DSC_0255

Hemma efter en trevlig kurshelg i Skåne.

Jag tycker nästan alltid det är roligt att hålla kurs, men allra mest givande är det då man får möjlighet att följa upp samma ekipage genom flera kurstillfällen under en längre period.

Åsa Jakobsson/Glädjeklick har bokat in fyra tillfällen med mig – två under hösten 2015 och två under våren 2016 där jag får tillfälle att följa sex ekipage. Målet med kursen är att på olika sätt bli ännu duktigare på att prestera bra och stabilt på tävling, och inte fastna i alltför mycket “detaljnörderi” (vilket vi lydnadsfreaks väldigt gärna gör – i bland på bekostnad av en väl fungerande helhet och uthållighet).

Vid det här kurstillfället pratade vi en del om hur lätt det är att lura sig själv – medvetet eller omedvetet – genom att överskatta hundens egentliga kunskap i respektive moment. Hur bra kan hunden egentligen de olika momenten? Utan någon som helst hjälp… Utan att belöningen är synlig… Och med en förare som agerar precis som hen kommer göra på tävling… Håller momenten samma kvalité gång på gång? Eller är det 9-mässigt ena gången och 5-mässigt (eller t o m  noll!) nästa – beroende på tur, omständigheter mm?

Deltagarna fick skriva ner (och gradera) hur väl de ansåg att deras hundar kunde momenten ett och ett – alltså utan att vi la in dom i någon kedja. Och sedan checkade vi av hur väl deras analys stämde med verkligheten.

Och det var lite spännande… för oftast när jag gör det här testet så visar det sig att man överskattar hundens kunskap. På den här kursen var det faktiskt tvärtom. Förarna satte lägre “betyg” på sina hundar än vad de verkligen presterade då de fick visa upp sina moment tävlingsmässigt. Och det gav mig tillfälle att försöka hitta andra “förbättringsstrategier” än rent momenttekniskt. Intressant och givande… inte minst för mig själv!! 😉

Inspirerad av de trevliga kursdeltagarna satt jag på tåget hem (det är grymt skönt att slippa köra bil fyra timmar sent på kvällen i mörker och regn efter en intensiv kurshelg) och betygsatte min egen hunds kunskap i de olika momenten.

Jag tror mig ha en ganska ärlig och klarsynt bild över Tarzans styrkor och svagheter, och i dag när vi var ute och tränade testade jag lite på skoj om jag kunde upprepa ett moment tre gånger utan att det nämnvärt ändrade karaktär.

Det visade sig att rutan, dirigeringsapporteringen, hopp apport, vittringen och fjärren i princip såg likadana ut alla tre gångerna. Vilket jag tolkar som att de momenten är ganska stabila. Med det inte sagt att de inte kan förbättras ytterligare.

Fria följet skiftade kvalité en hel del. Inte så förvånande för det är ju vår svaghet. Zätat skiftade kvalité främst i transporterna, men inte så mycket i skiftena. Inkallningen sjönk i kvalité för varje upprepning, framförallt i ställandet och i ingången till sidan – men tempot och energin ändrades inte nämnvärt och inte heller läggandet.

Lydnadsträning är komplext. Det handlar såklart inte bara om momentteknik, men det är en av delarna som man måste få till på ett stabilt och säkert sätt. Jag upplever att teknik har mycket att göra med hundens attityd (som ju självklart påverkas massor av vår egen attityd!!) och självförtroende i de olika delarna. Och känslor/attityd är ofta svårare och mindre konkret att jobba med än teknik.

En annan oerhört viktig del är förmågan att som tränare läsa/tolka hundens beteende. Första steget är att man försöker…och har ett intresse av att förstå hur en individ av annan art tänker och fungerar.

Har man inget intresse av att vilja förstå, utan tänker att hunden är någon slags träningsmaskin som ska göra som man säger och som dessutom pekar finger då den väljer att göra något annat, ja då kanske det blir svårt att hitta den där riktigt goa känslan som åtminstone jag eftersträvar i  min träning.

Det är lätt att vara skicklig då allt fungerar,  då man har flow och en riktigt go känsla! Men när man inte har det kan det vara desto svårare att hitta rätt i djungeln av känslor. Och finna den där hårfina balansen mellan känsla och förnuft.

Hua… inte så lätt alla gånger. Men om det vore lätt skulle ju alla vara världsmästare!