1491741_10152051042846681_1165536203640375500_n-3

Press-tationsångest.

Jag tror nästan alla någon gång känt prestationsångest, oavsett om det handlar om tävling, vardag eller arbete. Man kan känna prestationsångest inför en viss situation men också inför vissa människor. Vad beror det på? Hur kommer det sig att man känner sig så otroligt trygg med vissa och inte har några problem alls att blotta sina svagheter, medan andra får en att kännas sig otillräcklig och ifrågasatt oavsett vad man gör eller inte gör.

En kort period under tiden jag tävlingsred tränade jag för en tränare som tyvärr ofta fick mig att känna mig otillräcklig som ryttare. Hen hade ganska dålig förmåga att läsa av mig som person och råden jag fick grundade sig nästan alltid på att jag var tvungen att vara mer noggrann och träna hårdare. 

Det kan hända att en annan typ av person hade behövt just dom råden, men jag tillhörde  inte den kategorin. Jag var på den tiden ambitiös i överkant (mycket mer ambitiös än vad jag i dag är i min hundträning) och upplevde mig själv som extremt noggrann. Dessutom tränade så mycket jag bara förmådde. Det var inte där mina brister låg. De låg snarare i att jag vill för mycket och att det av den anledningen i bland låste sig totalt. 

Under den perioden kände jag ingen direkt glädje i min ridning. Jag tränade mekaniskt, utan någon känsla i det jag gjorde. Humor och lättsamhet fick stå tillbaka för allvar och prestationskrav och jag minns den tiden som en av de tyngsta i min tid med hästarna.

Som tur var blev den inte så långvarig. Det blev tränarbyte och en ny känsla infann sig. En känsla som passade mig som person så mycket bättre. Jag tränade visserligen fortfarande mycket och var noga och ambitiös, men nu var det lusten som drev mig – inte kraven. Min nya tränare var lika duktig på att läsa ryttaren som hästen vilket resulterade i en mycket mer avspänd ridning med energi och glädje.

img_4062

Hade då tränare nr 1 helt fel? Inte nödvändigtvis. Det vara bara det att hens sätt att ge mig instruktioner förstärkte mina negativa sidor och mina höga krav på mig själv. Medan en annan typ av person kanske blivit taggad, blev jag bara frustrerad och låst i min ridning.

Tränarrollen innebär ett stort ansvar och människokännedom. Det räcker inte att vara en duktig ryttare/hundtränare och kunna läsa hästen/hunden – man måste kunna läsa människor också. Att bara utgå från sig själv och sin egen filosofi funkar sällan i längden, utan det måste finnas vilja och intresse att förstå hur en annan människa fungerar och tänker. Vilken känsla får hen att må bra? Vad gör att hen går hem med en sprudlande lust att träna vidare och komma ett steg längre?

Det måste vara kul. Annars är det inte roligt. Och om det inte roligt – varför ska man då hålla på?

DSC_0255