11133647_10152688252816927_8956772710072942084_n

Det finns så många vägar som når till ett och samma mål.

Vissa är motorvägar, andra lite långsammare 70-vägar och vissa är slingriga grusvägar där man undrar om man någonsin kommer fram. Men en sak är säker – oavsett vilken väg jag väljer vill jag njuta av resan. Samla goa minnen, och hitta guldkornen på vägen.

Och åker jag någon gång lite vilse försöker jag att inte hetsa upp mig så mycket, utan tänker att det var nog meningen. 🙂 Kanske behövde jag få lite andrum och tid till eftertanke mot min ibland lite forcerade väg mot målet. Kanske var det ett sätt att få stanna, pausa och fundera över om jag ska fortsätta på den tänkta vägen, eller välja en helt annan.

Ett av mina mentala mål i hundträningen är att försöka fokusera på det positiva. Jag vet med mig att jag i grund och botten gärna grottar ner mig i allt som behöver förbättras. Som detaljnörd har jag lätt att lägga mycket tankar och värderingar på det som blir fel, borde vara bättre, inte ser ut som min målbild osv. Samtidigt vet jag att det som driver och motiverar mig att ta i lite extra är INTE dessa nitiska tankar. Tvärtom! Det är tankarna på det positiva, vår kapacitet, förmåga, glädje och de kickar jag får i vår vardagsträning. Kickar som inte bara är relaterade till perfekta utföranden utan minst lika mycket till relationen med min hund. När jag ser att han lyser av självförtroende och glädje över att känna sig duktig! Gemenskapen med mina träningsvänner och känslan av att jag och min hund jobbar gemensamt, inspirerar, stöttar  och känner oss trygga med varandra. I med- såväl som i motgång. Vi är ett team, jobbar i samma lag och eftersom jag (förhoppningsvis!) är den mest förståndiga av oss (eftersom jag är människa…) så är det min uppgift att se till att vår träningsrelation blir precis så trevlig och harmonisk som jag eftersträvar.

Betrakta. Besluta. Be cool. De tre b:ena som jag och Sharon kommit fram till att vi vill ha som ledstjärna. Att betrakta sin träning – utan att lägga så mycket värderingar på den. Att besluta hur man ska ta sig an ett problem och kunna gå vidare. Och det viktigaste av allt – att vara cool och inte ta allt så himla allvarligt.

I kväll hade jag en kul kvällsträning tillsammans med Marika&Mixtra och Ida, Jim&Puck. Positiva, peppiga kompisar som har lätt att se det positiva, utan att för den skulle missa det som har förbättringspotential.

Jag valde att träna på några saker som är svåra för Tarzan.

T e x att springa rakt till en ruta…som inte står där den gjorde förra gången jag skickade på den.

Att hålla linjen i dirigeringsapporteringen, trots att den rätta apporten knappt syns medan mitten syns desto mer.

Att kunna göra en fin men snabb vittringsanalys trots att man nyss gjort hopp apport och är skapligt taggad och ligger högt i aktivitetsnivå.

Hur det gick? Ja, se själva. Blandad kompott kan man väl säga. Men jag betraktar, beslutar och fortätter be so cool&happy jag bara kan. With a little help from my friends. 🙂