Skillnaden mellan träning och tävling – dike eller avgrund?

1798485_694712573884501_667796843_n

Häromdagen hade jag första mötet med en träningsgrupp som bokat in några träffar här på Talludden under vintern och våren. De ville ägna förmiddagen åt diskussioner kring ämnet mental träning och eftermiddagen åt praktisk träning.

En av deltagarna (vi kallar henne Stina) tog upp frågan kring något hon kallade prestationsvakuum, d v s oförmågan att prestera högt då det gäller, trots att man vet att det finns kapacitet. Stina sa ”Det är som att det låser sig varje gång vi ska tävla. Vi tar oss ofta igenom med ett resultat strax över förstapris, men med tanke på hur våra träningar ser ut, och på hur mycket erfarenhet vi har tillsammans, så borde vi ligga mycket högre poängmässigt än så.”

Vi började med att gå igenom hur hennes träningspass såg ut, om upplägget skiljde mycket mellan träning och tävling. Var hunden påverkad av tävlingsmiljön, kommenderingen eller tävlingssituationen i sig? Tränade hon ofta på att gå in och börja prestera direkt på en ”ny” plan? Hur ofta checkade hon av träningen på ett helt tävlingsmässigt sätt och var hon helt ärlig då hon utvärderade den? Blev hon väldigt nervös i tävlingssituationen och glömde därmed bort sina egna uppgifter?

Därefter bestämde vi att Stina efter lunch skulle gå ut och köra igenom sitt program helt tävlingsmässigt medan vi filmade. Och så skulle vi gemensamt gå igenom filmen efteråt.

Att filma sina pass är helt ovärdeligt. Då menar jag inte bara enskilda moment utan ett helt vanligt pass – från att man går in på planen tills man är klar – oavsett om man väljer att träna sitt program tävlingsmässigt eller träna på delar och detaljer.

För att kunna utvärdera sin träning på ett bra sätt finns det en del frågor som man bör tänka igenom. Och svaren på dessa blir ofta  uppenbara då vi ser oss på film.

När börjar egentligen träningen? Då vi tar ut hunden ur bilen? Då vi värmer upp utanför planen? Då vi går in på planen? Då vi plockat fram alla koner och apporter och ropar på vår hund som legat utanför och väntat? Då vi säger ”fot”? Vet hunden exakt när den är i träning och inte? När får hunden träningstanke och hur ger vi den det?

Vad gör hunden då vi pausar i träningen? Är den kvar i träningstanke? I så fall, är det bra eller mindre bra för just den hunden? Har hunden lätt att behålla sitt engagemang även efter en paus eller måste vi ”jobba upp den” igen? Vad tänker hunden på efter en avslutad uppgift?

Har hunden lätt att växla tanke? Har den lätt att bli kvar i en och samma tanke en längre tid? Låser den sig gärna i en speciell tanke?

Hur ser jag som förare ut då träningen flyter på bra? Kroppsspråk, mimik, röstläge mm. Hur ser jag ut då det strular till sig? Ger jag hunden dubbla budskap (munnen säger en sak, kroppsspråket en annan)?

Det här var några av de saker vi diskuterade då vi kikade på filmen med Stina och hennes hund. Vad vi alla tydligt noterade var att hunden såg annorlunda ut på uppvärmningen mot då de gjorde entré på planen. Det hände något i hundens huvud i samma ögonblick som de började gå in mot uppställningspunkten. Stina fick även hon en helt annan look. Från ett mjukt, vänligt ansiktsuttryck och ett lite busigt kroppsspråk blev hon ganska stel, stram och allvarlig. Redan där började vi diskutera frågan ”vem påverkar vem ”?

Stina villa ha sin hund i fotposition då hon gjorde entré. Det fixade hon fint såtillvida att hunden gick i position och med kontakt, men inte med samma kroppsspråk och höga svans som den haft innan. Den såg lite avvaktande ut.

Fria följet var ganska fint tekniskt sätt, och Stina berättade också efteråt att de brukar få ganska höga poäng på det. Själv upplevde hon att det var stor skillnad på känsla i träning och tävling och trots ganska höga poäng så kände hon sig aldrig riktigt nöjd med fritt följ på tävling.

För att göra en lång historia kort så utförde hunden resten av momenten på ett helt ok sätt. Små missar här och där (lite lamt tempo på sina ställen, slarviga upptag av apporten, osäker på vittringsanalysen även om den kom in med rätt pinne) men en väldigt fin fjärr och snygga, snabba ingångar till sidan i samtliga moment.

Vi kikade igenom filmen flera gånger eftersom Stina valde att lägga hela ”sin” tid på att försöka hitta förklaringen till den – som hon upplevde – stora skillnaden på träning och tävling. Både rent utförandemässigt och känslomässigt.

Vad man tydligt såg var att föraren ville ha kontroll varje steg inne på planen. Det innebar att hon tog med sin hund ”fot” både in på planen och mellan momenten. Hon var väldigt noga då hon ställde upp inför varje nytt moment och där blev det lite trixande fram och tillbaka innan de var klara. Det sistnämnda förstärkte hundens sedan tidigare lite försiktiga och osäkra känsla, och gjorde också så att tempot sjönk ett snäpp då hon t e x skickade till konen.

Stina såg också med egna ögon hur hennes kroppsspråk förändrades då det blev små missar och slarv från hundens sida. Hur hennes mun blev lite stramare och hela hennes rörelser stelare. Och om vi ser dessa små detaljer på film så kan man ju fundera över hur hunden upplever det hela. Hundar, vars hela kommunikation sker genom mimik och kroppsspråk.

Stina fick lite läxa med hem till nästa träff. Det här var några av den saker hon ska jobba med.

