Hitta guldkornen hos varje enskild individ

 

Semester! Vilket också ha inneburit lite ledigt från bloggen. 😉

Fast semester och semester… Även om jag är ledig från Laser & Hudvårdskliniken i fem veckor, så är det en del lydnadskurser och föredrag inplanerade under juli. Fast inte mer än att jag kopplar av ordentligt mellan varven och njuter av sol, värme och bad.

I helgen var jag inbjuden till Bornholm av Mads & Tine Grønbæk-Møller för föredrag i mental träning på fredagkvällen och kurs i tävlingslydnad lördag och söndag. Leffe följde med på resan och vi hade en väldigt härlig vistelse på vackra Bornholm. Mycket ambitiösa, positiva kursdeltagare som verkligen var helhjärtat engagerade och bjöd på sig själva.

Förutom ett antal praktiska träningspass pratade vi mycket kring hundträning i allmänhet. Hur planerar och utvärderar man sina träningspass på ett sätt så att man har fokus på det positiva och hela tiden utvecklas tillsammans som ekipage? Vi pratade också mycket om vikten av bra grundträning och att verkligen anpassa sin träning till hundens sätt att ta till sig kunskap – inte låsa sig vid en metod eller ett förutbestämt tänk.

Vi diskuterade mycket kring detta att jobba med – och inte mot – sin hund. Det är så lätt att man får målbilder som är tämligen orealistiska och kämpar för att ”göra om” sin hund till något den inte är. Själv gillar jag inte färdiga mallar utan välkomnar mångfald. Det är trevligt att se hundtränare som förmår ta tillvara just sin hunds personlighet och utveckla den till något riktigt bra.

Jag menar inte att man ska dämpa den redan lugna individen, dra upp den redan överenergiska eller låta den eftertänksamma bli än mer tänkande. Givetvis bör man hitta en balans, men  jag tror det kan finnas ett värde i att låta hundens personlighet bli till en styrka. Låta den växa som individ genom att acceptera dess egenskaper och lära sig hitta guldkornen hos varje vovve.

När det gäller min och Tarzans träning har den legat lite på is då han fått bursit (en inflammation i slemsäcken) på höger armbåge, troligen orsakad av tryck då han konstant vägrar ligga på någon form av mjukt underlag. Veterinären sa att det kunde ta åtminstone åtta veckor innan den lilla bollen på armbågen går ner, men att vi nu får börja träna lite lätt då det inte har något att göra med armbågsleden i sig. Marie Söderström har också undersökt honom och han har bl a fått ett Back On Track skydd som han ska ha på armbågen för att minska trycket mot det hårda golvet på natten.

Mick har också haft bursit en gång, men den var dessvärre bakteriell och på ett dygn spred det sig och blev lymfangit med 40 graders feber och ett ben som var tre gånger så stort som vanligt. Men med snabb antibiotikabehandlig vände det kvickt och han har – peppar peppar – aldrig haft det sedan dess. Tarzans verkar vara av en annan modell och blir successivt mindre och mindre. Han har inga övriga besvär med ömhet eller hälta och jag hoppas den fortsätter minska och såsmåningsom försvinner helt.

Det var en mycket lycklig Tarzan som studsade ut på planen då han insåg att han äntligen skulle få börja träna igen. Svansen låg som en plym på ryggen och ögonen lyste. Jag blev nästen tårögd över hans glädje och entusiasm.

Jag har satt ihop en liten ”gladfilm” från några av våra träningspass under våren och början av sommaren. Just nu när vi är lite ringrostiga känns den extra kul att titta på, och I really do feel like dancing tillsammans med den här svartvita killen. <3