Martha Landin var en av de fyra domare som nyligen fick det ärofyllda uppdraget att döma Nordiska Mästerskapen i lydnad som detta år gick i Norge. Martha – som även dömt Lydnads-SM 2016 – tränar och tävlar sina egna hundar i bl a lydnad och vallning och har sedan tidigare erfarenhet från både spår, rapport, IPO/BSL och agility.
Hon är även en av de aktiva krafterna inför Lydnads-SM 2018 i Blekinge då det är stort 100-års jubileum för Svenska Brukshundsklubben.
Jag var lite nyfiken på Marthas reflektioner efter NM och nedan följer hennes tankar. Stort tack för din medverkan! 🙂
Grattis till uppdraget att döma Nordiska Mästerskapen! Vi har kunnat läsa en intervju med dig på SBK:s lydnadsblogg innan tävlingen. Nu skulle jag vilja veta lite om dina tankar efteråt.
1. Fanns det något generellt som du som domare upplevde var svårt för hundarna under programmen?
Underlaget var rätt halt för hundarna vilket ställde till en del problem bla vid rutan, hundar med väldigt högt tempo gled nästan genom rutan innan dom kunde stanna. Vi såg samma sak i inkallningen och runda kon.
2. Tycker du det skiljde mycket i bedömningen mellan er domare eller höll ni ungefär samma linje?
Under lördagen var vi väldigt jämna överlag, däremot på söndagen skiljde sig betygen mer. Jag tror det berodde på momenten och att vi var mer utspridda på planen under söndagen. Sen såg man så klart att vi tittade på olika saker och drog olika mycket för dessa. Men på det stora hela så kändes vi som en bra grupp med samma synsätt.
3. Fanns det något moment som var speciellt utslagsgivande?
Tomskicket till rutan, många hundar sprang snett och det behövdes en del omdirigeringar som så klart kostar.
4. Som domare måste man inte bara vara påläst och kunnig – man måste även kunna fatta snabba beslut grundat på det man just sett. I intervjun på SBK:s lydnadsblogg nämnde du inkallningen som ett moment som är lite klurig att döma. Var det så även på detta NM eller fanns det något annat moment där du upplevde bedömningen extra svår?
Ja, och ännu svårare blir det när vi är fyra domare som “slåss” om platserna. När jag dömer ensam så behöver jag inte ta hänsyn till någon domarkollega utan jag får stå där jag vill och är inte vägen för någon. På inkallningen under nordiska fick jag platsen längst ner hos hunden, sen stod resterande domare på rad längst med sträckan, och det är ingen plats jag hade valt på en vanlig tävling. Men nu fick man göra det bästa utav situationen och döma det man såg. Vi domare fick även order om att vi inte fick stå kvar på platsen och fatta vårt beslut, utan vi var tvungna att gå och fundera samtidigt (vi fick alla vår egna plats dit vi skulle gå och visa betygen efter varje moment). Så allt gick väldigt fort, jag är glad att man börjar bli rutinerad och kan fatta snabba beslut utan att bli stressad och tappa fokus.
5. Även om man som domare måste förhålla sig till regelboken har man givetvis en egen målbild av hur man vill att en lydnadshund ska se ut på planen och hur momenten ska genomföras. Vad är din egen målbild?
Jag vill gärna se den mentala viljan hos hunden, bra tempo som inte går över i stress men sen, när man dömer, får man inte glömma bort vad huvuddelen i momentet är.
6. Det finska laget stod återigen överst på pallen före Norge och Sverige. Vad anser du vara de finska ekipagens främsta styrka i mästerskapssammanhang?
Jag tänkte på exakt samma sak när resultatlistorna kom upp och det visade sig att Finland stod för alla pallplatser. Dom har verkligen förmågan att blanda ett högt tempo med fina detaljer. Jag är imponerad över deras helhet och man såg knappt några missar hos förarna. Hundarna kändes också väldigt genomarbetade och vana vid denna typ av miljö och underlag.
7. Någon mer du vill tillägga i form av egna tankar och reflektioner?
Jag vill gärna lyfta fram vår överdomare som coachade oss under hela helgen, han var väldigt ödmjuk och frågade gång på gång hur det kändes och om vi var nöjda över vår egna prestation. När jag dömer så ger jag verkligen allt till ekipaget, det är en enorm kraftansträngning att döma så många timmar i den miljön, och då kändes det bra att nån frågar hur det känns och peppar en att fortsätta. Det var även en härlig stämning bland lagen, alla hejade på varandra och det tror jag betyder mycket för sporten.
Tack för alla intressanta blogginlägg du låter oss ta del av Helene. Domarna gör verkligen ett fantastiskt jobb för alla oss som vill tävla. Roligt att läsa att Marta går in för sitt uppdrag så mycket. Tror de flesta domare gör det fast vissa mer än andra. ? kram
Tack själv! Det är lätt att glömma bort att de gör ett ideellt arbete som är en förutsättning för att vi ska kunna utöva vår sport. Och visst är det extra roligt när domarna verkligen försöker ”ge allt” genom att vara pålästa, uppmärksamma och bedöma ekipagen så rättvist det bara går. De förtjänar verkligen beröm och cred. 🙂
Kram H