bollek

I vissa fall kan det vara bra att undvika obehagliga saker. Men vad händer om du alltid tränar på ett visst sätt för att undvika att misslyckas? Eller om du väljer den enkla vägen för att den andra innehåller mer känslor av motstånd, och större risk att få en dålig känsla?

Många gånger är det inte misslyckandet i sig som vi är rädda för utan känslan, frustrationen, besvikelsen och tomheten den för med sig.

Lika euforisk, stark och lycklig som man känner sig efter att ha gjort en riktigt bra insats – lika låg, energilös och besviken kan man känna sig efter ett misslyckande.

Vi är “känsloberoende”  i hundsporten, och rädslan av en dålig känsla är kanske det vi är allra mest rädda för. Inte alla av oss givetvis, men förhållandevis många.

Kanske beror det på att vår relation till hunden är så nära och personlig att vi också tar våra misslyckanden väldigt personligt. Om vi skulle tävla och träna någon annans hund skulle vi säkert tänka mer konstruktivt och våra analyser skulle bli betydligt mindre känsloladdade.

Jag tror den här rädslan i sig ofta sätter stora käpparna i hjulet. Vi går som katten kring het gröt i stället för att lita på att vår relation med hunden är så trygg och stark att vi klarar att ta oss genom situationer som vi från början kanske inte känner oss helt bekväma i.

Om man hela tiden intalar sig att “det här är för svårt” eller “det kommer nog bli fel” och alltid väljer den lättaste vägen så kommer det förmodligen funka till en början, därför att man helt enkelt undviker problemet. Men det gör oss inte mentalt starkare  . Och inte heller gör det att vi blir duktigare på att lösa problem nästa gång de uppstår.

Jag tror inte alltid det är de duktigaste och mest talangfulla personerna som lyckas bäst inom en sport. Mental styrka såsom att kunna hantera motgångar och bakslag på ett bra sätt, kunna analysera på ett konstruktivt sätt, tro på sig själv och sina analyser, förmågan att hitta lusten och motivationen även när det känns motigt är egenskaper som väger väldigt tungt i framgångskonceptet.

Det är plättlätt att träna, tävla (och leva!) när allt flyter på och man lyckas med sina målsättningar. Man får massa bekräftelse från omgivningen, känner sig stark och fylld av energi.

Den stora utmaningen ligger i att kunna ha kvar sitt driv och sin motivation i motgång. Turligt nog är det träningsbart, och dom blir duktiga på det kommer förmodligen vara de största vinnarna i längden.

Några tips som kan hjälpa på vägen (som brukar hjälpa mig!):

-Omge dig i möjligaste mån med människor som gör att du blir ditt bästa jag.

-Se till att du har många “ben att stå på”. Om man bara har en enda sak i livet som är viktig blir man väldigt sårbar (och livet blir dessutom rätt enformigt…)

-Träna dig själv på att dissa (dissociera). Det innebär att du kan reflektera över en jobbig situation utan att lägga några känslomässiga aspekter i det. Tycker du det är svårt? Fundera i så fall över vad du skulle ge för råd till en vän/träningskompis som hade samma problem som du.

– Fundera över hur du kommer se på ditt problem om fem år. Kommer det fortfarande vara en viktig del av ditt liv?

-Hur svårt det än kan kännas – försök att se något positivt och humoristiskt i din situation. Bara det faktum att man försöker kan ibland vara humoristiskt i sig. I synnerhet om försöken sker tillsammans med en god vän. 🙂