Mick

´111203 029_2_2

Det är några som undrat över Mick. Hur det är med hans hälta och varför jag skriver så förhållandevis lite om honom på min blogg.

Svaret är att vi inte gjort så mycket den senaste tiden. Mick har haft känningar av den senskada han drog på sig förra sommaren då vi vallade, och han har under vintern haltat till och från. Nu har han varit hältfri ett par veckor och jag har så smått satt i gång med lite lätt lydnads- och fysträning. Förhoppningsvis kommer vi snart i gång och vallar igen, och så fort det är lite varmare i vattnet så ska han få simträna ett par gånger i veckan. Simningen är en suverän träningsform för Micks långa kropp och rygg, och dessutom älskar han det!!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade  dåligt samvete över Mick. Otaliga gånger får han sitta kvar i bilen och vänta medan jag och Tarzan tränar, och mitt hjärta blöder varje gång hans förväntansfulla blick slocknar då han inser att det inte var hans tur denna gången heller. Att det är för hans eget bästa har han ju ingen aning om. I möjligaste mån har jag försökt hinna aktivera honom på andra sätt då han varit konvalescent (korta spår, godissök och andra lugna nosarbeten) men handen på hjärtat har tiden inte alltid räckt till.

Mick har haft rätt mycket otur i sitt sexåriga liv. Då han var knappa året föll han 20 m rakt ner i ett stenbrott tillsammans med min dåvarande terrier Jackson. Mick blev hängande på ett stenblock i 40 minuter innan vi kunde ta oss ner och rädda honom, medan Jacke förmodligen omkom direkt. Givetvis var Mick allvarligt skadad och det var nog ingen av oss som trodde han skulle överleva. Men det gjorde han, mirakulöst nog. Och inte nog med det, han kunde börja tränas (och tävlas) efter en längre tids konvalescens.

Med facit i hand tror jag ändå traumat påverkat honom, inte mentalt men fysiskt. Han åker lätt på både det ena och andra, har varit småhalt till och från och är ganska infektionskänslig. Ingen annan i Rockstrjärnekullen är drabbad på liknande sätt, så jag gissar att olyckan satt sina spår. Och det får vi nog leva med, både han och jag. Själv är jag så oerhört glad bara över att Micken överlevde.

Men visst har det varit en känslomässig bergochdalbana med honom. När vi började tävla hade jag höga mål och ville absolut försöka satsa på en framtida landslagsplats. Vi kom med i talanggruppen, fick vara med på ett landslagsläger och trots små avbrott p g a diverse småskador så kunde vi hålla igång vårt tävlande hyfsat bra. Vi gjorde tre höga resultat i rad och var kvalade till SM 2011. Jag var så himla glad!! Vårt första SM… jäklar vad pepp jag var och Mick kändes jättefin i träningen. Men glädjen utbyttes i tårar då Mick fick tillbaka anaplasman han åkt på året innan, och fick genomgå ytterligare en långa antibiotikakur.

Jag var så fruktansvärt ledsen, i första hand för att Mick var dålig igen, men också för att vi missade SM som jag sett fram mot så mycket. Och någonstans i den vevan tror jag att jag bestämde mig för att detta med hundar och hundträning inte skulle få påverka mitt liv i den utsträckning det tidigare gjort. Givetvis vill jag fortsätta med min hobby, men med en lite annan intställning än jag tidigare haft, och framförallt med mer distans. Och jag tycker jag lyckats hålla det löftet hyfsat bra.

Om jag ser till mig själv, tror jag inte det enbart är av godo att sätta upp höga mål. Även om man har turen att få ha en frisk hund (och turen av vara frisk själv!) så finns det mycket annat som kan sätta käppar i hjulet och förstöra lite av den glädje och lättsamma känsla som jag tror de flesta av oss vill ha tillsammans med våra hundar.  Så när människor frågar mig vad jag nu har för mål med Tarzan så svarar jag att målet är att varje träningspass ska vara genomtänkt och att vi båda ska känna lust och samarbeta bra. Hur långt det räcker får vi se, och helt ärligt så spelar det inte så jättestor roll. Bra tävlingsresultat är en bonus, men definitivt inte livsviktigt längre. Och för mig känns det skönt att ha kommit till den slutsatsen.

