upptäcker att din ursprungsplan för att få till snygga ingångar inte riktigt funkar, så har du i alla fall börjat och lärt dig något. Och den lärdomen kom av att du började någonstans. 

För egen del har jag lätt att fastna i någon slags vision att “detta har ju funkat på mina tidigare hundar så det borde rimligen fungera även på Smiley” trots att jag så väl vet att varje hund är unik och man måste kunna läsa och tolka varje individ med öppna sinnen. Men att veta är en sak – att göra en helt annan. Och begreppet “kill your darlings” är väldigt användbart även i hundträningssammanhang. 😉 

Vad kan jag göra i dag?  Många gånger är det lättare att  fundera över vad som (kanske) kommer hända i morgon än faktiskt påverka det som ska ske i dag. 

Alla drömmar, visioner och uppfyllda mål har börjat någonstans. Med ett pyttesteg och en tanke på vad man kan göra just i dag! Så börja nu! 🙂 

 

 

 

Senaste Smiley-Nytt

Herr Långben

I går var det dags för besök på Anicurakliniken i Jönköping igen.

Nästan exakt en månad hann vi vara igång med lätt lydnadsträning och skogspromenader (med en stunds lösspringande för Smileys del )innan han återigen blev halt – denna gång på vänster fram mot tidigare höger.

Eftersom man uteslutit ocd/fcp på bogar och armbågar gjordes en ny grundlig undersökning. Smiley reagerade väldigt starkt då veterinären klämde på hans ben, både bak och fram. Det – plus det faktum att han vuxit väldigt mycket och snabbt plus att hältan flyttat på sig – gör att de nu tror han har panosteit. Man kunde se en tendens till det på CT:n vid förra besöket och eftersom det tydligen går i skov så ser man olika mycket vid olika tillfällen på röntgen. Prognosen på panosteit är god men det kan vara ett långdraget förlopp. Sköterskan som var med vid undersökningen berättade att hon haft det på sin schäfer. Han var halt från och till och kunde inte tränas ordentligt förrän han blev 2,5 år. Då försvann det som genom ett trollslag och sedan dess har han varit helt frisk.

När jag kom hem i går satt jag resten av kvällen och tog reda på allt jag bara kunde om panosteit. Allt från att läsa om det till att trakassera både vänner och personer jag inte känner som har/har haft det på sina hundar. Många verkar få den diagnosen när veterinärerna inte riktigt vet vad som felar. Ungefär som hästar som får diagnosen kotledsinflammation för att veterinären inte hittar något annat som stämmer med symtomen. Jag känner mig fortfarande osäker på om de hittat rätt, men man måste ju prova och utesluta bit för bit. Och symtomen stämmer ju onekligen på Smiley.

Att ha en unghund som inte får träna och leva “unghundsliv” är väldigt ledsamt. Man får hem sin valp, ser fram mot att få lära känna dem, träna den och visa den allt roligt som ett hundliv har att erbjuda. Och så blir det inte så. Och det allra värsta är att inte få veta exakt var felet sitter. Jag går och tänker på det mest hela tiden, men inser att så kan jag ju inte hålla på. Nu är det den här diagnosen som gäller och då får jag förhålla mig till det. Ingen idé att gå och grubbla, utan ta en dag i taget och försöka se positivt på det hela.

Smiley själv ser positivt på det mesta i tillvaron. Han är glad, obekymrad och oerhört social och kelig. En obrydd kille med mycket självförtroende och aptit på livet. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat och önskar bara att han ska få bli frisk! Men nu tar jag nya tag och hoppas på det bästa. Som tur är så är Trasan frisk och i toppform så jag har i alla fall en hund att träna. 

Nu bär det snart iväg till Tånga Hed och årets första talangläger. Det ska bli kul och skönt att få skingra tankarna med lie annat än halta hundar. 

Tack till alla fantastiska människor som på olika sätt engagerar sig, både vänner och personer jag inte känner. Jag tycker hundfolk generellt är genuint engagerade och ställer upp för varandra i både med- och motgång. Man vill varandra väl helt enkelt och det är väl en av de finaste egenskaper man kan besitta. 

Mitt gäng <3

“Tankar och trender inom lydnadssporten” Intervju med Maria Brandel.

Vad är “trenderna” inom lydnadssporten just nu? 

Det är en av de frågor jag bad Maria Brandel ge sitt svar på. Maria har god insikt i hur lydnaden ser ut, inte bara i Sverige utan även ute i Europa. Och genom sin stora erfarenhet – både som tävlande på hög nivå och flitigt anlitad instruktör – är det intressant att få veta hur hon tänker kring såväl inlärning som träning av den mer erfarna tävlingshunden. Stort tack för att du tog dig tid att svara Maria. Och imponerande snabb var du också! 😉 

Hundträning handlar ju en del om om trender. Du som har möjlighet att se hundträningen från fler perspektiv än det svenska – hur tycker du att lydnadstrenden ser ut just nu och vart är den på väg?

Jag tycker att den just nu verkar påväg mot små snabba hundar med bra fokus och blixtsnabba reaktioner. Samtidigt en hög precision där precis allt bedöms. Ute i Europa är många domare också IPO domare så det är intressant vad som händer där just nu. Det påverkar nog lydnaden en hel del. Tillexempel tror jag tanken att hunden ska vara fokuserad i varje sekund kommer därifrån.

 Vad tycker du man ska tänka på lite extra när man börjar med en ny, ung hund – förutom goda grunder och en bra träningsattityd?

Låt detaljer och moment vara lite sekundära. Engagemang, fokus och tävlingsträning är de svåra delarna i lydnad som behöver mest tid och arbete i anspråk om vi ska se på ”normal hunden”. Ha inte så bråttom ut på tävling om du fortfarande behöver mer engagemang och fokus. Jämför dig inte med andra utan låt saker och ting ta den tid de behöver.

 Måste man ha en hund med “riktigt bra” förutsättningar för tävlingslydnad för att lyckas ta sig långt, eller handlar det mesta om bra och rätt anpassad träning för just den individ man har?

Det beror på vad man menar med att ta sig riktigt långt. Är det att komma till SM tror jag att man kan klara det med många hundar. Med bra träning kan man kompensera många brister som hunden har och det kan jag tycka är en kul utmaning i sig. Pratar vi steget längre, kanske att lyckas på VM så behövs i de allra flesta fall en hund med riktigt bra egenskaper. Och som trend i Europa kan man även se att många tävlande verkligen letar efter hundar med rätt förutsättningar och det finns en hel del uppfödare av Border Collie ute i Europa som verkligen strävar efter att få fram bra lydnadsämnen. Dock räcker det inte med ett bra ämne i teamet hund-förare. Rätt egenskaper betyder ju inte alltid lätta egenskaper. Så normalt sett behövs två bra ämnen – hunden OCH tränaren.

 Vad tycker du är det vanligaste misstaget man gör då man börjar träna sin valp/unghund?

Att fokusera för mycket på de hundar man har haft innan och anpassa träningen efter det. Det bästa man kan göra är att försöka vara lite blank och se vad den nya hunden just behöver. Också att träna in delar och moment utan rätt fokus och engagemang genom att bli för fixerad på det tekniska är något som är ganska vanligt. Sedan om det dyker upp problem-ta hjälp av en tränare-vänta inte tills problemet är väl intränat-då blir vägen tillbaka så lång.

Hur tränar du den lite mer erfarna tävlingshunden för att den ska hålla långt upp i ålder och hela tiden förbättras?

Oh, mitt favoritämne. Jag har ju min stjärna Ylle, han fyller i dagarna 12 och är precis lika sugen på att träna som han varit i hela sitt liv. Det tror jag beror på två saker.

1. En riktigt stark fysik-alltid lika mycket promenader i ostigad terräng som träning-det har i perioder inneburit MYCKET eftersom jag också tränat mycket. Promenerat i ostigad terräng startade jag med direkt han kom hem som 8 veckors valp och gör fortfarande. Fysträna mycket-skogen är enkel och billig och avkoppling både för hund och tränare.

2. Vi har aldrig bara malt på med saker som han-utan så snart han kan har vi tagit nästa steg. Momenten kan ju en hund efter ett par år men här kommer det här med överträning och störningsträning in. När hunden kan-ta nästa steg- alltid. Det tror jag verkligen på och det är ju lika mycket motivation för tränaren-de flesta tappade sugar beror på brist på utveckling tror jag.

Finns det något annat du vill pusha för eller en tanke som du tycker man ska ha med sig i träningen?

Våga se de dåliga delarna i träningen som utvecklingspotentialer. Var medveten om svaga sidor utan att snöa in på dem. Framförallt tjata inte om det du är sämre på-träna på det istället. Gör ditt bästa –det kommer att ta dig jättelångt.

 

 

 

Forza Italia!

Det italienska framgångskonceptet

Italien har inte bara världens godaste mat, bästa modedesigners och vackraste språk – de har en även en världsmästare i lydnad.  

Bravissimo! NO! Wow! Don´t wan´t that! Pronto! Hit him with the candy! 🙂 Engelska och italienska superlativer i kombination med lite mer kritiska utlåtanden genomsyrade gårdagen i Kungsörs Hundarena. På plats var Valentina Balli – som bjudits till Sverige av Maria Brandel. Under lördagen och söndagen hade Valentina clinic med efterföljande kurs och under måndagen var det “vanlig” kurs.  Under helgen fanns förutom deltagare med hund ca 80 åhörare på plats för att få ta del av det italienska framgångskonceptet, medan vi på måndagen var en mindre skara som var där och lyssnade.

Valentina började med att i korthet beskriva sitt träningstänk. Hon sa bl a “Jag tänker hela tiden på att träna så ärligt som möjligt. Ganska ofta ser jag hundar som är helt fantastiska på träning men det är sällan man ser de hundarna prestera riktigt bra på tävling. Vad beror det på? Förmodligen för att vi hela tiden tränar i vårt komfortzon och är rädda för att blotta oss och våra svagheter. Men så håller det heller inte i längden på tävling.” 

Träningen är ett arbete – leken är lönen

Om jag ska försöka beskriva gårdagen så var den ganska “osvensk”. Valentinas träningstankar och system skiljer sig en del dem man oftast möter hos svenska tränare (även om alla svenskar givetvis inte tränar och instruerar lika!). 

Kastade bollar använder hon i princip aldrig, däremot kastar hon gärna godis (stora bitar!). Kampleken används desto flitigare men Valentina är observant på att hunden aldrig får tänka på sin belöning under tiden den gör sina uppgifter. 

Hon var väldigt noga med de kriterier hon bestämt sig för och inte släppte genom något som inte levde upp till dessa. Hon var även mån om att hunden skulle vara mentalt och fysiskt redo för de uppgifter den skulle utföra. Till exempel började hon inte träna skiften i fjärren förrän hunden var “färdig” i kroppen och det fanns också andra saker som hon väntade med att träna tills hunden var både mentalt och fysiskt mogen. 

“Träningen ska vara rolig både för oss och hundarna men jag vill ha ett ganska stort mått allvar i arbetet. Uppgifterna i sig ska vara ett arbete för hunden och ingen lek. Däremot får hunden lek som lön för ett bra jobb.”  När man ser Valentinas hund Lycan i träning så är det lätt att förstå att hon lever som hon lär. Lyckan är den i särklass häftigaste hund jag sett och det beror inte på att den är reaktionssnabb och har tryck i alla sina rörelser för det finns många hundar som har. Men den är också extremt fokuserad, stabil och uppgiftsorienterad samt växlar blixtsnabbt från stadga till explosivitet. Vad som också imponerade på mig var att se den göra över tjugo fjärrskiften i rad med 100% fokus. I princip alla skiften såg likadana ut, var lika rappa och korrekta och han kunde säkert gjort tjugo till med samma fina kvalitet och attityd. Inga låsningar eller halvtaskiga uppsitt där inte. 

Raka puckar

Hundarna på kursen i går var av olika åldrar och raser och samtliga förare var erfarna och hade bra koll på sin träning. Valentina var ganska rak i sin kommunikation, vilket till viss del säkert berodde på att engelska inte är hennes modersmål även om hon pratade det bra och var lätt att förstå. Men jag tror också att vi i Sverige är vana vid en mer “inlindad” form av kritik och feedback som bygger mycket på att våra kursdeltagare ska ha en bra känsla och känna sig duktiga. Här var kommentarer som “I don´t like that” och “That was not good enough” vanliga, samtidigt som hon kunde utbrista i “Braaaavo!!!” och “That was really good!!” när det verkligen var något som hon gillade. 

Snygga ställanden och inlärning av vittring 

För att nämna några rent träningstekniska bitar så jobbade hon med ställandena i inkallningen genom att lära hunden backa från föraren. “Hunden vill följa vår energi framåt och jag tränar mycket på att snabbt bryta den energin och lära hunden behålla riktningen mot mig men lägga sin energi bakåt  istället” berättade hon. “The dog shouldn´t just stop, he should stop with his energy behind him! Do you follow me?” Jodå, vi förstod nog alla hennes tankar i teorin, och sättet att jobba med att följa handen för att sedan snabbt kunna bryta gåendet framåt och börja backa är ju en rörelse som gynnar låsta framtassar i ställandet på inkallningen framöver. 

Då det gäller vittringen berättade hon att hon tränar länge med bara en enda gömd pinne och lär hunden ett ord/signal för nosarbete. När hon sedan introducerar fler pinnar är det först upptill 100 pinnar i ett “berg”  medan den egna fortfarande är gömd. Efterhand blir det stora berget av pinnar till mindre berg som blir “plattare och plattare”  för att som slutmål bara ha enstaka pinnar såsom på tävling. Då den egna läggs synlig är hon noga med att göra det lätt för hunden att välja rätt genom att återigen bygga det stora pinnberget bredvid igen. “ I vissa moment är jag inte minsta rädd för att få fel, medan jag i andra, t e x vittringen, är väldigt noga med att i hunden i princip aldrig får göra fel”. 

Att bli trygg i sin egen tränarroll

Dagen var inspirerande och jag fick med en hel del bra tankar. Extra roligt var det att åka ihop tillsammans med träningsgänget och att få träffa många trevliga människor – nya som tidigare bekanta – på plats.

Det är  lätt att bländas av ett koncept som uppenbarligen är extremt framgångsrikt för vissa ekipage (precis som vi i Sverige gärna försöker förstå vad finnarna gör som inte vi gör…), men jag tänker att det är ganska stor skillnad på det svenska och italienska sättet att vara i mångt och mycket – inte bara hundträning. Som alltid får man plocka russinen ur kakan. Vi är alla unika personer, har olika filosofier, värderingar, hundar och träningshistoria tillsammans med dem. Valentina har blivit bäst på sin grej. De finska förarna är bäst på sitt sätt att träna. Jenny Damm är bäst på sitt handlingssystem. Jag tror man måste våga vara sig själv och hitta en trygghet i sin egen hundtränarroll, först då blir man riktigt skicklig. Men givetvis ska man passa på att se och lära av de som inspirerar en. 🙂 

Jag filmade en del från dagen men av hänsyn till deltagarna vill jag inte lägga ut något av det på nätet utan deras tillåtelse. Jag är övertygad om att det kommer läggas ut filmer, både på fb och på Marias sida inom kort. 

