Just hemkommen från några pass i fårhagen hos Lena Martens.

Hos Ingela har vi jobbat stenhårt  med att få Mick gå saktare rakt mot djuren, och det går bättre och bättre. I dag tog Lena honom första passet och jag inser (återigen) hur mycket föraren betyder för resultatet. Mick skötte sig exemplariskt och Lena behövde bara påminna honom vid några tillfällen genom att “humma lite” då han tryckte på aningen för mycket i drivningen. Mjuka, kattlika rörelser och stor koncentration. Och trots att han är en ganska mjuk hund har han mycket pondus i sitt sätt att jobba med fåren, det gillar jag! Men å andra sidan gillar jag ju nästan allting som har anknytning med Mick. Han är min prins!

Om Mick är min prins så är Tarzan min clown. Jösses vad jag skrattar åt  – och med – den hunden. I vardagen. I träningen. På promenaderna. Han gör tillvaron minst sagt spännande, men har en makalös humor och en aldrig sinande energi.

Just nu har jag kampanj på entréer på nya planer. En bit som för mig känns väldigt viktig. Jag vill ha en bra känsla då jag och hunden går in på planen, både då det gäller träning och inte minst tävling. Jag vill att vovven ska vara genomtränad på att gå in på nya planer och börja prestera direkt – trots olika typer av störningar. Den ska kännas “på” och gärna vara förväntansfull, men måste kunna vänta på mig både fysiskt och mentalt.

Under hemresan från fåren stannade jag till på fyra olika plaster med varierande störningar, gjorde en kort uppvärmning på ca 1 minut, la honom och pausade, tog upp honom på ett frikommando och i det läget vill jag att han frivilligt väljer att sluta upp vid min sida – oavsett vad som finns runt omkring. I bland belönar jag för rätt tanke och val, men i bland blir belöningen att vi går vidare in på planen. Han får titta sig omkring men inte springa före mig och inte släppa “det mentala bandet” mellan oss. När vi sedan ställer upp vill jag däremot att han har fullt fokus på mig. Ofta bryter jag och belönar ganska omgående, men försöker variera så vi i bland går ett kort fritt följ eller gör någon annan övning, innan vi avslutar.

Jag försöker även jobba mycket med tävlingsmässiga belöningar vilket i Tarzans fall betyder att han 1.ska sitta kvar vid sidan medan jag berömmer honom efter avslutat moment 2.får resa sig först på mitt “slut” 3.jag gör tummen upp och då får han studsa och hoppa lite runt mig innan jag samlar upp honom till sidan och vi går vidare mot nästa punkt

Han har hittills svarat kanonbra på denna typ av belöning/bekräftelse och jag har vid några tillfällen länkat upp till sex moment helt tävlingsmässigt. Tarzan är ingen hund som “går ner sig” utan han går snarare “upp sig” ju längre vi länkar. Men det verkar som att han gillar att bli belönad på detta sätt och det känns viktigt att han får studsa av sig och pysa ur lite mellan momenten för att därefter snabbt samla i hop sig och fortsätta.

Vid sidan av denna momentträning lägger jag mycket tid på övningar typ “av/på/av”, kunna välja rätt tanke trots mycket hetta, stadga, ordförståelse (lära sig lyssna och tänka till) och dessutom en hel massa vardagsträning. Det är så himla kul och Tarzan är verkligen en typ av lydnadshund som passar mig som handen i handsken. Jag är så glad att han är min!