"Sa hon sitt??" Foto: Lena Kerje

“Sa hon sitt??”
Foto: Lena Kerje

Vi hade haft ett bra träningspass.

Dirigeringsapportering, runda, vittring och fjärr i kedja. Helhet i fritt följ. Tränat på att gå sakta åt höger, vänster och framåt  i syfte att kunna dirigera in honom innanför markeringarna i framåtsändnadet till rutan. Jobbat med raka ingångar till sidan i hög fart och från olika vinklar. Nu skulle jag bara avsluta med att få till lite snabbare sättanden i fart eftersom jag tyckte dom var sega i rundamomentet.

Tarzan stannade snyggt, men utan tendens att sätta sig. Jag påminde om att det var sitt och inget annat, och så provade jag igen.

För att göra en lång historia kort så låste han sig fullständigt i att ställa sig. Om jag gav kommandot nära mig gick det fint, men så fort jag provade sätta honom i fart på längre avstånd så blev det stå. Man kan kanske tro att med en bättre ordförståelse skulle hunden kunna kommandot även på längre håll. Men jag hade kunnat träna ordförståelse till f-n löst av mig, och det hade ändå inte funkat just då. Border colliegrej???

Det är tämligen lätt att bli frustrerad i sådana här situationer. Tankar som “hur svårt kan det va???” eller “lyssna för h-vete på vad jag säger!” far genom skallen. Men frustration och irritation har hittills aldrig fått mig att bli en bättre hundtränare. Och jag tror det är ganska få av oss som ärligt kan säga: “Det gick mycket bättre när jag blev riktigt irriterad!”

Tarzan blir upprörd när han känner att jag är sur, eller tycker vi blir motspelare i stället för medspelare. Så därför försöker jag på olika sätt att jobba med mig själv för att inte hamna i fel känsla.

Jag har lite olika “knep”. Ett av dom att är försöka koppla bort min mänskliga hjärna och “bli hund”. Hur tänker min hund? Varför gör han som han gör? Hur ska jag lära honom att tänka annorlunda?

"Det gäller att hålla tungan rätt i munnen!" Foto: Ingela Karlsson

“Det gäller att hålla tungan rätt i munnen!”
Foto: Ingela Karlsson

Egentligen hade jag inte behövt tänka som en hund för att komma på svaret, det räckte så bra att gå till mig själv. Vid ett flertal tillfällen (närmare bestämt tre) har det hänt att jag själv nollat Z:at på tävling.  Två gånger då jag gått fel väg, och en gång då jag kastade om ordningen på skiftena fullständigt.

Berodde det på att jag inte visste hur jag skulle gå? Eller att jag inte kunde ordningen på skiftena (jag hade dom ju för tusan uppskriva på handen!!). Nää, det berodde på att jag var såååå fokuserad på att göra rätt… Att gå rätt, vinkla rätt, säga skiftena rätt, göra upptagen rätt… så det blev fel. Det beror inte på att jag inte kan. Inte heller av jag är helt obegåvad. Jag anser mig rätt normalbegåvad, varken supersmart eller helkorkad liksom.

Ett annat exempel är vallningen. Jag vet att höger är den hand man hälsar med, och vänster den där mina vigselringar sitter. Ända säger jag höger och pekar vänster till min hund. Och han går ditåt jag pekar… den vackra vallhunden.

120428 108

Foto: Ingela Karlsson

I agilityn vet jag att jag inte får springa över den tänka linjen innan jag ger svängkommando. Ändå är jag drygt en meter förbi innan jag signalerar vänd, vilket gör att jag nästan krockar med hunden. Varför byter jag inte riktning där jag vet att jag ska byta??

DSC_0493

När jag hamnar i sådana situationer hjälper det inte att någon talar om för mig att jag är dum i huvudet (även om dom förmodligen tycker det). Inte heller hjälper det att dom blir irriterade, tjatar eller på annat sätt visar att dom är missnöjda. Då blir jag ännu mera stressad.

Det som kan hjälpa är att “nollställa hjärnan” och byta fokus så att jag inte behöver tänka så mycket på  det jag måste göra. Kanske låter det konstigt men ju mer jag tänker “nu måste jag göra så här” desto sämre lyder min kropp. Antingen genom att bli väldigt långsam, eller att göra helt fel.

Att vara en skicklig hundtränare handlar om så mycket mer än att lära in färdigheter och tekniskt snygga delar. Det handlar väldigt mycket om att kunna hålla huvudet kallt och agera proffsigt. Jag tror helt ärligt att jag lägger lika mycket  tid på att jobba med mig själv mentalt  – på en himla massa olika sätt – som jag lägger på att lära min hund bli duktigare på elitmomenten. 

Jag har kommit så långt att jag har en ganska klar bild av hur jag vill vara som hundtränare. Hur jag vill tänka och känna. Vad jag vill utstråla och förmedla. Det handlar till stor del om att lära känna sig själv, och givetvis också sin hund. Men också att våga sätta sina egna mål och inte låta sig påverkas av omgivningen. Om man nu inte vill det. 

Jag lyckas inte alltid. Långt i från. Men jag lyckas ibland. Oftare nu än för några år sedan. Och jag hoppas jag kan säga samma sak om ytterligare två år. 

 

 

Foto: Lena Kerje