Ciao allora amici!

 

 

Vi jobbar på ännu mera Grit!! :)

Smiley <3 Han kan se ut som en liten vattenkammad pojkscout – men skenet bedrar… 😉 Bild: Fotografingela

Dagarna innan jul dök det upp ett paket på posten från min vän Sharon.

Det visade sig innehålla en bok. Och inte vilken bok som helst utan “Grit”, skriven av Angela Duckworth. Grit kan översättas till sisu,  j-r anamma eller mental uthållighet och handlar om hur vi jobbar med dessa egenskaper för att på så sätt kunna nå de mål vi satt upp. En mycket uppskattad gåva och jag läser den varje dag. Hittills har jag kommit till sidan 233 (av 350) och boken ger mig många nya tankar men också nya infallsvinklar på tankar jag redan har. Det går även att lyssna på Angela Duckworths TED- talk om Grit. Tack Sharon!

En hel del av det som står i boken går direkt att relatera till hundträningen och ger uppslag till många diskussionsämnen i träningsgruppen. Hur kan vi bli bättre på att hitta kreativiteten och inspirationen vid motgång? Hur väljer vi att se på de situationer som uppkommer? Hur kan vi hjälpa och stötta varandra  för att varje individ (två- som fyrbent) ska kunna utvecklas på bästa sätt?

Det sistnämnda är något som jag själv försöker påminna mig om. Det är lätt att tänka att alla fungerar som man själv, och då man ger råd utgår man ofta utifrån sin egen personlighet. Men alla är inte som jag och de tankar och strategier som fungerar super för mig kanske inte alls funkar för någon annan. I en träningsgrupp lär man känna varandra efter ett tag och vet ungefär hur olika individer fungerar i olika situationer. Men när man träffar människor för första gången eller har elever på träning sporadiskt gäller det att ha känselspröten ute. 🙂

Över till den mera praktiska delen av hundträningen. Jag har satt igång Tarzan lite smått igen efter vilan över jul och nyår. Nästa helg är vi inbjudna till en träningshelg i Göteborg och det ser jag verkligen fram emot. Även om han inte kommer vara fullt igång tills dess så ska det bli roligt att få ses och nörda in sig i träningen tillsammans med likasinnade. 

Trasan&jag Bild: Fotografingela

Smiley får också träna en del, fast allra mest blir det att stärka upp hans gängliga kropp och vänta på att den ska “växa in” i hans långa ben. 😉 Han är väldigt högbent – högre än både Mick och Tarzan – fast väger fortfarande mindre än Trasan. (Trasan väger drygt 18 kg, Smilet ca 17 kg och Mick 24 kg). Jag hoppas att Herr Långben slutat växa på höjden nu när han har fyllt 8 månader, och att resten av kroppen så sakta kommer ifatt. Just nu är det mest ben åt alla möjliga håll. 

I veckan var vi uppe i Klubbarp och tränade samtidigt som de hade kurs där. Planerna är stora så det finns gott om utrymme för alla, men Smilet var väldigt nyfiken på vad de andra sysslade med när de lekte, sprang eller skällde. Men i stället för att göra det mycket enklare för honom genom att av bryta uppgifterna och bara leka, så bestämde jag mig för att vi skulle jobba vidare med det jag planerat fast jag istället fick hjälpa honom lite mer. Med jämna mellanrum påminde jag honom om var han skulle ha sitt fokus och jag tycker han verkligen han ansträngde sig för att fixa det även om det inte alltid lyckades. Det positiva var att han inte “låste” på de andra hundarna utan var mer nyfiken i största allmänhet. Men efter ett tag märkte jag hur hjärnan inte orkade mer intryck för då hoppade han upp på mig, körde snabbt som tusan ner nosen och snodde bollen ur min ficka för att snurra runt i 180 och slå sig själv i skallen med den varv efter varv. 🙂

I övrigt har han blivit ganska duktig på att “tänka träning” direkt vi kommer in i en hall eller på en ny plan och han är rolig och tacksam att arbeta med på många sätt. Just nu jobbar jag mycket med att hitta flera strategiska belöningspunkter i fria följet eftersom mina träningsvänner upptäckte att han gärna vill jobba in med bakdelen för mycket bakom mig då vi går. Vi har tränat massa bakdelskontroll och jag har belönat för att han tänkt “rumpan in” i olika sammanhang men nu gäller det att försöka rakrikta honom lite mer i gåendet. Det är jäkligt svårt för jag känner och ser ju inte alls hans bakdel och framtill ser han bra ut. 🙂 Så jag har säkert belönat massor när han varit sned. I den kommande träningshallen här hemma kommer speglar vara av hög prio! 🙂

I helgen som kommer blir det träning och lite andra trevligheter med träningsgänget och på måndag åker vi till Kungsör för att vara åhörare på Valentina Balli-kursen över dagen. Det ska bli intressant att få ta del av hennes träningstankar. Rapport följer. 🙂

Smiley&jag önskar trevlig helg!

 

 

 

Likheten mellan akvarellmålning och att lyckas på tävling

Gott Nytt År!

En dag när jag skulle rensa bland massa böcker hittade jag denna. Och en hel del minnen väcktes till liv.

Jag hade ramlat av min häst och skadat nyckelben och revben så illa att jag blev sjukskriven. Att sjukskriva sig var en ny erfarenhet för mig som inte varit sjukskriven sedan någon enstaka gång i mitten av 80-talet då jag började jobba som sjukvårdsbiträde på lasarettet i Linköping. Hur gjorde man när man sjukanmälde sig? Jag hade ingen susning men efter lite efterforskning fick jag ett telefonnummer. Damen i andra änden luren lät lätt road när jag berättade att jag blivit sjukskriven tre veckor av läkaren men att jag säkert inte behövde vara borta från jobbet så länge…

När det väl var gjort så låg eller satt jag i soffan och tyckte synd om mig. Varje försök till rörelse skar som knivar i kroppen och jag bad till gud att jag inte skulle få hosta för då var jag övertygad om att jag skulle dö smärtdöden!

Och långtråkigt blev det. Omtänksamma vänner och grannar kom med ljudböcker, hembakade kakor och små presenter så det gick absolut ingen nöd på mig.

Även Leffe gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tyckte jag skulle ”utnyttja tiden till att göra något jag skulle vilja, men vanligtvis inte hade tid till”. Bra tanke av honom men det enda jag riktigt ville var att komma upp på hästryggen så snabbt som möjligt igen och ge mig ut och fixa i stallet, men det fanns inte på kartan just då.

Så jag tänkte efter.

”Akvarell, sa jag. Jag vill måla akvarell.” Leffe tittade på mig som om jag tappat förståndet, men jag förklarade för honom att just akvarellmålande varit lite av en dröm som jag burit på. I ungdomsåren målade jag en hel del i olja men just det skira, eleganta och lite diffusa i akvarellmålning lockade mig att prova.

Leffe gav sig in till stan och kom tillbaka med akvarellpapper, färger och en instruktionsbok i akvarellmålning. Allt för att hålla sin fru lugn. Eftersom det var vänster sida jag skadat kunde jag ändå använda högerhand och arm skapligt bra. Och jag var helt övertygad om att jag efter några sidors läsning i boken snabbt skulle kunna sätta ett antal vackra linjer i skira färger på det lite buckliga akvarellpappret. Hur svårt kunde det vara liksom???

Efter att ha studerat akvarellkonsten några sidor insåg jag att det inte bara fanns en teknik utan många. Vått i torrt. Torrt i vått. Vått i vått. You name it!

Ja ja, tänkte jag. Jag provar väl så får jag väl ändra om det blir fel. Ha!!!!

Jag vet inte hur väl insatta ni är i måleritekniker men jag kan säga som så att man ändrar inte något som blir fel i akvarell. Då man målar i olja kan man måla över massa gånger och ingen vet hur mycket fel det blivit från början. I akvarell har man ett försök. Nail it or fail it!

Min karriär som akvarellkonstnär blev kort. Man kan faktiskt säga att den aldrig ens hann börja. Efter en massa svordomar, förkastade akvarellpapper med färger som flutit ihop till en grå massa och livliga diskussioner med Leffe om att det måste varit billiga jävla skitfärger han köpt, medan han bestämt hävdade att kvinnan i bokhandeln försäkrat att det var de bästa och mest prisvärda färgerna på marknaden.

Vad har då allt detta med hundträning att göra? För det här är ju i första hand en hundrelaterad blogg och 99% av er som läser har säkert anknytning till hundar i någon form.

Jo, jag tänker mig att akvarellmålning kontra oljemålning är lite som att tävla hund kontra träna hund. Vill du bli skicklig på akvarell måste du måla akvarell. Det räcker inte att vara en fena på olja och tro att det räcker för att lyckas med konsten att få till vackra akvareller.

Båda bygger visserligen på ett intresse för form och färg och kräver lite talang, men sätten att jobba på är helt olika. Medan oljan är trygg och säker (du kan göra om hur många gånger du vill, färgerna är mustiga och lätta att jobba med och det är inte jättesvårt att få till ett skapligt bra resultat) så kräver akvarellen att du vet exakt hur, var och varför du använder en viss färgblandning på ett visst ställe och kan förutse resultatet på förhand. För du har bara ett försök.

Vill man bli bra på en viss sak måste man träna på just precis den saken. Inte något som påminner om det man vill lyckas med – även om det känns sååå mycket tryggare, lättare och sparar både gråa hår och svordomar.

Gott Nytt år på er alla!

 

 

 

Smileys träning

Foto: Sanna Krans

Det har inte blivit några bakslag på Smieys hälta – peppar, peppar – och jag har så smått börjat utöka träningen med liiiite mer fartiga övningar (fast bara enstaka och väldigt sparsamt). Tiden har får vara lös på promenaden är utökad till 10-15 minuter på, övrig tid går han i koppel. 

Han har fortfarande rätt taskig kroppskontroll vilket gör att hans rörelser är valpiga och odistinkta, men jag märker ändå små förbättringar från vecka till vecka. Han är ju högbent (redan högre än både Tarzan och Mick, fast givetvis mycket gängligare) och jag tror det måste till mer fysisk mognad och stabilitet innan vissa saker faller på plats. Så vi skyndar långsamt och jobbar fortfarande mest med valpövningar. Precis som Maria Brandel påtalade i ett blogginlägg på No Limit Obedience nyss så brukar det sällan vara momenten i sig som är det svåraste att få till, och det gäller även Herr Långben.

Smiley har en del eye så därför blir det mycket fokus på att växla tanke snabbt, reagera fort och aldrig få cred för att fastna i för mycket “border collier-beteenden”. Det har redan blivit mycket, mycket bättre (med träning och goda råd från personer med mycket erfarenhet av just detta) och på sikt tror jag faktiskt vi kan vända det till en styrka.

I början kunde han absolut inte springa mot en leksak, matskål eller mot mig utan att bli smygig, men jag tycker det blivit betydligt bättre redan – och det trots en relativt liten träningsmängd. Jag väntar aldrig ut honom i de lägen han hamnar i fel tanke utan påminner honom direkt om vad han ska göra istället. Jag tror det är alltför självbelönande för en bc att hamna i “låsning” (precis som det är för vissa hundar att hamna i nosande) och den tanken vill jag bryta så snabbt som möjligt. 

I övrigt är han rolig och tacksam att träna, har lätt att lära och vill gärna samarbeta. Dessutom är han miljöstark, positiv och jobbar fint utan stress. Lite barnslig i vissa situationer men mogen i andra. 

I fria följet jobbar jag på att han ska ha sitt huvud på ett specifikt sätt och i en viss position. Inte ligga alltför för tight mot benet och inte söka mitt ansikte med blicken utan ha blickpunkten en bit ovanför min midja. Till skillnad mot tidigare hundar har jag aldrig jobbat med Smiley i baklängesmarsch (nos mot näsa) utan börjde följsamhetsövningarna direkt vid sidan. För tillfället är han lite fladdrig men jag går inte in och petar för mycket ännu eftersom jag i första hand vill att vi ska ha ett flytigt, frejdigt gående med fin rytm och en trevlig look, fast givetvis med en hyfsat bra grundposition. Jag tränar honom en del på att snabbt kunna korta och länga steget utan att tappa position och balans (man är ju gammal dressyrryttare!) vilket han haft ganska svårt för i och med att benen är långa och lever lite sitt eget liv. 🙂 Men även det blir bättre och bättre med träning och upprepningar.

Jag jobbar också mycket mer med uppställningar inför moment än vad jag gjort med tidigare hundar. Dels för att jag inte vill att Smiley ska börja låsa på koner, rutor, tävlingsledare eller kastade apporter och dels för att jag tycker det ser flott och proffsigt ut med en hund som direkt går in i uppgiftstanke och väntar på ytterligare information från sin förare. 

Snabba reaktioner och att växla mellan hög koncentration och explosivitet är en också något vi tränar på. Även det har gått framåt trots att vi inte kunnat jobba med det så mycket som jag velat, men om han nu får fortsätta vara ohalt och sätter muskler så kommer vi kunna utveckla den biten ännu mer.

Tävlingsmässiga övergångar mellan moment är en annan bit viktig del. Ett kort fritt följ, tävlingsmässig belöning och övergång till ny uppgift. Smiley gillar sina belöningar men det känns inte som att han kommer få jättesvårt att jobba utan dom i framtiden. 

Jag tror att alla egenskaper egentligen har två sidor – både en negativ och en positiv. Vissa saker som hunden från början kanske har svårt för tränar och grundar man automatiskt lite extra, och på sikt kan det kanske blir en styrka i stället. 

En del saker som Smiley har väldigt lätt för har jag “lagt på is” och kommer fortsätta med länge fram. Ibland har jag en tendens att bara köra på vilket jag tror kan vara till nackdel länge fram. Med det menar jag absolut inte att man ska fastna i grundträning och lekövningar i all evinnerlighet, men å andra sidan försöker jag tänka långsiktigt.

Jag vill gärna att min hund ska vara “på topp” mellan fyra och åtta års ålder och därefter hoppas jag innerligt att den har både fysik och motivation att tävla ett par år till. Därför vill jag inte ta ut allt ur hunden i varje träningspass och maxa den mentalt och fysiskt då den är ung. Jag får påminna mig själv om detta titt som tätt, och glömmer jag någon gång bort det så har jag turen av att ha kloka vänner som säger till mig. 

Jag passar på att skicka med ett litet extra tack till Ingela Karlsson som hjälper mig med bra idéer då det gäller att jobba med eye i lydnaden (eller rättare minimera eye i lydnaden…). Tack även till Malou Osviannikov som bollat tankar med mig så att Smiley mellan varven börjar kunna göra hyfsat snygga uppsitt. 🙂 Jag uppskattar verkligen generösa människor som frikostigt delar med sig av sina egna tankar och erfarenheter, och jag gör mitt bästa – på olika sätt – för att själv tillhöra den skaran.

