DSC_0270_2

Jag sitter vid köksbordet på Talludden och kikar ut genom fönstren.

Det är skymning och över fälten ligger  tät dimma i en bred sträng. Nästan lite trolskt. Bakom fälten höjer sig skogen som en svart silhuett och det känns gott att sitta inomhus med lite dämpad belysning och tända ljus. Jag som egentligen inte är någon höstmänniska kan ändå uppskatta vissa bitar av den. Det allra värsta med hösten är att allt man vill göra blir en kamp mot mörkret som infinner sig tidigare och tidigare. Man måste p l a n e r a   s i n  t i d, och de som känner mig vet att jag bara planerar om jag är absolut tvungen. Men då kan jag å andra sidan överraska mig själv genom att vara riktigt bra på det.

Nu har jag t e x ägnat en del tid åt att planera träningen framöver. Hipp-som-happ-träning fungerar verkligen inte på Tarzan utan jag måste vara satan så genomtänkt. Speciellt då det gäller mina belöningar. Ett felaktigt belöningstillfälle eller placering kan röra till det i skallen på Apansson under flera pass framöver. Jag har aldrig träffat en hund som är så oerhört het på alla typer av belöningar. Bra på ett sätt kan man tycka, men väldigt svårhanterligt.

Han har väldigt lätt att tänka på sina belöningar och på vilket sätt han snabbast ska kunna komma åt dom, provar sig gärna fram och få han minsta utdelning (p g a att jag inte är tillräckligt observant och läser situationen rätt) så får jag sota för det kommande träningspass.

Tarzan är ingen hund man shejpar. Det konstaterade jag och mina träningskamrater relativt snabbt efter att han kommit hem till mig. Att låta honom ta egna initiativ och prova sig fram till rätt beteende är en dålig strategi i hans fall. I stället får jag vara noga med hur jag lägger upp passen (hellre visa och hjälpa) och dessutom har jag ganska snabbt lagt ordförståelse på uppgifterna. Även om det inte ännu varit riktigt så bra som jag velat ha det.

Det här är lite tvärtemot hur jag tränat tidigare, så jag har i bland känt mig aningen osäker och tafflig i min “nya” roll. Men nu börjar jag bli mer och mer bekväm med vårt träningsupplägg och Tarzan börjar kännas mer och mer trygg, även i  för honom lite svårare situationer.

Mick då. I mitten av november ska de fina killen på en (förhoppningsvis) sista kontroll – 6 månader efter sin operation i bogen. Jag hoppas få klartecken att börja träna honom igen. Han rör sig fint och är nog väldigt sugen på att både få träna lite lydnad, men framförallt valla igen. Häromdagen när vi passerade en hage med får så smög han förbi – låg som en tax – och med fullt fokus på ullsuddarna.

Tillsvidare får vi “staketvalla” vilket vi kommer göra på tisdag då jag ska vara med som åhörare när bästa Karin Söderberg kommer till Fyllingarum för kurs. Jag har lyckats få kontakt med en trevlig tjej här i Mjölby som har egna djur som vi ska få komma och valla på när Mick fått ok för träning igen. Och så har vi ju “Ingela den ovärdeliga” som ställer upp och hjälper med både får och instruktioner om hon bara har tid.

Jag ser fram mot en kul höst – trots korta dagar, mössor, vantar och underställ. 🙂