11393182_10203809606831548_4960713869195548374_n

Under midsommarhelgen gick VM i lydnad av stapeln i Turin. Vi som tillbringade helgen på hemmaplan ätandes sill, färskpotatis och jordgubbar kunde mellan tuggorna följa händelseförloppet via livestream på nätet. Trevligt!

Andra däremot var på plats i händelsernas centrum. En av de mer centrala personerna var lydnadsdomare Kjell Edström som fått äran att vara med och döma detta stora event. Jag frågade Kjell lite om hans upplevelser och tankar kring tävlingen och bedömningen, och här följer hans reflektioner.

Förberedde du dig på något särskilt sätt inför ditt uppdrag?

Jag läste på de internationella reglerna extra mycket för att ha järnkoll på fasta betygsavdrag och annat som man måste kunna som ett rinnande vatten. Det finns ingen tid att stå och fundera över sådant då man väl är på plats.

Vilka moment dömde du?

Jag och en annan domare befann oss i ring 1 och dömde rutan, dirigeringsapportering, inkallning och fritt följ.

Om vi tar fria följet som exempel, var det något där som du upplevde som en brist rent generellt?

Det man såg hos flera av ekipagen var sakta sättanden, sneda sättanden, icke parallella stegförflyttningar och till viss del plogning. Många hundar låg också alltför långt fram i position. Dessutom fanns det en hel del kroppsdk:n hos förarna, speciellt i svängar och vändningar.

Och då det gäller övriga moment?

Det var många alltför tidiga kommandon innan ställandet vid kon, i ruta och på inkallning. Många hundar bågade mycket vid konskick och ingångar, och saktade även ner innan förarens stå-kommando. En hel del kroppsdk:n vid t e x nedläggandet vid sidan och ingångar. Sedan fanns givetvis andra brister hos enskilda ekipage, men detta var något genomgående som vi såg hos många.

Många som inte var på plats utan bara såg tävlingen via livestream kunde i vissa fall uppleva domarnas bedömning  som hård. Håller du med? 

Ja den var genomgående ganska hård vid detta mästerskap, men det var inget som vi domare hade kommit överens om.

Som domare vill jag hålla samma linje genom hela tävlingen, inte plötsligt börja dela ut generösa siffror för att man under dagens lopp blir lite mer “tolerant” eller faller för publikens buande då de tycker vi domare är alltför hårda mot deras favoritekipage. Jag strävar efter att vara rättvis i min bedömning vilket jag tycker mig ha varit, och det tror och förutsätter jag att de andra domarna också var.

Den internationella bedömningen skiljer sig en del från den nationella. I stället för det “pyramidsystem” vi har i Sverige där det t e x ryms ett antal missar i betyg 8 och ännu fler i en 7:a, så drar drar man i den internationella bedömningen för  nästan varje miss. Och har man då långsamma utföranden i praktiskt taget varenda sättande i fria följet är man nere på ett ganska lågt betyg, även om mycket annan i momentet är bra.

Även om bedömningen var hård så var det väldigt roligt att se att förarna fick visa glädje tillsammans med sina hundar och berömma dom mellan momenten. Vad det något ni domare diskuterat innan?

Nej, det var det inte. Men jag tror de flesta domare vill se just detta, i alla fall vill jag det. Så länge det inte blir överdrivet och tar en massa onödig tid mellan momenten så tycker jag självklart att man ska få berömma och glädjas med sin hund inne på tävlingsplanen. Och jag har nog aldrig upplevt att man internationellt bryr sig så mycket om det som vi i Sverige tycks göra. Men det är nog på väg att förändras till det bättre även här.

Det var 21 nationer på detta mästerskap. Danmark fick en individuell världsmästare, Finland vann lagguldet, Norges lag blev trea och Sverige fyra. Förutom de nordiska länderna vilka nationer upplever du är “på g”?

Tyskland och Italien då det gäller inomhustävlingar. Många andra nationer är ännu med för att se och lära, men även bland dom ser man flera ekipage med hög potential. Rent generellt har kvalitén på lydnadssporten – i framförallt Europa – blivit mycket högre.