2F5Q8314_2

Planering och struktur kontra spontanitet och feeling.

Det är sidor som jag försöker hitta en balans mellan, och många med mig verkar det som när ämnet kommer upp till diskussion. Själv behöver jag definitivt båda sidorna, i bland mer av den ena och i bland mer av den andra.

Mellan varven märker jag att den ena sidan tar över lite för mycket. Till exempel hade jag en period innan jul då jag under en tid inte “hann” tänka igenom träningspassen ordentligt. Jag gick ut och körde det jag tyckte var roligast, lättast och som vi var bäst på. Givetvis hade jag nästan alltid en hallelujakänsla efter träningarna och Trasan var väldigt nöjd över att få ägna 90% av träningarna åt att springa fort, hämta apporter och få höra att han var världens ballaste träningskompis. Lite överdrivet kanske, men lite så var det.

Men verkligheten hinner alltid i kapp och när jag helt plötsligt började lägga in lite mer gruppmoment, stadga och vittringsanalyser insåg jag att jag tränat alldeles för lite på sådana saker. Svåra saker kräver mer tankeverksamet och mental balans, och jag insåg att det var dags att låta vänstra hjärnhalvan få lite mera utrymme.

Men det kan också vara tvärtom. Jag kan hamna i för mycket planering och struktur på bekostnad av spontanitet (speciellt om det är mycket teknikträning som gäller) och då är det lätt att tappa lite av den känsla och öppenhet som jag alltid försöker ha med mig i träningen. Man kan faktiskt vara seriös utan att ta sig själv och det man gör på så himla stort allvar. Vi brukar försöka påminna varandra om det, jag och mina träningsvänner. Att garva tillsammans och lyfta varandra så att man kan gå ut och “brottas” med svårigheter utan att tappa glädjen och tron på sig själv och sin hund.

Jag är en visuell person som måste “se” vad jag tänker. Har jag en gång skrivit ner något behöver jag sällan gå tillbaka och titta för att minnas det. Det räcker liksom att jag sett det på pränt en gång. Min röda träningsbok är inget jag skriver långa haranger i och planerar, analyserar och strukturerar i all evinnerlighet. Många gånger står det bara några futtiga ord under en vecka. Typ “Händer bak vid ingång” eller “Vänster om halt 1 2 3” eller “Snabbare tillbaka till transport efter bel ritual på hopp”  eller “Inte granska i fjärren” Saker som kan verka kryptiska för oinvigda men som jag själv oftast bara behöver skriva ner en gång för att komma ihåg till nästa pass.

En klok person berättade för mig att hon hade en stående fråga till sig själv efter varje pass, i synnerhet de gånger det strulade lite. Och det var “Hur tänkte/kände hunden?” En viktig fråga som jag också försöker ställa mig (och ge ett vettigt svar på) när det uppstår problem. Men även då det går riktigt bra.

Mycket inom lydnadsträningen handlar om hur vi ser på oss själva. Hur kan vi göra något konstruktivt av problem och svårigheter? Hur vi ser på våra hundar? Hur vi tänker i olika situationer? Mental träning handlar för mig mycket om förmågan att tackla svårigheter i träningen (och livet i stort), och faktiskt  mindre om själva tävlingssituationen.

Nu har jag äntligen gjort slag i saken och kontaktat en person som jag kommer få möjlighet att bolla tankar tillsammans med kring de mentala bitarna i träningen. Det känns som ett bra beslut och jag tror mig kunna få nyttig feedback som jag har glädje av både i hundträningen och i vardagslivet.