Nedan en lite film på några av de saker vi jobbar på att utveckla. 

Kör lydnadspasset i skogen som omväxling

Likaväl som det kan bli enformigt för en dressyrhäst (och inte minst för en ryttare) alltid träna på ridbanan eller i ridhuset kan nog en lydnadshund behöva lite omväxling (för att inte tala om föraren!) 😉

I bland när jag känner att det vore trevligt med lite omväxling förlägger jag dagens träningspass till skogen. Det finns egentligen ganska få saker man inte kan träna i skogen – t o m då det gäller Class 3. Rutan kan vara svår att få till – men däremot går det jättebra att träna dolda skicket innan rutan. Sändande till kon och vidare mot dirigeringsapporter är också lite knepigt (om man nu inte vill släpa med en massa material ut i skogen, och det vill inte jag) men runda träd, buskar eller annat man riktar mot går jättebra. Och dirigera höger vänster runt träd funkar också jättebra. 

Följsamhet är perfekt att träna runt träden och skiftena i z går utmärkt att lägga in lite här och där. Inkallningen med stå och ligg – perfekt på stigen eller kanske ännu hellre i den mjuka mossan om man mer vill fokusera på tekniken i ställandet. Vittringen går jättebra att träna bland ett 50-tal kottar i skogen och fjärren på en stubbe eller trädstam är både kul och nyttig träning för kroppskontrollen. 

Så egentligen är det bara fantasin som sätter gränser. Och har man lite ont om tid en dag kan det vara bra att kombinera skogspromenaden med lite lydnadsträning.

Jag bad vännen Annica Wiberg att filma några enkla övningar som går hur bra som helst att träna mellan träden i skogen. Fritt följ, z-skiften, inkallning med stå och ligg, runda busken, vittring och fjärr. Både Trasan och jag gillar skogsträningen, även om det inte är något vi gör varje dag. Och har man (o)tur kan man även få lite naturlig störning av rådjur som hoppar iväg en bit bort, mitt i fjärrdirigeringen. 😉

Lite från helgen som varit…

Foto: Sanna Krans

Chokladpuddingarna

I fredags var det dags för Chokladpuddingarna att komma hit till Ullekalv för en träff.

“Puddingarna” består av sju halvgalna och matlagningsintresserade damer. Inte en enda hundnörd förutom jag. 🙂 Jag drog ihop detta gäng för första gången 1997 och sedan dess har vi setts – mer eller mindre regelbundet – för att laga mat hos varandra. Helt j-la otroligt, men himla kul att vi fortfarande träffas på det här sättet. Vårt receptarkiv är numera enormt och det är nästan så man får lust att göra någon slags kokbok utifrån det. 

Den som är värdinna vid varje tillfälle bestämmer temat på menyn och handlar mat och vin, men “slipper” laga maten. Denna gång var det två puddingar som inte kunde komma så därför fixade jag förrätten innan de andra dök upp så att övriga kunde koncentrera sig på varmrätt och dessert. Menyn denna gång var från boken “Om jag vore din hemmafru” av Lotta Lundgren. Jag fick den roliga boken av vännen Sharon för ett tag sedan och hade plockat ut några rätter med den röda tråden koriander, ingefära, kanel, vanilj och anis – alltså lite typ julkryddor fast det ändå inte var julmat. Så här såg menyn ut:

Välkomstdrink: JP Chenet (rosa bubbel) med små varma crostini på chilisås, hackad lök och gratinerad ost över. 

Förrätt: Randig morotssoppa med vanilj, kanel och citron

Varmrätt: Kinesisk kycklinggryta med calvados och ingefära. Till den en melonsallad med gurka och koriander. 

Dessert: Päron chevré med anis och mandel

Det blev så himla gott! Jag hade inte lagat någon av rätterna förut men det blev en väldigt bra mix av smaker. Och som vanligt med det här gänget hålls det låda från början till slut. 🙂

Fem av puddingarna – Kristina, Helena, jag, Ammie och Eva. Saknas gör Wiveca och Mony.

Gott, rosa bubbel. Passar superbra till… typ allt! 😉

En himla rolig och matnyttig bok! 🙂

Alla ingredienser ligger framme i väntan på puddingarna.

Morotssoppan. Den blev visserligen inte så randig, men grymt god!

Träning

I lördags hade jag ett gäng på träning och sedan blev det träning för egen del med Trasan och Smilet. Jag får tänka på ganska olika sätt med de två grabbarna. Trasan som gärna blir lite för gasad och “gör utan att tänka”, växlar tanke snabbare än jag hinner blinka och kan bli lite osäker om det blir fel.  Men med åren har vi blivit samkörda och hittat en ganska bra balans i det vi gör. Lite som ler- och långhalm. <3 

Och så Smilet som lätt går in koncentrationstanke (och gärna fastnar där) men har mycket trygghet, självförtroende och är betydligt mer oförvägen och halvgalen på ett annat sätt.  Fördelar och nackdelar med båda och väldigt spännande och utvecklande för egen del. 

Foto: Ingela Karlsson

Foto: Sanna Krans

Söndagsmiddag och (kanske, kanske) en träningshall!!!!!

I söndags hade vi delar ut träningsgänget på middag och det blev en del planering och snack kring den (förhoppningsvis) kommande träningshallen här hemma. Vi fick många goda råd och bra tankar, bl a av Daniel som byggt en liknande hall (fast i syfte av maskinhall) hemma hos sina föräldrar. På måndag ska vi träffa banken och diskutera den ekonomiska biten och om det funkar så blir nästa steg bygglovsansökan. Åhh vad jag hoppas att detta går i lås! Vilken dröm det vore att få en uppvärmd träningshall här hemma!!!

Snö!

Vi har inte haft någon direkt snö här hemma – förrän i dag. När jag tittade ut i morse hade det fallit en mjuk, kritvit decimeter nysnö. Såå mysigt! Hundarna blev glatt överraskade och gullerumpan Smiley – som inte sett snö i hela sitt liv förut – blev alldeles tokig av lycka! Det blev först en 20 minuters promenad med Smilet som fick vara lös och njuta av snön och sedan tog jag med de andra på en längre vandring i skogen. Det var så magiskt vackert att man nästan blev religiös! Att gå i skogen då det fallit nysnö är som att gå i en stor, tyst, vacker sal där naturen bjuder på allt – och man bra tackar och tar emot. Helt underbart!

Recept

Om någon är sugen på morotssoppan som vi lagade i fredags (den var verkligen top notch) så kommer receptet här:

Randig morotssoppa med vanilj, kanel och citron

1,5 kg morötter, 1-2 kanelstänger, 75 g smör, 1 knapp tsk vaniljpuder, 1 citron, 3 dl morotsjuice, 2 msk lönnsirap

Skala och skär morötterna, lägg i kastrull tillsammans med kanelstängerna och häll på vatten så det täcks plus lite till. Koka morötterna ordentligt mjuka under lock. Ta upp kanelstängerna. Mixa kokvatten och morötter till en puré.

Tillsätt smör och vanilj, späd med vatten tills soppan känns lagom tjock. Smaka av med salt och håll soppan varm. Håll soppan varm. Tvätta citonen väl och riv med lätt hand av zesten (det yttersta gula skalet).

Rör samman morotsjuice, lönnsirap, zesten av hela citronen plus lite av citronsaften. Häll ner i den varma soppan och rör försiktigt ett varv med slev så att de två morotssopporna blandas lite – men inte helt.

Sleva upp på tallrikar och servera med en kvist koriander och gärna tillsamammansmed en bit tunnbröd ellr fröknäcke. 

 

 

 

 

 

 

Smiley tränar fritt följ

Foto: Sanna Krans

 

Smiley får börja träna så smått igen. 🙂

Efter många veckors koppelpromenader och träningsvila får vi starta upp lite lugn lydnadsträning och han får börja vara lös korta stunder på promenaden. Jag måste gå ensam med honom för annars sätter han igång och leka med dom andra och det blir race direkt, men så länge jag bara har honom så håller han sig ganska lugn då vi går.

Eftersom jag är en ganska otålig person – som dessutom älskar att dra på med massa fart och fläkt i träningen 😉 – är det aningen svårt för mig att lägga upp en bra träningsplan. Det är okej att han får leka och kampa lite tillsammans med mig men han får inte springa och framförallt inte springa fort och stanna, vända eller göra några andra häftiga rörelser i fart. Det utesluter en hel massa träning i form av fartmoment, häftiga belöningar och tekniska delar som kräver muskelstyrka och stabilitet. Eftersom Smiley har ett visst mått eye, ganska dålig kroppskontroll (lååånga ben och ännu inte fått chans att sätta några muskler) och relativt lätt för låsningar så skulle jag behöva jobba mycket med snabba reaktioner och explosivitet, men det får vänta. Man kan säga att jag får börja i en ände jag inte skulle valt själv om han hade fått vara skadefri och ohalt. Fokus före fart och flash…hrm… kan det gå måntro? 😉 Men det finns väl en mening med allt och det blir förhoppningsvis bra i slutänden.

Vad tränar vi då? 

Vi tränar en hel del fritt följ, lite fjärrskiften, nosarbete, transporter/avslut/uppställningar, hålla apporten stilla i munnen och korta ingångar till sidan. Plus lite annat lugnt och stillsamt. Det blir också en del störningsträning då Smilet har ganska stort intresse av andra hundar som tränar och leker på planen och så älskar han människor, så i möjligaste mån tränar vi nära våra träningskamrater som får rabbla kommendering och bara finnas där i största allmänhet. Vi tränar också på att ha rätt fokus i uppställningar och avslut och jag kommer lägga mer vikt vid den biten med Smilet än jag gjort med tidigare hundar.

Då det gäller det fria följet har jag jobbat på ett för mig nytt sätt som jag inte gjort med någon annan hund tidigare. Smiley är inte lika hetsig och impulsiv som Tarzan och därför kan använda mig av snabba belöningar i följsamheten. Dessutom har jag haft lite IPO-tänk när jag tränat med Smilet, dels jobbat lite med fooddriving och även försökt “stolpa in” hans huvudposition. Det är långt kvar för att få det stabilt men jag tycker det börjar funka bra och han orkar hålla fokus längre och längre, fast ännu handlar det inte om några långa sträckor. Hans halter är fortfarande inte så rappa men jag tror det kommer med bättre förståelse och ökad stryka och kroppskontroll. 

Han har ganska lätt att gå in i koncentrationstanke “a la border collie” och när han gör det åker hans svans lätt ner. Don´t like that… Jag är ett fan av svans och energi i gåendet så högsta prio är egentligen inte positionen och snabbheten i halterna ännu, utan mer hans look. Och det är nog det som är den allra största förbättringen tycker jag. Ju mer förståelse han får för vad som förvänts av honom desto mer har han släppt på smygandet, och numera känns han mycket mer “lös och ledig” i gåendet. Jag blir lite full i skratt då jag kikar på våra filmer för han har en extremt lång svans som liksom inte viftar som svansar brukar utan mera vispar runt lite hur som helst och lever sitt eget liv. 

Långa ben. Lång svans. Lång kropp. Lång nos. Vad månde bliva? Ja, det vet man ju aldrig. Det viktigaste nu är att den lilla spindelmannen håller för träning och kan börja återgå till ett normalt valpliv. Jag kommer ta det väldigt lugnt och parallellt bygga upp hans fysik tillsammans med vår fysterapeut Marie Söderström på Dynamic Rehab. Stabilitetövningar, laser och så småningom styrketräning står på schemat. 

Tack alla ni som hör av er och håller tummarna för Smilet. Det värmer såklart. <3

Några få platser kvar på vårens & sommarens kurser

Foto: Sanna Krans

Glädjande nog är nästan alla kurser under våren och sommaren 2018 fullbokade.

Det finns i nuläget två platser kvar på valp&unghundskursen som är på tre tillfällen och där vi i första hand jobbar med den unga hundens attityd, samarbetsvilja, lekutvecklig och grundövningar inför de olika lydnadsmomenten.

Valp- och unghundstiden är spännande. Ofta är valpen ganska “samarbetsvillig” till en början och har lätt att ta kontakt, bjuda på beteenden osv. Efterhand som världen öppnar sig och den unga hunden blir mer och mer självständig är det inte alltid lika lätt att övertyga den om att det matte/husse kan erbjuda är mer intressant än hundkompisarna en bit bort eller dofterna på marken. Det är faser som man måste jobba sig igenom och med rätt redskap i form av bra belöningar, tydligt kroppsspråk, förmåga att förstå sin lilla “elev” och en egen bra träningsattityd blir det betydligt lättare.

Foto: Sanna Krans

Foto: Sanna Krans

Ny! (3 platser kvar) Vår/sommar 2018 Lek&träning för den blivande unga lydnadsstrjärnan

 

Mental uppmärksamhet

Design: Lena Holmgren

Mental uppmärksamhet

När du går in på tävlingsplanen tillsammans med hunden är du förmodligen väldigt fokuserad på dina uppgifter. Om ni har tävlat tillsammans några år har du säkert också jobbat fram ett system som passar er båda bra. Du vet hur du förbereder och ställer upp inför varje moment, var du vill att din hund ska ha sitt fokus och var du själv ska ha din uppmärksamhet. Du vet troligen också hur du bäst bekräftar hunden efter respektive moment (det ser kanske inte likadant ut efter alla) och hur du snabbt får tillbaka den i uppgiftstanke igen.

Foto: Maria Sandström

Det kräver koncentration

Det kräver koncentration att hela tiden vara ”på”. Och trots att man är i bubblan måste man samtidigt vara öppen för ”viktig information” utifrån. Och då tänker jag inte så mycket på tävlingsledare, uppställningspunkter och liknande, utan mer den information man får från hunden. Jag minns flera tillfällen där jag varit så koncentrerad på mina egna uppgifter att jag missat både min hunds signaler, för att inte tala om skiftena i z:at…

Det finns tillfällen då jag borde ha kunnat läst av hunden bättre så jag hunnit justerat in honom på rätt frekvens innan det var försent. Vid andra tillfällen kunde jag kanske ha räddat oss från nollan om jag hade uppmärksammat situationen betydligt snabbare.

Allt det här handlar om mental träning, eller kanske snarare mental uppmärksamhet. Vissa tycks tänka att mental träning i huvudsak handlar om att mota bort prestationsångest eller minimera nervositet. Men det är den lilla delen i sammanhanget tycker jag.

Kan man konditionsträna hjärnan?

Japp, det kan man. Själv är jag ett stor fan av luffarschack (ni vet det där med fem kryss eller ringar i rad). Jag älskar luffarschack. Dels för att jag i princip alltid vinner (låter skrytigt men är faktiskt sant), men också för att det är en väldigt bra mental uthållighetsträning. Du måste vara 100% fokuserad på dina egna kryss men lika fokuserad på motståndarens ringar. Eller vice versa. Om man spelar mot någon som är riktigt skicklig så kan spelet pågå länge, och då får man banne mig konditionsträna hjärnan. Minsta ofokus och du är lost!