Jag tycker det var roligt att läsa Maria Brandels intervju med landslagsföraren Helena Lindholm. www.skogsborg.net  Helena har en rätt go intställning då hon skriver att ”det bästa sättet att ta sig till landslaget är att inte försöka så himla mycket”. Även om det är en sanning med modifikation så tror jag helt ärligt att hon har en poäng där. Givetvis går det åt en hel massa träning för att prestera bra resultat, men kanske man vill och försöker för mycket ibland. Och det på bekostnad av en hel massa annat.

Vad beträffar Mick hoppas jag att vi kan hålla i gång vallningen under året och att vi får möjlighet att utvecklas tillsammans där. Lite lydnadsträning och kanske någon tävlingsstart också, men mest på kul. Och framförallt ska jag göra allt jag kan för att Mick ska få vara så frisk och pigg som det bara går. Det förtjänar han verkligen!

Nedan en liten träningsfilm på Mick <3 från en kall vinterdag förförra året.

Programträning Mick

19 reaktioner på ”Mick”

  1. Han har nått extra den där rocknissen. 🙂 Kul att kika på filmen, har bara sett Mick och dig då ni tävlade i Norrköping för länge sen. Han ser ut att gilla lydnad i snön. 🙂 Hoppas ni kan komma tillbaka till samma fina form igen.
    Kram Åsa

  2. Himla bra skrivet om att försöka för mycket. Jag har upplevt precis det du skriver om och kan intyga att det är så. Jag ville för mycket om det blev mest besvikelser på tävlingarna. Efter att han tagit ett brejk starta jag om mest på skoj utan krav, och vi hade vårt championat på fyra tävlingar och det bästa av allt:vi hade roligt både han och jag varenda minut. Tack för en läsvärd blogg. Jag önskar dig massa roligt både på och utanför tävlingsbanan och hoppas att din fina Mick får vara frisk. Otroligt vacker hund, och duktig!!
    mvh Katarina

    1. Roligt att läsa dina rader, och grattis till att ha ”kommit igen” med bravur. 🙂
      Tack snälla du!

  3. Helena & Carma

    Blev bestört över att läsa om olyckan med dina hundar. Vilken fruktansvärd upplevelse!!
    Önskar dig all lycka i fortsättningen o tack för en mycket bra blogg.

  4. Det ligger mycket i vad du skriver och extra viktigt när man håller på med djur. Jag håller inte på med hundar men har varit med om liknande med min häst. Min tränare sa åt mig att jag själv var min värsta fiende och att alltför höga ambitioner lätt leder en i fel riktning. I dag förstår jag vad hon menade men inte då. 😉
    Moa

    1. Vilken bra beskrivning! Att själv vara sin värsta fiende tror jag är mer vanligt än ovanligt. Det är ju vi själva som sätter upp begränsningar genom att låta besvikelser och frustration ta över. Tack för dina kloka rader!

  5. Ge SnyggMick en puss från Jazza och hälsa att han är hennes favvis alla kategorier!
    Ses snart. Kram

  6. Så duktiga ni är och så glad man blir av musiken! Härligt att se er! Pomme har varit i spårskogen. Han spårade upp fyra pinnar och en stor bumbibjörn. 🙂
    Kram Eva

  7. lotta, Siri & Keiko

    Blir alldeles varm i hjärtat över din enorma ödmjukhet <3 Det är sånt som gör dig till den inspirationskälla du är 🙂
    Kram

  8. Helena Lindholm

    Ingen har väl som du hängt i och gjort allt för en olycksdrabbad hund, både vad gäller veterinärvård, rehabilitering, aktivering och anpassat träning och målsättning efter Micks förutsättningar! Har med beundran följt dina ansträngningar i flera år och vet att du gör allt för din rockkille. Ett stort föredöme är du! Kul att läsa om hur du upplevde min intervju också.

Lämna ett svar till Heléne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top