1. Att bli mer tävlingsmässig i sin träning och även i uppvärmningen. Det kan  t e x innebära att hon tar med en transport och en tävlingsmässig uppställning innan hon gör ett moment eller del av moment. Hon ska också ofta visualisera att hon är på tävling då hon tränar.

2. Hon ska bli vara mycket mer engagerad då hon belönar sin hund, oavsett om det är tävlingsmässiga belöningar /bekräftelse eller belöning med godis eller lek. Hennes hund behöver mycket social bekräftelse från sin matte, och Stina ska träna sig på att inte vara så kontrollerad och allvarlig.

3. Hon fick ett antal självförtroendeövningar (för hunden) som de dels ska göra separat, och dels lägga in som ett ”moment” i träningen på planen.

4. Stina ville gärna le inne på planen för hon kände spontant att det skulle hjälpa henne hitta en bra känsla, men glömde det ganska fort då hon kom in. 😉 Hennes egen idé var att sätta upp en skylt bredvid träningsväskan på planen med en stor smiley på. 🙂

Vi kom samtliga fram till att om man vill förändra och förbättra något så är första steget att bli medveten om var bristen/bristerna ligger. Det kan ta lite tid i bland och man får kanske börja i en ände och prova sig fram. Och som vanligt  se till att ha roligt på vägen. För detta handlar om hundträning – inte om kamikazeuppdrag.  🙂

11 reaktioner på ”Skillnaden mellan träning och tävling – dike eller avgrund?”

  1. Som vanligt en väldigt intressant blogg. Jag känner igen mig i Stina. Efter att ha tävlat en hel del och även sett många tävlingar har jag konstaterat att det är långt från alltid som det bästa ekipaget vinner. Otur, orutin eller vad det än kan bero på men man ser kapaciten hos vissa som trots det inte hamnar på pallen. Frustrerande!

    1. Det är definitivt inte alltid ”de bästa” ekipagen som hamnar överst på pallen. Det är dom med för dagen minst missar. Men å andra sidan kan man ju se det som så att om man ofta hamnar överst (med höga poäng) beror det ju på att man sällan missar och har en väldigt hög lägsta nivå. Och DET tycker jag tyder på att man är riktigt bra. 🙂

  2. Åh tack tack tack för att du delar med dig av denna träff! Känner igen mig massor i träningen med Jim… Svårt att hitta de ”rätta knapparna” för att få med sig den hunden man kan få fram på träning till tävlingen. Stor utmaning för mig och Jim! Inga problem med Kip då han inte bryr sig om omgivning eller reagerar om jag beter mig lite stelare eller annat, han är så pepp på vad vi ska göra! Jim känns mer osäker och och då försöker jag mer vilket nog känns mer pressande än peppande… Ja, svårt men tack! 🙂 fick många tips!

    1. Roligt att du tycker Ida, tack! Jag tror mycket handlar om att verkligen försöka analysera var bristen ligger (teknik, miljö, motivation, förarpåverkan mm mm) och lägga upp sin träning efter det. Och så gå på magkänslan och inte lyssna på ”alla andra”. För även om de som ger råd kanske är jätteduktiga hundtränare så vet ju inte dom vad man har för bakgrund med sin hund och inte heller vad hunden (eller man själv) är för typ av individ. Visst ska man lyssna och ta in vad andra säger och tycker, men det måste kännas rätt för just mig, eller dig eller vem det än må gälla. 🙂

  3. Barbro Larsson

    Väldigt bra läsning exakt så har vi det. Undrar lite över övningarna som hon fick med sig för att stärka hundens självförtroende.

    1. Tack! 🙂 I just detta fallet så hade hon sedan tidigare tränat hunden i att skickas i väg upp på stenar och stockar i skogen vilket den tyckte var buskul. Så vi utnyttjade det genom att skicka den upp på en bänk (bord, lastpall hade funkat lika bra) på planen och där fick den leta rätt kotte (med mattes vittring) som vi gömt bland filtar, prasslande påsar och stenar. Hunden tyckte det var superkul och det ska hon jobba vidare med hemma då hunden behöver få bli mer självständig, säker och trygg i sitt arbete då den jobbar på avstånd.

      I övrigt ska hon köra lite roliga uppletandeövningar med metallapporten i skogen och sedan gömma den på planen och låta hunden leta.

      Då hunden även är lite reserverad mot människor så ska den få leta godis hos olika personer, i fickor, händer, under jackor mm medan personerna i fråga är vänliga men helt neutrala och stilla.

      Jag tror det finns många sätt att utveckla övningarna så de passar just din hund. Att leta efter roliga saker och få bekräftelse genom att dels hitta dom och att matte talar om att man är världens bästa hund tycker jag stärker många hundar.

  4. Mycket mycket bra och användbart. Är så himla peppad inför kursen du och Ditte ska hålla på Kungliga Hundar! Kommer detta att komma upp? 🙂

    1. Ditte är snabb som en vessla med att svara – jag betydligt segare…! 🙂 Kul att du kommer på kursen!! Som Ditte skrev så kommer vi väva in mycket av detta i träningspassen även om det kanske inte blir lika utförligt och konkret som det blev just i ”Stinas” fall (som kom hit enbart för att få hjälp med just detta).

      Vi ses i januari!! 🙂

  5. Mycket bra inlägg Heléne. Och Ja Anna! Både Heléne och jag försöker att alltid ha fokus på vad vi som hundförare förmedlar till våra hundar. En liten skillnad i kroppsspråk, tävlingsbelöningar, mimik m.m. kan göra en sån enorm skillnad. Vi ser fram emot kursen i Göteborg 🙂

  6. Pingback: Ekkos konkurranseproblem | Ekko og Ymse

Lämna ett svar till Heléne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top