En annan grej jag brukar ägna mig åt är att rabbla alfabetet – fast varannan bokstav typ ACEGIK…osv och sedan börja om på BDFH…osv medan jag är ute och springer. Det kanske verkar urfånigt men att kombinera fysisk träning med mentalt tröttande övningar är väldigt effektivt – och superjobbigt!!

Just denna grej lärde jag mig av en racerförare. I racingen handlar det om att under lång tid hålla 100% fokus på var man sätter hjulen, exakt var man ska påbörja kurvan, när man ska växla, var konkurrenterna befinner sig mm – i extrema hastigheter. Om man brister i koncentration handlar det inte bara om några missade placeringar, utan mycket värre saker än så om man har otur. Så att racerförare jobbar otroligt mycket med mental uthållighet är inte konstigt.

Mental uppmärksamhet

Nu pågår ju ett lydnadsprogram inte så himla länge, och förhoppningsvis får man inte hjärnskakning eller bryter benet även om man nollar rutan. Men jag tänker att det finns ett värde i att jobba med mig själv likaväl som jag jobbar med min hund. Vi är ju ett team och jag vill inte vara den svaga länken.

Jag är helt övertygad om att övningar av det här slaget (det finns ju massa andra också såklart) hjälper mig att kunna fokusera bättre under press. De hjälper mig också att kunna fatta snabbare beslut och ha en viss split vision – även då jag är i min bubbla. På de senaste tävlingarna har jag faktiskt klarat både att vara i bubblan, läsa av hunden och säga rätt skiftesordning i z:at. Det måste bero på luffarschacksträningen!! 😉

Ps. Leffe (som i grunden är en mycket skickligare strateg och analytiker än jag) har vunnit vunnit EN gång över mig i luffis. EN gång är ingen gång säger jag. Och när jag frågar om vi ska köra ett parti så brukar han svara ”Nää… inte luffarschack! Det är ju skittråkigt!!!”  Mmm, det kan ju inte vara så kul när man i princip aldrig vinner. 😉

Snabbt matchavslut denna gång… 😉

Den optimala lydnadshunden?

Bild: Fotografingela

Det råkade bara bli så att jag fick de allra bästa hundarna. Fruktansvärt orättvist kan man tycka, men slumpen rår man ju inte på. Förresten så har jag världens bästa barn också. Och man. 😉

Jag antar att det är precis samma sak för dig. Ja, ditt privatliv vet jag ju inte så mycket om men eftersom du läser min blogg så antar jag att du har hund. Och i så fall är jag helt övertygad om att även du har den allra bästa och mest fantastiska hunden/hundarna.

För de man älskar är ju bäst för just en själv. Men begreppet ”bäst” behöver ju inte nödvändigtvis betyda ofelbar.

Diana pratade lite humoristiskt om detta på talanglägret senast och tog upp exempel just med sin egen man (jag hoppas att Fredrik inte läser min blogg ha ha!). ”Jag kan se vissa brister hos honom men det innebär ju inte att jag älskar honom mindre för det. Men det kanske innebär att jag får träna honom lite bättre tillsammans med tvättmaskinen eller vad det nu kan vara…” 😉

Ibland är det svårt att se på den man älskar med nyanserad blick. Lite som när man är nyförälskad och ser individen i fråga genom ett rosa skimmer. Då det gäller de tvåbenta individerna brukar skimret blekna efter ett tag och bilden blir lite mer skarp och får högre upplösning. Det innebär (förhoppningsvis) inte att man slutar älska sin partner utan bara ser hen på ett mer realistiskt sätt, med fel och brister – precis som hos alla andra.

Jag tror inte ”den optimala tävlingshunden” existerar. Visst finns det individer med egenskaper som passar bra i tävlingssammanhang. Men det allra mesta är helt klart träningsbart.

En av mina träningskamrater som tittade på ekipagen under Nordiska reflekterade över att de hundar som placerade sig i toppen hade några saker gemensamt. 1. De var ganska lugna (m a o det fanns ingen stress) men hade bra tryck och tempo där det behövdes. 2. De var väldigt fokuserade och uppgiftsorienterade (d v s de verkade veta exakt vad som förväntades av dem) genom hela programmet – även mellan momenten. 3. De såg överlag väldigt trygga och oberörda ut i tävlingsmiljön och tillsammans med sin förare. Och förarna såg även de självsäkra och trygga ut.

Lugn. Fokus. Trygghet. Hur träningsbart är det ? Eller sitter det i generna från början?

Vad är ”lugn”? För mig innebär det att vara cool i huvudet och inte lägga på stress så fort det blir lite svårt eller jobbigt. En lugn hund behöver absolut inte vara loj, men den är stresstålig. Stress kan ju yttra sig på massa olika sätt och det är individuellt hur det ger sig uttryck.Till viss del är det ärftligt men jag tycker ändå det är ganska träningsbart.

Fokus är definitivt träningsbart. Att få hunden fokuserad och medveten om sina uppgifter i varje del av programmet är förvisso inte lätt – men absolut träningsbart. Förmodligen den del som är allra mest påverkbar av de tre.

Trygghet är också något som går att påverka. Visst är en del individer mer trygga i sig själva än andra, men här är nog vår roll som förare/teamkamrat väldigt avgörande. ”Vågar” hunden göra fel i träningen? Kan vi få den att spotta i nävarna även då den tycker miljön är jobbig eller uppgiften lite svår? Kan vi själva utstråla pondus och självsäkerhet då situationen blir tuff eller bli vi osäkra och försiktiga så fort hunden blir minsta belastad?

En sak är säker. Att lyckas på tävling handlar inte bara om att få momenten att hålla hög klass på träning, även om det givetvis är en viktig förutsättning. Men att tävla är något helt annat och där kommer det in en massa andra parametrar som påverkar momentkvalitén och prestationen. 

För att återgå till ”den optimala tävlingshunden”. Jag tror det handlar om att plocka fram det optimala ur varje individ i stället för att låsa tanken vid att hunden måste vara på ett visst sätt.  Vissa egenskaper som starka rädslor, extrem ljudkänslighet osv kan givetvis vara svårt att påverka men i övrigt tror jag det handlar mycket om vilja, målmedvetenhet och kreativitet hos oss som tränar. Att tro alla famgångsrika lydnadshundar är födda som fartraketer med utpräglad samarbetsvilja och hög koncentrationsförmåga stämmer ju inte alls. Det handlar  mera om vad man vill och förmår göra med den individ man har. 

Min bild av en skicklig tävlingsförare är den som klarar att plocka ut russinen ur kakan och göra dem till fikon (ja ni fattar liknelsen även om den var halvkass). Och som genom bra träning kan minimera bristerna och mixa allt detta till en stark helhet som håller hög kvalité även under press. För att göra det tror jag man måste kunna se både sig själv och sin hund objektivt – med styrkor och brister – för att kunna fokusera på rätt saker då man tränar. 

Lätt? Nää definitivt inte. Men en målbild som är väl värd och rolig att jobba för. Om man nu gillar att tävla vill säga. 🙂

 

 

 

 

Intervju med Martha Landin – en av domarna på Nordiska Mästerskapen

Martha Landin var en av de fyra domare som nyligen fick det ärofyllda uppdraget att döma Nordiska Mästerskapen i lydnad som detta år gick i Norge. Martha – som även dömt Lydnads-SM 2016 – tränar och tävlar sina egna hundar i bl a lydnad och vallning och har sedan tidigare erfarenhet från både spår, rapport, IPO/BSL och agility.

Hon är även en av de aktiva krafterna inför Lydnads-SM 2018 i Blekinge då det är stort 100-års jubileum för Svenska Brukshundsklubben.

Jag var lite nyfiken på Marthas reflektioner efter NM och nedan följer hennes tankar. Stort tack för din medverkan! 🙂

Grattis till uppdraget att döma Nordiska Mästerskapen! Vi har kunnat läsa en intervju med dig på SBK:s lydnadsblogg innan tävlingen. Nu skulle jag vilja veta lite om dina tankar efteråt.

1. Fanns det något generellt som du som domare upplevde var svårt för hundarna under programmen?

Underlaget var rätt halt för hundarna vilket ställde till en del problem bla vid rutan, hundar med väldigt högt tempo gled nästan genom rutan innan dom kunde stanna. Vi såg samma sak i inkallningen och runda kon.

2. Tycker du det skiljde mycket i bedömningen mellan er domare eller höll ni ungefär samma linje?

Under lördagen var vi väldigt jämna överlag, däremot på söndagen skiljde sig betygen mer. Jag tror det berodde på momenten och att vi var mer utspridda på planen under söndagen. Sen såg man så klart att vi tittade på olika saker och drog olika mycket för dessa. Men på det stora hela så kändes vi som en bra grupp med samma synsätt.

3. Fanns det något moment som var speciellt utslagsgivande?

Tomskicket till rutan, många hundar sprang snett och det behövdes en del omdirigeringar som så klart kostar.

4. Som domare måste man inte bara vara påläst och kunnig – man måste även kunna fatta snabba beslut grundat på det man just sett. I intervjun på SBK:s lydnadsblogg nämnde du inkallningen som ett moment som är lite klurig att döma. Var det så även på detta NM eller fanns det något annat moment där du upplevde bedömningen extra svår?

Ja, och ännu svårare blir det när vi är fyra domare som “slåss” om platserna. När jag dömer ensam så behöver jag inte ta hänsyn till någon domarkollega utan jag får stå där jag vill och är inte vägen för någon. På inkallningen under nordiska fick jag platsen längst ner hos hunden, sen stod resterande domare på rad längst med sträckan, och det är ingen plats jag hade valt på en vanlig tävling. Men nu fick man göra det bästa utav situationen och döma det man såg. Vi domare fick även order om att vi inte fick stå kvar på platsen och fatta vårt beslut, utan vi var tvungna att gå och fundera samtidigt (vi fick alla vår egna plats dit vi skulle gå och visa betygen efter varje moment). Så allt gick väldigt fort, jag är glad att man börjar bli rutinerad och kan fatta snabba beslut utan att bli stressad och tappa fokus.

5. Även om man som domare måste förhålla sig till regelboken har man givetvis en egen målbild av hur man vill att en lydnadshund ska se ut på planen och hur momenten ska genomföras. Vad är din egen målbild?

Jag vill gärna se den mentala viljan hos hunden, bra tempo som inte går över i stress men sen, när man dömer, får man inte glömma bort vad huvuddelen i momentet är.

6. Det finska laget stod återigen överst på pallen före Norge och Sverige. Vad anser du vara de finska ekipagens främsta styrka i mästerskapssammanhang?

Jag tänkte på exakt samma sak när resultatlistorna kom upp och det visade sig att Finland stod för alla pallplatser. Dom har verkligen förmågan att blanda ett högt tempo med fina detaljer. Jag är imponerad över deras helhet och man såg knappt några missar hos förarna. Hundarna kändes också väldigt genomarbetade och vana vid denna typ av miljö och underlag.

7. Någon mer du vill tillägga i form av egna tankar och reflektioner?

Jag vill gärna lyfta fram vår överdomare som coachade oss under hela helgen, han var väldigt ödmjuk och frågade gång på gång hur det kändes och om vi var nöjda över vår egna prestation. När jag dömer så ger jag verkligen allt till ekipaget, det är en enorm kraftansträngning att döma så många timmar i den miljön, och då kändes det bra att nån frågar hur det känns och peppar en att fortsätta. Det var även en härlig stämning bland lagen, alla hejade på varandra och det tror jag betyder mycket för sporten.

Störningsträning och korrigeringar

Foto: Daniel Eidenskog

I söndags var vi ett glatt gäng som hyrde Lars-A-hallen utanför Söderköping en heldag.

Uppvärmd hall (30×42 m) med kök, fikarum, fräscha toaletter och en egen avdelning för hundburar gjorde att både vi och hundarna trivdes som fisken i vattnet. En annan trivselfaktor var träningskamraterna som bidrog med go energi och bra tankar. 

Vi delade upp oss i två grupper så vi fick mer träningstid var och en. Tarzan blir snäppet hetare inomhus än ute, så jag får tänka till en del kring träningsupplägg. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag valt att inte satsa på rankingtävlingar. Numera går det lite bättre men fortfarande blir han rejält gasad, har närmare till ljud och svårare att sortera intryck inomhus.

Lille Smiley var med och fick sitta i bur inne i hallen. Han går igång en del då han märker att andra tränar (särskilt nu när han är konvalescent och inte får röra sig som vanligt) så det blev lite ylande från Smiley-buren i början trots att jag täckt över den så han inget såg. Men efter en stund tystnade det lilla Ylet och han fick ett tuggis att knapra på i stället.

Vi började träningen med gruppmoment vilka visade sig ha viss förbättringspotential för vår del. En sak är säker, att träna med olika störningar i ett moment innebär definitivt inte att hunden har lättare för det när det är knäpptyst och inte finns en störning i sikte utan man tränar det helt tävlingsmässigt. 

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om störningsträning som du kan läsa här: 

Störning eller hjälp?

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att jag inte störningstränat Tarzan särskilt mycket – knappt alls. Jag har istället försökt se till att han har en hög träningsmotivation rent allmänt och det har bidragit till att han i dag kan välja bort störningar som han normalt tycker är jobbiga (typ att andra tränar och leker bredvid, hundar som springer nära, kommandon från andra osv).

Att fundera och sortera intryck är inte Tarzans starkaste sida så därför har jag varit mån om att bygga en stor trygghet tillsammans mig, men också i de uppgifter han ska utföra genom att skapa ett tydligt “rättmönster” i hjärnan på honom. Men för den skull får han inte “bara göra” utan det måste ligga ett högt värde i att vänta och lyssna på information. Ingen autopilot m a o. 

De gånger det blir fel försöker jag snabbt åtgärda det genom att se till att det blir rätt gången därpå. Vissa kallar det att curla hunden och det kan man ju kanske tycka. Själv tycker jag det handlar om att individanpassa träningen till just den hund man har vid sidan.

Hur jag själv agerar spelar givetvis en stor roll. En hund med mycket känslor i kroppen läser av sin förare snabbare än en sprinter är ur startblocken. Att kunna guida hunden tillrätta i känslodjungeln utan att själv hamna i affekt är en konst i sig. Jag tror många av oss hundförare har viss förbättringspotential där – inklusive jag själv, trots att jag tränar på det varenda träningspass. 

Av någon anledning har ordet “korrigera” fått en väldigt negativ klang inom hundsporten. Kanske beror det på att en korrigering traditionellt förknippas med någon form av obehag för hunden. Men korrigera betyder egentligen “rätta till, förbättra, justera” vilket är något jag själv försöker göra varenda gång jag tränar. Att den justeringen skulle vara obehaglig för min hund har jag faktiskt aldrig upplevt – tvärtom. 

Om en liten stund ska jag gå ut och träna på en frostvit fin plan här hemma. Det kommer definitivt bli vissa korrigeringar med tanke på gårdagens pass. B l a kommer jag korrigera min belöningspalcering på nedläggandet i  Z:at och även ingångarna till sidan efter runda konen. Jag är helt säker på att Trasan inte kommer bli minsta ledsen över det.

