Att tänka i lite nya banor

När Tarzan var ny hos mig (han var två år när han kom till oss) fick jag många värdefulla tips av Frida Wallén kring hur jag skulle träna och tänka med denna intensiva, reaktiva och impulsiva hundindivid. De tipsen har jag burit med mig och haft stor nytta och glädje av i den fortsatta träningen med Trasan. Vi har hittat vår linje och är trygga i det sättet att jobba tillsammans. 

IPO folket tänker ju i regel lite annorlunda än vi lydnadsfolk, till stor det beroende på att det prioriteras andra saker i IPO-lydnaden än det gör i tävlingslydnaden. I IPO är det A och O att hunden är ”på” och ligger högt i drift. Ska den klara att gå ett långt tävlingsprogram utan minsta blicksläpp eller sänkning av aktivitetsnivån så gäller det ju att man tränar hunden i att jobba och fokusera länge i väldigt hög energi. Jag upplever att de skickligaste IPO-förarna är superduktiga på att kunna ”ratta in” sina hundar på rätt frekvens och få till både precision och attityd. Kolla bara på hundarnas exakta position i fria följet och det engagemang de har! Någon berättade för mig att de som satsar högt i IPO lägger cirka tre år på att få till ett fritt följ (som håller mästerskapsklass), innan de ger sig ut och tävlar. 

Riktigt så ambitiös tänker jag inte vara. 🙂 Men jag är väldigt intresserad av att lära mig mer kring hur man jobbar med belöningar, känslor, aktivitetsnivåer och precision och få lite nya infallsvinkar och tankar. Dessutom tror jag det är utvecklande att gå utanför sin egen ”lydnadssfär” ibland och hämta inspiration från annat håll. Så under nästa år kommer jag att åka och träna för Frida regelbundet, framförallt med Smiley, men även med Tarzan. Frida är skicklig på att lyssna in och läsa både hund och förare, och har inga problem att anpassa träningen så den passar till en lydnadsnörd med två bc-grabbar. 😉 Vad jag också gillar med Frida är hennes 100%-iga engagemang i kombination med en stor portion humor.

Min vän Ingela i Fyllingarum bokar regelbundet Frida som gästinstruktör, och i går fick jag chans att hoppa in lite snabbt då en av deltagarna fått förhinder. Denna gång var det Smileys tur att gå kurs (hans första) och det tyckte han var fränt. 😉 Smilet är väldigt social och blir överlycklig då han ser människor… the more the merrier liksom. Så länge vi tränar aktivt funkar det bra och vi kan även leka oss nära människor och in bland folkmassor, men så fort det blir en väntepaus så spanar han in folket, kopplar på sitt leende och så går svansen igång. Jag måste verkligen lägga mer tid på att lära honom ignorera människor runt omkring. 

I vårt första pass tog jag upp tankar kring lek och belöningar och i pass två tränade vi följsamhet. Frida pratade mycket om att kunna ställa in sin hund i olika energinivåer. Vill man ha lätt energi eller energi med mer tyngd och ”jävlar anamma”? Det varierar ju beroende på uppgift, och det kan man reglera genom olika belöningar och hanteringen kring dessa. Frida menar att hunden ofta ligger alldeles för lågt eller alldeles för högt i energi, och att det är mellanlägena som man vill komma åt lite mera. (Och då ska nog tilläggas att mellanlägena för en IPO-förare i regel ligger högre än mellanlägena för en lydnadsförare). 

Det gäller att hitta en känsla som man ser att hunden ”mår bra i”. Jag tycker jag hittade den känslan hos Smiley vid flera tillfällen i går då han fick vinna leken, och han hoppade upp på mig med en alldeles särskild blick full av trygghet, självförtroende och en ”du&jag-matte-känsla” Svårt att sätta ord på, men det kändes i hjärtat. ”Den känslan kommer han vilja komma tillbaka till, för den mår han bra av” sa Frida. Och ju oftare ni hittar den, desto snabbare kommer den att infinna sig hos honom varje gång.”

Hon pratade också mycket om att våra hundar måste kunna lita på att det den gör kommer ge utdelning. Hon menar att vi måste vara tydliga i vår information till hunden, och det kan vi bara vara om vi själva är helt på det klara med vad det är vi vill. ”Många förare vet inte riktigt vad de vill ha, och då blir det väldigt svårt för hunden att veta vad som förväntas och vad som ger utdelning. Hunden måste vara trygg och kunna lita på oss i alla lägen.”

Att ha power i träningen innebär inte stress och ljud. Hos många ljudliga, stressade hundar ligger det en alltför hög belöningsförväntan i botten, men ljud kan även komma av många andra anledningar. Därför kan man heller inte jobba på ett och samma sätt med ljud, utan där måste den eftertraktade  ”hundtränarkänslan” komma in. Varför piper hunden just nu? Förstår den inte vad vi vill att den ska göra? Har den för mycket belöningstänk? Är den osäker på oss som förare för att vi själva blir osäkra? Eller har det bara blivit en grej?

Beroende på anledningen så hanteras problemet på olika sätt. I vissa fall kanske vi ska ignorera ljuden och i stället försöka förklara tydligare för hunden. I andra fall talar vi om att hunden faktiskt måste vara tyst, och fortsätta vänta på sin belöning. Den kommer inte så länge hunden tänker för mycket på den.  I det tredje fallet måste vi som förare bli mera medvetna om vad vi förmedlar till våra hundar. Också vidare… 

Smiley fick komma ut lite innan det var hans tur och bara sitta och vänta. Han tycker det är lite svårt att titta på när andra tränar och det kan komma ett ett och annat skall, men jag tycker han klarade det bra i går. Han har en tendens till eye i träningen men däremot upplever jag inte att han ”låser” på andra hundar eller eyear dom, fast jag har givetvis koll på den biten. Under passen jobbade han fint, lekte bra och jag tycker han har ganska lätt att fokusera på sina uppgifter, även fast det ibland finns saker som tar överhand och gör att han får ett tillfälligt släpp.

Jag fick många bra råd av Frida hur jag ska få honom känna sig ”stark”, ha högt självförtroende och skapa en ”vi-känsla” i träningen, och kommer lägga övervägande delen av träningstiden framöver på sådana bitar. Även om valpen har lätt för vissa saker, är det inte så att en ”barnstjärna” nödvändigtvis fortsätter utvecklas åt rätt håll bara för att den snabbt tar till sig träning då den är ung. Vissa saker kommer få ”läggas på is” då det gäller Smiley och plockas fram när jag anser det vara läge. Han ska först och främst få chans att växa i sin gängliga spindelkropp.

Tävlingslydnaden är ju inte så variationsrik, d v s har man kommit upp i högsta klassen är det precis så det kommer se ut under 8-10 år – om man nu har turen att ha en frisk hund som håller att tävla länge. Och även om jag tycker lydnaden är jätterolig så känner jag det inte som ett självändamål att tillbringa sååå många år med att förbättra ett bakåtsitt, få ett snabbare sättande efter runda eller ett rakare läggande i z…

Men alla tänker och vill olika, och jag tror inte det finns några rätt eller fel då det gäller hur snabbt man lär in de olika färdigheterna. Det viktiga är att det känns rätt för just en själv och framförallt ens hund. 🙂