Intervju med Michelle Holmlund ”Jag jobbar ständigt med mitt pannben!”

 

Läs om tjejen som just nu har båda sina hundar högst på rankinglistan. Som ständigt jobbar med sitt pannben – både i hundträningen och livet i övrigt. Och som säger att man ”aldrig är starkare än sitt crew!” 

Berätta om din resa – från det att du började träna hund, tills i dag.

Mitt hundande började med grannens labradortik, först var det promenader, ofta stod jag och lurade i trädgården och sprang dit och bad om att få låna deras hund så fort jag såg att de kommit hem. Suget efter mer växte och på något vänster lyckades jag övertala mina föräldrar om en egen labrador. Så vi djupdök i hundungdomverksamheten, testade alla sporter som gick egentligen och körde ungdomsmästerskapen flera år.

Just då tänkte jag ju aldrig riktigt prestation på samma sätt, jag höll på med ridning och även simtävlingar vid sidan om detta och hundtävlingarna var alltid mer bonus än något annat.
Huvudsysslan var ju alltid lydnaden och vi lyckades ändå ta oss upp i dåvarande ELIT men där tog det stopp. Rätt tufft att inse att hunden var mer nöjd med en mer lagom dos träning och en desto-mindre dos tävling. Där började önskan efter en hund som ville samma saker och jag testade brukshundsras över några år men det passade inte mig. Så av en slump föll jag in på border collie (som jag aldrig skulle ha..) och känner mig som hemma. Där står jag nu idag med två stycken dundertjejer från Karin Söderbergs kennel Vallhunden.


Beskriv dina två hundar – styrkor, svagare bitar och personlighet i stort.

Kellie och Peak är väldigt typolika, den ena tänker och den andra springer så utmaningen ligger alltid i att få den ena att springa mer och den andra att tänka mer. Kellie är väldigt snäll och gullig och personlig och känner massor, medans Peak ibland är mer som en räcertraktor med humor.  De kompletterar varandra väldigt bra och det har utmanat och utvecklat mig väldigt mycket att få jobba två så olika hundar paralellet mot samma mål.
De väcker inspiration till varandras träning vilket jag tycker gjort träningen roligare och mer givande för mig.

 

Hur kan en ”vanlig” träningsvecka ut för dig då du inte har tävling nära?

En vanlig vecka för oss ser oftast ut som så att vi sitter på jobbet till 17 tiden och efter det brukar jag åka till någon brukshundsklubb/gräsmatta och tränar 1-2 h beroende på tid och årstid. Några gånger i veckan tränar vi själva och några med sällskap. Jag tycker det är viktigt att få till passen då man tränar själv också för att verkligen få möjlighet att njuta av varandra.  Sedan rör vi oss hemmåt för kvällsbestyren.
Jag gillar rutiner men såklart aviker vissa dagar. Någon gång i månaden beroende på vad vi har för event brukar vi åka till vår sponsor DogMotion för att kolla igenom att hundarna ligger rätt i fas även fysiskt så att de klarar den träningsmängden som vår satsning också innebär.

Hur laddar du inför större tävlingar?

Jag laddar väll egentligen lite på samma sätt för mindre som större tävlingar, jag har min formtoppningssträcka som innebär olika träningsfaser innan vi kommer in i slutspurten inför tävling där jag bara vill att hunden känner sig bäst, ball och fantastisk.
Veckan innan tävling gör jag inte så jättemycket träningsmässigt mer än lite boost-pass och motion.

Hur tänker du kring inlärning och träning av den unga hunden? 

Jag tänker i mitt huvud att mina främst tankar i det är att jag vill att hunden får växa till sig. Allt har sin tid och jag vill inte slösa på hunden fysiskt innan den mentalt och tillväxtmässigt är där jag tycker jag har nytta av inlärningsstegen.
Jag vill nog att valparna ska lära sig vardagsregler och om livet och så gillar jag att tända dom lite i allt som komma skall. De ska tändas i vallningen, de ska tändas så smått i lydnadsmomenten och de ska lära sig att vara med och kunna beté sig. Egentligen tycker jag bara valpar behöver kunna kom, nej , gå här och stanna. Rent konkret.
Sedan är ju relationen ett work in progress att de ska upptäcka hur mycket värdefullt som kan hända om de håller sig när och är uppmärksamma.

Vad är din styrka som hundtränare?

Jag tror det är mitt superfokus.  Jag är inte nödvändigtvis den mest strukturerade tränaren, men när jag ställt in mig på ett mål så kan jag nästintill inte sluta tänka på det och det är ständigt närvarande i mina tankar. Möjligtvis att en sekundär styrka är att jag inte är rädd för att be om hjälp.  Tillsamman är man starkare och varje viktigt minne är starkare om man får dela det med någon värdefull.

Hur har du jobbat med dig själv mentalt för att bli så bra som du bara kan?

Jag jobbar ständigt med mitt pannben, det genomsyrar så mycket mer än bara hundträningen. Den ständiga balansen i att bli starkare utan att bli okänslig och avtrubbad i sitt sätt att tackla livet och vara.
Förut var jag duktigare på att förtränga sådant jag inte hade lust att hantera, nu skulle jag väll säga att jag har enklare för att inte känna så mycket kring förluster och motgångar. Samt att på samma vis bli bättre på att fira alla vinster, stora som små.
Det är så lätt att vara rädd för att förlora istället för att glädjas åt att man kan vinna.

Vad är de närmaste målen för dig och dina hundar?

Just nu har jag inga konkreta resultatmål utan jag är mer insnöad i en utvecklingsperiod där jag har prestationsmål, träningsprestationsmål.
Nu senast tog jag båda hundarna till SM-FINAL, det kändes stort och var definitivt en punkt på min bucketlist.

Hur  hanterar du bakslag och misslyckanden?

Jag försöker att med logik fundera på om jag tjänar på att vältra mig i känslan eller om det bara är ett slöseri med tid.
Alltså ibland så finns det ju fördelar med att verkligen känna efter i ett nederlag för att det är därifrån som vi får glöden att ge oss i kast med nästa försök, nästa satsning. Ibland är ju ett nederlag baserat på att någon annan var bättre tävlingsmässigt och det är ju inget att hänga läpp över. Inte om vi gjorde vårt bästa. Då var vi ju fortfarande vårt bästa och det är bara att åka hem och fortsätta jobba på att bli bättre.

Jag vet att du har en träningsgrupp som du tränar mycket med. Hur fungerar det och hur får ni ut det mesta av varandra?

Ja men precis, vi är 4 stycken med samma ambitioner som tränar tillsammans några gånger i veckan och även umgås utanför träningen.
Det är otroligt värdefullt att ha ett gäng där man lärt känna varandra på flera plan och kan stötta både med rätt träning, bra träning som i med och motgångar tävlingsmässigt. Det är en fantastisk känsla att känna som att man alltid är ett lag som tävlar.
Att vara flera olika personer kan ju bli svårt, men vi pratar mycket om klimat och det egna ansvaret för att ge varandra förutsättningar att ge bra hjälp. Vi kör genomgång innan kring vad varje ekipage behöver, engagerar oss och diskuterar mycket. Utöver all träning, det blir ju rätt slitigt, så försöker vi att verkligen fira segrar, skåla för utveckling och skratta och kanske ta en straff-shot för klantigt missade poäng 😉
Man är aldrig starkare än sitt crew!

Stort tack för din medverkan Michelle! 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top