Nu har det hänt igen.

Detta fenomen som uppstår titt som tätt i lydnadsträningen. Nämligen att det blir ett felbeteende som vanligtvis inte inträffar (dvs ett fel som man ”av en händelse” får ). Man gör en åtgärd så hunden lyckas vid nästa försök, och sedan är felet borta under typ 100 träningspass.

Men så kommer man till samma plats efter några månader. Och exakt samma fel uppkommer på exakt samma plats igen!

Med Mick har jag varit med om det flera gånger. För något år sedan var jag på en klubb och tränade lite tävlingsmässigt. På inkallningen inträffade något som aldrig hänt tidigare (i alla fall inte sedan vi började tävla), nämligen att Mick överhuvudtaget inte stannade på mitt stoppkommando. Han saktade inte ens in eller gjorde ett dåligt stopp, han sprang på lika fort hela vägen in till mig. Jag trodde givetvis att det berodde på att han inte hörde. Så jag gjorde om  (med en liten påminnelse innan) och då stannade han fint.

Ett halvår senare kom jag till samma klubb, gjorde en inkallning på nästan samma plats…och han springer glad i hågen ända fram till mig utan en tanke på att stanna! Igen!!!

Vid ett annat tillfälle ställde han sig på mitt liggkommando i gå-rutan då vi var och tävlade. Det är heller inget vanligt fel. Han kan förväxla stå och sitt någongång, men stå och ligg brukar inte förväxlas. Kanske berodde det på okoncentration, eller på att jag var otydlig, vad vet jag…

Det intressanta är att jag över ett år senare var på samma klubb och tränade med några kompisar. Och vad händer i gårutan? Jo, han står på mitt liggkommando! Vilket inte hänt en enda gång sedan tävlingen!

Och i dag var jag med om att samma fenomen händer med Tarzan. Inte så konstigt kan man tycka eftersom han är orutinerad och det mesta i hans fall handlar om nyinlärning. Men det är ändå lite intressant att det är ett ”tillfälligt” fel som upprepas på samma plats.

I höstas då Tarzan var ganska nyinflyttad här på Nydala, gick jag upp på fältet en bit bort för att träna. Jag hade precis börjat träna lägganden med honom. Han tyckte det var kul och bjöd på lägganden i alla möjliga och omöjliga situationer. Bland annat då jag sa ”fot” och vi skulle börja gå några steg framåt. Pang! sa det så låg han platt på backen med svansen viftande som en plym. Jag försökte pedagogsikt förklara för honom att han visserligen var en duktig och ambitiös kille, men att det inte var läggande vi skulle träna just nu. Han tittade på mig med den typiska Tarzanblicken och huvudet lite på sned, och såg ut att tänka: ”Aha, då förstår jag!” Nästa gång provade jag att gå framåt utan att säga något fotkommando, och PANG! så ligger han där igen, och det lyser av självförtroende om honom. ”Jag visste vad jag skulle göra utan att du behövde säga något, matte! Bra va!”

Efter en stund hade jag i alla fall fått honom på ”fot-tanke” och då han väl fått belöning för att följa med, släppte han omdelbart ”ligg-tanken” och efter den gången har denna förväxling inte hänt. Förrän i dag…

Jag var på samma fält igen och efter några apporteringsövningar och lite stadgeträning tog jag in honom till sidan och sa ”fot”. Pang! så låg han på backen – fullständigt övertygad om att han hade gjort något bra. Denna gång var det i o f s inga svårigheter att direkt få honom på rätt tanke igen, men jag kan inte låta bli att fascineras och förundras över detta. Vad händer i hundens hjärna? Vilka minnesbilder framkallar detta fenomen? Hur mycket påverkar jag omedvetet som förare?

Vi har pratat mycket om det här med inlärning i coachgruppen. Hur lär hunden bäst? Hur mycket ska man hjälpa? Hur mycket ska hunden få tänka själv? Är det bra att låta hunden göra fel, och hur mycket ska man låta den prova sig fram? Vilka känslor skapar vi hos hunden när vi tränar si eller så? Ska man bryta för felbeteenden som man får längre fram i träningen? Och i så fall, ska man bryta för alla fel, eller bara vissa – och i så fall vilka? Ska man inte bryta alls, utan i stället skapa bättre förutsättningar för rätt beteende? Och inte minst, vad fokuserar vi som hundtränare på då vi jobbar med våra hundar? Har vi mest fokus på fel och små missar, eller ligger vårt fokus på allt fint och bra som hunden gör?

Även om det finns väldigt många som är otroligt duktiga på att träna hund, så finns det nog ingen som med säkerhet kan svara på dessa frågor. De flesta skapar efterhand sin egen linje, beroende på vilken personlighet man är, vilka typ av hundar man tränar och vad man vill uppnå med sin hundträning.

Jag tycker det är så himla roligt att diskutera kring träningen. Nästan lika roligt som att träna praktiskt. Att bolla och brainstorma med likasinnade och försöka hitta förklaringar till olika saker. Att tillsammans med sin träningsvänner försöka förbättras, utvecklas och hitta nya lösningar och vägar att gå. Lyssna och ta del av andras tankar, men hela tiden utgå från sig själv och sin hund och göra det man TROR är bäst. För riktigt säker – det blir man nog aldrig.