 

 

 

Kurser. Smiley. Träningshall

Kurser första halvåret på High5

Nu ligger vårens kurser ute på kurssidan. 

Kurser

Det kommer några till, bl a tillsammans med Ditte Andersson, så håll koll ni som är kurssugna. Övriga helger är uppbokade av externa kurser och ett par (alltför få) är avsatta för eget tävlande. Däremot går det att boka vardagar (och eventuellt enstaka helgdagar) för privat träning – enskilt eller i grupp. Upplägg efter önskemål.

Den lilla artikelserien “Så kan en tävlingsdag se ut” blev roligt nog uppskattad med drygt 3000 besök. Tack alla ni som varit med och delat med er av era tävlingserfarenheter. <3

I samband med artikelserien fick jag en mailförfrågan från ett gäng om att ha ett antal halvdagar med inriktning på tävlingsförberedelser och rutiner. Det lät kul (och nytt!) och jag kommer väva in både mentala förberedelser och praktiska samt försöka individanpassa för var och en av dem. Roligt med egna idéer från träningsgängen. 🙂

Smiley

Lille Långben är pigg som en mört och inte ett dugg konvalescent enligt honom själv. Han har fått av sig “pyjamasen” (har den bara på natten när jag inte har koll på honom) och på dagarna är duktig på att låta bli såren och stygnen. Förutom Onsior som han ska äta fyra veckor får han medicinsk laser på bogen. Jag kommer köra laserkampanjer på honom två gånger om dagen fyra till fem dagar i sträck och sedan göra uppehåll. Tack vännen Ingela för att jag får låna din laser! Guld värt!

Ännu har jag inte sett några direkta resultat och han markerar fortfarande på höger från och till. Men om det nu är en inflammation så lär det väl ta sin tid innan det vänder. Tills vidare fortsätter vi med att försöka få till lunga koppelpromenader. Fast det är inte så lätt med en sexmånaders bc-grabb som kampar med kopplet, far omkring och helst av allt bara vill springa med sina kompisar. Enda fördelen med det hela är jag nu måste ta tag i den urtråkiga koppelträningen och lära killen hur man går fint i snöre… 

Längtar efter en träningshall

Det finns få saker jag önskar mig mer just nu än en träningshall att vara i. En av helgkurserna som jag bokat in i februari kommer vara i Anicurahallen inne i Linköping, men det är den enda kursen i egen regi som jag bokat inomhus. Tänk om jag hade en egen hall här hemma! Den skulle inte behöva vara jättestor, men bara det att kunna hålla kurser inne under november till mars och dessutom kunna träna själv utan att frysa häcken av sig eller bli dyngsur vore ju en våt dröm. Elle snarare torr… 😉

För ett tag sedan började jag så smått plantera en tanke i Leffes huvud att man faktiskt skulle kunna bygga en liten hall på vår mark där en del (den största!) skulle vara träningsyta och en mindre del teorilokal. Och så kunde det ju bli en del över till racerbilarna! Själv tycker jag det var en helt lysande idé men Leffe såg aningen skeptisk ut till en början. Men tro det eller ej… häromdagen kom han med en liten ritning på “hur det skulle kunna se ut”!!! Och jag höll med om allt såklart!

Vi får se om detta projekt möjligtvis kan gå från tanke till handling. Det är mycket som ska undersökas och kalkyleras med och det är inte alls säkert att vi går i land med det. Men tanken är lockande, och någon har sagt “Vill man så kan man!” Och jag vill!!!

Något sånt´här vore ju sanslöst trevligt! 🙂

 

 

 

Del 7. Så kan en tävlingsdag se ut

Här kommer ännu en tävlingsdag, denna gång från vännen och kollegan Jenny Wibäck. Jenny tävlar på SM-nivå med sin Pingu, är  int. lydnadsdomare, tränare/pedagog, mental coach, författare, skribent (listan kan görs lång) – och dessutom oerhört duktig på det hon företar sig.  Att hon dessutom är en ödmjuk och engagerad person som alltid finns “till hands” när man som bäst behöver hennes klokheter gör henne till en vän som jag värderar högt. Tack Jenny för att du tagit dig tid och svarat på frågorna. 

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen? 

Allt praktiskt försöker jag ha förberett dagen innan – packar bilen med det vi vill ha med oss, tankat, gjort matsäck och laddat kaffebryggaren 🙂 Därför blir den morgonen som vilken morgon som helst när man ska iväg – göra sig iordning – rasta -åka. Men en viktig skillnad; innan jag kör säger jag till mig själv “Nu ska vi göra det roligaste vi vet. Och vi har aldrig varit så bra som vi är nu!” ( för även om vi kan ha en tillfällig bugg i någgt så tänker jag att vi alltid blir mer sammansvetsade och skickliga på det vi gör för varje träningspass vi får tillsammans!)

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Rastar ordentligt. Kollar planen och förbereder mig på att få startnummer ett, vilket innebär en uppvärmning där Pingu både får springa, tänka och få busiga och lustfyllda påminnelser om den viktiga impulskontrollen!

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet? 

Får vi ett senare startnummer så gör jag min uppvärmning en gång till. Hur jag värmer mer detaljerat varierar beroende på vad miljön tillåter men Pingu har så hög förväntan på det vi gör så generellt går hon bäst om vi går in på tävlingsplan “mitt i träningen”.

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

 Är riktigt nära Pingu, både fysiskt och mentalt. Jag tänker på allt vi har tillsammans, hur galet mycket jag tycker om henne och är tacksam för att vi nu får ännu en upplevelse ihop. Börjar något kännas för viktigt eller allvarligt så hittar jag ofta tillbaka till rätt känsla genom att möta hennes lekfulla, busiga och varma blick.

Vad gör du direkt efter programmets slut?

Helst fortsätter vi träna lite till – vi tränar och tävlar på ett sånt sätt att det vi gör på plan inte är belastande i någon form utan 100% belöninsbaserat. Därav känner jag inte något behov av att skynda mig av planen för att tokbelöna eller ha en särskilt bra belöning – min ambition är att det vi gör på planen ska kännas som att vara på Liseberg och då vill man ju helst inte gå hem utan åka en attraktion till. Sen får Pingu såklart belöningar ändå och genom att förlänga programmet får jag chans att belöna en specifik detalj eller känsla som jag vill ha med mig till nästa tävling (något jag upplever kan bli det motsatta om vi släpper fokus och springer av och ofta på samma ställe). På köpet förlänger jag också koncentration och uthållighet hos oss båda.

Annat annat/mer som du vill berätta om?

Jag tror det här tänket kan vara gynnsamt oavsett hundtyp; att träna så lustfyllt, lekfullt och schysst så att det inte på något sätt är belastande för hunden att få leka lite till! Sen kan den uthålligheten behöva tränas upp väldigt successivt – men också desto viktigare att verkligen göra det om man har en hund där just uthålligheten brister. Jag har tränat och tävlat Pingu så här sedan starten så vet inte hur hon hade varit annars, men ingen av oss upplever någonsin att det är jobbigt eller tråkigt att göra lite till!

Del 6. Så kan en tävlingsdag se ut

Den här lilla artikelserien närmar sig sitt slut. Tack till alla er som så generöst delat med er av  tävlingserfarenheter. Det har uppskattats av ett stort antal läsare och det verkar som att flera fått många tankar att ta med då det gäller den egna planeringen kring tävlingsdagen.

I dag är det Fatima Spaho som berättar om hur en tävlingsdag kan se ut för henne och hennes border collie Wimse. Fatima är ytterligare en av våra “gamla” (inte åldersmässigt alltså Fatima!;) talanger som tagit steget vidare ut till rankingtävlingar och SM-deltagande.  Ett härligt ekipage som vi säkert kommer få se mycket av i framtiden. Tack Fatima för att du tog dig tid att svara!

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen? 

Kvällen innan skriver jag en detaljerad tidslapp till mig själv, från när jag går upp, äta, läsa, åka hemifrån, rasta o.s.v Beroende på hur nära i tiden förra tävlingen var och i så fall vad vi förändrat och vad jag skall tänka extra på. Kvällen innan har vi också packat våran träningsväska med bästa belöningen och godiset. Vi börjar morgonen hemma med en rastningsrunda och frukost. Beroende på när det är samling så kör jag gärna ett pass hemma på morgonen först med mycket spring- och ordförståelse. 

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Väl på plats vill jag vara minst 1 timma, jag går och anmäler, om jag nu inte är där först på plats för då får jag göra det lite senare. Jag tittar om man skrivit något på tavlan och om man byggt upp banan. 

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet? 

Jag bygger upp en liten bana på det jag tänkt träna på, vilket jag skrivit upp dagen innan. Sedan går Wimze och jag ut och rastar en gång till och kollar runt lite. Vi brukar köra en första uppvärmning på ca 20-30 min, börja med ordförståelse och därpå en del springmoment. Något jag alltid har med i uppvärmningen är vittringen och gärna efter springmomenten och påminner om att här skall man vara försiktig, gärna avsluta med den och belöna på ett alldeles speciellt sätt. Precis innan vi skall in tar jag gärna ut honom 15 min innan, lite ordförståelse, spring och sedan dom sista ca 5 minuterna fritt följ, samla ihop. 

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Jag tittar gärna på dom ekipage som är innan mig och ser om det är några svårigheter som jag inte tänkt på. Men är lika gärna startnummer 1. Jag är gärna för mig själv innan vårt startnummer och går igenom momentordningen en sista gång och vad jag bestämt mig för att tänka lite extra på. 

Vad gör du direkt efter programmets slut?

BELÖNAR med kamp, det absolut bästa Wimze vet, med hans bästa leksak som man bara får när man har varit alldeles extra duktig. Två gånger i somras höll han på att springa tillbaks in på planen med sin leksak för han ville gärna visa tävlingsledaren och domaren hur fin den är, finns inget finare. Och sen blir det lite godis också. 

Annat annat/mer som du vill berätta om?

Jag har låtit filma alla våra tävlingar, väldigt bra information tycker jag. Första gången jag tittar på en film tittar jag på helheten och brukar känna mig stolt över att jag har en så glad och positiv hund som älskar det vi gör, något vi presterat tillsammans. Därefter tittar jag på filmerna några gånger till i informativt syfte och tittar på vad som kan förbättras men också om det är något speciellt som händer som vi kunde gjort bättre eller varför det blev så. Är det någon som skulle fråga Wimze så tror jag att han skulle svarat efter varje tävling han gjort att han känner att han är världens bästa, det händer nästan aldrig att han inte är nöjd med sig själv.

Del 5. Så kan en tävlingsdag se ut

Nästa inlägg kommer inte mindre än från den svenska mästaren själv – Madeleine Eriksson. En förare som jag tycker utstrålar mycket positiv energi och gott självförtroende. Madde och hennes Seven är också ett av de ekipage som kommer representera Sverige på NM inom kort. Lycka till och stor tack för att du tog dig tid att svara på frågorna!

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen?

Jag går igenom min komihåglapp på det jag har kvar att ta med mej till tävlingen. Allt annat finns redan i bilen ? Jag rastar Seven och pratar lite om vad och hur vi ska göra idag med go positiv energi. Lyckas alltid att få honom att bajsa innan tävling ? Så där kom första vinsten ????

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Om han inte bajsat hemma så fixar vi det nu. ☺️ Vi checkar av ringen och minglar lite med hundar å folk. ??

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet?

Beror på momentordning och var vi är i vår träning, men ger han självförtroende i grmomentet och ofta i ff, fjärr. Ser om banan har utmaningar isf tränar jag den utmaningen positivt. 

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Konstaterar att vi kan detta och att jag litar på Seven. ?

Vad gör du direkt efter programmets slut?

Tokbelönar honom! Om vi haft någon svårighet får vi ta ta i den biten på nästkommande träningspass och jobba vidare med det.  ???

Annat annat/mer som du vill berätta om?

Jag är alltid gott förberedd på vad JAG ska göra och begär inte mer av Seven än det han kan. ❤️ Jag studerar alltid andra tävlanden innan det är min tur om jag har möjlighet till det, för att minimera misstag och veta vad vi ska göra. ? 

Sist men inte minst tycker jag alla tävlingar ger vinst med hem – oavsett poäng.

Tack Heléne för kul frågor som fick mej att tänka efter! 

Del 4. Så kan en tävlingsdag se ut

Foto: Daniel Eidenskog Tarzans halsband är från Morrhåret Hundsport

Det här med förberedelser på tävlingsdagen varierar till viss del, men många bitar går igen i och med att man efterhand arbetar fram vissa rutiner. Mina rutiner i dag skiljer sig från de jag hade då Tarzan och jag började tävla tillsammans, men så här ser de ut nu – på ett ungefär. 

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen?

Innan jag åker till tävlingsplatsen kör jag genom programmet, eller åtminstone stora delar. Det gör jag även om det innebär att jag måste stå ute på planen här hemma kl 04.30…

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Jag vill vara på tävlingsplatsen ungefär trekvart innan lottning så jag hinner gå en  rastningsrunda och även värma en stund innan ifall vi får ett tidigt startnummer. Efter lottningen tar jag ut Tarzan en kort stund innan vår start och påminner igen om det han behöver tänka på.

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet?

Jag har “lightvarianter” på det han tycker är svårt. Vill inte ha strul eller dålig känsla innan jag ska gå in så därför ser jag till att han lyckas med det jag ber om, men ändå tänker lite extra på just de bitarna. 

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Om tid finns kikar jag lite på övriga ekipage för att se om det finns några särskilda ”fällor” eller speciella svårigheter. Däremellan är jag gärna social. Jag gillar att ”tjöta” och skoja för det gör att jag lättare hittar den känsla jag vill ha inne på planen (vill inte vara stel och spänd utan positivt laddad). Jag omger mig om möjligt med människor som får mig att känna mig extra glad och bra.  Och hamnar jag (ofrivilligt) tillsammans med energitjuvar eller gnällspikar försöker jag sätta på mig ett ”filter” som inte släpper genom annat än det jag vill nås av. (“Anti-bullshit-filter som min kompis brukar kalla det för. ;))

Då det gäller Tarzan försöker jag få våra energier att synka för det brukar gå bäst då. 😉 Skulle de inte göra det får jag numera inte panik för jag har tränat under sådana förhållanden också. Vid vissa tillfällen hemma tränar jag medvetet då han t e x är för het för sitt eget bästa (eller kanske snarare mitt bästa) bara för att lära mig själv att hantera den situationen på ett så bra sätt som möjligt. För om jag bara väljer att träna under optimala förhållanden då allt känns bra, kommer det bli svårt den dagen vi kommer på tävling och jag inte kan påverka saker på samma sätt. Det här typen av träning har varit viktig för min del och ger mig ett mycket större lugn inne på planen. Jag vet att det förmodligen inte blir lika bra som det skulle blivit om han varit i ”rätt” känsla, men förhoppningsvis fixar han momenten ändå, under förutsättning att jag inte blir stressad. I alla fall ökar ju oddsen.

