gänget

Nästan lika roligt som det är att träna tillsammans med sina kompisar, är det att diskutera och bolla hundträningen med varandra.

I dag har jag och Ditte pratat hundträning över thaimat och mjukglass. Den kombon kan jag varmt rekommendera och vi diskuterade allt från “hur hanterar jag när hunden låser sig i en tanke” till “kan det finnas nackdelar med att göra hunden alltför “öppen” i huvudet genom att ofta vara oförutsägbar i sin träning”. Kanske vissa typer av hundar behöver få veta exakt vad som ska hända och vad som förväntas av den. Medan andra aldrig ska veta.

Som vanligt är det lätt att hamna i ett träningstänk som grundar sig på andras framgångsrecept. Det är också väldigt lätt att man söker problemlösningar som är så krångliga och omständiga att man irrat bort sig själv innan man ens hunnit halvvägs. För att inte tala om hunden.

Själv har jag omvärderat min träning många gånger de senaste åren. Det som var en sanning för ett eller två år sedan är inte längre någon sanning – åtminstone inte fullt ut. Men det finns några saker som känns avgörande för hur bra jag lyckas träna mina hundar.

Det ena är vår relation. Vad bygger den på? Om hunden själv kunde svara så hoppas jag han skulle säga: Vi älskar varandra även när vi inte är på topp. Vi garvar ofta tillsammans. Jag känner mig alltid trygg tillsammans med matte och litar på henne, även när det är lite läskigt, svårt eller jobbigt.

Det andra är min egen inställning till mig själv och det jag gör. Hur ser jag på mig själv och min identitet? Hur starkt kopplad är min identitet till vad jag presterar tillsammans med min hund?

Själv har jag alltid varit rädd för att förknippas för mycket med mitt yrke och min hobby. Man blir så oerhört sårbar den dagen man gör ett dåligt jobb eller kanske till och med tvingas sluta jobba, den dagen man underpresterar på tävling eller hamnar i en djup formsvacka. Eller den dagen man helt enkelt tröttnar på sitt jobb eller sin hobby. Vem är man då om man byggt hela sin person kring detta? För mig känns det därför oerhört viktigt att utveckla flera sidor av mig själv. Kanhända man aldrig blir världsbäst på något med den inställningen, men det kan jag leva med. (Hur många blir å andra sidan världsbäst? Ganska få. Högst en i hela världen.) Att hela tiden utvecklas och bli lite bättre duger bra för mig så länge jag inspireras av och känner glädje i det jag gör.

Hur viktigt är det då att “lyckas” och hur mycket prestige lägger vi i det? Jag berättade just för Ditte i dag (över ett kyckligspett med jordnöstssås) hur jag för ett antal år sedan satt i nästan två timmar på hästryggen för att envist få igenom ett rent galoppombyte till vänster – något som min häst från början hade ganska svårt för. Ju längre vi höll på, ju tröttare och svettigare blev vi båda och ju sämre gick det. Men jag KUNDE bara inte gå av förrän jag fått till det. Det var ett så stort nederlag för mig att tvingas inse att just där och då gick det inte, för det SKULLE JU BARA GÅ. Puh!!

Jag blir alldeles matt när jag tänker på det i dag. Det var länge sedan, och åratal av mental träning, livserfarenhet och kunskap har  gjort mig till en mycket mer harmonisk människa med en helt annan syn på mig själv och det jag pysslar med.

Ditte och jag kom fram till mycket annat bra också under vår långlunch, men det får vi ta en annan gång. Jag har även lite roliga intervjuer och gästbloggar på gång här framöver. Jag tycker det är kul och spännande att få ta del av andras tankar och erfarenheter, både inom hundträning och annat.

By the way… Vi fick till sist ordning på galoppombyten till vänster också. Men inte just den dagen…

Bilden ovan är tagen av duktiga Lena Kerje som hade stort tålamod med att försöka få till en gruppbild på oss alla. Nummer ett (gissa vem) showade vilt. En annan liten kille väntade tålmodigt på att nummer ett skulle sansa sig. Medan den tredje med en suck tyckte det var onödigt att ha med fler modeller än himself.