DSC_1209

 

Det är lite lätt motflyt nu.

Så sent som förra veckan var vi ute och promenerade med hundarna. Alla vara lösa och man riktigt såg hur de njöt av att utforska skogen med alla sinnen.

Tarzan forcerar alltid naturen fortast och vildast. Leffe och jag konstaterade att, med tanke på hur den hunden far fram både i träning och i övriga livet, är det ett under att han håller sig så hel och oskadad. Visst har han haft lite småskavanker, men inte värre än att han varit fit for fight efter några dagars vila.

Vår ovädeliga fysterapeut Marie säger att det till viss del kan beror på att Tarzan har en kropp som är gjord för att springa. Han har väldigt bra kroppskontroll, är naturligt mjuk i kroppen, jämt musklad och har numera också fått en grymt bra kondition och syreupptagningsförmåga. Men…

Jag har under senaste veckorna haft en liten, liten känsla av att något inte är helt 100 då vi tränat. Tarzan är visserligen en oerhört vaken och energisk individ, men det är sällan jag upplever honom som stressad. Men det har jag gjort vid ett antal tillfällen den senaste tiden.

Under vintern har jag jobbat en hel del med fria följet, vilket (peppar, peppar) har givit bra resultat. Det kommer förmodligen alltid vara vårt sämsta moment eftersom han gärna överjobbar, fast det har ändå blivit så mycket bättre både positionsmässigt och då det gäller jämnhet.

Jag har däremot noterat att han verkat besvärad av något på sistone. Speciellt då vi gått lite längre fria följ. Han vill, men “kan” inte riktigt. Svårt att förklara men alla ni som jobbar i nära relation med era hundar förstår säkert vad jag menar. Man känner vad hunden försöker säga… utan att riktigt kunna förklara hur och varför.

Som tur är har vi världens bästa hundfysterapeut här i Östergötland – Marie Söderström. Jag berättade om mina funderingar kring Tarzan, och vips! har hon känt, klämt och konstaterat att min känsla var välgrundad.

Tarzans “brachioephalicus” (nackmuskler) är stumma som om dom typ vore i kramp och fulla med muskeknutor, mest på vänster sida men även höger. Det här är förmodligen något han gått med länge men som försämrats efter mycket statisk träning,  t e x fritt följ. Och eftersom Tarzan i sig själv har en hög huvudposition och jobbar väldigt intensivt gör det ju inte saken bättre.

För säkerhets skull ska vi träffa veterinär nästa vecka för anaplasma/borreliaprov och ev röntgen för att utesluta andra orsaker, men som det ser ut just nu är det en muskelinflammation p g a stumma, spända nackmuskler under en längre tid.

Steg 1 blir muskelavslappnande medicin, laser&elterapi samt 4!!!! veckors träningsvila. Han ska ha någon typ av nackkrage då vi är ute då det är kyligt, för hals och nacke får inte bli kalla.

Just nu känner jag mig lite nedstämd, men what the häck…  Förhoppningvis kommer det snart bli bättre med vila och behandling. Jag försöker tänka positivt. Kanske jag får ta den här “baksidan” av allt annat positivt som Tarzan har.

Hans explosivitet, jävlar anamma och aldrig sinande entusiasm då det gäller att jobba är egenskaper som jag fullkomligt älskar!! <3 Samtidigt gör dessa egenskaper att sådana här grejer uppkommer lättare, plus det faktum att man kanske låter det gå liiite för länge innan man riktigt inser att det faktiskt finns ett problem.

Det är alltid lätt att klandra sig själv som hundägare. Man borde ha gjort si eller så. Eller man borde inte gjort si eller så… Men nu är det som det är och man får göra det bästa av situationen.

Marie påstod att den medicin Tarzan nu ska gå på kan göra honom lite dåsig. “Vi kan ju alltid hoppas” svarade jag . Själv har jag mina tvivel…