2F5Q7926

Gudrun – mer sommarbris än orkan

Jag träffade en kompis (vi kan kalla henne Gudrun) för ett tag sedan.

Vi har känt varandra i rätt många år, haft mycket roligt tillsammans och Gudrun är en jättehärlig människa. Men vi har lite olika rytm hon och jag.

Jag kommer på mig själv med att jag gärna vill “fylla i” meningar åt Gudrun, liksom avsluta en mening så hon kan komma till nästa. Det här är ju väldigt ofint av mig så jag får verkligen bita mig i tungan.

Gudrun tänker först och talar sen. Det gör att det ibland kan bli en liten konstpaus innan hon ger feedback på det jag nyss sagt. Och den där konstpausen kan liksom stressa mig lite, jag som helst vill ha en omedelbar reaktion på det jag säger – helst både genom ord och uttryck.

Men till skillnad mot en del andra människor man pratar med så avbryter Gudrun aldrig. Hon väntar alltid till jag pratat till punkt…och ofta ännu lite längre. Hon lyssnar färdigt på vad jag har att säga, utan att ägna den tiden åt att fundera över vad hon själv ska kontra med. En inte allt för vanlig egenskap, men en väldigt trevlig sådan.

Att lyssna, inte bara med öronen

Kanske det är jag som borde bli lite mer som Gudrun, istället för att låta mig stressas över hennes lite långsammare sätt. På väg hem från vårt möte funderade jag över hur bra jag egentligen är på att lyssna. Jag försöker visserligen att inte avbryta folk utan låta dom prata till punkt, men det innebär ju inte per automatik att jag är en bra lyssnare…

Man lyssnar ju egentligen inte bara med öronen, utan med flera sinnen. Man använder ögonen för att se personens kroppsspråk, mimik och uttryck. Man känner in personen och liksom kollar av hur han/hon uttrycker sig. Och för att kunna göra det måste man vara väldigt närvarande, och det är svårt ibland. Speciellt om man själv är lite stressad eller har många egna tankar som snurrar i skallen.

Jag vill nog påstå att jag är skapligt bra på att lyssna, men skulle kunna bli betydligt bättre. Och jag tänker jobba på den biten och lära mig lite av Gudrun, även om jag nog inte kommer kunna bli lika eftertänksam som hon eftersom vi i grunden är olika personligheter.

Säger munnen och kroppen samma sak?

Att använda flera sinnen än hörsel, och flera signaler än rösten, är något jag brukar försöka tänka på då jag tränar min hund. Och då menar jag inte i form av dubbelkommandon eller hjälper. Vi vill ju gärna tro att våra ord är det hunden reagerar på då vi tränar (säger jag “sitt” så är det ju sitt…) men normalt sätt har ju hunden ett helt annat sätt att kommunicera än via röst och ord. Den läser in kroppsspråk, ansiktsuttryck, gester, tonläge och en hel massa andra saker som kanske betyder mycket mer för den än vad vårt kommando gör.

Om jag säger “sitt” med ett lite dominant kroppsspråk och pondus i rösten signalerar jag kanske mer “ligg”, och då spelar det mindre roll hur mycket ordförståelse jag tränat med min hund i andra sammanhang. Och en hund som är väldigt signalkänslig och inkännande kommer med största sannolikhet gå på andra saker än mitt ord i ett sådant läge. Tarzan tillhör de mer receptiva och signalkänsliga,  och därför försöker jag vara noga med att mina ord och mitt kroppspråk förmedlar samma sak till honom.

Hur funkar era hundar?

Har ni tänkt på hur era hundar kommunicerar med er? Om dom är snabba på att ge respons på det ni säger, eller lite mer eftertänksamma (som Gudrun :)). Är dom seriösa och lite allvarsamma, eller mer skojfriska och lättsamma? Vill dom ha ordning och reda då ni tränar eller lite funkar dom bäst då stämningen är lite mer uppsluppen och avspänd?

Jag tycker det är jätteintressant med olika personligheter – både då det gäller djur och människor. Vi har mycket att lära av varandra och kan vi bara lära oss att lyssna ordentligt kan vi få ta del av många spännande upplevelser och nya infallsvinkar.

Bilden på Tarzan (som ser ut att fråga vad tusan jag egentligen menar) är tagen av Lena Kerje.