599460_10150976514067605_461330538_n_2

Julhelgen är över för i år.

Utan att riktigt kunna förklara varför så känns det som att denna jul har varit en av de trivsammaste och mysigaste på länge. Kanske beror det på att jag haft möjligheten att i god tid varva ner och hinna göra saker jag annars bara brukar ha dåligt samvete över att inte ha gjort. Baka. Göra julgodis. Lacka paket. Julpynta lite extra mysigt både ute och inne.

Kanske beror det också på att hela familjen varit samlad under många dagar då Nicke kom hem redan på lördagen innan jualafton och stannade till annandagen. Vi har gått långa promenader tillsammans i skogarna runt Ullekalv. Hundarna har varit överlyckliga över att få vara ute och springa flera timmar i sträck och väldigt nöjda då kvällen kommit. Mick har sträckt ut sin långa kropp vid sin favoritplats intill altandörren, Tigge har trynat med benen i vädret på fårfällen i rottingstolen och Tarzan har snarkat (jösses vilka timmarstockar den jycken kan dra!) under soffbordet medan vi ätit mat, druckit glögg, skrattat och umgåtts i största allmänhet.

Det är lätt att ta saker för givet när man har det bra i livet. Man förutsätter på något sätt att det är så tillvaron ska vara. Ändå blir man ständigt påmind om att livet snabbt kan förändras på olika sätt – mer eller mindre drastiskt.

Och kanske är det därför jag denna julhelg verkligen tagit tillvara på alla goda och bra saker runt omkring mig, och kunnat njuta av stunden här och nu. Jag har inte alltid varit så bra på det eftersom jag har lätt att ligga steget före i tanken och gärna vill att det ska hända saker hela tiden. Men jag märker att jag faktiskt blivit mycket bättre på att stanna upp och njuta av de små tingen och inte heller tar jag saker så för givet som jag gjort tidigare.

IMG_1929

Nog filosoferat. Över till hundträning.

Det har inte blivit så mycket tränat senaste veckorna men några lydnadspass, ett och annat spår och lite uppletande har vi hunnit med. Jag vet att många ställer av sina hundar (i alla fall de som tävlas aktivt under året i övrigt) några veckor över vintern och jag tror egentligen att det är väldigt bra. När jag tävlingsred ställde jag alltid av min häst halva december och halva januari. Dels för att det var lite svårare att få till bra ridpass den perioden. Jag hade visserligen ridbana med belysning men ofta var det hårt i marken och skulle man träna ordentligt fick man åka till ridhuset. Och dels för att hästen skulle få möjlighet att vila och “reparera” sin kropp på ett bra sätt. Det blir alltid små spänningar och lite stelhet här och där och gav man några veckors vila så blev det sällan några problem av de små skvankerna. Jag tror det kan vara klokt att tänka likadant med sin hund – i alla fall om den jobbas väldigt aktivt resten av året. Kanske kommer jag göra så nästa år. Aktivera hjärnan kan den ju får göra på andra sätt, och kroppen kan få användas till promenader över stock och sten, i högt lingonris och backar och kanske långa skrittpromenader i koppel.

De lydnadspass vi gjort har mest handlat om att få Tarzan att tänka stopp tidigare i rutan, flytta tillbaka positionen lite i fria följet och inte göra omtag på vittringspinnen precis innan ingången till sidan.

Då det gäller rutan har jag använt mig av en stor grön matta som täcker nästan hela främre delen av rutan. Tanken är att han ska tänka område mer än punkt eftersom jag tycker att han blir för fixerad vid targeten om den är mindre och han liksom ska hitta den med ögonen och fixera på den. Än så länge går träningen bra och jag tycker han har ändrat sin tanke och blivit mer medveten om var han ska stanna i stället för att bara springa och stanna “någonstans” i rutan (oftast alldeles för långt bak…).

Då det gäller fria följet använder jag min hand som en hjälp. Tarzan är väl bekant med omvänt lockande och har t e x lärt sig lägga vikten bakåt och dra sig bort från handen (utan att flytta tassarna) i fjärrens stå till ligg. Den tanken utnyttjar jag nu i fria följet och har min hand lite framför nosen på honom. Då han söker sig bakåt öppnar jag handen lite för att tala om att han tänker rätt. Trycker han på framåt stänger jag handen och väntar på att han självmant ska dra sig bakåt. Jag vill inte att han söker ögonkontakt med mig vilket han väldigt gärna vill göra (speciellt när han tycker det är dags för belöning…), utan jag vill helst ha hans blick strax ovanför min midja. Belöningen ger jag långt bak i rak linje från min vänster hand eller bakom min rygg från höger hand. Ofta får han ta den medan vi går vidare för att  behålla flytet i stället för att hela tiden stanna upp och sätta i gång igen. Det här är givetvis ett långsiktigt projekt som säkert kommer ta väldigt lång tid att befästa, men vi har i alla fall en början som funkar bra. Och inte minst viktigt – det här är ett sätt som vi båda trivs att jobba med och känner oss bekväma i.