”Är han lättlärd?”
Den frågan fick jag för ett tag sedan, och det gällde Tarzan. Jag blev lite tyst för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Kanske för att jag har lite svårt att definiera ordet ”lättlärd”. Lättlärd i förhållande till vem? Och var går gränsen mellan lättlärd och svårlärd? Så jag svarade ”Han är nog genomsnittligt normalbegåvad… precis som jag.”
Jag har tänkt vidare på det där med att ”sätta etikett” på någon. Lättlärd, smart, korkad, utåtriktad, inbunden, blyg, modig, feg, arbetsvillig, lat… och plötsligt har det blivit en vald sanning. Det blir den egenskapen som genomsyrar hela individen, och vi har svårt att se alla nyanser.
När jag var liten och gick i lågstadiet sa min lärare till mina föräldrar: ”Heléne är ganska blyg och inte särskilt social i skolan. Hon leker med några stycken i klassen, men har svårt att söka upp nya vänner.”
Vår lärare ville gärna att alla skulle umgås med alla, för det var på något sätt facit på att alla trivdes i klassen, och med varandra. Själv kände jag betydligt större samhörighet med vissa i klassen, och valde därför att umgås med dom. Inte så konstigt tyckte jag – och tycker fortfarande inte. Men det tyckte min fröken (som f ö var en snäll och bra fröken) och satte omedvetet etiketten ”blyg och osocial” på mig.
Jag vet inte om mina föräldrar egentligen höll med, men på något märkligt sätt vävdes den där valda sanningen in i min personlighet som barn. Jag minns när jag skulle åka på ridläger för första gången. Jag hade sett fram mot det massor och räknade ner dagarna till det var dags. Innan vi skulle åka iväg sa min mamma: ”Om du nu känner dig lite blyg inför alla nya kompisar i början så är det inget konstigt. Det kommer kännas bättre dag för dag.”
Hon sa det givetvis i all välmening för att ”rusta mig” för eventuella svårigheter. Själv hade jag inte ens tänkt tanken, men när mamma sa det började det gro en liten osäkerhetskänsla i mig. Ja, tänk om jag plötsligt skulle känna mig blyg och inte våga prata med mina nya vänner. För jag var ju egentligen rätt blyg och osocial, det hade fröken sagt. Eller..?
Ända fram till gymnasiet levde jag med en känsla av att vara en blyg person. Inte för att jag själv tyckte det var särskilt påtagligt, men jag var helt övertygad om att andra upplevde det så. Och om andra tyckte det, så var det givetvis sant. Jag undvek ofta att ta plats, lät andra prata även om jag innerst inne tyckte jag hade vettiga åsikter att komma med, och gjorde inte så stort väsen av mig rent allmänt.
En dag var jag ute och red på min ponny tillsammans med en annan kompis och hennes häst. På väg hemåt stallet satt vi och pratade om muntlig redovisning i skolan, för min kompis tyckte det var hemskt att stå framför klassen och prata. Så säger hon: ”Men det tycker förstås inte du som är så himla utåtriktad och har lätt att prata.”
Med förvånad min utbrast jag: ”Nä men guuud, jag är rätt blyg och osocial innerst inne. Jag glömmer aldrig hur min kompis fullständigt exploderade av skratt. Till slut satt vi båda två och bara garvade medan jag försökte få fram :”Jo men det är sant, Jag är faktiskt inte så social som du tror” och så skrattade vi ännu mer. ”Du är rolig du”, sa min kompis mellan skrattsalvorna. ”Du är ju för f-n en bland dom mest sociala människor jag känner!”
Tänk vad några ord kan ändra inställningen till sig själv. Kanske speciellt som barn och tonåring när man inte riktigt hittat sig själv ännu, och andras tyckanden spelar stor roll. Den där ridturen blev lite av en vändpunkt för mig, och jag kan fortfarande känna den förlösande känslan som ett riktigt gott skratt kan ge. Speciellt när man i samma veva får veta att någon tycker man är social, utåtriktad och har lätt att få kontakt med människor. 🙂
Tillbaka till hur vi ser på våra hundar. Det är lätt att sätta en etikett på vovven som är ”förlåtande” för en själv. ”Han är inte speciellt smart” (Det är därför vi inte kommit så långt ännu) ”Hon är väldigt störningskänslig” (Därför lyckas vi sällan på tävling) ”Han är galen i tikar” (Det går inte att träna där det varit en löptik veckan innan).
Jag menar inte att de valda sanningarna behöver vara osanna. Dom kan mycket väl vara sanna. Men om vi väljer att fokusera på dom och använda dom som en ursäkt för oss själva, det är då dom kan hindra oss i utveckligen. Precis på samma sätt som vi kan fastna då vi ser på vår älskade hund genom ett rosa skimmer, där allt är superbra bara för att vi tycker så vansinnigt mycket om den.
Det är svårt att vara ärlig mot sig själv, se objektivt på saker och samtidigt ha så starka känslor för någon som vi ofta har för vår hund. Men om vi inte hittar ursäkter för oss själva, ser med öppna, klarsynta ögon på vår älskade hund och fokuserar på det vi tycker är viktigt för oss – det är då vi kan bygga broar och bestiga berg.
Hur är då Tarzan? Lättlärd? Smart? Trög? Lat? Arbetsvillig? Svår? Enkel?
Egentligen är det inte så viktigt, för det handlar mest om hur jag väljer att se honom.
