13_2-1Jag gör som Stefan Einhorn sa på Skavlan i fredags… Jag gläds åt alla mina vänner och bekanta som gjort fina insatser på tävlingsbanorna i helgen. “Kan man glädjas åt andras framgångar får man många tillfällen att glädjas” sa denna kloka man, och visst är det så.

Kanske jag har haft tur, men jag tycker verkligen de allra flesta “hundmänniskor” är otroligt generösa med alltifrån sina kunskaper och erfarenheter till att gratulera och glädjas med varandra. Det är ytterst sällan jag stött på prestigetänk, missunnsamhet och andra tråkiga attityder bland hundtränare, medtävlare eller instruktörer. Och goda energier sprider jag gärna vidare efter bästa förmåga. 🙂

Jag brukar titta på Atleterna på SVT. Dels för att jag tycker programmet är spännande och snyggt, grafiskt filmat, men även för att Eva-Marie Wergård är med och tävlar. http://propiraya.wordpress.com/category/atleterna/

Eva-Marie och jag har inte träffats irl ännu, men vi har mycket givande mailkonversationer om mental träning och allt som hör därtill. Jag gillar verkligen hennes härliga energi, optimism och förmåga att verkligen våga utmana sig själv inom så många områden. Läs gärna hennes blogg på Runner´s Triathlon och låt dig inspireras. http://triathlon.runnersworld.se/blogs/evaelin/index.htm

Vad som slog mig när jag kikade på programmet i lördags var hur oerhört lätt det kan vara att “låsa” sig själv i en tävlingssituation. Man vet att man kan, men man måste sätta det här och nu. Och man vill verkligen. Man vill så in i bomben gärna. Och så tar tanken på resultat över i hjärnan och man glömmer plötsligt hur man brukar göra då det går så bra. Hjärnan tar över kroppen på något sätt, och extra påtagligt blir det så klart i sammanhang då det gäller att springa fort eller hoppa högt. Jag tycker alltid synd om dom som åker ut. Dom kanske egentligen inte var sämre än någon annan, men just där och då fick dom inte till det.

Helt ärligt tror jag man kan vilja för mycket ibland. Och det är nästan alltid avhängt med att man tänker resultat /poäng/placering i stället för uppgift/känsla. Där har den mentala biten en stor inverkan.

Men så är det ju med tävlingar. Ibland får man till det, andra gånger åker man ut – i alla fall bokstavligt. Och det är då som vilja, motivation och träningsglädje får extra stor betydelse. För varje gång man åker ut (jag kallar det så även om vi hundförare inte direkt blir hemskickade från tävlingsplanen) så har man ju lärt sig något nytt. Om sin hund, sig själv och sin förmåga att agera i skarpt läge. På så sätt skaffar man sig hela tiden nya erfarenheter. Och ju skickligare och mera erfaren man blir, desto mer sällan åker man ut.

En annan sak jag tänkte på var Kajsa Bergkvist svar på frågan hur många gånger under sin karriär hon fått till “det perfekta hoppet”. “Inte ofta, kanske fyra, fem gånger” svarade hon. Och då tänker jag på alla de tusentals hopp hon gjort under sin höjdhoppskarriär som ändå måste varit “ganska” bra…

 

Bilden överst föreställer Heidi Billkvam och Emma som var en av de som presterade bra i helgen. Så bra att det räckte till SM-Guld. Stort grattis!