130329a 892

“Om vi försätter hunden i en uppgift/situation som den upplever är svår så är det sååå viktigt att vi i den situationen blir den förare den hunden behöver.

Vi likställer den svåra situationen för hunden, med att vi själva ska gå upp för ett berg. Vi har lite höjdskräck, är rädda för snö, rädda för laviner, rädda för allt…. Och vem vi då helst vill ha med oss upp för det där berget? Vill du gå med någon som tror på dig, som ser dina styrkor ? Eller någon som tvivlar på dig och enbart ser dina tillkortakommanden? Vill du att den du går med ska påminna dig om allt som gick dåligt senast ni försökte besegra berget – eller vill du gå med någon som lyfter och påminner dig om precis hur jävla bra du var när du senast besegrade din rädsla. 

Vi i känslosmittar varandra!!!!!! Både positivt och negativt. Och samma  sak träningskompisar emellan.  ?”

De här kloka orden kommer från min vän Sharon Emanuel. Sharon är på många sätt en grym analytiker, samtidigt som hon är en riktig känslomänniska. En härlig och bra kombo!

Jag gillar att försöka hitta nya vinklar och nycklar i hundträningen, för jag tror nämligen inte att vi hittat en bråkdel av den potential vi som människa/tränare har då det gäller att förstå, förmedla och kommunicera med våra hundar. Om tio, kanske tjugo år har vi kanske förstått vikten av den ordlösa kommunikationen. Att det vi tänker, känner och förmedlar spelar en otroligt stor roll för hur hunden uppfattar träningen med oss. Blir vi mer medvetna om det och skickligare på att styra oss själva, kommer vi också ha lättare att styra våra hundar och plocka fram känslor, rörelser och tekniska detaljer på ett effektivt och häftigt sätt.

Det här är en av de största utmaningarna för mig, och det som gör att jag tycker det är så himla roligt att träna djur. Men “den ordlösa kommunikationen” handlar inte bara om vad jag själv förmedlar som förare. Det handlar minst lika mycket om vad våra hundar förmedlar till oss. Små nyanser varav vi kanske bara uppfattar en liten del – i bästa fall.

För att återkoppla till Sharons ord ovan tänker jag mig ett exempel där vår hund ska göra något som är lite svårt för den. Det kan handla om att träna i en svår miljö, utföra en uppgift som den tycker är lite klurig eller oklar, gå in på en tävlingsplan och prestera, ligga plats bredvid okända hundar eller bli granskad av en domare som står nära på fjärrdirigerigen. Om jag som förare ser att min hund blir obekväm, och smittas av den känslan, så är det ju ingenting som direkt hjälper min hund. Inte heller att hela tiden undvika de situationer som jag vet är lite jobbiga för hunden. Eller spänna ögonen i den och med blicken säga “Du ska f-n göra som jag säger!” 😉

Men om jag genom ett avspänt, tryggt kroppsspråk kan tala om för min hund att den är sjuhelsikes skicklig på just det den ska utföra, och att vi tillsammans kan göra det riktigt bra, så ökar oddsen att min hund smittas av min känsla. 

Under en period då Tarzan precis blivit uppflyttad till elit, fick vi ett rejält bakslag på vittringen. Han blev osäker på analysdelen, vilket gjorde att han visserligen ofta grep rätt pinne då han hittade den, men släppte och letade vidare för att sedan ta rätt igen. Jag fick på olika sätt göra honom säker på att den pinnen han bestämt sig för var den rätta.

Innan vi ställde upp inför momentet sa jag “Nu är det nosa (och så signalen för nosarbete) och det är ju du såå jäkla bra på!!!” När jag säger min momentrutin vill jag se att hunden verkligen går in i rätt tanke. Och då är det viktigt att jag själv har rätt tanke.

Då jag stod med ryggen vänd från pinnarna kom jag på mig med att fundera över hur det skulle gå. BIG MISTAKE! Det var definitivt inte en tanke av osäkerhet jag ville förmedla till honom. Eftersom jag i början hade svårt att bryta min lite osäkra tanke så fick jag välja att tänka en neutral. Jag räknade helt enkelt från 50 ner mot 0, och då varannan siffra (50, 48, 46, 44 osv) för att jag verkligen skulle tvingas tänka på det jag gjorde och inte på hur Tarzan skulle fixa nosarbetet. 🙂

Nu för tiden har jag lätt att se vad han kommer göra och har för länge sedan skippat matematiken. Jag ser hur han springer ut snabbt, går ner med näsan strax innan pinnarna, söker intensivt men utan  att plocka, griper pinnen direkt han kommer på den och springer in till mig med pinnen stilla i munnen och med en känsla självförtroende. Och oddsen att han verkligen kommer göra så, ökar betydligt när han känner att jag tror på honom.

Vem smittar vem liksom? Och med vad? 

Om det alltid kännas gott att springa mot matte, så tar man gärna i lite extra. :) Foto: Daniel Eidenskog

Om det alltid kännas gott att springa mot matte, så tar man gärna i lite extra. 🙂
Foto: Daniel Eidenskog