Innan start ställer jag mig någon minut och ”tar in” hela tävlingsplanen innan det är dags för oss att gå in. Väl inne på planen tänker jag att jag ska göra precis som jag brukar, d v s sköta mina uppgifter på det sätt jag tränat på otaliga gånger tidigare.

Vad är dina uppgifter inne på planen?

Jag har många olika uppgifter och dessutom några ”checkpionts”, d v s ställen där jag måste vara extra nog med att vi är synkade och tänker samma tankar. Ett av dem är innan vittringen där jag vill se i hans blick att han förstår att det är nosarbete som gäller och inget annat. Där har jag en särskild “leta-med-näsan-signal” som jag använder innan uppställning. Det är inte alltid den signalen går fram direkt utan jag kan se att han ligger i “gripatanke” i stället. Då måste jag upprepa signalen flera gånger och då gäller det att börja i så god tid så det är klart tills dess jag ställt upp.

Vad gör du direkt efter programmets slut?

När jag går av planen vill jag gärna vara för mig själv en stund tillsammans med hunden. Dels för att belöna honom men även göra en snabb sammanfattning av vår prestation i huvudet. Eftersom man har som starkast känsla direkt efteråt försöker jag i det här läget bara fokusera på om det kändes bra, och i så fall varför – eller varför inte.

Övrig analys (den mer konkreta och tekniska) gör jag i bilen hem eller när jag väl är hemma. När den är gjord försöker jag släppa tävlingen för då ger det inte så mycket mer att gå och fundera. Har det gått bra är det givetvis kul och då njuter jag av känslan, men jag tänker inte så mycket mer på själva tävlingen. Har det gått mindre bra är det svårare att släppa tanken men då brukar jag ge mig fram till en viss tidpunkt då jag tillåter mig att älta och kanske vara besviken. Men efter den tidpunkten är det stopp! för sedan blir det bara destruktivt och tar massa onödig energi som jag behöver till vettigare saker. Typ planera kommande träningar på ett smart sätt, så det går bättre på nästa tävling. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Del 3. Så kan en tävlingsdag se ut

Jag&Tarzan och Sofia, Lix&Tia på lydnadsläger

Sofia Sandin (fd Edlind) och jag träffades på det allra första talanglägret hos Heidi. Jag tror det var 2009. På den tiden tävlade Sofia med Tia och jag med Mick. Sedan dess har vi hållt kontakt och jag har följt Sofias framfart på tävlingsbanan med bl a ett SM-silver och ett individuellt silver på NM. I dag är Tia en glad pensionär och istället är det Lix som är Sofias tävlingspartner. Här berättar hon om sina förberedelser inför tävling. Tack för din medverkan Sofia! 

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen?

Jag och min hund äter frukost i lugn och ro. Går en promenad. Jag har packat min väska kvällen innan, så jag tar den och hoppar in i bilen.

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Tar en liten promenad.

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet?

Jag går lite frittfölj, belönar lugnt för koncentration. Sedan några snabba fjärrskiften och belönar hennes kvickhet med lek. Jag varvar mellan kvickhet och koncentration. Precis innan jag går in gör jag någon koncentrationsövning.

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Går igenom programmet i huvudet och låter mig inte störas av omgivningen.

Vad gör du direkt efter programmets slut?

Får min hund att förstå att hon är världens bästa. Medan jag belönar tänker jag på hur jäkla duktig hon är. Jag vill gärna bilda mig min egen uppfattning av vår prestation innan någon annan kommenterar eventuella missar.

Del 2: Så kan en tävlingsdag se ut

Foto: Daniel Eidenskog

Tina Hansson och hennes jaktgolden NeMo är ett av de duktiga ekipage som gått från Talangtruppen och vidare mot rankingtävlingar och SM, och som vi säkerligen kommer få se mer av i de stora sammanhangen framöver.  Tack snälla Tina för din medverkan i bloggen! 

Här kan du läsa om hur en tävlingsdag kan se ut för henne och NeMo:

Hej Heléne och tack för förtroendet! 

För mig är det väldigt viktigt att tävlingsdagen ser så lik ut som träningsdagen. Även om det är olika tider på dygnet. 

 

Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen?

Jag tar fram belöningsgodiset från kylen, kollar att tävlingspärmen är med och att vi har rätt halsband och koppel, färger du vet ?
NeMo får sin mat och jag får mitt kaffe, kan inte dricka för mycket för då blir jag bara kissenödig. 
Kollar att GPS är rätt inställd och att jag har bensin så det räcker.  Kollar vädret och tar med mig extra kläder om jag tror det behövs. Rastar NeMo innan jag ger mig iväg. Allt i god tid så jag inte blir stressad om det händer något på vägen som sinkar mig.
 

Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

 Väl framme tar jag ut NeMo för att rasta och för att han ska få kolla av. Precis som jag gör på träning. När det är klart så får han gå in i bilen och jag tar tävlingspärmen, går en sväng till tävlingsplanen och försöker lista ut hur banan är byggd innan jag går och anmäler mig.

 

Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet?

 Lite beror det på vilket startnummer jag får, men oftast värmer jag i direkt anslutning till att vi ska in på plan. Värmer lite på olika sätt beroende på vilket moment som ligger först. Är det fritt följ värmer jag upp mestadels med det, och lägger vikt på stadga och fokus, lite lika i de andra momenten som kräver fokus och stadga. Är det inkallning, ruta eller något annat springmoment värmer jag gärna upp med kamp, och bus. 

 

Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Tänker på allt bra som finns runt oss och att vi är trygga med vad vi gör, jag och NeMo. 
Att vi kommer träffa härliga människor som har samma intresse. 
Fokuserar bara på positiva tankar. Släpper inte in någon negativ tanke, typ usch ligger rutan där…
Tänker hellre på att vad bra att det är en ingång och en utgång så man slipper mötas när man vill ut och belöna. På så sätt får jag förhoppningsvis en go känsla i kroppen. 
 

Vad gör du direkt efter programmets slut?

Ut och belönar stort, både med godis, boll och kamp. Belöningen varar en stund och vi har en egen stund. Efter det börjar analysen av tävlingen, har jag tur så ihop med min träningskamrat som har sett programmet. 
 
Något mer du vill berätta om?
Att om det är en minsta tvekan om något så frågar jag. Bra att få svar så det inte ligger och gnager. Kollar gärna något ekipage så jag har en hum om utgångsplatserna till de olika momenten. Nu är det ju banvandring så då får man koll på det.  Det gör att jag har kontroll på plan, i vilken riktning jag ska gå till nästa moment och då kan jag belöna hunden på vägen. Känner oxå att jag blir tryggare när jag inte behöver stanna upp och vänta på TL utan jag själv vet vart jag skall. Sist men inte minst att vi har skoj på planen! 🙂
 

Del 1: Så kan en tävlingsdag se ut

När jag frågade vad som vore intressant att läsa om på bloggen fick jag bl a detta svar.

”Jag skulle gärna vilja läsa om hur du förberder dig på en tävlingsdag både med Tarzan och för egen del. Kanske allra mest dig själv just mentalt. Jag förstår att det är olika vid olika tillfällen och att det inte går att kopiera nån annans tänk men det vore intressant att få en inblick hur du tänker.”

Jag passade på att fråga några andra hundtränare/tävlande hur deras tävlingsdag kan se ut. Först ut är Sharon Emanuel som med sin Koe debuterar i landslagssammanhang på NM inom kort. Tack snälla Sharon för din medverkan och stort lycka till på Nordiska! 🙂

 

Sharon och Koe

  1. Hur förbereder du dig på morgonen innan du åker till tävlingsplatsen?

Att tävla för mig handlar mest om att få svar på frågor. Därför sätter jag mig kvällen innan och formulerar de ’frågor’ jag har och som jag vill att tävlingen ska ge svar på. Det kan vara något jag har punktat i träningen på sistone och som jag vill se hur fungerar i tävlingssituationen. Det kan också vara en ny momentförberedelse jag vill testa.  Utifrån det så formulerar jag ett antal rena prestationsmål. Prestationsmålen  handlar för mig om sådant vi tränat mycket på innan tävlingen, t ex ’snabbt uppsitt i fjärren, parallell stegförflyttning till vänster, snabb reaktion på ett specifikt skifte i Z:a eller inget omtag på apporteringen’ eller liknande. 

Jag skriver också upp momentordningen och mina egna uppgiftsmål – det jag ska komma ihåg själv inför och i respektive moment.

Jag skriver även upp hur och vad jag ska träna när jag kommer fram till tävlingsplatsen.

 På morgonen går jag igenom mina anteckningar före jag åker.

 2. Vad gör du när du kommer fram och har anmält?

Rastar. Kör ett kort pass enligt min plan. På det passet tränar jag sådant som jag vill ska ligga högt på repertoaren eller sådant jag behöver påminna Koe om, t ex positionen i FF, bakåtförflyttning i fjärren, ett framåtskick och en tävlingsmässig vittring. Sen rastar jag igen och tillbaka vid bilen går jag igenom programmet mentalt och mina uppgifter.

  1. Hur brukar du värma upp din hund och varför gör du på just det sättet?

Innan min runda värmer jag väldigt lite. Oftast ett kort FF. Jag vill inte göra en massa som kan bli fel precis innan jag går in. Ska vi träna precis innan rundan – finns en risk att få en massa fel vilket skulle leda till en osäkerhet som jag sedan skulle bära med mig in. Jag vill bara känna att vi är i en god feeling, att vi är tillsammans och att Koe är öppen i huvudet precis innan.

4. Vad gör du för att komma i en bra mental känsla?

Går igenom programmet och mina uppgifter moment för moment (mentalt). Det ger mig känslor av kontroll och säkerhet. När jag är klar med det, lyssnar jag på musik och är själv.  Just nu, lyssnar jag på Dusk till Dawn eller Helt Seriöst ?.

  1. Vad gör du direkt efter programmets slut?

Springer tillsammans mot bilen. Belönar Koe med lek och godis.

  1. Annat annat/mer som du vill berätta om?

Jag kollar helst inte på andra ekipage innan det dags för min egen runda. Något som kan vara svårt med ett sent startnummer och som kanske kan upplevas som att jag inte är engagerad i andra. Men det funkar bäst för mig på det sättet. Jag vill ha så lite input utifrån innan min egen runda. 

Väl hemma utvärderar jag sedan utifrån de prestations- och uppgiftsmål jag hade. Vad lyckades vi bra med? Vad lyckades vi mindre bra med? Jag justerar sen min träningsplan utifrån den information jag fått med mig från tävlingen. Första passet efter, tränar jag alltid på det jag upplevde som svagt på tävlingen.

 

Fokus i uppställningar och momentavslut

På talanglägret visade Maria en film på ett snyggt lydnadsprogram av ett ekipage i klass 1. En av flera saker som gjorde programmet tilltalande för såväl domare som publik var uppställningarna inför varje nytt moment samt ingång/avslut efter momentet. Hunden sökte snabbt en korrekt position vid sidan och hade full fokus. Det såg väldigt proffsigt ut.

Hur vill man att en snygg uppställning ska se ut? Själv vill jag gärna att vi ställer upp tillsammans, dvs de sista stegen fram till startpunkten ska ske med full fokus från hunden där tanken är att vänta, lyssna och ta emot information från mig inför kommande moment. I samma stund som jag sätter ner mitt vänsterben och stannar vill jag att hunden slår ner rumpan bredvid, vilket innebär att den måste vara i korrekt position innan halten. Med Tarzan – som gärna ligger lite före – har jag en ”uppsamlingspunkt” ca två meter innan där jag vill att han har fokus på mig och är i rätt position vid sidan.

Vi momentets slut vill jag att hunden kan ingångstekniken väl så att den hamnar rakt även om den kommer i fart. Det tar lång tid att lära den det men å andra sidan tror jag man vinner massor på att lägga mycket tid på just ingångsträning. Det är dessutom det sista domaren ser i momentet. 

När hunden gjort ingången till sidan är det jag som bestämmer när vi bryter momentet, dvs även om jag går ur position ska hunden sitta kvar tills jag säger annat. Det är jag supernoga med då det gäller Tarzan som gärna själv vill bestämma när momentet är klart. 😉

Jag upplever att många hundar tycker ingången till sidan är mindre viktig än resten av momentet. Den är ”mentalt färdig” redan innan den satt sig, vilket innebär att ingången ofta blir slarvig. I tanken har den redan satt tänderna i sin leksak eller köttbulle eller kanske på väg mot en ny uppgift som är ännu roligare…

I No Limit Obediences VIP-blogg (se länk nedan) kan man få många bra tips och tankar, bl a har Maria skrivit ett inlägg om vikten av ”frivillg utgångsposition” och visar även hur hon tränar det. Om du inte redan är medlem kan jag varmt rekommendera att bli det.

Då det gäller Smiley kommer jag från början lägga stor vikt kring fokus, rätt förväntan och förståelse för position vid sidan. Han har ännu svårt för ingångar från lite fart, vill gärna båga och har svårt att ”taxera” riktigt. Jag tänker vänta med att träna dem tills han fått lite bättre kroppskontroll. Däremot tränar vi en del precis framför mig, både med och utan föremål i munnen. Dem gör han rätt fint tycker jag.

Jag tränar också mycket på att han ska söka min sida direkt efter avslutad belöning – oavsett om det är en ”tävlingsbelöning” eller en lek/godisbelöning och oavsett vilket håll jag vänder åt.

Reaktionssnabbhet är också något jobbar med. Han är inte så snabb i sina reaktioner ännu och till viss del tror jag det beror på att han har svårt att få ihop sin kropp. Kunna starta snabbt, gripa snabbt, vända snabbt och överhuvudtaget reagera kvickt på små signaler kräver ju en hel del muskler och kroppskontroll, vilket saknas hos den lille spindelmannen.

För tillfället tränar vi ingenting då Smiley tyvärr blivit halt igen och ska kollas hos veterinär nästa vecka. Filmen är från tidigare träningspass.

Välkommen

 

 

 

Kurser och träningar under november och december

 

Jag har fått förfrågningar om kurser under vintern.

Som det ser ut nu kommer sista kursen här hemma vara “Förarens roll i teamet” 11-12 november, och den är fullbokad. Åhörarplatser finns. Då jag inte hittat någon bra inomhuslokal att vara i ännu kommer jag inte boka in fler kurser under 2017. 

Däremot finns det möjlighet för grupper och enskilda personer att komma hit för träning, alltifrån en timme upp till en heldag (eller två om man vill det).

Behöver du hjälp att planera träningen under vintern, inför kommande tävlingssäsong? Eller få hjälp med att kunna hantera dina egna nerver inför tävling? Kanske slipa på momenten för att få till en stabil lägsta nivå? Eller behöver hjälp att få till en helhet på momenten som håller på tävling? Behöver du kanske hitta tillbaka till glädjen och träningsmotivationen igen?

Man lägger upp tiden precis som man själv vill och kan blanda mental coaching med praktisk träning och tävlingsträning.

