13352

Det slår mig ofta hur olika vi ser på, och hanterar, saker som uppstår. Och hur avgörande vårt förhållningssätt är för vilket resultat vi får.

Ser vi problem eller möjligheter? Och om vi ser ett problem, fastnar vårt fokus där eller börjar vi direkt tänka på hur vi ska lösa det? Eller finns det inga problem i vår värld, därför att vi helst blundar för dom?

Om vi ska generalisera lite (vilket man inte bör, men ändå alltid gör mellan varven) så finns det tre typer av människor – problemmagneter, lösningsorienterare och strutsar.

Problemmagneterna drar till sig problem likt… ja en magnet. Dom får liksom en identitet av sina problem och när någon annan försöker hitta en lösning säger dom “Nä, det skulle aldrig funka!” eller “Men du förstår inte, det här är ett mycket större problem än du tror!” För problemmagneterna vill egentligen inte bli av med sina problem, de är en stor del av deras liv. Och kanske också en liten ursäkt för att inte våga leva livet fullt ut. För vem kan satsa framåt och våga vara lycklig med så många problem omkring sig.

De här personerna har också en tendens att göra en höna av en fjäder. Det vill säga ser dom en liten problemmöjlighet så spinner dom gärna loss, och helt plötsligt är problemet uppgraderat till något mer eller mindre livsavgörande.

Den andra kategorin är lösningsorienterarna. Dessa är inte på något sätt förskonade från problem, men däremot läggs mindre fokus på själva problemet och man hoppar per automatik raskt över till nästa steg – lösningen. “Okej, nu är det så här. Hur gör jag då?”

Lösningsorienterarna kan upplevas som bekymmerslösa och lite lättsinniga, men det är inte riktigt sant. Däremot är dom energisnåla. Det vill säga man är väldigt noga med var, och på vad, man lägger sin dyrbara energi.

Och så har vi strutsarna. Strutsen är problemmagnetens raka motsats – dom blundar för alla typer av problem och sticker huvudet i sanden så fort dom känner minsta antydan till ett. Och eftersom det inte finns några problem i strutsens värld så behöver dom heller inte hitta lösningar.

Faktum är att om dom blundar tillräckligt hårt så händer det faktiskt att problemet försvinner av sig självt. Men inte alltid. För vissa gånger då strutsen tar upp huvudet och gnuggar sanden ur ögonen så upptäcker dom något stort och svårforcerat framför sig. Det är problemet som muterat och inte längre går att blunda för.

Vilken grupp tillhör du? Eller rättare sagt, vilken grupp skulle du vilja tillhöra? Eller kanske hittar man dig i en alldeles egen grupp?! 🙂