T på G!_2

Att avbryta en övning som blev fel och göra om igen, är ingen strategi som passar Tarzan.

Jag upptäckte det ganska tidigt, men faller lätt tillbaka i det tänket av “gammal vana”. Visst kan det bli rätt andra gången men i längden straffar det sig nästan alltid. Han är en fena på att fela ut sig själv, och det beteendet kan även dyka upp vid tillfällen då han gör rätt, men av en eller annan anledning får för sig att  han kanske eventuellt kan göra det ännu bättre och vill prova en gång till… 😉

Trots att jag vet hur oerhört viktigt det är att vara “här&nu” då jag tränar hund, så faller jag lätt in i “där&då”. Det är svårt att ständigt se sin hund med färska ögon och i bland är det som att hjärnan låter mig se det jag sett tidigare, även om det egentligen inte stämmer med nutid och verklighet.

Likaså har jag i bland svårt att inse det faktum att Tarzan inte alls tänker på samma sätt som Mick. Tarzan är känslostyrd, har svårare att generalisera och hittar ofta egna referenspunkter i träningen. Punkter som jag i bland har väldigt svårt att själv se. Dessutom är han mycket mer ambitiös och driven än Mick, som har en lite mer laid back inställning till livet.

Blir det fel med Tarzan är det ofta bättre att fortsätta övningen, låta bli att belöna det som blev fel och i stället förstärka då det blir rätt. På så sätt kan jag ändå vara ganska tydlig med rätt kontra fel. Till exempel i fjärren, skiftar han fel säger jag kommandot igen och bekräftar honom om han då gör rätt. Springer han fel till rutan är det en dödssynd att ta tillbaka honom och skicka om honom. I stället gör jag allt jag kan för att få honom stanna kvar “därute” och belöna då han rör sig till rutan. Givetvis är det då viktigt som tusan att jag ser till att han springer rätt i nästa skick, genom att ändra/underlätta/ lägga till eller ta bort något.

Då jag använder synliga hjälpmedel i form av t e x föremål eller targets måste jag tänka till ordentligt, då han snabbt lägger in det i själva momentet, och det blir ofta svårt då jag tar bort det – även om jag gör det successivt.

Han har synnerligen lätt att byta tanke och beteende (på gott och ont) men desto svårare att stanna kvar i en och samma tanke en längre tid. Den biten har i o f s blivit väldigt mycket bättre, men jag tror det fortfarande finns en stor förbättringspotential där.

Tarzan måste förstå exakt vad jag vill att han ska göra, annars varvar hjärnan i gång och han går över i stress. Med Mick har jag jobbat en hel del med shejping och att fånga beteenden, vilket har fungerat jättebra med honom. Med Tarzan är det mycket svårare då jag får med massa stressbeteenden på köpet. Då han är så snabb att byta beteende och gärna provar sig fram i alla möjliga lägen har jag lagt fokus på att nästan uteslutande belöna frivillig stadga och lugn, inte så mycket annat.

Det är viktigt att så snabbt som möjligt få in honom på “rätt spår” och det gör jag oftast genom hjälper som jag försöker ta bort så fort som det bara går. Och har han väl förstått vad jag är ute efter så brukar han inte bli speciellt “hjälpberoende” utan kan göra sina saker utan att jag är där och hjälper till.

Det roligaste med Tarzan är också det svåraste – hans impulsivitet och reaktivitet. Hade han varit aningen coolare i huvudet hade han varit en absolut drömhund (i alla fall min!). Nu är han på många sätt min drömhund i träningen ändå, då jag upplever att hans impulskontroll och reaktivitet blivit väldigt mycket stabilare. Men förmodligen kommer jag få arbeta med just detta hela hans liv.

Min vän Ingela brukar säga att man får den hund man förtjänar (läs: behöver för att utvecklas själv som människa) och jag tror hon har en poäng där. Tarzan lär mig nya saker om mig själv. Vissa av dom anade jag nog innan, men dom blir extra tydliga i relationen med honom. Jag upptäcker sidor hos mig själv som är nödvändiga att utveckla om jag ska kunna få till ett riktigt bra samarbete mellan oss.

Men faktum är att jag även har flera bra egenskaper, som Tarzan väldigt lätt plockar fram hos mig. Humor är en av dom. Jävlar anamma (på ett positivt sätt) är en annan. Självdistans en tredje. Och den kanske mest värdefulla av alla – jag inser att jag faktiskt har ett inre lugn och en trygghet hos mig själv som jag utvecklat under årens lopp. Att det blir extra tydligt beror på att jag inte är född med den egenskapen, utan är något jag jobbat med och format fram genom åren.

Jag är fatalist samtidigt som jag är rätt övertygad om att man kan påverka sitt eget livsöde på många sätt. Så i möjligaste mån försöker  jag ha “radarn” i gång, vara lyhörd och mellan varven fråga mig “Vad är anledningen till att just detta händer mig?” Och efter lite funderande inser jag oftast svaret. 🙂