Du kan läsa mer om privat träning här:

Privat träning på Talludden

Jag kommer ha träningar här hemma så länge vädret tillåter, men reserverar mig för att ställa in om det blir alltför kallt, regnigt eller snöigt.  Det finns belysning på planen så det går att träna även efter mörkrets inbrott. 

Välkommen att höra av dig vid intresse! 

 

 

En riktig feel good-dag!

Tävlingslydnad i all ära men det finns annat man kan göra tillsammans med sin hund som ger massa energi och en härlig känsla av samhörighet – både med sin fyrbenta vän och de tvåbenta man får förmånen att dela upplevelserna med.

Vad sägs om fem-kamp i form av:

-Fyra valfria lydnadsmoment i den klass man tävlar i

-1 km löpning på tid med hund i dragsele

– ”Terrängagility”

– Uppletande (flest föremål på 4 minuter)

– Hundkapplöpning (en hund i taget, ca 250 m)

Ett av ”mina” gäng som kommer hit för träning brukar varje år ordna någon kul aktivitet hos en av deltagarna som bor på en gård några mil härifrån. Det är från början ett ryttargäng, men de tränar och tävlar även lydnad och bruks med sina hundar. Jag har haft äran att känna dem i över fem år och det är verkligen kul att följa deras framsteg, både på och utanför tävlingsplanen.

I år var temat fem-kamp och det var så jäkla kul!!!

Vi var sju tävlande och mycket stod på spel. Denna “tävling” var så speciellt att några t o m tagit ut en semesterdag för att få chansen att vara med. 🙂 Förutom äran fanns bl a priser som presentkort på massage, en flaska Moet, presentkort i en blomsterhandel, hudvårdsprodukter, en rådjurssadel och massa hemgjord marmelad och sylt. Inget dåligt prisbord!

Dagen började med fyra valfria lydnadsmoment i den klass man tävlar i. Övriga deltagare bedömde utförandet vilket gjorde att man verkligen blev granskad i sömmarna, he he. Jag valde inkallning, dirigeringsapportering, runda och vittring och fick snittbetygen 9, 10, 9, 10 av mina hårt granskande medtävlare, vilket gav Trasan och mig en ledning efter första grenen.

Sedan väntade 1 km löpning med hund i dragsele. Jag tänkte att här får man vara taktisk. 1 km är inte så långt i sig, men tillräckligt långt för att man (läs jag) inte skulle orka springa för fullt hela tiden. Så min plan var att gå ut lugnt och öka på slutet om det fanns krafter kvar.

Jag hade dessvärre inte förankrat planen till min svartvita löparpartner.

Det där med att gå ut lugnt ligger inte för Trasan och när han väl fattade att det var race som gällde satte han så´n jädra fart att jag stod på öronen! Men nu var det ju tävling och då har man inte tid att känna efter om det gör ont någonstans. Jag var snabbt (nåja) uppe på fötter och resten av sträckan försökte jag hålla Trasan hyfsat lugn för att undvika fler fall. Man kan nog säga att det var han som gjorde jobbet och jag hängde liksom bara med och försökte bromsa… 😉

Trots Trasans superinsats blev vi ”bara” tvåa och Helen vann ganska överlägset. Hon är förvisso femton år yngre än jag och har tävlat i orientering så det kändes ändå rätt okej. 😉

Vissa är mer slutkörda än andra… 😉

Efter löpningen vankades det fika och korvgrillning. Tänk vad allt smakar extra gott när man är utomhus med goa vänner!

Tredje grenen var ”terrängagility”. Man hade byggt en bana i skogen med stockar, bildäck, en tunnel av grenar, slalom mellan träd mm och den gick givetvis på tid. Svinkul tyckte Trasan! Här var det dessvärre ingen jättefördel av att ha en snabb hund om man samtidigt inte hann med rätt handling… Vi missade på både slalom och bildäcken vilket kostade onödig tid. En fjärdeplats blev det till slut.

Fjärde grenen var uppletande. Flest föremål på fyra minuter vann. Trasan hittade fem föremål och vi hamnade på delad andra plats. Inte så illa av en lydnadshund! 😉

Sista grenen var hundkapplöping – fast en hund i taget. Här var Trasan rätt överlägsen och vann med marginal.

Placeringarna 1, 2, 4, 2, 1 räckte till en total andraplats. Vann gjorde mycket välförtjänt Helen med sin fina schäfer Athena.

Efter tävlingen bjöd man på en trerättersmiddag med hemlagad sparrissoppa, rådjursgryta (gudomligt god!) och chokladmousse till dessert. En riktig feelgood-dag som jag kommer leva på länge. Tack för att jag får förmånen att vara med på era härliga upptåg!

Och tack Tarzan för att du är en sådan underbar och rolig teamkompis som går all in – oavsett vad uppgiften består av. I love you man!

En sak är säker, en energiboost av det här slaget föder massa inspiration och nu är jag sugen på att anordna en liknande femkamp, fast med vissa andra inslag. Kanske jag får med mig träningskompisarna på idén så vi kan hjälpas åt att arrangera det hela. Forts följer…

Bilder från dagen kommer förhoppningsvis framöver.

 

Hundträning eller hundförarträning?

En röd racerbil och en svart-vit… <3

Inspirerad av talanglägret på Tånga Hed i helgen då Maria lät deltagarna börja sitt pass med att gå en lite klurig bana, bestämde jag mig för att sätta upp en liknande för mig och Tarzan i går. (Rapport från talanglägret kommer inom kort på SBK:s lydnadsblogg och du kan också läsa Marias tankar från helgen på hennes blogg: Maria Brandel

Tarzan har med åren fått mycket bättre impulskontroll och blivit duktigare på att sortera intryck (med det inte sagt att han är jättebra på det…;). Problemet är snarare då det blir fel i träningen för då har han lätt att varva upp, får svårt att vänta på information och tänka en tanke i taget – i synnerhet om han är en bit bort från mig. 

De svårigheter jag medvetet lagt till på banan (runda-kon nära rutan, många sågspånsmarkeringar på planen som lyste, en extra stor och tydlig mittapport mm) visade sig inte vara så svåra för Trasan denna gång. Däremot kom de vanliga bristerna fram lite extra tydligt, vi fick konstiga småmissar och hade svårt att hitta en bra “kommunikation” för han var väldigt het. Jag fick jobba ganska mycket med med själv för att inte börja överarbeta vilket är lätt att göra när jag känner att jag inte riktigt når fram. Jag försökte hela tiden agera som jag hade gjort om det varit en riktig tävling, så på så sätt blev det ett bra träningspass för mig genom att jag tvingade mig hitta “tävlingsmässiga lösningar”. 

Efter programmet tog vi en kort paus och så gjorde jag om vissa kedjor med lite justeringar. Det gick bättre andra gången (oftast gör det ju det) och jag vet inte riktigt om det berodde på mina ändringar eller på att det just var gång två. Förmodligen en kombination.

På de tävlingar vi gjort under året har jag ändrat lite på våra förberedelser. På morgonen innan vi åkt iväg har jag kört igenom hela – eller nästan hela – programmet med Trasan. En morgon då det var tidig samling stod jag på planen här hemma kl 04.50… man är förmodligen inte riktigt klok!

På tävlingsplatsen har jag värmt 15-20 minuter direkt efter anmälan och sedan har jag satt undan honom och tagit ut honom strax innan vår start. Det har funkat bra och han har känts väldigt fin inne på tävlingsplanen, så jag fortsätter nog med den strategin tillsvidare om det finns möjlighet till det. Men även här tror jag det är bra att kunna vara flexibel. Ibland har man inte  möjlighet att värma såsom man vill, och då kan det vara bra att ha tränat på att kunna prestera även under sådana förhållanden.

Självklart vill man försöka skapa så optimala förutsättningar som möjligt, men för mig är det en trygghet att ha tränat under icke-optimala förhållanden också – kanske mer för min egen skull än för hundens. 

Foto: Ingela Karlsson

 

 

 

 

Kan man lära sig prestera bättre under press?

En mästare på att prestera toppresultat i alla tänkbara situationer – Jenny Damm

Det är en fråga som ofta dyker upp när vi pratar mental träning och just detta med nervositet och prestationsångest är nog det de allra flesta förknippar starkast med mental träning.

Kan man använda pressen man känner till att faktiskt höja sig ett snäpp, i stället för tvärtom?

Det kan man absolut. Det gäller ”bara” att kunna hantera den på ett vettigt sätt. Det finns många idrottsutövare som faktiskt blir som bäst då de tävlar under stor press och då mycket står på spel.

Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen går man “all in” i känslan och lär sig använda den på ett positivt sätt. Eller också lär man sig stänga av den och undviker att känna den.

Båda alternativen är svåra och kräver mycket träning. Och min egen erfarenhet är att man faktiskt bör träna på båda för man kommer förmodligen behöva byta strategi beroende på vilken tävling det gäller. Vilken kategori tillhör du? Har du kanske en helt annan variant där just du är som bäst?

Exakt hur man gör finns inget färdigt facit på (tyvärr) för som i de flesta andra situationer krävs det att man hittar sina egna redskap och sin egen väg. Det tar tid och kräver mycket träning. Men det här är ju kul och utvecklande att träna på, så varför ha så bråttom…? 😉

Själv brukar jag i de flesta fall använda alternativ B, d v s försöka eliminera pressen eftersom jag känner att jag har lättast för det och oftast blir som bäst då jag stänger ute min egen och omgivniningens ”krav” på att prestera högt. Och genom att ha rutiner och sätta tydliga uppgiftsmål i stället för resultatmål, blir ofta resultatet bättre ”på köpet”. Win win liksom. 

Det handlar ofta om rent fysiska saker inne på planen som att klappa mig på benet, röra mig på ett visst sätt efter ett moment för att jag vet att det kommer gynna nästa moment, säga något speciellt till Tarzan (woman-to-dog-talk) inför en viss uppgift eller ställa upp inför ett moment på ett visst sätt. Man kan kalla det momentrutiner men ändå inte riktigt eftersom jag kan göra det även efter ett moment, och lika mycket för min egen skull som för hans. Dom här grejerna är så inarbetade vid det här laget, och jag använder dom alltid på träning, så jag behöver aldrig tänka på dom när vi väl är inne på planen. Istället kan jag använda all min energi åt att fokusera på det jag behöver.

Om man är väldigt nervös kan det vara klokt att ha rutiner även innan tävling för att inte hamna i prestationsfällan. Det kan handla om att omge sig med ”rätt” personer och undvika vissa andra som man inte vill ha där just då. Det kan också hjälpa att göra eller prata om helt andra saker än hundträning och tävling för att hjärnan ska fatta att det finns andra betydelsefulla och roliga saker i livet. Musik, fysisk aktivitet och meditation/avslappning är också bra redskap att ta till.

Även om jag är som bäst då jag stänger ute pressen kan jag i vissa fall faktiskt bli snäppet bättre genom att sätta extra press på mig själv. Det som är superviktigt då är att det är jag själv som sätter den pressen och ingen annan. Det kan ju vara lite svårt då man t e x tävlar i lag, men då gäller det att lagkompisarna verkligen vet hur dom ska bemöta en för att plocka fram det allra bästa ur en. Det gäller inte minst innan tävlingstarten. Det är lätt att utgå från att andra funkar som man själv gör, men den sannolikheten är ju faktiskt ganska liten. Vi är ju alla individer med olika bakgrund, erfarenheter och temperament och behöver olika typer av laddning inför en tävling. Vad behöver dina träningskompisar/lagkamrater för att bli som bäst? Och har du talat om för dom vad du själv behöver?

När jag sätter press på mig själv utgår jag aldrig från någon annan utan enbart mig själv. Då tänker jag att jag ska göra saker ännu bättre än jag någonsin gjort tidigare, vara ännu tydligare, ha mer pondus, fokusera bättre, reagera snabbare och utmana mig själv på olika sätt. Man kan säga att jag höjer kraven på mitt eget agerande. Nu j:r liksom..! 😉

Eftersom jag redan har ganska höga krav på mig själv så är det inte alltid den här strategin gynnar mig, men det har funnits tillfällen då den faktiskt gjort det. Så därför tränar jag på den mellan varven men oftast håller jag mig till den ”lättsammare” känslan för den gör mig mer avspänd och lagom taggad. Och framförallt passar den Tarzan väldigt bra. 🙂

Fundera över dina egna tävlingsmål och förmåga att hantera dig inför, på och efter tävling. För då man kommit så långt att man är inne på tävlingsplanen handlar det inte så mycket om hundträning längre (den biten är förhoppningsvis gjord innan) utan mer om hur du bäst kan förvalta det ni tränat på.

Alla träningar går inte som på räls…

Foto: Daniel Eidenskog

Någon skrev och önskade få se ett helt träningspass med Tarzan.

Jag har iofs inga problem med att visa oredigerade filmer, men ett helt träningspass – med allt vad det innebär – tror jag vore rätt oinspirerande och långtråkigt att se. Och jag tror inte det skulle göra någon varken klokare eller mer peppad. Jag menar, vanliga träningar är ju inte alltid så superflashiga att se. 🙂

Däremot filmade vi nyligen några delar från en träning tillsammans med Marika och Mixtra. Det blev inget ”glänsarpass” utan ett ganska mediokert sådant, såsom de flesta pass faktiskt ser ut med både fel, brister och ett och annat guldkorn. Mixtra hittade först inte rutan, och det gjorde inte Tarzan heller. Måste ha varit något i luften… 😉

Med Smiley tränar jag på snabba reaktioner från stadga – något han har ganska svårt för än så länge eftersom han har väldigt lätt att gå in i koncentration och eye. Och då blir han långsam, trots att han i grunden är en snabb kille.

Ett tag gick det inte att skicka honom på ett föremål som låg stilla för han tvärstannde och ”vallade” det, men det går lite bättre nu. Han är fortfarande inte så reaktionssnabb som jag önskar men jag tror det kommer bli bättre med ökad kroppskontroll och mera träning. Jag glömmer ibland att han faktiskt inte ens är sex månader ännu, för han är ju nästan lika hög som Tarzan – fast utan muskler. 🙂

Han svarar bra på konkurrens och det är något jag kommer försöka utnyttja i träningen. Det plockar fram lite ”j:ar anamma” i honom vilket jag gillar. Sociala belöningar kommer jag också jobba mycket med, för det gör honom öppnare i huvudet och mer ”loose” i både kropp och knopp.

Då det gäller följsamheten får han sega sättanden då jag belönar med leksak, så nu har jag gått tillbaka till godisbelöningar och då har dom blivit lite snabbare. Vissa faktiskt riktigt snabba för att vara en långbent och vinglig bc-pöjk. 

Jag har aldrig haft en eyeande border collie förut så det här är en ny situation för mig. Mycket att lära, men jag är ingen ”problemsökare” utan en lösningsorinterad människa som försöker se möjligheter, utan att grotta ner mig i för mycket svårigheter.

