Jomen så är det allt. Mycket i livet handlar om att förmedla något, göra sig förstådd och få respons från mottagaren eller mottagarna. Det kan gälla alltfrån triviala vardagssaker till mer invecklade förklaringsmodeller.

Oavsett om det handlar om att förmedla en superbra strategi i hundträningen för någon som inte testat just detta tänk förut, eller förklara för sin man varför man absolut behöver en till hund i flocken, så handlar det om att nå fram… och att övertyga. M a o så måste man vara en god retoriker.

På sajten retorik.se kan man läsa följande:

”Retorik betyder talarkonst, vältalighet och vältalighetslära. Aristoteles kallade retoriken läran om konsten att övertyga. Det är också den tolkningen vi gör på denna sida. För oss är retorik läran om hur man på bästa sätt övertygar människor. Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd. Detta synsätt, som ytligt sett ser ut att ta lätt på sanningen, är förmodligen också orsaken till att retoriken under lång tid varit i vanrykte. Retorik är en teknik. En kraftfull teknik. Och det är också därför man måste väga in moraliska synpunkter innan man använder den.”

Själv älskar jag meningen ”Det viktiga är då inte att vara sann utan att vara sannolik – nog att bli trodd.” För vad är egentligen sant? Finns det några kristallklara sanningar som alla kan ta till sig? Eller handlar det om att sannolikheten för att det man säger faktiskt funkar, är good enough för att köpa argumentet?

Mellan varven brukar jag sätta mig ner och rannsaka mig själv – styrkor och brister – och fundera över vad jag skulle vilja förändra och förbättra hos mig själv. För mig är det en ständigt pågående process detta med självrannsakan och utveckling. Jag vill bli lite bättre på väldigt mycket och för att fixa det måste jag bli medveten om exakt vad och varför.

Det finns massor med saker jag är mer eller mindre kass på. Jag skulle kunna räkna upp ett helt gäng, men då skulle ingen orka genom blogginlägget. Vissa av de sakerna är viktiga för mig och jag kämpar ständigt med att bli bättre på dessa. Andra saker spelar inte så himla stor roll – det är kanske mer omgivningen (läs familjen) som lider av dem.  

Men så finns det några bitar jag tycker jag är riktigt bra på. Och en av dessa är just retorik. Jag har gått enstaka kurser i ämnet som hjälpt mig en del, men känner spontant att jag – ända sedan jag var liten – har haft talang för den biten. Kanske för att jag alltid haft en genuint intresse av att förstå människor.

”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på den ”brukade min fd chef Anna Engman på Laser&Hudårdskliniken säga då vi förhandlade med någon leverantör eller skulle få igenom ett kontrakt. Anna – som mycket sorgligt gick bort i cancer för fyra år sedan – blev lite av min livsmentor. Hon är en av de klokare och mer genuina människor jag haft förmånen att lära känna och jag har lärt mig otroligt mycket av henne. Inte bara då det gäller hudvård, laserteknik och annat som har med den estetiska biten att göra, utan minst lika mycket då det gäller att förhandla, nå fram med sitt budskap och få människor att trivas.

Under de fjorton år som jag jobbade som hudterapteut på Laser&Hudvårdskliniken så hade vi aldrig någonsin några konflikter bland personalen! Men fatta… aldrig någonsin på alla dessa år!!! Och jag skulle vilja påstå att nästan allt var Annas förtjänst. Hon fick oss att trivas, vilja anstränga sig, känna teamkänsla och kvala upp ärmarna lite extra då det var tuffa perioder. I grund och botten tror jag det berodde på att vi alla var övertygade om att vi tjänade på det och ville att vi skulle lyckas – tillsammans. 

Jag saknar Anna ofantligt mycket. Ofta när jag hamnar i svåra beslutssituationer brukar jag tänka ”Hur skulle Anna ha gjort..?” På så sätt kommer hon alltid vara min mentor, även fast hon inte längre finns rent fysiskt.

”En deal är aldrig riktigt bra om inte alla parter tjänar på det”… Den meningen hade jag förankrat ordentligt när det gällde att övertyga Leffe om nödvändigheten i att under 2019 skaffa en ny valp. Man kan säga att det var en långt pågående process innan jag slutligen la fram det hela. Och faktum är att det gick mycket lättare än jag befarat! Jag tror Leffe nästan kände att även han tjänade på en fjärde hund i flocken… (nja nästan då…).

I slutänden handlar det om att ge och ta. Att alla parter ska trivas och känna att de får utdelning på ett eller annat sätt. Och att sannolikheten att det hela kommer bli riktigt bra i slutänden är väldigt stor. 😉