1798485_694712573884501_667796843_n

Jag jobbar med mig själv i träningen, lika mycket som jag jobbar med min hund.

Med det menat att jag försöker ha fokus, tanke och attityd på den nivå som jag tror är bäst i olika situationer.

Det innebär också att jag försöker hålla tråkiga känslor (typ irritation) borta. Och genom årens lopp har jag blivit väldigt mycket bättre på den biten. Men det betyder inte att jag alltid lyckas…

I kväll har vi haft ett riktigt bra träningspass, jag och Tarzan. Jag har skött mina uppgifter, Tarzan sina, och vi har synkat bra.

Förra veckan däremot, hade vi ett riktigt skitpass!

Vi gjorde en sak lite annorlunda – och aningen svårare – än vi brukar, och Trasan hade svårt att tänka som jag ville. Jag blev irriterad för jag tyckte verkligen han borde kunna fixa uppgiften ändå. I min mänskliga hjärna var det ganska lätt! 😉

Att i vissa situationer tala om för hunden att den gör fel har jag inga problem med. Och det har inte Trasan heller. “Nu tänkte du fel vännen. Tänk så här i stället” brukar ofta funka bra då han missförstår en uppgift. Men bara så länge jag är proffsig nog att rätta honom utan irritation.

Att tala om att han gör fel – och dessutom vara irriterad – fungerar aldrig bra. Och det är heller inte en  sådan hundtränare jag vill vara. I synnerhet inte eftersom Trasan är en positiv och ambitiös grabb, som gärna vill göra rätt. Om jag råkar bli grinig blir han mest upprörd, vilket inte får honom inte att tänka bättre. Snarare tvärtom.

Och om inte jag kan hantera mina egna känslor, hur fanken ska jag då kunna vara skicklig nog att få honom hantera sina egna??!!

När man blir irriterad över något slutar man ofta tänka logiskt och konstruktivt. Jag minns en gång för några år sedan när jag satt på hästryggen och frustrerat försökte få genom ett rent galoppombyte till vänster, alltmedan min redan spända häst blev ännu mer spänd och det hela urartade i en mental maktkamp. Det blev inte alls bra, och jag fick avsluta passet utan att riktigt ha lyckats, och dessutom med skammen av att ha varit oproffsig nog att försöka få genom min vilja med helt fel taktik och känsla. Jag minns än i dag att hur jag i efterhand skämdes över min inkompentens, och bristande mentala förmåga.

Så under förra veckans “skitpass”  tog jag en time-out mitt, vandrade omkring på planen och funderade över hur jag skulle hantera situationen. Varför blev det  svårt för Trasan? Hur tänkte han? Och hur skulle jag kunna få honom att förstå? I min egen lilla värld tyckte jag mig vara tydlig med både förberedelser och upplägg, men vad hjälper det om inte min hund tycker samma sak.

Och inte kände jag mig direkt proffsigare av att Leffe kom ut och undrade varför jag vandrade omkring på planen med pannan i djupa veck… utan hund.

Jag: “För att jag blev irriterad över att han inte fattar vad  jag menar!”

Leffe: “Men då måste du väl ha lagt upp det på fel sätt. Mycket kan man säga om den hunden, men jobba vill han, och göra rätt vill vill han väl också, eller..?!

Jag: Men det var värst vad du plötsligt blivit insatt i hundtränarvärlden!! Du har ju ingen aning om vad vi tränar på och varför!

Leffe: Nä, men så mycket begriper jag att han knappast gör fel med flit för att reta dig!! Och då måste ju ansvaret ligga på dig. För jag hoppas verkligen att du är aningen mer logisk än han. Annars blir jag riktigt orolig..!

Ja, ni förstår… Jag hade inte så mycket stöd där. Och trots att jag innerst inne visste att Leffe hade rätt så är det svårt att ta till sig sanningen så där rakt av. Och samtidigt blev jag lite full i skratt, för det är inte ofta Leffe tar Tarzans parti.

Definitivt inte när Trasan Apansson glad i hågen – och lycklig över att det äntligen är morgon – hoppar upp i sängen och levererar strumpor, tofflor eller kalsonger till Leffe, i hopp om att han ska kasta iväg något plagg så han kan få apportera tillbaka det.

Eller när han råkar sno Parmesanosten som någon obetänksam person lämnat kvar på matbordet, precis i lagom höjd…

Inte heller när han lyckas öppna dörren till badrummet när Leffe duschar, och lycklig som en lärka kastar sig in mellan duschstrålarna vilt viftande på svansen.

Just vid dom tillfällena är Trasan ganska billig enligt Leffe. Men i det här fallet var det annorlunda. Då fanns plötsligt en djup förståelse mellan Trasan och hans husse,  som liksom bildade en pakt gentemot mig… som i sin tur inte lyckades förklara tillräckligt bra!

Hur gick det då? Jo, det hela löste sig med lite analys…och humor. Trasan fick uppgiften förklarad för sig på ett annat (och bättre) sätt – gjorde rätt – och alla var glada och nöjda.

Och jag gjorde återigen samma reflektion som jag gjort ett antal gånger tidigare. För mycket känslor i träningen är inte bra. I synnerhet inte den typ av känslor som man inte vill ha. Dom tränger sig på ibland, och kommer förmodligen fortstätta göra det mellan varven. Men jag tänker envist försöka bli bättre på att hantera dom. Men lite analys. Och en stor portion humor! 😉

Rubriken är hämtad från Dany Sausedos nya singel. En titel som jag mellan varven tycker passar rätt bra i hundträningssammanhang. 😉