Flera goa vänner och bekanta som har erfarenhet av detta med eye har givit mig goda råd som jag tagit till mig av. Men som alltid gäller det att prova sig fram och se vad som funkar här och nu. Spännande! Och som en god vän till mig brukar säga: “Look at things with eyes of wonder.” <3

Vecka 41. Så ser den ut. :)

Sent i går kväll kom jag hem från en tvådagars kurs på Kungliga Hundar i Göteborg. 

Det var tredje gången jag hade förmånen att hålla kurs där för ett gäng  ambitiösa deltagare, och den här gången bestämde Karin Fischer och jag att vi skulle ses och träna på kvällen efter kursens slut. Mervärde kan man kalla det för, och vi hade några trevliga timmar i den fina hallen. 

I dag hade jag planerat in en ledig dag, och efter att ha kört ett träningspass med både Trasan och Smilet på planen här hemma så tog jag med Trasan och Mick ut på en löparrunda i skogen.

Jag är egentligen ingen löparmänniska, om man bortser från att jag tävlade sprinterlopp i min ungdom. Men allt över 200 meter känns för långt för mig, så jag får verkligen stålsätta mig för att få till några kilometers löpning. Men om jag kan göra det samtidigt som hundarna får motion så känns det lite lättare. Egentligen springer jag mest för att stärka mig mentalt eftersom jag i princip får tvinga mig ut att springa. Och på köpet får jag förhoppningsvis aningen bättre kondis… plus starkare psyke. 🙂

Nu har jag mätt upp en sträcka som är mellan 3 och 4 kilometer  – omväxlande kuperad terräng och fält. För att kompensera den relativt korta sträckan så kör jag intervallträning på slutet. Mick och Trasan älskar intervallträningen (särskilt Trasan) och då studsar han runt mig och liksom säger “Kom igen då matte! Snabbare kan du!!!” Men det kan jag ju inte… tyvärr. 

I dag var både Mick och Tarzan smått tokiga. Förmodligen på grund av att ha fått mindre aktivitet än vanligt efter att de varit med mig i Göteborg. Att Trasan är tokig är ju inget nytt, men även Mick fick lite feeling och började leka med Trasan – och det hör verkligen inte till vanligheterna. Trasan blev såklart överlycklig och sa “Yes old man! Vi rejsar i kapp!!!” varvid han springer rakt in i ett träd som han inte ser eftersom han tittar bakåt efter Mick som snabbt kommit på efterkälken. Suck!

Det resulterade i hälta på höger fram. Nu några timmar senare ser det bättre ut och med lite tur är han helt ohalt innan helgen. Jag bestämde mig dock för att avstå tävlingen jag var anmäld till på lördag. Vi har förmånen av att få till våra SM-poäng på tre starter (förmodligen är det en kombo av hyfsat bra träning och en smula tur!) så jag kommer inte tävla mer i år utan vänta till våren. 

Mina träningskamrater uttryckte lite oro över att jag (av den anledningen) kommer ligga på latsidan med Trasan under hösten. Fast jag tror det var mest på skämt för dom känner nog mig vid det här laget. Många brister har jag, men är det någon sida jag inte ligger på så är det latsidan. 😉 Därför har jag planerat höstens kommande träning så dom (och jag) vet vad vi kommer jobba på. Svart på vitt liksom. 

Resten av veckan kommer ägnas åt privat träningar under fredagen. På lördag planerar jag att åka och heja på en av mina träningsvänner som tävlar med två av sina hundar. Och på söndag får jag trevligt besök av Smileys uppfödare. Lunch och träning står på schemat. 🙂

 

 

 

 

 

Tre frågor…

Jag tror att mycket i livet handlar om att uppmärksamma “rätt” saker. Det man väljer att uppmärksamma blir ens verklighet.

Om man lägger stor vikt vid att följa sociala medier så blir det vad ens värld kretsar runt. Om man fokuserar mycket på vad andra människor gör kommer det att vara ens verklighet. 

Vad väljer du att uppmärksamma?

Många gånger gör vi inte aktiva val, utan låter oss följa med strömmen. Lite samma sak kan jag uppleva i hundträningen. Det är lätt att följa den senaste trenden utan att riktigt fundera över varför vi gör det, och om det verkligen passar oss och vår hund. 

Det är lättare att följa trender än att skapa en egen. Vilken trend skulle du vilja skapa för egen del då det gäller din hundträning?

På en utbildning jag gick för några år sedan fick vi fundera över vad som var vårt viktigaste livsmål, och vad vi kunde göra för att komma dit. Nästan alla kursdeltagare (varav många var elittidtottsutövare) svarade att målet var att må bra och hitta inspiration i livet. Däremot fanns det många olika svar på hur var och en skulle nå dit.

Själv svarade jag att målet i livet är att få vara harmonisk, kreativ och hitta utmaningar som driver mig framåt. Hur skulle jag då nå dit? Så här skrev jag: 1. Minimera eller helt ta bort saker/personer som får mig att tappa energi. 2. Försöka leva så sunt jag kan utan att överdriva åt något håll (äta vettig mat, träna mig själv så jag är i hyfsat god form, lära mig meditera) 3. Omge mig med personer och vistas i miljöer som väcker min kreativitet och nyfikenhet 4. Våga släppa vissa saker i livet för att gå vidare och hitta nya vägar

Vad är ditt livsmål och hur ska du komma dit?

Om du inte vet i vilken ände du ska börja, så fundera över vad du skulle vilja ha mer respektive mindre av i livet. Det allra mesta (nästan allt) går att påverka, fast vissa saker kräver större förändringar än andra. Förändringar är bra för kreativiteten. När du ändrar på något tvingas hjärnan börja jobba och du kan inte längre koppla på autopiloten. Och när hjärnan börjar jobba så sätts processer i gång som gör att det ploppar upp tankar och idéer (och kanske även klockrena svar på frågor man gått och grubblat på) som legat och grott under ytan utan att riktigt ge sig tillkänna.

 

 

 

 

 

Ingångar till sidan

Foto: Daniel Eidenskog

Jag väljer mina krig när jag tränar.

Tanken på att allt i ett lydnadsprogram ska bli top notch känns inte rimlig. Jag tror att den med minst svaga delar, och den mest genomtränade helheten, lyckas bäst i längden. Själv är jag lite strategisk. 😉 Jag väljer 1.att kampanja sådant det läggs stor vikt vid i bedömningen och 2. det som vi redan är bra på.  Att göra det som redan är bra riktigt superbra och stabilt  känns som en himla trevlig strategi. 🙂

En sak som återkommer ofta i alla lydnadsprogram är ingångar till sidan. Det tränar jag mycket med tillsammans med Tarzan (han har haft – och har fortfarande-  svårt att hitta helt rätt) och jag kommer lägga mycket tid på ingångsträning även med Smiley. Att få till en snygg ingång i hög fart är inte så himla lätt. I synnerhet inte om hunden dessutom har en apport i munnen.

Ingångar kräver mycket teknik och kroppskontroll av hunden. Många gånger börjar hunden vända alldeles för tidigt och använder föraren ben som bromskloss. Jag tycker det tar lång tid att lära den  sätta framtassarna på en viss punkt vid sidan av förarens fötter, för att sedan snabbt svänga runt sin kropp och slänga ner rumpan då den är i rak position – i synnerhet då den kommer i fart.

Dessutom ligger det ofta en hög belöningsförväntan direkt efter ingången vilket gör att många hundar börjar tänka “belöning” redan innan den hunnit börja vända runt. Den är liksom mentalt färdig med uppgiften då den närmar sig föraren och själva ingången blir mer en transportsträcka fram till belöning. 

Förutom att träna själva tekniken i ingången (det finns ju olika strategier) kan man kanske tänka på att avsluta momentet på andra ställen än just där vid sidan när den satt ner rumpan. Jag brukar låta hunden sitta kvar för att gå över på andra sida och avsluta där, alternativt gå framför den och avsluta. Ibland förlänger jag momentet genom att gå fot en sträcka eller låta hunden göra flera ingångar innan momentet är slut. Målet är att hunden inte automatiskt ska tänka “slut=belöning!!!” då den satt sig. 

Jag är ett fan av hjälper och använder gärna olika varianter för att få hunden att förstå vad jag menar, och att jobba bort hjälperna tycker jag inte är några problem. Det är ett bra sätt att snabbt få hunden förstå vad jag vill, utan att få massa “slaskbeteenden” på köpet. Både vid ingångsträningen och i själva fotgåendet använder jag gärna min hand som hjälp. Det blir en tydlig punkt för hunden att förhålla sig till. Att successivt jobba bort den och få hunden behålla sin fina position brukar inte vålla några problem. 

Jag gillar att ha min hund ganska “upprest” i fotgåendet. Dels för att jag tycker det ser snyggt och showigt ut, och dels för det är lätt att hålla på kriterier som position och blickpunkt. Med huvudet vid min höft/midja blir hunden automatiskt rak i kroppen – ingen bog som ligger och trycker på benet. Med Tarzan har det fallit sig naturligt med en upprest kroppshållning eftersom han går så av sig självt, men däremot får jag ofta påminna honom om att inte glida fram i position när vi gått (i hans ögon) lite länge. 🙂 Med Smiley kommer jag få jobba lite mer för att “få upp honom” framtill och inte hamna på bogarna (för att prata ryttarspråk). 

Vill man inte jobba med hjälper vid ingångsträningen är pallen ett bra alternativ. Eller så kombinerar man dem båda. Väljer man pallträning kan det vara en bra idé att ha en musmatta ovanpå pallen. För att successivt jobba bort pallen (som ju också är en hjälp) använder man då musmattan under en period för att hunden ska känna igen övningen. Musmattan kan ju också användas som en hjälp vid vänstersvängar  i fria följet för att påminna hunden om att jobba med bakdelen. Jag brukar lägga ut fyra musmattor i hörnen av en tänkt fyrkant och sedan går jag och gör en vänstersväng vid varje hörn. 

Att ha sin målbild på film är bra. Man kan gå tillbaka och påminna sig om hur man vill det ska vara när man vacklar på kriterierna. Eller så kan man kika på filmen när träningen strular för att påminna sig om att “Så här gjorde vi då, och det kan vi ta mig tusan göra igen!!!” På SM förra året gjorde Tarzan en ingång efter första momentet, preciiiiiis så som jag vill att den ska vara. Jag minns att jag hann tänka “Herrejävlar va´bra!!” innan jag tog pinnen. Det var i ärlighetens namn en del tur, men om man nu ska ha tur någongång är det ju himla trevligt att det sker just på ett SM. Lika turligt som att världens bästa coach Jenny Wibäck, stod där med kameran och filmade det hela. 🙂

Att våga bli besviken…

Foto: Ingela Karlsson

Det är fascinerande att följa en valps upptäckarglädje.

Snart är Smiley 6 månader och det känns som att han upptäcker en ny liten bit av världen varje dag. Häromdagen var vi ute i skogen och vandrade, samma sträcka som vi gått många gånger tidigare. Helt plötsligt blir en stock som vi passerat flera gånger tidigare, ett monster i Smilets ögon. Han stannade till några meter innan stocken, reste ragg och stirrade på den som om han såg ett spöke. Sedan smög han fram mot den – beredd att fly om den skulle attackera – och tog sig med stort mod ända fram. Väl framme satte han en tass på stocken för att liksom känna om den fanns på riktigt. Det gjorde den, och efter att ha undersökt den med både tassar och nos lämnade han den med hög svans och full av självförtroende över sitt stora mod. Han sprang ett par meter, vände sig om och sa “Voff!” till stocken innan han glad i hågen fortsatte vidare mot oss andra.

Mycket i livet handlar om att övervinna rädslor- eller åtminstone svårigheter – även för oss tvåbenta. Inte alltid, men väldigt ofta, har man ett val. Man kan undvika det svåra. Eller så kan man försöka hantera det. Fly or fight. 

Att våga ta steget ur sin egen komfortzon är inte alltid så lätt. Jag tror vi gör olika val vid olika tillfällen i livet. Åtminstone gör jag så för egen del. I vissa situationer när jag känner mig stark har jag lätt att kliva över gränsen och närma mig det osäkra och oförutsägbara. Vid andra tillfällen när jag inte känner mig lika stark kan jag välja att stanna i min trygga zon. 

Vid ett flertal tillfällen i mitt liv har jag givit mig in på helt okänd mark, vilket ha inneburit att jag verkligen riskerat något. I början är det jätteläskigt. Tänk om jag valt fel! Eller tänk om omgivningen tycker jag är kass och inte kan leverera det som förväntades av mig. Men jag har efterhand insett att den största kritikern är jag själv, inte min omgivning, och med tiden har jag blivit snällare mot mig själv vilket också inneburit att jag vågar mer.  

Hur lätt eller svårt ett beslut är beror på hur mycket man har att förlora på att ta steget. Det allra svåraste är om man har mycket att vinna om man lyckas, men även mycket att förlora om man misslyckas. Då krävs det verkligen mod för att våga. Att bryta upp från ett förhållande (eller kanske gå in i ett efter att ha levt ensam länge), säga upp sig från sin trygga anställning och starta eget, helt byta yrkesinriktning eller flytta långt bort från vänner och familj är stora saker som påverkar hela livet.

Men det behöver inte alltid vara stora livsavgörande val som gör oss osäkra. Ibland räcker det med att gå in på SBK Tävling och trycka på “Anmäl” för att livet ska vändas upp&ner under några veckor. Att tävla är stort för många och rädslan att misslyckas gör att vissa väljer att inte anmäla eller starta, samtidigt som man egentligen inte mår så mycket bättre av att avstå – för man vill ju egentligen.

Exakt vad man är rädd för är säkert olika för alla och kan vara svårt att definiera. Många gånger tror jag man är rädd för sin egen besvikelse, för den suger massa energi och gör oss tillfälligt “förlamade”. Hoppryttaren Peder Fredriksson beskrev känslan efter en dålig tävling som att “man tappar all energi och bara går på tomgång” och det är nog en väldigt bra beskrivning. “Då är det gott att ha sin familj omkring sig som motvikt” sa han. Att omge sig med människor man tycker om i stunder av besvikelse gör det ofta lättare att hantera känslan och successivt hämta ny energi.

Besviken måste man såklart få bli. Om kvalitén på prestationen och resultatet inte skulle spela någon roll skulle det knappast finnas anledning att tävla. Alla vi som tävlar kommer drabbas av besvikelser från och till. Vissa lindriga, andra tuffa. Jag är helt övertygad om att de som är bäst på att göra något konstruktivt av känslan och komma igen, är de som kommer lyckas bäst i längden. Att ändra på något i träningen och våga prova igen, och igen, och igen. Kanske ska man sätta andra mål eller tänka på ett annorlunda sätt? Men en sak är jag helt säker på – om man inte vågar bli besviken kommer det bli väldigt svårt att utvecklas framåt.

Det finns nästan ingen känsla som slår den kick man får av att äntligen lyckas efter en tids motgång. När man övervunnit svårigheter och vågat utmana sig själv. Då känner man för att göra som Smiley – vända sig om och säga “Voff!” med svansen i vädret! 🙂

Peder Fredricson & All In