Jag har tränat Tarzan så att han alltid ska titta på mig och invänta kommando innan han får springa framåt. Det har funkat bra och vi har -peppar peppar – aldrig haft tjuvstart på tävling.

Nu när vi börjat jobba med framåtskick till “ingenting” (inför sändande till rutan) och även runda konen med utlagda apporter vid sidorna, vill jag att han ska rikta blicken framåt innan jag sänder honom. Och det blir självklart en svårighet eftersom det är ett nytt sätt att tänka för honom (och mig). Gamla invanda mönster som helt plötsligt ska ändras.

Jag ger en signal precis då vi ställer upp som betyder “se framåt” och det börjar funka fint genom att han släpper mig med blicken och tittar rakt fram. Men sedan vill han gärna se mot mig igen för att få tillåtelse att springa. Jag försöker vara noga med att skicka då han släpper blicken på mig, vilket slarvigt nog har resulterat i några tjuvstarter (som man ser rester av på filmen…) Men vi jobbar vidare. Trägen vinner sägs det. 😉

Sättandet i fart efter konen är det svåraste skiftet för Tarzan. Det är inte lika snabbt som ställandet och läggandet ännu, för han måste liksom tänka till lite “sa hon verkligen sitt??” innan han påbörjar skiftet. Men det har i alla fall blivit snabbare än det var från början, så vi jobbar helt enkelt bara vidare på den samma linje som vi börjat på.

I ö känns han go i träningen min lilla djungelkatt. Lycklig, harmonisk och med ett stort mått av självförtroende. I höst ska jag vara lite extra noga med konditionsräning, check hos bästa fysterapeuten Marie, streching och laserbehandlingar eftersom jag  har en känsla av att speciellt rundamomentet sliter som tusan på våra hundar. I synnerhet då man tränar upprepade gånger att runda tight i hög fart.