Förra lördagen var jag på Åtvidabergs Hundklubb för  en inspirationsdag med deras instruktörer.

Jag hade en jättetrevlig dag och vi tittade på massa lydnadsträning, diskuterade vikten av en god pedagogik då man – i rollen som instruktör – träffar en mängd olika kursdeltagare. Dessutom försökte jag förmedla min syn på grundträning inom lydnaden som inte handlar så mycket  om momenttänk, utan mera om lekövningar, rätt känsloläge samt att skapa en god relation/samarbetsklimat med hunden.

Jag tycker det verkar som att fler och fler anamar det tänket, även på Brukshundsklubbarna. I stället för att gå ut med en nybörjarkurs och skriva “Målet med kursen är att vara färdig för start i lydnadsklass 1” så skriver man “Målet med kursen är att skapa ett gott samarbete, bra belöningar och övningar som hjälper dig vidare i den kommande träningen”  Dessutom känns det som att fler och fler prioriterar detta med belöningsträning, glada hundar och ett positivt och lättsamt träningsklimat – i alla fall dom jag har förmånen att träffa på.

Åtvidabergs Hundklubb väcker många minnen hos mig. Och det beroende på att jag varit där så många gånger förr, då med min lille jack russell Jackson. Otaliga är de tillfällen då vi varit med på Lydnadscupen – en typ av träningstävling som sträckte sig under hela vintern. Jag minns tillfällen då vi, på grund av kyla och massa snö, fick flytta in och köra elitprogrammet inne i klubbstugan. Allt för att den korthåriga lille killen på 25 cm inte skulle drunkna i snömassorna eller tvingas ligga plats 4 minuter i kylan. Inkallningssträckan – från kurslokalen genom köket och ut till entrén – höll inga 25 meter, men är man liten och rapp hinner man både springa fort, stanna och lägga sig på 10 meter…

När jag åkte hem från Åtvidaberg i lördags tänkte jag mycket på Jacke och allt kul vi varit med om. Den lilla hunden som köptes 2002, och som “bara” var tänkt som familjehund, där målet var att han skulle kunna följa med mig ut på ridturer och vara lös här hemma på gården. Jag gick en valpkurs och blev genast fascinerad av detta med att träna hund – till viss del beroende på att den lille terriern var så otroligt lättlärd (när han ville – och han ville oftast!) och gjorde allt med stor glädje och massa fart.

Eftersom jag tycker det är roligt att tävla började tanken spira att kanske våga starta en lydnadsetta med honom. Jag hade väl inte riktigt bestämt mig, men då jag från några håll fick höra att “det var inget att lägga krut på en jack russell, för det var en terrier, och terriers gjorde alltid som dom själva ville, var allmänt jobbiga och ofta aggressiva, skälliga och halvt obildbara…” bestämde jag mig definitivt för att jag skulle tävla. 🙂 Och så blev det.

Vi klarade klass 1 vid vår första start på Norrköpings BK, och jag var lycklig som en lärka – speciellt som domaren vid prisutdelningen sa att hon aldrig sett en så “genomarbetad liten hund med så mycket fart och arbetsglädje”. Och mitt mål steg rätt snart från förstapris i klass 1 till SE LCH.

Tyvärr blev det inte så. Vi kämpade oss visserligen upp i elitklass. Då var Jacke fem år och vi hade gjort ett antal starter både i klass 2, 3 och elit. Men han omkom i en olycka hösten 2007 och någon lydnadschampion hann det aldrig bli av honom. Men vad gör det?! Jag har så många underbara minnen av Jackson och han lärde mig så otroligt mycket om hundträning, om livet och hur gränslöst ont det gör att förlora en älskad vän under loppet av några sekunder.

Min vän Sofia skrev så fint efter att hon sagt farväl till sin fina Humla, efter många underbara år tillsammans: “Sorgen är det pris vi får betala för kärleken”. Och det är så sant. Men man kan ju inte sluta älska bara för att man är så rädd att förlora. Oavsett om det gäller männsikor eller djur.

Jag tänker försöka vårda kärleken så mycket jag kan, och se till att livet tillsammans med mina nära och kära (två-och fyrbenta) ger många fina upplevelser , glada händelser och härliga skratt. För en sak är säker… När jag tänker tillbaka på tiden med Jacke är det inte  de gånger vi stod överst på prispallen jag minst mest. Inte heller då han blev Årets Lydnads Jack Russell. Nej, det är hans varma lilla kropp som letade sig in under täcket varje kväll, för att ligga riktigt nära med huvudet på min mage. Det är hans alltför stora öron som liksom levde sitt eget liv och som i bland uppfattade mina kommandon på sitt alldeles egna vis. Han vilda framfart  och glada uttryck på våra skogspromenader. Hans goa pussar och roliga egenheter i vardagen.

Och även om jag än i dag ofta gråter en skvätt då jag tänker på Jackson skulle jag aldrig i livet velat vara utan åren med honom.