tarzanapp färgida

Rubriken syftar på Robban Brobergs underbara låt och påminner mig ständigt om dess innebörd. Att hitta ett värde i att kunna vänta, upptäcka och njuta av resan mot… ja, vad det nu än är.

I helgen var Ditte och och jag inbjudna att hålla kurs för ett gäng trevliga tollare i Herrefallet utanför Arboga.

Sextio tollare var på plats men de allra flesta var där för att träna jakt med sina respektive instruktörer. Tolv av dom fick vi i alla fall förmånen att  ta en svängom med i lydnadsvärlden. Det var övervägande häftiga, showiga hundar och engagerade förare och vi hade en härlig helg med stålande sol och vacker natur omkring oss.

Jag hade bara med mig en hund – Tarzan – men det blev inte tid för så mycket egen träning. Däremot är det alltid lite mysigt att åka i väg och sova borta med bara en vovve. Man får en speciell relation med varandra, och Tarzan visade med hela sin uppenbarelse hur mysigt han tyckte det var att få ha matte helt för sig själv. Däremot var han mindre nöjd med helgens aktiviteter som han tyckte var obefintliga för hans del. Övervägande koppelpromenader, minimalt med träning och mycket sittande i bilen väntandes på…. bättre tider.  Men sånt är hundlivet i bland.

För övrigt tycker jag vår träning går framåt. Inte så fort som jag skulle vilja givetvis, men eftersom jag tagit beslutet att prio ett är att  i möjligaste mån njuta av och glädjas över alla våra träningspass, så låter jag saker och ting få ta sin tid. Vi hinner. Och om vi mot all förmodan inte skulle hinna uträtta det vi önskar på tävlingsbanorna, så har vi haft desto roligare på vägen.

Om jag tänker tillbaka några år så har jag omprioriterat väldigt mycket i livet. Tyvärr många gånger genom andras ledsamma livsöden. Varför måste det till en smärre katastrof för någon i ens närhet, för att man ska förstå vad som är viktigt i tillvaron??

Jag har fortfarande mål, både då det gäller hundträning/tävling och annat i livet. Men målen är inte lika viktiga längre. Däremot är vägen dit otroligt viktig. Jag påminner mig ständigt om att njuta av varje liten sväng och raksträcka, men även de gånger jag tvingas backa tillbaka för att jag kört lite vilse på vägen. Jag tar till mig allt jag får uppleva på resan i form av små humoristiska situationer, “samtal” och djupt samförstånd mellan mig och min reskamrat,  gemensamma aha-upplevelser, missförstånd som klaras upp och benas ut.  Små saker som nu för tiden kan skänka mig en djup tillfredsställelse och ge mig små lyckorus.

Då det handar om hundträning har prestation fått en mindre betydelse, och andra saker fått en allt större. Jag vet ännu inte om det är på bekostnad av framgång och resultat – eller om det till och med kan vara gynna det hela. Det återstår att se. Men oavsett vilket kommer jag hålla fast vid min filosofi, för jag känner mig oerhört trygg och tillfreds med den. Kanhända någon tycker jag har taskigt målfokus och brist på ambition. Själv upplever jag det inte så, då jag tycker mig bli en bättre tävlingsmänniska då jag släpper in andra värden kring detta med att träna hund. Att vara nöjd med det jag och min hund gör tillsammans känns för mig inte som något motsatsförhållande till att vilja fortsätta utvecklas. Utveckling känns som en genomgående röd tråd i hela mitt liv.

Frågar man Tarzan tror jag han rent allmänt han är väldigt nöjd med sig själv. Han har ett oförtrutet glatt humör och ser så gott som alltid livet från dess ljusa sida. Som alla andra hundar lever han i nuet, och har förmågan att ta tillvara alla guldkorn som dyker upp på vägen. Alltfrån att få springa och gripa en apport till att jaga efter sin boll och somna i tv-soffan ovanpå min mage. Aldrig rädd för nya utmaningar och inte heller glömmer han att njuta av en stunds avkoppling i trädgården eller med hakan i mitt knä. Han tar liksom tillvara livet. Det vill jag också göra! Nu. I morgon. Hela tiden. Alltid.

Bilden på Tarzan i apporteringsmood är tagen av Ingela Karlsson och photostylad av Ida Kucera.