När jag är duktig och planerar min träning ordentligt (det är jag inte alltid!) brukar jag ha ett övergripande mål för just det passet.
Om jag kikar tillbaka en månad i tiden så har målen sett lite olika ut. Exempel:
1. Se till att ha en bra kommunikation och samarbete mellan och innan momenten i kedjan. Hur? Mikropaus med bekräftelse då jag ser att han lyssnar på min momentförberedelse. Le. Tydligt kroppsspråk.
2. Variera och tajma mina belöningar på ett bra sätt, framförallt i fjärren och rutan. Hur? Tänk igenom innan!
3. En bra plan B för olika varianter på rutan. Hur? Tänk igenom innan!
4. Harmonisk, lugn och glad känsla hos oss båda i fria följet. Hur? Lägg det sist i passet. Belöningar i stadga (stanna, stå). Droppa en godis framför på marken som han får ta på varsågod för att få en något mindre intensiv ögonkontakt och sänka hans blick/huvud något. Tänk inte så mycket utan gå på och hitta ett flow i mig själv. Blicken rakt fram. Tung och lugn. Mjuka rörelser. Djupt andetag i varje halt.
De här sakerna skriver jag upp och påminner mig om precis innan träningen, och i bland flera gånger under själva passet. Är det saker jag har extra svårt för (invanda ”felbeteenden”) brukar jag skriva upp det på min hand om jag inte har någon träningskompis på plats som kan påminna mig.
I bland är det svårt att tänka kreativt. Man fastnar så lätt i invanda mönster och ”gör som man alltid gjort.” Då är det jättebra att filma hela sitt pass – från början till slut. Då jag tittar på filmen försöker jag göra det med helt fräscha ögon och inte ha några förutfattade meningar eller valda sanningar i min betraktelse. Och det är lättare sagt än gjort många gånger.
Vi hade under en lång period svårt att få till en bra ruta. I bland funkade den super, andra dagar inte alls. Han sprang fel, stannade för kort, stannade inte alls, hamnade snett, låg inte stilla, tjuvade… Det enda positiva med det var att jag numera har en Plan B för nästan ALLT som kan hända i momentet rutan. 😉 Men det hjälper ju föga på tävling när man vill få till det rätt på första försöket.
Jag har tittat på många rutfilmer men ändå inte sett riktigt var det brustit, förmodligen för att jag tittat med ”fel” ögon. Det var faktiskt en medtävlare som såg oss på en tävling som gav mig några insikter och sin syn på hur Tarzan uppfattade momentet rutan. Trevligt att man som medtävlare och ”konkurrent” på ett välmenade sätt bjuder på sina tankar! Efter det ändrade jag mitt sätt att träna den och – peppar peppar – jag tycker Tarzan och jag numera har samma uppfattning om hur momentet ska utföras. 🙂
Att jag berättar ruthistorian beror på att man ibland glömmer hur värdefullt det är att få andras ögon på sig. Men minst lika viktigt är det att man själv kan nollställa sig och se sig och sin hund lite mer neutralt och utifrån. ”Kill your darlings and think outside the box” är lättare sagt än gjort många gånger.
Jag har en liten mental tränings-grupp med sex trevliga tjejer som tävlar både lydnad och agility. Vi ses var 3-4 vecka och diskuterar hur vi ska bli bättre hundtränare på det mentala planet. De får små läxor till varje gång och mellan gångerna har vi kontakt via en fb-grupp. Förra gången pratade vi bl a om ”valda sanningar”, d v s att vi (eller andra) ofta sätter etiketter på oss och våra hundar, och dessa bilder lever kvar, även om både vi och våra hundar ändras och utvecklas.
” Jag är glömsk. Min hund gillar inte fritt följ. Det går aldrig bra om jag får startnummer 1. Min hund är rädd för schäfrar. Jag blir stel när jag ska in och tävla. Min hund är en ”tunnelidiot”. Den här banan passar inte oss. Jag kan inte skillnaden på höger och vänster.”
Valda sanningar gynnar oss sällan. Men om vi blir medvetna om dom kan vi lära oss tänka i andra banor. I stället för att tänka ”Jag är glömsk” skulle man kanske kunna tänka ”Jag glömde banan på förra tävlingen, men det ska jag se till att inte göra på nästa!” Och i stället för ”Min hund gillar inte fritt följ” kan man tänka ”Tidigare har min hund varit lite oengagerad i fria följet. Men nu har jag tänkt till och hittat bättre belöningar och en gladare känsla hos mig själv, och då ser jag hur min hund börjar få en mycket bättre och förväntan i fria följet!”
Själv har jag en mängd valda sanningar och förutfattade meningar både om mig och mina hundar, och har lätt att se saker som de har varit och inte som de är i dag. Jag är medveten om de flesta av dessa och jobbar på att ändra bilden i huvudet av mig själv och mina hundar.
Vad har du för valda sanningar?
Hade också en kompis med skarp blick som på tävling gav mig fantastisk bra information efter ett felskifte i Z:at.
– Din hund har redan bestämt vilket skifte han tänker göra innan du hinner ge kommandot…ooops.
Och jag som tränat hunden som inte förstod skillnaden mellan dom olika ställningarna. 😉
Bröderna ”Kan Själv” i farten. 🙂 Goa grabbar vi har – dom skulle säkert kunna köra programmet utan oss..! 🙂
Ha. Läste det här inlägget efter att jag kommenterat det förra och frågat om ”allvarliga hundar”. Kanske är det en förutfattad mening att min hund saknar humor och glädje? Kanske är det bara för att jag inte låtit honom vara mer kreativ och prova sig fram?
Jag har nog mycket valda sanningar om hur min hund ”är”!
Fan, vad mycket man ska behöva rannsaka sig själv om man vill syssla med detta 😉 Det är skitjobbigt. Tack för att du utmanar oss läsare till att utveckla våra tankesätt.
Nu ska jag gå ut och testa något nytt med min hund istället för att sitta här och gnälla om att han är så tråkig och allvarlig.
Visst är det härligt att utmana och rannsaka sig själv mellan varven. Har man tur hittar man helt nya sidor hos sig själv – och sin hund! .)