Vilket bra inlägg. Jag har nu lärt mig att tänka att alla ”etiketter” som har negativ klang (om taxar säger man ju gärna envisa, olydiga, svårlärad osv) alltid har en motpol som är positiv. Så om någon säger att hunden är envis – så bra! Den ger ju inte upp så lätt vilket är bra i inlärningssammanhang om man använder det rätt.
Så det som kan verka vara en negativ stämpel har alltid en motpol som man kan locka fram.
Det är en jättebra tanke Sofia, som dessutom är helt sann. 😉
Jag praktiserade den själv i helgen då min man Leffe tyckte att jag hade lite väl mycket överseende med alla hundhår, speciellt dom på våra lakan i sängen. ”Men tänk så himla trist det vore att om vi sprang och städade, bytte lakan och dammsög hela dagarna. Och tänk så enformigt det skulle bli !”
Jag vet inte om han köpte det försvarstalet riktigt, men det spelar ingen roll. Själv tyckte jag det en lysande förklaring på motpol! 🙂
Själv fick jag i skolan slängt i ansiktet när vi skulle ha högläsning; Det är ingen idé att du håller föredrag eller då, du pratar så fort att ingen hör ändå vad du säger….. det förföljde mig alla åren i grundskolan och gymnasiet. Tills jag började jobba i en församling många år senare och hade en middagsbön i kyrkan och fick beröm av en besökare. Men fick en stämpel på mig i unga år som tog många år att få bort.
Man har förutsättningar som individ på olika sätt, liksom våra hundar. Omgivningen, med hundar är det förare/familj m m som den tar intryck av, liksom jag av min lärare.
Jag har sett raser, som domare, som jag aldrig kunnat tänka mig tävla lydnad/bruks, men har en förare som ser den rasens egenskaper och gjort den hunden till vad den är. När man ser t ex en papillon i gamla tidens elitklass lydnad, man får ståpäls.
Man blir så ledsen när man inser hur obetänksamma kommentarer (för man hoppas ju verkligen att ingen medvetet är elak…) kan förstöra så mycket för oss som barn. Dom där stämplarna kan vara fruktansvärt svåra att få bort!
Tack för att du delade med dig av dina tankar, Carina. Och jag håller med dig – visst är det underbart att se ”udda” raser högt upp i klasserna. Jag tror det är de hundar vars förare väljer att se möjligheter i stället för begränsningar. 🙂
Jag tror absolut det färgar hur man ser på hundar. Jag är relativt ny inom hundvärlden men jag märkte fort att man placerar raser i olika fack. Jag själv har en Rhodesian Ridgeback och dom ska tydligen vara svårmotiverade och envisa, går inte att tävla i lydnad eller köra agility med osv, jag upplever inte alls några svårigheter att träna honom.
Visst kan vissa raser ha lättare för vissa saker eftersom de har framavlade egenskaper som främjar vissa aktiviteter, men jag tror man stänger många dörrar genom att bara rätt och slätt säga att ”nä dom där hundarna kan man absolut inte göra ditten och datt med, dom är alldeles för [valfri negativ egenskap]” och tilldelar hunden epitet som kanske inte alltid stämmer.
Tack för dina tankar! Det bästa med att vara ny i en sport är att man går in med öppna ögon, och inte fastnar i ”fördomar”. 🙂 Det låter härligt med din ridgebackkille och jag är helt övertygad om att ni kommer ha mycket kul ihop – både på och utanför tränings- och tävlingsplanen. 🙂
Vore kul att läsa en blogg kring tankarna om hundens/förarens betydelse för att lyckas nå toppen.
# Är alla hundar i grunden lika bra där många av dessa hundindivider bara har oturen att hamna hos mindre kunniga förare som inte lägger ner tiden som behövs och når därför inte framgång?
# Eller är vissa hundar väldigt mycket mer lämpade (bättre helt enkelt) för arbete där det är en del förare har lyckan att just få chansen med en sådan hund?
# Hur stor del av framgång hänger egentligen på föraren kontra hunden? 50/50? 30/70? 70/30? 90/10? 10/90?
# Kan en skicklig förare komma hur långt som helst med vilken hund som helst?
Frågor som givetvis är svåra att sia om men frågor som också är känsliga att prata om som jag ser det. Ibland upplever jag att hunderit blir väldigt mycket yta, framgång betyder med automatik att förare är väldigt skicklig som dressör såväl som på att lära ut? Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln men sett till det stora hela, hund har ju blivit en industri på många sett idag med tv, internet, sociala medier mm.
Jag hade förmånen vid ett par tillfällen att få prata hund med Göte Lundgren som ägde och tävlade Sveriges kanske framgångsrikaste brukshund/lydnadshund i kombination någonsin, Silverpilens Arko. Han beskrev för mig just hur hyllad, upphöjd och eftertraktad han var som dressör de åren där alla han mötte ville ha en pratstund med just honom för att med kommande hundar nästan bli helt bortglömd när framgångarna uteblev. Han upplevde nästan skadeglädje hos viss som tidigare hyllat honom. Vart han helt plötsligt mycket sämre på att lära in och lära ut?
Himla spännande frågeställning Mattias! 🙂
Jag ska fundera lite kring ämnet och skriva ett inlägg utifrån mina egna tankar, och även ”intervjua” några andra personer i ämnet. 🙂
Tack för att du delar med dig av dina reflektioner!
Trevlig helg!