Tarzan är en hundindivid som kräver mycket träning.

Inte för att han är obegåvad på något sätt, utan mer för att det är så himla många bitar – förutom själva momenten – som jag måste jobba med. Mycket mer än på någon av mina andra hundar.

Hans låga impulskontroll är ett av dessa områden. Han kan göra makalöst fina saker under vissa förhållanden, allt från snygga delar och detaljer, till längre kedjor och hela program. Men då han av olika anledningar får den där explosiva känslan i kroppen, så kopplas delar av hjärnan bort och han kan fullständigt tappa bort sig.

Jag jobbar givetvis med att hitta ett lugn hos honom, likaväl som jag tränar honom på att kunna gå från hög aktivitet till lugn passivitet och tillbaka igen. Tanken är att tiden det tar för honom att byta känsla ska bli kortare och kortare. Och just den delen tycker jag vi kommit långt med.

Till skillnad mot vissa hundar av vallhundsras, upplever jag inga låsningar hos honom (ännu bäst att tillägga…). Det är ganska lätt att komma in i huvudet på honom, bryta vissa tankebanor och få honom att ändra både känsla och tanke. Men det är svårt för honom att stanna kvar i lugnet under en längre tid.

Tarzan är dessutom väldigt het på sina belöningar. När man börjar träna en ny hund och ska lära den en massa nya färdigheter, så blir det självklart en massa belöningar inblandade. Men om jag jämför Tarzan med Mick, så är Mick inte alls lika het då det gäller belöningarna.

Mick gillar visserligen de flesta typer av belöniningar, förutom pipande leksaker och för mycket fysiska belöningar från mig. Han gillar godisbelöningar, kampbelöningar (fast helst med mjuka saker) jaktlekar, och allra mest stora fotbollen. Men han är inte beredd att kämpa sig genom eld för att få dom. Medan Tarzan i princip är beredd att dö för sina. Dom har så otroligt högt värde, och det spelar inte så stor roll vad jag erbjuder för ALLT ÄR SUPERHÄFTIGT!

Underbart med en sådan hund kan man tycka. Joo, det är det – på ett sätt. Men skitsvårt på ett annat, för jag måste hela tiden tänka på var, när och hur jag belönar. Aldrig belöna då han ser galen ut (vilket han gör 80% av tiden vi tränar), aldrig låta honom få den belöning han fokuserar på. Tänker han på den boll jag lagt ut så får han en annan, eller en godis från min hand, eller ingen belöning alls. Allt för att fortsätta ha honom så öppen i skallen som möjligt.

Vissa träningspass kör jag helt utan belöningar, bara med bekräftelse från mig (muntligt beröm, tummen upp, leenden och lugna klappar) på samma sätt som jag kommer göra på tävling. I början gick han nästan upp i spinn då han inte fick den förväntade belöningen, men nu kan han jobba hyfsat sansat ett helt program under tävlingsmässiga former.

Tanken att “nästa moment” ska bli belöning nog, är en bra strategi på den här typen av arbetsmaskin. Problemet är ju bara att “nästa moment” måste utföras lugnt och med rätt tanke. Och det är där som det kör i hop sig lite för oss. Men vi tränar vidare, både med momentinlärning, kommenderingsträning av olika slag och jobbar dessutom hårt med impulskontrollen i olika sammanhang. Och det går framåt, sakta med säkert.

Med tanke på impulskontrollen och kommande dirigeringsapportering (där jag förmodar att Tarzan kommer ha svårt att stanna och ta en eventuell omdirigerad) så kommer jag träna honom på att springa mot en utlagd leksak, stanna på mitt kommando, få byta riktning och springa mot en annan. Att göra det med godisskål har funkat rätt bra, men en leksak (och en apport!) är betydligt svårare. Hittills har vi kommit så långt att han nu tar mitt stanna-kommando så pass nära som en dryg meter från leksaken. I bland får han då komma tillbaka till mig för belöning och andra gånger får han fortsätta mot leksaken och ta den. Och i bland får han stå där och vänta medan jag går fram och belönar hans stadga.

Det är som sagt mycket att jobba med då det gäller Trasan Apanson. Men det är roligt – väldigt roligt.  Han ger aldrig upp, han blir aldrig låg,  han tar alltid i lite mer än han behöver, och han älskar att göra saker tillsammans med mig. I bland då jag tycker att saker och ting inte går framåt så fort som jag skulle önska, så brukar jag påminna mig om allt positivt han ger mig i form av energi, skratt, inspiration och träningsglädje. Det kan ju vara värt ett och annat extra grått hårstrå mellan varven… 😉