T grip:vänd

I veckan hade jag ett efterlängtat besök av vännen Annika.

Vi har inte setts på alltför länge. När jag är ledig jobbar hon, och tvärom. Flytt och annat har också gjort att vi bara pratat och messat sporadiskt, men nu tyckte vi båda att det måste bli ändring på det. Efter att Annika och hennes Lennox fick äran att stå överst på prispallen då årets Bruks-SM avgjordes tänker Annika nu även ge tävlingslydnaden en chans. Det kommer säkert gå stålande även där.

Förutom ett kort träningspass hann vi med massa uppdateringar om vad som hänt sedan vi sågs sist, och en intressant diskussion om vilka faktorer som gör att framgång blir till verklighet – alternativt uteblir. Under den tid jag känt Annika som hundtränare har hon lagt ner mängder av träningstid och också haft många fina framgångar.

Vi lärde egentligen känna varandra för en herrans massa år sedan då vi hade våra ponnies i stallen bredvid varandra. Och medan jag numera lagt ridningen på is, så har Annika återupptagit den igen sedan två år tillbaka. Att kombinera två tidskrävande sporter är inte lätt, och helt naturligt har hundträningen fått stå tillbaka lite vad gäller kvantiet. Och som Annika uttryckte det “det är inte längre riktigt lika viktigt, för jag har annat i livet som är minst lika kul”. Och vad händer då? Jo, de riktigt fina tävlingsprestationerna och poängen börjar trilla in, och hon vinner sitt livs första SM-guld i spår!

Jag vill absolut inte påstå att man ska halvera sin träningstid eller slarva med träningsupplägg och annat om man vill blir bra på något. Inte heller tror jag att begreppet “vila sig i form” är speciellt hållbart i längden. Däremot är jag tämligen övertygad om att man kan vilja saker för mycket i bland. Så mycket att man slår krokben på sig själv, i alla fall mentalt. Och för min egen del känner jag att en distans till mig själv och det jag gör är nödvändig för att jag ska tycka det är roligt och därmed prestera mitt bästa.

På tal om roligt så har Trasan Apanson och jag varit ute på tävlingsbanan två helger i rad. Förra helgen var det dags för debut i klass 3.  Under tiden vi flyttat har träningen nästan legat nere, och när jag upptäckte att vi bara hade två veckor kvar till den inplanerade tävlingsstarten insåg jag att jag nog måste lägga på ett kol. För med Tarzan går det definitivt inte att vila sig i form, det är en sak som är säker.

De första passen kändes verkligen inte speciellt lysande men jag höll fast vid min strategi att det är helhets- och tävlingsträning som gäller fram till tävlingen. Detaljer som dåliga uppsitt, tillfälliga blicksläpp, lekfulla gripanden förpassades till mappen “to do later” och i stället la jag all energi på att hitta en linje i helheten som byggde på att kunna utföra många uppgifter i rad utan belöning, ta mina tävlingsmässiga belöningar på ett sansat sätt, samla i hop sig och gå vidare med rätt tanke i huvudet. Det var bara en sak jag inte gjorde minsta avkall på, och det var stadgan. Där släppte jag inte igenom en hårsmån feltänk.

För att göra en lång historia kort så tycker jag strategin gav utdelning. Visserligen började vi förra helgens tävling med att nolla sitt i grupp. Jag – som gärna vill förstå varför det både blir fel respektive rätt – kan tänka mig två olika anledningar som både har med mina förberedelser inför momentet att göra. Jag lyckades ändå ladda om mentalt och bestämde mig för att gå in och försöka ge oss båda en bra tävlingsupplevelse som avstamp inför kommande tävlingar. Det gick över förväntan och även om vi missade uppflyttning med några poäng så kändes vårt samarbete bra.

Jag har tre övergripande mål då vi tävlar. 1. Jag ska sköta mina egna uppgifter på ett så bra sätt jag bara kan 2. Jag ska se till att ge min hund bästa möjliga upplevelse av tävlingen för att bädda för kommande prestationer 3. I stället för att hela tiden jobba “mot” Tarzan genom att försöka dämpa och dämpa så ska jag lära mig hantera honom som han är. Och jag ska lära honom  att tänka rätt och kunna prestera oavsett aktivitetsnivå och sinnesstämning.

De tre uppgifterna fixade vi på gårdagens tävling och det är jag väldigt glad över. Tarzan kändes snäppet bättre i koncentration och med lite god vilja skulle man nästan kunna kalla honom samlad. Han satt stabilt på sitt i grupp och var fin redan från början i fria följet. När jag skickade mot rutan drog han i väg som skjuten ur en raket och jag tänkte “shit, jag kommer aldrig få stopp på honom!” och drog i med ett STÅÅ!! precis då han var på väg att passera främre linjen. Killen har väl aldrig gjort ett bättre och snabbare stopp! Han liksom tvärvände i luften och stannande… mitt på linjen.

Jag kände mig lite som Carl-Bertil Jonsson på julafton och under bråkdelen av en sekund genomgick jag en inre kris. Min Plan B var redan uttänkt, och det var att lägga honom utan att försöka dirigera om han skulle hamna på linjen. Jag har ingen riktig dirigering ännu, och eftersom rutan har börjat fungera bättre och bättre på träning ville jag inte förvirra honom genom att försöka flytta honom i det läget. Samtidigt hann jag tänka att om det är något  moment man inte ska nolla i klass 3 så är det rutan med koeff 4. Men då jag tyckte han var inne så pass mycket att vi borde få betyg, så la jag honom och hoppades jag gjort rätt.

Det gjorde jag inte med facit i hand… i alla fall inte om man ska se till poängen. Domaren bedömde det som att han var utanför “bordsprincipen” och det var säkert en helt riktig bedömning. Nollan var ett faktum, men dessbättre gjorde vi resterande moment så pass bra att vi hamnande på rätt sida sträcket denna gång med 258,5 poäng.

Jag kände mig ändå glad och nöjd. Både med mig själv som höll min strategi och skötte mina uppgifter och med Trasan som hanterade tävlingssituationen på ett bra sätt och gjorde fina saker på planen. Han kändes ungefär som på träning och det tycker jag är ett gott betyg. Givetvis finns det en mängd saker att förbättra men det faktum att jag kom på mig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna mellan momenten (utan att jag behövde tänka på det) känns väldigt trevligt. 🙂